Flyg lilla kryp, flyg

publicerad i nätmagasinet Sparv, 2014

Det är min födelsedag idag och kanske, men bara kanske kommer syrran att ringa. Om hon gör det kommer jag inte att svara. Det var inte så att jag glömde telefonen hemma på köksbordet, det var mer så att jag struntade i att ta med den. Och nu, vem vet var jag är någonstans?
Avfarten var utpekad med en handgjord skylt. Röda bokstäver på en vitmålad träplanka sågad till en pil, ett besvär som någon gjort sig trots att den korrugerade plåtbyggnaden låg mitt ute på slätten ensam och omisskännlig, rakt under himlen, utan träd eller buskar som tog emot. Utan skuggor som smög ikapp.
Jag parkerade den fula hyrbilen bredvid en rostig traktor och hörde en hund skälla vid horisonten. Solen blängde, t-shirten klibbade och landskapet dränkte mig i diesel, gödsel och gräs. Den korrugerade plåtbyggnaden bar en mörkgrön rektangel till dörr som skjutits åt sidan så att människorna därinne var synliga allihop. De låg på golvet, på mage, med armar och ben sträckta ut och bort ifrån så långt det gick. Ingen rörde sig eller talade, och jag begrep att de var döda. Jag tvivlade inte ens när de i en tyst dans började sväva omkring, flyta samman till stjärnor och cirklar, snurra runt och glida isär, och när de sedan gjorde om det, fast åt andra hållet. Flöt ihop, snurrade runt, gled isär. I huvudet hörde jag musik som aldrig någonsin nuddat marken, och tonerna klingade så vackert att jag var tvungen att blinka flera gånger för att få sinnesrörelsen ur ögonen. Det var inte förrän fransarna torkat som jag blev varse hjulbrädorna under de dödas magar. Träiga brädor på hjul som rullade, ritschade och rasade allt.
Ett skratt hördes inifrån hörnet längst bort, längst in. Där fanns fler människor. De stod upp. Något roade dem, och när jag tittade på dem dröjde det roliga kvar i deras ansikten.
De flackade med blickarna när jag gick fram till dem och sa att jag bokat tid. De skruvade på sig och teg och andades ut av lättnad när en man i sidbena reste sig från gruppen av döda och gav mig handen. ”Vi håller på att öva inför SM”, sa han och gav mig även sitt namn. Ett ointressant namn som jag genast glömde bort.
Han ledde mig till en militärgrön kassabox med en repa längs ena sidan, och tittade på mig ända tills jag förstod att det var nu jag skulle plocka fram plånboken. Han tog emot mina hopsparade pengar, allihop, stuvade ner dem i boxen och gav mig en blankett i utbyte.
”Du kan sitta där borta”, sa han och pekade på en samling slitna soffor och fåtöljer. ”Säj till när du är färdig.”
Jag valde en oxblodsfärgad öronlappsstol, den hade minst antal fjädrar som stack ut ur stoppningen. Dessutom hade den en halväten bulle på armstödet. Jag var hungrig, jag är alltid hungrig, men blanketten pockade på uppmärksamhet. Den ville veta vad jag hette, var jag bodde. Närgånget frågade den om jag var född, och i så fall när. Var jag frisk, åt jag mediciner, var jag vid mina sinnens fulla bruk, hade jag ett telefonnummer, hur många kilon visade vågen, hur många centimeter upp i luften kunde man finna min hjässa? Den påstod att det var information som den sidbenade mannen behövde innan han kunde hänga mig på magen. Innan dess kunde han inte veta ifall han orkade med mig eller inte.
Särskilt i landningen. Det var den som skulle bli den kritiska fasen om vi ens kom så långt. Och det är väl därför man gör det, släpper sin kropp från en mycket hög höjd och låter den fara i två hundra kilometer i timmen mot jordskorpan. Därför att vad som helst kan hända på vägen.
Syrran skulle beskriva det som ett fall, men det var inte så det skulle kännas.
