Nyläst

Är glad att mitt i allt sommarjobbande ha hunnit läsa en roman. Den här gången blev det Berg har inga rötter (2012), av Manne Fagerlind.
Boken handlar om den frånskilda tvåbarnspappan och pensionären Lasse som upptäcker att han har Alzheimers. Boken är skriven i första person, presens. På så vis skulle man kunna säga att läsaren får följa med i det långsamma förfallet på så nära håll det bara är möjligt. Det hade nog kunnat bli en hjärtskärande läsning. Författaren skriver så inlevelsefullt att det även kunnat bli en angelägen strålkastare på vårt söndervittrande samhällsbygge.
Men den bärande konfliktens litenhet gjorde mig besviken, och engagemanget uteblev.  Erkänner att jag, när jag lånade boken, hoppades på ett allmänmänskligt innehåll, att konflikten skulle gälla något större, något som var möjligt att förstå sig på och identifiera sig med.  Men Lasses främsta drivkraft är harmen han känner gentemot en före detta chef som inte tycks ha gjort honom något annat ont än att ha haft andra visioner om arbetsplatsen än han själv.
Här ska det ändå sägas att det är skickligt gjort av författaren att lyckas så tvivel nästan från allra första stund inför sanningshalten i berättarjagets version. I det sammahanget är det lätt att att tänka sig att författaren läst Dvärgen av Lagerkvist, särskilt som berättarjaget citerar dikter av Lagerkvist. Hur som helst,  associationerna till en förbittrad huvudperson med storhetsvansinne finns där, om man har lust. Skillnaden är att Dvärgen, som är iskallt toch hettande hat,  eld och blod, liv och död, fascinerar mig bortom alla ord så gör Lasse mig tung till sinnes. Han är helt enkelt för instängd i sina egna privata cirklar.
Men mitt sviktande intresse beror nog ändå främst på trovärdighetsproblemet som uppstår  när Lasse, alltmer glömsk och förvirrad, är den som själv berättar sin historia – på ett klart och tydligt och välformulerat sätt. Att han emellanåt tar om samma historia, med nya tillägg, räcker inte. Antar att slutsatsen blir: författaren skriver för bra.