Med taktfasta steg

…tänker jag marschera ner Mr. Cohab till Bergakungens sal inom de närmaste dagarna för att se Blade Runner 2049. (Han fick en biobiljett i födelsedagspresent som han på tio månader ännu inte kvitterat ut, den slarvern.) Och jag krampkramar mina händer i en enträgen bön till de högre makterna om att nya Blade Runner ska vara precis så där bra som jag längtar efter att den ska vara.

Minns hur fascinerad jag var över den första filmen, som jag tror kanske håller än … om jag nu skulle få för mig att se om den. Vilket jag misstänker att jag får. För mig, alltså.

På tal om takt: Just nu notskrivningsövar jag för fulla muggar i MuseScore, och stundtals är det plågsamt svårt att slita sig från tonerna som trillar in på bladet för att istället försöka tjäna ihop till brödfödan, hyran och elen som driver datorn där allting bor. Samt alla andra existensbefrämjande utgifter. Håhåjaja.