Astronomitentan är över, och den kändes tämligen lätt och smidigt avklarad, förhoppningsvis på grund av att jag har pluggat så hårt inför den. Men ju mer jag har pluggat desto mer har jag insett hur mycket det är som jag ännu inte förstår. Så det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta fördjupa sig. För hur det än är så gör astronomi mig lugn i själen. Somliga mediterar, andra håller på med hästdressyr. Jag håller på med astronomi. Om man nu får vara så djärv och kalla mitt frenetiska bläddrande i böcker och webbsidor för ett på-hållande med nåt.
Spelar roll.
Det intressanta är att saker och ting får en helt ny betydelse när man betänker alltings storhet och litenhet på en och samma gång. En ensam liten myras kånkande på ett stort fröhänge fram och tillbaka över en karg och extremt blåsig bergsknalle – till synes helt vilse – blir ett hjärtskärande drama, och mitt eget nojande över vilken bilreparatör jag ska kunna ringa på måndag utan att bli ännu mer blåst än ovan nämnda bergsknalle blir ett löjligt problem som är miljardtals gånger mer flyktigt och omärkligt än en neutrino som i denna stund svischar rakt igenom mig … på väg vart?
Vart?