Nyläst på fantasyfronten

Spoilervarning!

Jag är ständigt på jakt efter något som ska kunna fylla tomrummet efter J.K. Rowlings oslagbara Harry Pottersvit*, och därför blev jag ganska ivrig när jag på bibliotekets fantasyhylla hittade Bobbie Peers ”Kryptalportalen”.

Det är nummer två i en serie om kodknäckaren William Wenton (första delen var utlånad), och det som väckte min iver inför denna bokserie var just associationerna till en parallell värld (en datoriseradmekanisk istället för en magisk), en huvudperson utrustad med en kraft som vederbörande håller på att lära sig behärska (ett kodknäckande luridium i skelettet istället för ett mystiskt ärr i pannan), en ärkefiende (en skrynklig, elak man istället för en deformerad trollkarl), en mentor (en morfar istället för en rektor), hjälpande vänner (en snäll tjej och en reserverad kille istället för en superklyftig tjej och en opportunistisk kille), fantasifulla figurer (dörrar och obotar istället för flygande kvastar och husalver).

Antagligen hade jag ställt siktet alldeles för högt, för under läsningen av ”Kryptalportalen” undrade jag hela tiden när boken egentligen skulle komma igång. Ständigt kunde jag ana att världen var intressant och att fienden var otäck, men jag fick aldrig något egentligt grepp om vem, hur och varför. Kom så småningom fram till att det berodde på att huvudpersonen William aldrig tar några egna initiativ. Han kontaktas av personer som ger honom direktiv. Han följer dessa direktiv och kontaktas sedan av nya personer. Som ger honom nya direktiv. Det gör honom till en passiv mottagare av information och handlingar som inte han själv utan andra väljer att exponera honom för. På så vis blir namn, miljöer, diskussioner om vad en plötsligt uppoppande robot skulle vilja heta, och så vidare, tyvärr saker som snabbt halkar bort ur medvetandet.

Jag skulle vilja läsa om en huvudperson som är nyfiken och modig och som undersöker saker och ting på egen hand, som listar ut svaren på gåtor och agerar, ibland felaktigt, tills alla pusselbitar hamnat på sina rätta platser och fienden besegrats. Åtminstone för den här gången. Det är bara genom en aktiv huvudperson som läsaren ges chans att fördjupa sig i miljöerna och problemen. Med en passiv huvudperson måste händelseutvecklingen istället hängas upp på långa dialoger med frågor och svar. Och när huvudpersonen dessutom måste upprepa svaren varje gång så, ja, vad ska jag säga…?
Till exempel:
”Opalånga”, sa Goffman.
”Opalånga?” upprepade William.

När boken så småningom tagit slut verkar ingenting mer ha hänt än att ärkefienden, som aldrig figurerar i boken annat än som ett namn, har försvunnit genom just Kryptalportalen.

Därföre. Min jakt på en riktigt bra bokserie i lakunen efter Harry Potter fortsätter.

* Att Daniel Sjölin i Kulturnyheterna igår med ett snett leende ville få det till att Rowlings enorma försäljningsframgångar beror på att hon skrivit samma historia om och om igen ter sig som ett försök att förminska Rowlings finurlighet och fantasi, och inte minst hennes järnkoll på hur en berättelses persongalleri ska användas för att på ett klurigt, spännande och engangerande sätt hålla intresset vid liv från den allra första sidan till den sista.

Rowlinghelg

Fick de 2 senaste böckerna av favoritförfattaren J.K. Rowling i julklapp  – tusen tack, Emmett!

Fast egentligen är det väl bara Fantastic Beasts and Where to Find Them som är en ”äkta” Rowlingbok. Harry Potter and the Cursed Child är ”A New Play by Jack Thorne … based on an original new story by J.K. Rowling”.

Jag ska absolut inte vara elak och avslöja mer av teaterpjäsen än vad som anges på den officiella Harry Potter the Play-sidan: Harry Potter har blivit vuxen och far till tre barn, varav det yngsta har problem med sin pappas arv och berömmelse. Det leder till att både far och son får anledning att tampas med ett mörker som närmar sig från oväntat håll…

I Fantastic Beasts and Where to Find Them utspelar sig handlingen på en annan kontinent och i en annan tid än vad som är fallet i Harry Potter-böckerna, och huvudpersonen är den magiska varelser-fanatikern Newt Scamander.

