Om jag inte varit så rädd om mina knän skulle jag ha dunsat ner på dem och sträckt händerna mot skyn, för maximal effekt i mitt inte ett dugg filmklyschiga why-ande. För varför, ack varför, tog jag inte med mig teckningsblocket ut igår när jag ändå bara tänkte sitta och halvsova i en solstol på en molnig bergsknalle?
Nyckelordet här är ”moln”.
All den stund jag satt där i de härligt småkalla 17 graderna och blinkade upp i det blå började molnslöjorna där ovan att bjuda på ett nästan osannolikt skådespel. I en skyarnas stillsamma animation började varelser och väsen med jordiskt påbrå men med utomjordiskt fantasteri ta form, agera och försvinna i nåt som liknade en dans. Det var som om de ingick i en föreställning koreograferad av en säreget målmedveten entitet.
Jag försökte memorera dem alla, men när jag kommit in igen och skulle skissa ner dem i mitt block så bidde det inte ens en tumme. Och idag håller himlen på att spricka av gråmjölkigt hånskratt. Inte en enda magisk varelse släpps fram och ner i mitt ritblock. Men nu vet jag i alla fall var alla de underbara figurerna till mitt bildprojekt bor. Gårdagens föreställning är slut, men så länge den fina mänskligheten ännu inte hunnit mjölka igen himlen för gott så finns det fler föreställningar att se fram emot.