Börjar kunna spela Bachs ”Air” på fiolen utan ”gnissel”. Det låter antagligen ändå inget vidare i andras öron, men jag bara älskar vår violin. Och jag älskar Bach. Det är allt som betyder något.
Etikett: Bach
Det har sina fördelar
Emmett, som mycket länge varit aktiv nyllebokmotståndare, tvingades via sin distansundervisning ändå gå med och hittade då ganska snabbt, via en av sina före detta lärare på musikutbildningen i Umeå, fram till Rainbow Slow Music. Idén kommer från Slow TV med älgar, men här är det den roliga trombonisten, dirigenten och kompositiören Christian Lindberg och Östgötamusiken istället för skogens stora surpuppor. (Jorå, jag har blivit jagad av en grinig älg en gång, men just då råkade jag vara cykelburen och kunde därmed trampa så fort att älgskrället blev avhängt. Bah!)
Tack vare Emmetts nyfunna nyllebokskonto har sålunda ävenledes jag kunnat stifta bekantskap med det hemliga livet bakom portarna till en konsertsal. Under den första dagen repeterar de kompositören Per Egelands arrangemang av Nötknäpparsviten. Det är minst lika fascinerade som älgar, kanske till och med ännu mer. Materialet är skojigt på så många olika plan. Har aldrig tidigare sett någon dirigera aå som Lindberg gör. Förutom att man skrattar när han sprattlar runt i sin dirigentstol så är han gruvligt skicklig. Har järnkoll på allt! Fattar inte hur man klarar av att minnas ett helt partitur med alla instrument, och dessutom till exempel kunna höra i flygande fläng att någon spelar ett ess istället för ett e. Det är enastående.
Ovanstående ledde mig sedan till Christian Lindbergs dag-för-dag-inövande av Bachs violinpartita i E-dur, BWV 1006. Även om man inte spelar trombon är det intressant och lärorikt att följa med i hur Lindberg strukturerar sina repetitioner. Och inspirerad att gå motsvarande kurs, fast med violinen, laddade jag raskt ned noterna från imslp.org. Om man bläddrar ned till Sheet music kan man hämta de vackra Bach-bladen i pdf, antingen gratis eller som betalande kund.
Övrigt idag: Ihållande åska, ösregn, tillverkning av fladdermusholkar (det går bättre för varje gång), en enorm mental trötthet av att vara hackkyckling åt en bekant (allt-allt-allt-allt-allt-allt-allt jag gör ska kommenteras och korrigeras – det är omöjligt att göra rätt; fattar inte hur hen orkar leta fel varenda sekund och hitta på att det är fel i den händelse att inga kan hittas), Tomb Raider i min kära Xbox (i väntan på en ny spelversion jobbar jag mig åter en gång igenom Lara Crofts äventyr i Sydamerika, där hon tampas mot mordiska varelser i olika skepnader, löser gåtor och hittar skatter – en fin blandning av allt, och framför allt: nästan inga idiotiska time runs).
Nyupptäckt
Musikensemblen Vox Luminis. Första gången jag hörde dem var häromdagen när de vaggade mig till ro med hjälp av Johann Michael Bach i Klassisk förmiddag, och just nu lyssnar jag på deras framförande av Johann Sebastian Bachs mässa i H-moll. Saknar adjektiv för att beskriva hur bra de är. Och hur bra J.S. är förstås.
Husflugan som tycks ha flyttat in hos oss verkar hålla med. Jag har erbjudit vår lilla Musca domestica massor av chanser att försvinna samma väg som hon/han trängde sig in. Men icke. Här sitter det lilla flygfäet och kastar lystna blickar på mitt vinglas medan den svajar i takt till musiken. Eller har den lilla pesthärden redan lyckats smyga i sig några klunkar av min dyrbara tröst?
Är nämligen ofattbart less på somliga ting som har med jobbet att göra. Så less att jag tycks ha drabbats av en existentiell kris. Jo tack, välfärdsproblem i kubik, men min hjärnas kemiska kommunikationssystem skiter i logiken och bara signalerar ”deppa deppa deppa!” nonstop. Svinjobbigt. Men Bach hjälper.
Svaret som inte infinner sig
Ibland, som idag, när jag har Piero Melogranis Mozartbiografi i färskt minne, lyssnar på Bachs cembalokonsert nr 5 och dessutom läser Ernst Spoléns minnesbilder av Ivar Arosenius, så undrar jag varför jag själv ens existerar.
Frågan aktualiseras än mer när jag lyssnar på detta underbart rena framförande av largot ur ovan nämna Bach-verk.
Ska man erkänna?
Ska man erkänna att man missade en deadline? Att man gjorde det så aningslöst att man inte ens kunde känna sig som Douglas Adams där ett tag: ”I love deadlines! I like the whooshing sound they make as they fly by.”
Ska man erkänna att missen beror på bristande ork framkallad av ihärdig förkylning i kombination med förvirrande röriga uppdrag?
Ska man erkänna att man inte kan låta bli att gråta när man hör Angelique Kidjo sjunga Aisha, hennes egen version av Largo ur Bachs cembalokonsert nr 5 i F-moll?*
*Om jag uttolkat informationen rätt ingår den i specialutgåvan av hennes album Oyo. Som jag nu har beställt från Amazon i den intensiva förhoppningen att de ska klara av att leverera den till mig. Tills det händer lyssnar jag på Klingans uppspelning av detta stycke lördagen 9 mars, 2:35:38 in i programmet.
Det är dags
…att önska God Jul.