Bortsett från att jag ständigt imponeras över många brittiska skådisars enorma förmåga att få en att tro på personerna de spelar så tycker jag att ”Unforgotten” (”Saknad, aldrig glömd” på svenska) bjuder på skickligt och intressant uppbyggda historier. Det kan inte vara någon lätt sak att i manus- och produktionsfasen hålla koll på alla trådar och samtidigt få tittarna att bry sig om alla människoöden som skildras. Men så är det. Man bryr sig.
Och detta trots att det universum som i varje säsong skildras är väldigt mycket vuxnare, eller sötare, än verklighetens: Varje säsong bygger på temat att de hemligheter som gåtans figurer alla går och bär på, hur hemska och pinsamma de än är, till slut måste hängas ut på vädring inför resten av samhället, samtidigt som varje hemlighetsbärare måste ”bikta sig” inför sin respektive partner – som efter vederbörlig chock hämtar sig och därefter visar oändlig förståelse och kärlek. Även samhället i stort visar i slutänden upplyftande prov på tolerans.
Det är så man VILL att det ska fungera i verkligheten. Men eftersom det inte gör det så vet jag inte om klumpen jag får i halsen av hur underbart det alltid slutar beror på att det är rörande och fint, eller om det är ett överskott av socker som får det att klibba igen i svalget.