Båda böckerna är teater- respektive filmmanus, vilket (åtminstone i mitt fall) kräver en helt annan sorts lästeknik än vad ren romanläsning gör. En mycket nyttig erfarenhet!

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det märks att teatermanuset inte är skrivet av Rowling (det är lite sockrigare än förväntat och inte särskilt överraskande), och att filmmanuset kändes lite snopet med sin tyngd av allt det spektakulära som filmduken förmodligen älskar att få sätta tänderna i. Känner mig redo att gå på bio nu.

Bokanalys, spoilervarning

Analys av ”Harry Potter och De Vises Sten” av J. K. Rowling.

De vises sten, liksom de övriga böckerna i serien, handlar om kampen mellan gott och ont, och utspelar sig i en magisk parallell till den ”verkliga” världen.
Bokserien som helhet kan sägas handla om hjältens långa resa mot uppdagandet och accepterandet av sitt sanna jag.
Har för mitt eget höga nöjes (och besvärs) skull försökt reda ut beståndsdelarna i en helt suverän bok(serie), och för överskådlighetens – ha! – skull delat upp analysen i två delar.

Hjältens resa Funktion Specifikt
Hjälten presenteras, behäftad med två problem: den vanliga världen och den speciella världen. Den vanliga världen utgör kontrast och konfliktkälla för att plantera läsarens nyfikenhet inför hjältens roll i det väntande äventyret.

Plantering av hjältens speciella kännetecken (som ska visa sig vara både problemet och den slutgiltiga lösningen).

När hjälten så småningom kallas till den speciella världen är det där han kommer ifrån från början, vilket gör honom speciell i dubbel bemärkelse.
Hjältens problem med den vanliga världen fördjupas. Den vanliga världen används som kontrast och konfliktkälla för att fördjupa nyfikenheten på hjältens identitet och roll, samt plantera hans accepterande av den speciella världen. Hjälten hunsas men är någon att hålla på pga hans personlighet och de mystiska ting som sker i hans närhet.
Hjälten blir tillfälligt en (aningslös) spelbricka i dragkampen mellan den speciella och den vanliga världen. Kallelsen till den speciella världen planteras i konflikter med den vanliga världen så att hjältens främsta egenskaper lyfts fram. Den speciella världen gör sig påmind i den vanliga världen, tills det slutar med ett bokstavligt ”Boom!”.
Kallelsen till den speciella världen. ”Regelbokens” ovilja att tacka ja är inte hjältens egen, utan hans släktingars. Motståndet mot kallelsen innebär att den speciella världens premisser hinner förklaras, tillsammans med huvudfiendens motiv. Hjälten gör sin första upptäckt: får veta att han är utvald (exakt hur inser han först i slutet av serien).
Hjältens första möte med den speciella världen. Möter huvudfienden utan att inse det. Första fröet av fiendskap med blivande skolkamrat. Hjälten tvivlar på sin plats i den speciella världen, vilket ger skäl för en fördjupad förklaring av premisserna.

Plus plantering av hjältens uppdrag.

Hjälten erhåller sitt viktigaste vapen (som är kopplat till hans egen gåta och lösning).

Obs att skolkamratens fiendskap behövs för att driva handlingen framåt i serien.

Hjälten möter sina kommande två bästa vänner samt etablerar fiendskap med ovan nämnda skolkamrat. Hjälten får visa prov på sina drivande egenskaper – INTE hat och hämnd – samtidigt som huvudfienden smygs in = fördjupad plantering av hjältens uppdrag. Hjältens ärr gör att han känns igen – skapar dialog som påminner om huvudfienden (och indirekt bäddar för den övergripande gåtans lösning).
Hjälten sätts på sitt första prov (i den speciella världen). Lyckas och belönas. En första kontakt med en viktig fiende, samt med mentor. Fördjupad plantering av hjältens uppdrag, plus plantering av villospår – med hjälp av hjältens särskilda kännetecken – i form av en till synes dödlig fiende (men i själva verket livräddande fiende). Upplägget bygger på förhastade slutsatser kring saker som inte alls är vad de så konkret förefaller att vara.
Hjälten sätts på nytt prov och hamnar i öppen konflikt med sin hittills värsta fiende. Fördjupning av villospår: till synes värsta fiendens personlighet slås fast för att senare kunna ”stämma in” på hjältens (felaktiga) slutsats.