Två hundra kilometer i timmen, så fort hade min kropp aldrig rört sig förut i det fria (såvida jag inte räknade in att jag alldeles av mig själv sköt fram genom rymden med en hastighet av nästan trettio kilometer i sekunden).
Jag ångrade att jag inte aktiverat röstbrevlådan innan jag åkte, men syrran skulle nog ändå inte ha tid att ringa. Hon har sina egna dagar att sköta och hinner inte med mina också. Vem skulle rädda mig ur en brinnande byggnad? Kanske en förbipasserande filmkändis, men inte jag, inte syrran och inte lillebror.
Brorsan svarar inte heller i telefon numera. Han är den ende som vet var han är. För oss andra är han varken här eller där, och så har det varit under så lång tid att jag är tvungen att bläddra i fotoalbumet för att minnas hur han såg ut. Men jag kommer ihåg att han tyckte om födelsedagstårtor. Om han varit här skulle jag ha bakat en, en glad en med röda vinbär och vaniljsås.
”Är du klar?”
Den sidbenade mannen utan namn tog min ifyllda blankett, ögnade igenom kryssen och lögnerna utan att säga nåt, utan att fatta vad det var han såg. Eller också begrep han att det var min födelsedag och tänkte att låt gå för den här gången dårå.
Vi övade en stund på hur jag skulle hålla armarna och benen under störtandets olika faser, och sedan skulle jag ha mössa och skyddsglasögon. Han hade besvär med att hitta en mössa som passade mitt huvud, men till sist stod jag ändå där med en alltför hårt spänd rem runt hakan.
Det fanns en svart sele också som jag skulle kliva i och som skulle dras åt där bak. Det kändes fel och löjligt och när det var klart gick sidbensmannen runt och ställde sig framför mig, så nära att han åldrades, fick porer och linjer och andedräkt och tänder med gula beläggningar. Han sa att jag hade en viktig uppgift och visste jag vilken den var?
Jag vågade inte svara.
”Att ha roligt såklart!”
Hans ögon hade tagit färg av alla de hopp han gjort i skyn, och det märktes att han var besviken på mig. Jag borde också vara besviken. Men jag bara stod där.
Det är syrran som alltid vet vad folk vill höra och ha. Om hon varit där skulle den sidbenade mannen ha blivit rosig i ansiktet. Vilken jävla trevlig tjej, skulle han ha tänkt. Så glad och positiv. Tänk om alla var som hon.
Jag tänkte på det.
Ute i solblänget stod en flygmaskin och väntade på att lyfta mig fyra tusen meter rakt upp i luften. Ett avstånd som skulle tappa all sin betydelse när flygplansdörren så småningom öppnades och molnen bredde ut sig under mina fötter.
”Känns det bra?”
Junivärmen dallrade och svetten lackade. Jag nickade ändå. Han la huvudet på sned och liknade någon jag sett någonstans, kanske i affären där jag köper yoghurt och nitlotter. Eller kanske på biblioteket dit jag ibland låtsas ha ärenden. Eller så har han figurerat i tvättstugan där det alltid luktar så mycket av sköljmedel att jag mår illa och måste lägga mig ner. Det kan också ha varit på balkongen jag sett honom, i lägenheten intill, inne hos grannen som hade fest inatt.
Jag var inte bjuden.
Det finns människor som somnar i samma stund de lägger huvudet på kudden. Syrran är en av dem. När vi var yngre och sov i stora sovsalar, då märkte hon aldrig när det surrade i mörkret och kröp i madrasserna. Hon hörde inte trampet av insektsfötter i öronen, kände inte nypen och betten. Jag ropade och försökte rädda livet på oss, men hon bara sov vidare.
Jag kände en knuff i ryggen.
”Fort!”
Den sidbenade mannen ville att vi skulle springa ut till planet. De andra var redan där. En efter en klev de fram och försvann in i det svarta hålet.
”Skynda på! Vi måste så långt in som möjligt.”
