…inser jag hur hemmablind jag varit när det gäller mitt, som jag trodde helt avdöda, romanprojekt. Träffades häromdagen av en talgdank som gav mig en allvarlig form av andlig hjärnskakning och fick mig att förstå att romanprojektets tunga suckar i hopplöshetens namn inte alls har berott på att ämnet i sig varit trixigt och bråkigt, utan på att jag helt enkelt har saknat en röd sill. Utropstecken.
Hur har jag kunnat missa en sådan uppenbar sak, att berättelsen behöver en aktör som stökar till det och sätter igång saker som driver handlingen framåt, men inte alls med de motiv som huvudpersonen (och förhoppningsvis även läsaren) tror?
Det är som jag länge har misstänkt: skrivarkurser och dito communities i all ära, men de har en tendens att ta energi från den nödvändiga inre tystnaden. Den som krävs för att finna problemen, lösa dem och få saker och ting ur händerna.
Förresten är jag också milt förvånad över beskedet att ”your stats are booming”. Undrar vad jag har skrivit nu helt plötsligt, som lockar så många fler besökare än vanligt.
Ett mysterium.
Jag gillar sådana.