 

Hjälten har ännu inte fått något tydligt uppdrag. Konflikten med skolkamraten en stark drivkraft för att leda hjälten vidare.
Konflikt med underfiende belönas med att en slumrade inre kraft vaknar. Hjälten klarar sig ur en dödlig situation och hittar en första pusselbit i bokens ännu ej definierade mysterium. Befäster bestående vänskap med Vän 1. Hjältens bärande egenskaper framträder samtidigt som hans skenbara misslyckande leder ett steg närmare (den ännu ej definierade) gåtans lösning. Den nyfunna inre kraften särskiljer hjälten än mer, gör honom än mer ”utvald”, och används som del i lösningarna hela serien igenom.
Hjälten klarar sig ur en dödlig situation. Befäster bestående vänskap med Vän 1 och Vän 2. Hittar en (missvisande) ledtråd till mysteriet Hjälten & Co ges en situation på liv och död där de får visa att de alltid kommer att ställa upp på varandra, samtidigt som huvudfienden ges chans att (indirekt) göra sig påmind. Hjälten & Co använder kunskaper och förmågor som planterats via (humoristiska) konflikter. Bokens mysterium ännu ej definierat.
Hjälten överlever huvudfiendens mordförsök och hittar en ny (missvisande) ledtråd. Huvudfienden får chans att (indirekt) göra sig påmind, samtidigt som den falska ledtråden fördjupas. Ännu vet inte Hjälten & Co vad mysteriet handlar om. Drivkraften övergår från konflikten med underfienden till konflikten med (felaktigt identifierade) huvudfienden.
Hjälten får ett nytt ”vapen” som bl.a. tillåter honom att för första gången prata med sin mentor – som ger honom ny (kryptisk) information. Andningspaus och fördjupning av hjältens bakgrund: visar vad han förlorat och vad han har att vinna i sin kamp mot huvudfienden.
Plus plantering av gåtans (delvisa) lösning.
Den slutgiltiga svaret på gåtan (sista boken): hjälten har ovetande burit omkring på sin huvudfiende (ibland som en omtyckt del)
Hjälten hittar ny och viktig ledtråd, som (missvisande) leder till huvudfiendens identitet. Plantering av huvudfiendens motiv i denna och de följande böckerna: vill återta sin forna makt. Naiv figur blir svaga länken, den som ställer till det men även den som ger nyckeln till lösningen.
Hjälten begår ett misstag som gör att han lägger band på sina hjälte-egenskaper. Plantering av ny miljö där hjälten kan få ny information.

Enl regelboken hjälten ”dödligt sårad” = slickar sår.

Genomgående drivkraft: konflikten med skolkamraten.
Hjälten får sitt uppdrag: överlever en dödlig attack och förstår via en ny hjälpare vem huvudfienden är, och vad som står på spel. Visa vad som står på spel, samtidigt som hjältens egenskaper (mod och beslutsamhet) framträder. Helt enligt ”regelboken”: risken för jordens undergång får hjälten att vilja ta striden med huvudfienden trots allt.
Hjälten ger sig av efter huvudfienden och får hjälp av sina vänner att ta sig förbi ett antal gåtor och hinder. Bygga upp spänningen, samt skörda frukterna av tidigare planteringar av hjältens, vännernas och andra bokfigurers egenskaper och förmågor. Eftersom hjälten enligt ”regelboken” måste möta sin huvudfiende ensam, faller vännerna bort längs vägen.
Hjälten överlever mötet med sin huvudfiende, som flyr och låter hjälparen dö. Mentorn tycks vara den som räddar hjältens liv. Mentorn ger hjälten pusselbitar inför följande äventyr. Skörda frukterna av alla missvisande ledtrådar, och fördjupa hjältens beundransvärda egenskaper. Hjälten förblir ”ren” i det att det inte är han som dödar hjälparen: Sägs inte hur hjälparen dör, bara att det är mentorn som dragit bort honom från hjälten i sista stund.

