Under de senaste dagarna har jag varit en mycket vuxen människa, med alla de klassiskt många bollarna i luften. Förutom att jobba mer än heltid har jag kört bil mil efter mil efter mil* i jakt på tänkbara hus att bo i; jag har ringt fram och tillbaka till mäklare, besiktningsmän och banktjänstemän och har i största allmänhet försökt förstå hur man praktiskt går till väga för att flytta till sitt drömhus – när man väl hittar det.
Spännande och utmattande på samma gång. I ena stunden pyser jag av stolthet över hur aktiv och ruschig jag är. I nästa stund känner jag mig som en figur i gallernas by, med armarna i skydd över huvudet och med en ängslans blick upp mot himlen, i full vetskap om att den snart kommer att ramla ned i huvudet på mig.
* När Emmett var tvungen att jobba och det därmed inte blev något byte vid ratten så passade jag på att sjunga hela min repertoar för fullaste gaphals – det funkade suveränt, det höll mig på alerten Allan, även om jag tror att mitt skränande nog hördes ut i trafiken när jag svischade förbi. Stackels medmensker.