När jag i det förra inlägget skrev att jag inte har ro att tillägna mig fiktiva ting så glömde jag bort att jag inte skäms för att soffparkera och glo på film.
Den senast sedda är Pirates of the Caribbean-filmen ”Dead men tell no tales”. Jag minns att jag blev spralligt förtjust över den första filmen, och att jag sedan blev alltmer besviken på de efterföljande. Så varför jag började titta på nummer fem i raden är en smula oklart. Möjligen är jag en obotlig optimist som tänkte att nu, ja nu jäklar har de hunnit ikapp sig själva och snott ihop nåt helt suveränt.
Det hade de inte.
Obs, obs, obs! Nu följer text som avslöjar handlingen i denna produktion. Läs inte vidare om du med egna sinnen vill uppleva denna drygt två timmar långa marina storslagenhet.
Ye be warned. Sista chansen att vända tillbaka…
Okej.
Historien handlar om unge herr Henry Turner som är fast besluten att lyckas med det ”omöjliga” uppdraget att hitta Poseidons treudd, med vars hjälp han tänker bryta förbannelsen som vilar över pappan. Detta samtidigt som en ung vetenskapskvinna med djup urringning vill göra detsamma av grumliga skäl som har med hennes pappa att göra, nåt om att hon inte vet vem han är och att hans karta till treudden är hennes enda länk till honom. (Hon verkar uppslukad av bekymmerslös längtan efter en pappa som lämnade hennes lilla spädbarnsjag på trappan till en kyrka eller nåt liknande). Samtidigt finns det en zombiekapten med fladdrande hår som också vill hitta treudden. Men det kommer han på först sedan han med kapten Barbossas hjälp har hittat Jack Sparrow, som han av ett tämligen tunt skäl vill hämnas på. Allt detta sammantaget ger en film där alla springer runt och skriker och gapar och överlever omöjliga fall och flygturer medan de jagar eller flyr från varandra.
Som en extra krydda har man beslutat slänga in en brittisk officer som är så monomant fokuserad på att få ha ihjäl den urringade vetenskapskvinnan att han jagar henne längs myllrande gator, genom grumliga gränder, via skottlossningssäkra hötappar och kanonskjutna torg för att slutligen sätta segel och rejsa ikapp henne över de sju haven (som det känns). Och gissa vem av dem det är som dör…
Under tiden sysslar Jack Sparrow med just ingenting annat än att bakfull vakna upp i ett inbrottssäkert kassaskåp tillsammans med borgmästarens fru (med uppknäppt klänningsliv ifall publiken nu skulle tro att de bara suttit där inne i det syrefattiga mörkret hela natten och räknat pengar), för att därmed påbörja en virrig flykt som fortsätter hela filmen igenom. Att Sparrow alls börjar springa (eller snarare lifta med ett skenande hus) beror på hans på alla sätt obegripliga närvaro i kassaskåpet eftersom borgmästaren prompt ger de brittiska kolonialsoldaterna order att döda honom; att han fortsätter springa beror på att han på ett krystat magiskt sätt, täckt av grisdynga, råkar aktivera zombiekaptenens obönhörliga jakt på honom.
Johnny Depp är sötare än alla flickor jag vet, med ögonskugga och allt, men hans Jack Sparrow blir alltmer överdriven för varje film. Kanske beror det på att han får allt färre vettiga repliker att säga? Det gäller hela persongalleriet, tyvärr, men man kan i alla fall fascineras av filmens specialeffekter. Javier Bardems zombiekapten kan inte ha varit särskilt lätt att cgi:a. Inte heller det delade havet med hysterisk finalaction på havets botten.
Men pricken över i måste ändå vara när Keira Knightley, i sitt första och enda uppdykande i filmen, kommer dansande över kullarna för att rusa sin länge saknade Jack Turner till mötes. Det var Svindlande höjder. Det var Sound of Music. Det var episkt.