Vid feberförkylning som kräver heta örtbad, då funkar det inte med stora traktorböcker eller andra tjockt skojiga fakta i 500-sidorsklassen. Då krävs det lite mer lätthållen och ångtålig litteratur, typ en novellsamling av den magiska Margaret Atwood: Den frystorkade brudgummen. Nio berättelser
Jag närapå svimmar av Atwoods fantasifullheter och humor (vilket är tusan så mycket trevligare än att närapå svimma av bihåleinflammationselände).
I nio noveller kretsar författaren kring (mestadels) samma berättelse, fast ut olika perspektiv, och varje gång lyckas hon hitta nya lösningar på till synes omöjliga problem. Gång på gång hittar hon dörrar ut ur alla synbara återvändsgränder som hon ideligen försätter sina fictionfigurer i.
Det är på alla sätt upplyftande att få ta del av Atwoods klarögda och kluriga blick på mänskligt beteende, samtidigt som hon skapar en ny dimension för hur man ska kunna förlåta både sig själv och andra.
Atwood är och förblir en gigant bland samtidens skönlitterära författare. Ge henne Nobelpriset i litteratur, och gör det nu! För bövelen.