Blommig bombus

Det är så rätt att humlornas tjocka släkt heter Bombus (i alla fall när det gäller de sociala humlorna; snylthumlorna är en annan historia). De slår ner som en bomb av gullighet när de korsar ens väg, ibland bokstavligen så att man måste lyfta upp de däckade små liven från asfalten och släppa av dem på en blomma, helst en som är lila.

Tror att det var en åkerhumla som jag lyckades få någorlunda skärpa på medan den undersökte en daggsalvia (om nu mina botaniska efterforskningar råkar stämma).

Fyra humlefakta som tidigare var okända för mig: 1) De har både fasettögon och punktögon; 2) De är specialister på att vibrera loss pollen med hjälp av kroppen och av vingarna som slår 130 gånger per sekund eller mer. De är därför norra halvklotets viktigaste pollinerare; 3) Marken under lindar blir lätt humlekyrkogårdar på sensommaren på grund av att blommorna fortsätter att dofta gott även när de är tömda på nektar, vilket gör att humlorna ändå dröjer sig kvar och slutligen svälter ihjäl; 4) Världens största humla är sydamerikansk, heter Bombus dahlbomii och kan bli 4 centimeter lång – om den är en drottning, vill säga.

(Källor: https://blogs.scientificamerican.com/extinction-countdown/biggest-bumblebee-threatened/; https://www.livescience.com/57509-bumblebee-facts.html; NE; Wikipedia)

Fler flygfän

Den längtan efter skönhet man ständigt bär omkring på får överraskande ofta sitt lystmäte när man stannar upp och tittar lite extra på det man först kanske uppfattar som oansenligt. Till exempel. I en spretig liten klöverblomma på en gräsmatta, full av andra lika spretiga klöverblommor, kan det finnas en högst avancerad och märkligt förbisedd (ursäkta) livsform.

Oktober

…kan vara en vacker månad. Förutom kapstjärna och gladiolus i olika färger ute på balkongen har jag i diken och rabatter bland annat hittat blommande johannesört, malva, snöbär, vitplister, strandaster, höstflox, samt en del annat som jag får lägga upp en annan gång (t ex rödfibbla, stinknäva, syrenbuddleja och nyponrosor).

Every day is a fight against the suspicion that everything is fundamentally silly and not worth bothering about, but whenever I suit up and venture out on a long, long run in the autumn-smelling woodlands, then I wise up and realise that there really are things worth your while. Colour and music, and magpies and cats and guitar-playing and trees and shapes and insects and chocolate ice cream and long, long runs in the forest. And flowers.