Svårt att veta

…vad det beror på att hösten upplevs som underbar samtidigt som horisonten flyr undan. Frågeställningarna om vikten av saker och ting multiplicerar gravitationen med hundra, drar benen efter sig, tynger ögonlocken och grumlar tankarna. En tinnituston skär gränsen mellan mikroglädje och makrotristess. Allt och inget spelar någon roll.

I ena stunden sitter man på en intensivt grönmossig bergsknalle i skymningen, beundrar kråkfåglarna när de tumlar runt ovanför huvudet i kastvindarna, lyssnar på träden när de ruskar av sig sina sista färger, försöker få ögonkontakt med en långbent jägarspindel när den trevar sig fram över ens fingrar. I nästa stund sitter man på hallgolvet och undrar varför det mol så hemskt i magen, varför huvudet bara vill sjunka ner mellan axlarna, varför all ork plötsligt har försvunnit.

Beror det på världsläget? Med viss sannolikhet.