Motorerna gick på tomgång och han skrek för att göra sig hörd, satte en handflata i ryggen på mig och tryckte. Jag snubblade in i metallbukens lukter av rost och inlåst sommar. Raderna av smala träbänkar var redan upptagna. De enda tomma sittplatserna var de närmast utgången.
”Nu blev det lite dumt”, ropade den sidbenade mannen. ”Sisten in är försten ut.”
Det var ett problem, det förstod jag på hans tonfall. Jag hade varit för långsam.
Han vände sig mot raden bakom oss och sa något. Jag sneglade ditåt och såg att de sneglade tillbaks. Dessutom var jag den enda som hade mössa och skyddsglasögon på sig.
Planet var fullt, men ytterligare fyra personer kom springande över åkern, klumpiga och strambenta i sina selar. ”Stopp! Vänta på oss!” De slängde sig in genom öppningen och trängde ihop sig på golvet vid mina fötter samtidigt som den sidbenade mannen klappade sig på låren.
”Sätt dej i mitt knä.”
Jag låtsades inte höra. Han klappade sig igen. ”Kom igen, du måste sitta här, annars kan jag inte koppla ihop oss.”
De hånflinade åt mig allihop när jag tog plats, det kändes i ryggen. En jättebäbis utan egen skärm och eget snöre.
Dörren stängdes, motorerna började vråla och återvändon försvann. På knaggliga hjul rullade planet iväg över startfältet, guppade och skakade och ruskade, även långt efter det att marken äntligen släppt och jag genom fönstergluggen kunde se hur jordskorpan bleknade och tappade dimensionerna.
Jag tyckte om hur det genast slog lock för öronen. Sorlet och surret omkring mig avlägsnades till en annan plats och jag kunde låtsas vara på väg mot något viktigt som bara angick mig.
Så föll vi i en luftgrop och jag famlade efter metallstången i taket. Där trängdes min hand med andra händer och ingen brydde sig om att mitt öronlock plötsligt försvunnit och att jag kunde höra vad de sa.
”Lagningen var svindyr, vi ska till Mexico och prova grotthoppning, jag monterade såklart ihop den jävla hyllan fel, fem hundra meter rakt ner, hörde du om olyckan igår, jag tror att jag håller på att bli förkyld, vilka är det som dömer i tävlingen imorron.”
Det hackade till i flygplansmotorerna och vi sögs ner i en ny luftgrop. En av de fyra på golvet framför mig ropade ”tjoho, valuta för pengarna!”. Det var en kvinna. Hon vände ansiktet mot mig, men såg förbi.
Mannen jag satt på skrattade åt henne. ”Jävla galning”, sa han, och jag förstod att de var ett par.
Hon gav mig en blick som sa att hon aldrig skulle kunna bli min vän.
Luftvägarna blev gropigare och bullrigare, golvet tippade åt alla håll och gjorde mig sjösjuk i knäet på den sidbenade mannen. Jag lutade mig åt sidan för att inte frestas att kräkas på hans skor, och då såg jag något litet och avlångt komma kanande mot hans ena tå. En rödbrun tvestjärt med en alltför stor bakdel.
Det var bara jag som såg den. Och den såg mig.
Idag var det min födelsedag, och det hade varit fint om någon, kanske syrran, ringt och grattat. Sagt att hurra, på den här dagen för så många år sedan föddes du och det måste vi fira, för du finns och det märks, så grattis. Och då skulle jag ha kunnat säga tack så roligt, och så trevligt att resurserna jag förbrukat på vägen hit inte varit förgäves.
”Tre tusen meter!” Den sidbenade mannen höll fram armen och knackade sig på höjdmätaren. ”Det närmar sig!”
Jag tittade och nickade, och när jag åter vände blicken mot golvet var tvestjärten försvunnen.
”Är du nervös?” Jag fick en buff på armen. ”Va, är du det, nervös?”
Snart skulle flygplansdörren öppnas och en främmande kyla vräka sig över mig, slita tag och ryta iväg med mig.