 

 

Kapitel Handling Författarens hemliga trådar Nyckelegenskaper
1. Pojken som överlevde

 

Tre goda varelser med magiska krafter lämnar ett spädbarn i den vanliga världen och berättar om en ondskefull varelse som försökte mörda spädbarnet men bara lyckades utdela ett igenkännbart ärr i pannan på HP innan han själv mystiskt försvann. HP:s ärr är ett tecken på att han oavsiktligt ”fått i sig” en del av huvudfienden, och nu delar krafter och egenskaper med honom. Via ärret står de också (utan att förstå på vilket sätt) i kontakt med varandra. Familjen Dursley –  inskränkt. Dumledore – vis, mäktig. McGonagall – sträng. Hagrid – oförsiktig. Voldemort – ondskefull. Harry Potter – mystisk. Föräldrar – döda.
2. Glaset som försvann

 

Tio år har gått. HP har vuxit upp i den vanliga världen, hunsad av sina släktingar och matad med en lögn om sitt ursprung. Blir straffad för underliga saker som sker i hans närhet, trots att han inte förstår varför. HP:s förmåga att tala med ormar är unikt för Slytherins grundare och dennes ättlingar. Dudley – illvillig. Petunia – hätsk, orättvis. Vernon –  hätsk, orättvis. Harry Potter – stoisk, mystisk.
3. Breven från ingen

 

HP orolig för att börja i ny skola, samtidigt mystiska brev försöker nå honom. Släktingarna tycks veta nåt om saken och gör allt för att hindra att breven når fram. Harry Potter – nyfiken, envis. Dudley – förtryckande. Petunia – snörpig. Vernon –  argsint.
4. Nyckel-väktaren

 

En märklig främling gör skrämmande entré, ger HP brevet och berättar vem HP egentligen är, att hans föräldrar mördades av samme trollkarl som HP själv – på ett för alla förunderligt

sätt – överlevde och besegrade som liten.

Hemligheten bakom HP:s överlevnad är bara delvis moderns självuppoffrande kärlek: fienden råkade dela av en bit av sig själv i HP, som därmed har krafter ingen riktigt förstår (men som mentorn misstänker – i hemlighet). Hagrid – vildsint lojal.

Harry Potter – orädd. Vernon –  argsint. Petunia –  förbittrad. Dudley – rädd.

5. Diagon-gränden

 

HP möter dittills okända företeelser, yrken och varelser när Hagrid hjälper honom handla inför skolstarten. Träffar en kommande lärare, professor Quirrell, och en kommande skolkamrat, Draco Malfoy.

Hagrid hämtar nåt från Gringotts på Dumbledores uppdrag.

Både Quirrell och Malfoy är HP:s fiender: Quirrells  skrattretande turban döljer huvudfienden  Voldemort. Malfoy används rakt igenom serien som en propeller framåt i handlingen.

Det är De vises sten Hagrid hämtar.

Draco Malfoy – dryg. Professor Quirrell –räddhågsen. Ollivander – tvetydig. Harry Potter – självtvivlande.
6. Resan från perrong nio och tre kvart

 

HP blir vän med Ron och ovän med Draco. Möter även Hermione och Neville som verkar godhjärtade men besvärliga. Via Ron får HP fördjupad info om trollkarlsvärlden och skolan de ska till.

HP får veta att nån brutit sig in i Dumbledores bankvalv samma dag som Hagrid tömde det.

Rons råtta Scabbers är egentligen en skepnadsskiftare och den som förrådde HP:s föräldrar så att Voldemort kunde hitta och mörda dem.

Chokladgrodornas kort med presentationen av Dumbledore är en plantering av Nicholas Flamel.

