Så for vi då åstad under dagen för att beskåda en gammal skola till försäljning i den anrika kulturbygden och mötte då en mäklare som var ruggigt mycket mer mossig än vad skolan var, som ändå var från 1896.
Så fort vi presenterat oss lade denna relik en andlig arm runt Emmetts axlar och kurade ihop sig med ryggen vänd mot mig så att jag svårligen skulle kunna höra vad han hade att förtälja om huset. Han släpade iväg med en halvt uppgiven Emmet runt tomten för att visa honom, och bara honom, var på kartan, respektive var i verkligheten, gränsen gick mellan stenar, träd och pinnar. Och för att understryka att detta bara angick dem båda sade han med jämna mellanrum Emmetts namn högt – ”nu ska du se här, Emmett” och ”som du säkert vet, Emmett”.
Redan innan vi hade älgat färdigt bland snåren var jag innerligt less på honom, vilket ledde till den i efterhand ganska skojiga situationen att jag suddade bort honom från näthinnan och enbart ställde mina frågor till Emmett i hopp om att han blivit förstahandsinformerad om sakernas ordning. Mäklaren, som hängde som ett plåster på Emmett, hörde egentligen mina frågor, men i de lägen där Emmett ännu inte fått ta del av mäklarens vishet blev han sålunda tvungen att upprepa min fråga till sin nya artonhundratalskompis innan denne svarade.
Nu skrattar jag åt det, och önskar att jag varit filmskapare. Det hade kunnat bli hur kul som helst på bioduken. Men att köpa ett hus av en dylik mellanhand, det skulle jag aldrig göra. Saknas det insikt om att detta är 2019 så saknas det även insikter gällande dagens affärsliv, regler och juridik. Och då är man ingen tillförlitlig mäklare.