I samband med att jag rastade bilen till Järnbrott för att köpa en ny skrivare – den gamla är bara drygt ett år gammal och dess plötsliga och synnerligen irrationella kreperande tycks bevisa granskningar angående tillverkarnas inbyggda fel i hushållsteknik i giriga syften att öka vår konsumtion – tänkte jag att jag skulle åka vidare till Fridhems kyrkogård där lillebror vilar.
Hade aldrig tidigare kört bil till Hisingen via Gnistängstunneln och Älvborgsbron, men jag tänkte ”hur svårt kan det vara?”. Oövervinneligt svårt, skulle det visa sig. Passerade avfarten till Eriksberg, för dit skulle jag ju inte. Passerade avfarten till Biskopsgården, för dit skulle jag ju inte heller. När avfarterna till Torslanda, Arendal, Volvo dök upp i tämligen rask följd började jag ana oråd men tänkte ändå, mycket riktigt, att nänä dit ska jag definitivt inte. Och fortsatte framåt.
Och plötsligt satt jag fast i en konstig bilkö till Öckeröfärjan.
Dagsens sanning!
På sätt och vis är jag lite stolt över hur mycket jag ibland lyckas knasa till saker och ting.
Lillebror skulle ha skrattat.