Molly Weasley – moderlig. Percy – pompös. Fred och George – okynniga. Ginny – framåt. Ron – mindervärdighets-komplex. Neville – försagd. Hermione – övernitisk.
7. Sorterings-hatten

 

När eleverna sorteras smärtar HP:s ärr till. Ser samtidigt en av lärarna stirra hatiskt på honom. En magisk hatt ser att HP passar in i det ”onda” huset, men HP väljer bort det och blir placerad i det ”modiga” huset där även Ron, Hermione och Neville hamnat. Skolans rektor, Dumbledore, varnar för en förbjuden korridor. HP:s ärr beror på Quirrell. Snape, som inte försöker dölja sitt hat mot HP på grund av HP:s pappa, blir syndabock men på grund av evig kärlek till HP:s mamma har Snape i hemlihet lovat Dumbledore att hjälpa HP. Crabbe och Goyle – lydiga. Peeves – illvilligt retsam. Snape – hatisk. Dumbledore – excentrisk, Harry Potter – rättrådig.
8. Trolldrycks-läraren

 

HP har trolldryckslektion och hamnar genast i konflikt med läraren Snape, som är skicklig men orättvis. Själv en slytherinare – det uttalat ”ondskefulla” huset på skolan, hackar Snape på alla i Gryffindor men särskilt på HP. Neville är den som tar åt sig mest. Snape är uppriktigt fientligt inställd gentemot HP, men tvingas även av sitt dubbelspel att ta alla chanser att behandla HP illa. Därmed kan han senare hävda sin lojalitet gentemot Voldemort. Neville – mobbad, Harry Potter – stoisk, Hermione – kunskapsfylld,

Ron – stöttande, Snape – orättvis (för att senare orättvist kunna pekas ut som skurken)

9. Midnatts-duellen

 

När HP tar Neville i försvar mot Malfoy upptäcker han sin fenomenala flygförmåga och utmanas på duell av Malfoy, som uteblir och skvallrar för Filch. HP, Ron, Hermione och Neville flyr in i den förbjudna korridoren och överlever mötet med en trehövdad vakthund. Det som hunden vaktar är De vises sten, och hunden är bara en av sju (magisk siffra) ting som vaktar denna skatt. Varför Dumbledore vet att be Hagrid hämta ”hem” stenen från Gringotts förklaras inte. Det bara visar sig vara ”tur” att han gjorde det. Malfoy – illvilligt avundsjuk, Filch – förbittrad, Ron – stöttande, Hermione – övernitisk, Neville – glömsk.
10. Allhelgona-aftonen

 

Quirrell kommer rusande under festen, varnar att ett troll springer löst på skolan. HP och Ron räddar Hermione, som Ron tidigare gjort sig ovän med. De visar mod och lojalitet mot varandra, vilket också gör dem till seriens tveklösa hjältegäng från och med nu. Snapes ena byxben är blodigt och trasigt. Quirrel är den som släppt in trollet, han är ju inte med på festen, något författaren döljer med tumultet och konflikten HP-Ron-Hermione-trollet. Men Snape misstänker Q: springer för att skydda falluckan (och blir biten). Hermione – lojal, Harry Potter – lojal, Ron – lojal, Quirrel – (falskt) feg, Snape – (delvis falskt) fientlig, McGonagall -sträng.
11. Quidditch

 

Under HP:s första quidditchmatch löper HP:s kvast amok. Hermione ser Snape stirra på HP medan han mumlar en trollformel. Hon lyckas avbryta honom och HP ger sitt lag en efterlängtad seger. Hagrid försäger sig om Nicholas Flamel angående det som den trehövdade hunden vaktar. Det är Quirrell (eller Voldemort inifrån turbanen) som försöker döda HP. Att HP klarar sig beror på att Hermione råkar knuffa till och avbryta Quirrell när hon är på väg mot Snape. Rons schackspel är en plantering av lösn. Harry Potter –  självuppoffrande, Hermione – handlingskraftig, Ron – handfallen, Snape – hatisk (och felaktigt mordisk),

Hagrid – godtrogen

12. Mörd-spegeln

 

