Vilken tur att jag inte är förläggare

I så fall hade jag refuserat den bok som jag köpte för några år sedan och som jag aldrig lyckats läsa förbi sidan 36 (där kapitel 2 börjar). Det är en text skriven i jag-form av en trettioårig man som nyss har sagt upp sig som alltiallo på en advokatbyrå för att göra något annat, vad vet han inte. För tillfället är han hemmaman och lagar middag åt hustrun som varje dag kommer hem allt senare från jobbet.

Boken inleds med att berättarjaget kokar pasta – och gör en ganska stor sak av det – när hans viktigheter plötsligt avbryts av att telefonen ringer. Det visar sig vara en främmande kvinna som inom kort ska börja prata avancerat snusk med honom. Men innan hon nått dithän hinner berättarjagets hustru ringa och be honom gå ut och leta efter deras försvunna katt och betala räkningar på samma gång. Alltså går han ut och letar, men inte särskilt ivrigt. Istället hamnar han i en solstol bredvid en Lolita-typ som börjar prata om hur hon vill skära upp människor. Sedan går han hem och lagar middag – och gör återigen en ganska stor sak av det. Dessförinnan har han gjort en ganska stor sak av hur han stryker skjortor, samt av sådant som han genom husens fönster kan se att folk har i sina vardagsrum.

Så här berättar han på sidan 36 (där jag gav upp… igen):

”När Kumiko den dagen snabbt hade avslutat sin frukost och gått hemifrån, hade jag lagt tvätten i tvättmaskinen. Medan maskinen gick bäddade, diskade och dammsög jag. Sedan satte jag mig med katten på verandan och ögnade igenom tidningarnas platsannonser. När det var dags för lunch gjorde jag i ordning en enkel måltid och åt den. Därefter gick jag till snabbköpet för att handla. När jag var klar med inköpen till middagen och hade köpt tvättmedel i reahörnan, köpte jag pappersnäsdukar och toapapper också. Sedan gick jag hem och förberedde middagen. I väntan på att min fru skulle komma hem lade jag mig på soffan och läste en bok.”

Min allvarliga invändning är att det inte är god litteratur när författaren/berättarjaget mikroredovisar sin urtrista vardag ända in i minsta detalj. Hela tiden.

Därav den refuseringsorder som jag omedelbart skulle ha utfärdat om det varit jag som suttit bakom förläggarskrivbordet. Men som tur är var det nu inte jag utan någon helt annan. Det är därför världen slipper gå miste om den 741 sidor tjocka romanen ”Fågeln som vrider upp världen” av Haruki Murakami.