Dubbla tröjor under vindtygsjackan och kragen uppfälld. Antar att sommaren får räknas till årets överspelade ting. Och som av en händelse är Slutet på sommaren av Anders de la Motte den nästsenast lästa romanen.
Vågar mig på att berätta ungefär lika mycket av handlingen som författaren själv gjorde under bokmässan: Året är 1983 när en liten pojke försvinner från en ort i Skåne och aldrig hittas igen trots stora insatser. Tjugo år senare möter den försvunna pojkens syster en man som gör att hon börjar ifrågasätta det som hände hennes bror. Hon återvänder till barndomshemmet och börjar gräva i det förflutna, vilket oroar en del personer i hennes omgivning.
Även om de la Motte här har bytt ut sin annars så halsbrytande spännande action mot betydligt mer stillsamma takter så är det samma sorts kluriga bygge som i tidigare böcker. Samma sorts lust att läsa vidare. Och fastän jag är så Agatha Christie-dopad att jag ungefär halvvägs in i handlingen kunde lista ut svaret på gåtan så fanns det en liten extra vändning på slutet som jag hade missat att kalkylera med. Säger bara: Mervärde.