från uppdrag till resultat
…fylld av förhoppningar om att äntligen få gjort allt det där som samlats på hög, i travar, i ofrivilliga hinderbanor. Och visst har man jobbat och slitit, men inte med en enda av de där hemska dåligt samvete-sakerna som snart ger en krupp.
Och imorgon börjar allt om igen.
Men jag har i alla fall hunnit blivit betittad av olika skockar av nyfikna Fåret Shaun-kusiner…
… samt har även hunnit måla mina kläder vitare än rummet jag fick i uppdrag att piffa upp.
Bra jobbat!
Våren tycks ha kommit. Fåglarna kvittrar, snön är borta och minusgraderna likaså. Därmed kändes det som läge att åka iväg till Lindometrakten och försöka få ordning på bilen. När jag kom fram pågick fårklippning i hagen utanför, så jag passade på att klippa ett halvt får – längre kom jag inte innan nedanstående kompis dök upp och började äta på mina kläder och buffa på mig så att expertisen fick ta över resten av klippningen. Husfolket vittnar om att hon vill vara med överallt. Nyfiken som en katt och väldigt påhittig när det gäller att utforska området UTANFÖR hagen.
Denna min nya kompis (och hennes vänner) var under hela fårklippningen hängivet påpassad av en av gårdens charmtroll:
Efter vissa framsteg i bilmekandet fick jag chans att beundra får och bordercollies även i tovad form, och med i konstsamlingen fanns dessutom tovade katter, ugglor, tomtar, vantar, grytvantar, sittdynor, julgranskulor, krypin för små husdjur … och till och med fågelholkar.
Det var så konstfärdigt och fantasifullt att jag genast letade upp info om hur man tekniskt går till väga. Det finns idel info om nåltovning (needle felting) på YouTube men jag inser att det inte är något för mig, trots allt. Det beror inte enbart på att jag får krupp av alla reklamavbrott var tionde sekund. Det beror på att jag saknar det berömda Tålamodet, samtidigt som jag äger det lika berömda Ifrågasättandet. Den dag de hittar ett botemedel, särskilt mot det sistnämnda, kommer jag att stå först i kön.
…så skulle jag fortsätta göra monster och fårskallar hela natten. Jag LOVE dig!
It was the sixth day of the week, an overcast Saturday on the fourth of February, in the year 2017. … Various sites and apps consulted for a lengthier weather forecast all stated that it was raining.
I begged to differ. The blurry lines in the snowy landscape were snowflakes, not rain, falling on my head.
My gaze turned to the possibly treacherous ground. But I didn’t spot any icy patches, only nekkid feet. Or more specifically, the snowy ghosts of nekkid feet.
No matter how closely I looked, they were still there.
I remain very curious about the person who made them, and why.
I’m currently tending a small flock of Shaun the sheep-like sheep, and when I told them all about it, they simply couldn’t believe it. They were, like, ”I’m so shocked I don’t even know what to do with this piece of straw that’s hanging out of my mouth”.