Okej. Då försöker jag väl besvara mina egna batteriladdningsfrågor dårå (i föregående blogginlägg) … för utskrift och inramning. Med lysdioder. På väggen framför mig. Mitt emellan H.C. Andersens samlade sagor och Nationalencyklopedin. Till höger om Stjärnor och stjärnbilder och strax nedanför National Trail Companion. Inte alltför långt från The World of Pooh. Puh.
- En underdog som mot alla odds hittar en kraft eller förmåga hos sig själv och på så vis, i en oväntad vändning, lyckas lösa sitt eget (starkt allmänmänskliga och igenkännbara) problem på ett sätt som hjälper även andra. Tänk Sjöfartsnytt, Winter’s Bone, En ängel vid mitt bord, Harry Potter, Mary and Max…
- Intensivt pyrande spänning (om jag nu tvunget måste välja mellan det och fantastisk äventyrsspänning à la Harry Potter-bokserien, Indiana Jones I, Star Trek I av J.J. Abrams, Mumien I och II av S. Sommers, Tomb Raider I av S. West, Terminator I, Firefly av J. Whedon, Matrix I, Django Unchained, osv). Med intensivt pyrande spänning menar jag berättelser där läsaren/filmtittaren ges frikostigt utrymme för egna tankar. Tänk Olive Kitteridge (romanen), River King, Swan Lake, Hell or High Water, Let Me In, det mesta av Jonas Brun, det mesta av Helle Helle, det mesta av Margaret Atwood…
- Behöver det sägas? Harry Potter-serien.
- Magic Chords av Sharon van Etten låter som något mitt i prick.
- Allra bäst tänker jag när jag promenerar i skogen. Utan möten med andra människor. Jag vill inte ens höra dem på avstånd. Eller gå i deras cigarett- eller parfymstråk. Bara jag och träden, koltrastarna. Och det stilla hotet från en när som helst rasande framrusande älg.
- Den personliga resan. Sådant som hämnd, kärlek, girighet och blablabla tråkar ihjäl mig.
- Under lång tid tänkte jag att jag skulle berätta för omvärlden, men jag har äntligen kommit dithän att jag inser att det räcker att berätta för sig själv. Livet är för kort för att lägga krut på att försöka bevisa nåt för andra.
- Jag brygger en gravt mörkrostad kanna kaffe, loggar ut från nätet och meddelar hemmet att jag tänker dra mig tillbaka för en stunds arbete i lugn och ro.
- Just nu är musikskapande i MuseScore det skojigaste som finns. Än så länge har det bara en indirekt koppling till mitt skrivande såtillvida att det inspirerar mig att skriva sångtexter om mina figurer. Vad det ska leda till? Vem vet?
- Spontant måste jag svara blått, i alla nyanser som jag över huvud taget kan tänka mig. Jag tror att jag vet varför: Associationerna som det ger till ständigt skiftande himlar och outforskade havsdjup. Det är sådan jag vill att min huvudperson ska vara. En figur man aldrig bottnar i. Man bara tror att man gör det, ett kort ögonblick innan man drunknar.
- Klyschigt men sant: den egna inställningen. Men för att göra händelseutvecklingen konkret får detta motstånd speglas i en yttre fiende.
- Fienden är en person som är så lik huvudpersonen att detta ständigt provocerar och skapar konflikter. Fiffigt och bra för framåtdrivet, åtminstone i teorin.
- Risken är att jag är lite för förtjust i min underdog och frestas att leka curlingförälder. Men jag inser att de riktigt jobbiga konflikterna är viktiga för att huvudpersonen ska kunna utvecklas – göra sin hjälteresa – på ett trovärdigt sätt.
- Jag försöker minnas att låta ”dummingarna” göra något hjärtknipande gott vid åtminstone ett tillfälle samtidigt som ”godingarna” måste få klappa igenom ibland och vara småsinta och futtiga.
- Jag-perspektivet är frestande lätt att ta till, men jag älskar att läsa skildringar som berättas i ett försåtligt tredje person-perspektiv, gärna på ett genomskinligt vetenskapligt sätt. Det vill säga, när det märks att berättaren lurar sig själv…
- Tyvärr faller jag ofta för frestelsen att försöka styra läsupplevelsen med hjälp av adjektiv, konjunktioner och liknande. En bra text låter läsaren vara i fred med sin läsning.
- Den sortens slut där man skulle kunna tänka sig att författaren eller filmskaparna gärna hade gjort en fortsättning men avstår.