Sökandet efter Nicholas Flamel pågår förgäves. HP får sin pappas osynlighetsmantel i julklapp från hemlig givare. Använder den för att leta efter Nicholas Flamel i förbjudna delen av skolans bibliotek. ”Hittar”sin familj i en magisk spegel och pratar med Dumbledore för första gången. Dumbledore den enda Voldemort fruktade under sin storhetstid. Hur mycket D. vet om HP redan här är oklart, men då han är en gåta ibland även för sig själv är detta inget som stör. Spegeln=backstory +plant. av HP:s lösn av sista gåtan Harry Potter – nyfiken och envis, Ron – mindervärdes-komplex,

Dumbledore – vänligt gåtfull.

13.Nicolas Flamel

 

Neville mobbad av Malfoy. HP ger sin sista chokladgroda som tröst. Minns då var han sett namnet Nicholas Flamel förut (kap 6), och Hermione hämtar en bok om De vises sten. Gänget förstår vad trehövdade hunden vaktar. Sen hör HP Snape hota Quirrel. De gissar att mer än hunden skyddar skatten. Snape misstänker Quirrel, vill på Dumbledores uppdrag få reda på mer om Q:s planer på att stjäla De vises sten är. Q:s ynklighet och Snapes fientlighet gör det lätt för hjältegänget att dra fel slutsatser.

Sju hinder – symboliskt tal.

Ron – obekymrad, Harry Potter – nyfiken, Hermione – faktaresurs, Neville – kuschad,

Quirrell – kuschad (både falskt och äkta eftersom rädd för Voldemort)

14. Norbert – den norske ryggdraken

 

 

Hagrid beter sig misstänkt. Gänget upptäcker att han vunnit ett förbjudet drakägg av en främling på puben. Draken kläcks, Malfoy ser, och när de hjälper Hagrid få draken i säkerhet blir de straffade på ett sätt som får hela skolan att frysa ut dem. Drakägget är en plantering inför bok 4, Den flammande bägaren. Hagrid – oförsiktig, HP – nyfiken, Hermione – diplomatisk, Ron – hjälpsam
15. Den förbjudna skogen

 

Som del i ovan straff  hamnar HP i Förbjudna skogen för att spåra upp en skadad enhörning. HP är nära att dödas av en varelse som dricker enhörningsblodet. En kentaur hjälper HP förstå vem och varför vill ha De vises sten: Voldemort (lever alltså). HP tror att Snape hjälper honom. Vid attacken förblindas HP av smärta från sitt ärr – ett säkert tecken på att Voldemort är i närheten, men det förstår HP först längre fram. Malfoy – feg, Neville – lättskrämd, Filch – illvillig, HP – modig (rädd men beslutsam),  Firenze – modig
16. Genom falluckan

 

HP inser att Hagrid fick drakägget av fienden (Snape, tror han) som ville ha info om hur komma förbi den trehövdade hunden. Det fick han, så HP måste, trots alla risker, försöka förhindra stölden av De vises sten. Ron och Hermione följer med och löser gåtor. Snape – fientlig, McGonagall – sträng och omedgörlig, Neville – modig, Hagrid – tanklös, Hermione – modig och klyftig, Ron – modig och strategisk, HP – lojal och modig
17. Mannen med två ansikten

 

HP förväntar sig Snape men möter Quirrell. Som bär runt på Voldemort i sin turban. Via Mördspegeln hamnar De vises sten i HP:s ficka. HP är nära att dö men tänker bara på att skydda stenen. Utnyttjar insikten att Quirrell inte kan röra vid honom utan att bränna sig. Får senare veta att det beror på att hans mor gav honom ett livslångt beskydd när hon dog för hans skull. Utan att ens Voldemort vet det här, är HP och Quirrell lika i den meningen att de båda bär omkring på überskurken själv.

HP:s självuppoffrande agerande samt mammans död = plantering av vad HP kommer att välja att göra vid sista striden med überskurken.

Quirrel – fanatisk och förslavad, Voldemort – mäktig och maktgalen, HP – omutlig och självuppoffrande, Dumbledore –  mäktig och ödmjuk