Är du nervös, lilla kryp? Va, är du det?
Hur många människor hade kastat sig ut före mig? Golvet bar spår av fötter som stått i kö och väntat på sin tur. Stora fötter, små fötter, mittimellanfötter. Och runt dörröppningen fanns händerna som hejdat sig ett kort ögonblick inför språnget. Tvekat inför insikten att ingenting är säkert, att ingen vet hur det ska sluta.
”Alldeles snart dags!” ropade den sidbenade mannen och drog i våra selar tills vi plattats ihop till en ny sorts varelse. ”Känns det bra? Tycker du att det ska bli roligt? Är du taggad?”
Alla dessa frågor som jag inte kunde svaret på, inte en enda. Om han åtminstone hade frågat vart det otäcka lilla krypet tagit vägen. Då skulle jag ha kunnat svara att det krälade omkring där någonstans och bidade sin tid.
Men han var upptagen av att göra en sista kontroll. Han pillade med mina skyddsglasögon och tryckte in dem i ansiktet på mig så att jag kände hur huden sprack och köttet vällde över kanterna. Sedan knep han mig i näsan.
”Usch!” ropade han och slog bort något från knäet. Ett litet avlångt kryp föll till golvet, tvekade och tog sedan ny fart mot oss. ”Usch!” sa han på nytt och den här gången stampade han till.
Tvestjärtar har vingar. Den kunde ha flugit sin väg. Men den valde att hålla sig på marken, det som den trodde var marken. Det finns människor som är likadana, som vägrar breda ut sina vingar. Syrran, till exempel. Hon går så stadigt på fötterna att hon inte ens tror att man kan sväva efter döden. ”Naturligtvis inte. När det är slut är det slut. Det är här och nu som gäller. Tänk på det, här och nu.”
Det var i alla fall vad hon sa förra året när hon gav mig en cd som skulle lära mig att visualisera häret och nuet. Brevbäraren kom med presenten några veckor efter min födelsedag. Jag la skivan i spelaren och hörde en mjuk och snäll röst som sa att den ville hjälpa mig att hitta mina inre krafter. Men först var jag tvungen att ställa mig i en rulltrappa ner i det allra djupaste svarta tysta.
Jag slängde skivan i slaskpåsen och förseglade med dubbla knutar.
Flygplansdörren hade öppnats och människorna på golvet framför mig hade börjat rinna bort en efter en. Jag kunde inte se vart de tog vägen. Vinden slet tag i dem och flöt ihop deras siluetter med ljuset utanför. De rycktes bort så hastigt att de inte ens hann ropa på hjälp. De hann bara öppna munnarna och flämta till, men utan att få fram ett enda ord om vilka de en gång varit, vad de drömt och vad de känt.
Och nu hade det blivit min tur. Min tur. På händer och fötter som inte var mina pressades jag framåt mot öppningen. Tomheten där ute dånade, och mannen bakom mig tänkte välta ut oss båda i den. Nyss hade hans flickvän försvunnit. Med ett snabbt leende över axeln hade hon låtit sig sugas ut. Nu var hon borta och han tänkte följa efter.
Mina ben gled ut över kanten och tycktes inte längre tillhöra mig. De fladdrade i blåsten och slet av alla krafter för att dra med mig ut i det omöjliga. Det fanns inget som tog emot. Jag försökte hitta något att hålla fast vid, men framför mig låg det okända, och bakom mig fanns tyngden som tryckte på.
Jag fäktade och famlade omkring mig, men allt var lönlöst. Planet vippade åt sidan och jag föll ut.
Jag välte och drog med mig en medmänniska ner. En man utan namn. Mina lungor frös till is och jag hann inte ens flämta efter luft, inte få fram ett enda ord om vem jag varit eller vad jag känt.
Nu är det juni månad och det är blått solljus överallt. Allt är precis så som det ska vara och jag tänker att idag är det min födelsedag och kanske, men bara kanske kommer brorsan att slå en signal.