Har nu läst ut Stina Stoors novellsamling ”Bli som folk”, där bland annat ”För vår del” ingår och som jag blev helt knockad av när den vann Umeå novellpris 2012. Och det är fortfarande den av alla Stoors noveller som gör mig yr av beundran.
För några år sen köpte jag novellsamlingen på Bokmässan i Göteborg där jag stod och knäade i en förvånansvärt kort kö för att författaren själv skulle skriva nåt på försättsbladet.
Så tappad har min haka varit inför Stina Stoor att jag inte kommit mig för att läsa hennes lilla mästerverk förrän nu. Stoors författarkonst är med rätta hyllad och prisbelönt. Hon har förmågan att i sina unika detaljer och mikroobservationer måla upp berättelsens större och hemligare perspektiv med alla dess sorgsenheter, all dess hopplösa längtan efter att få höra till.
Det gör inte så mycket att sidorna ibland blir så fyllda av fantastik att jag kommer av mig och ger upp alla försök att förstå vad som är dröm och vad som är verklighet – och vad sjutton det var som egentligen hände. I ett par av novellerna blir jag avhängd nånstans på mellanrakan och får nöja mig med att avundas författarens imponerande språkliga kurvtagningar ända in i mål.