Räddaren i nöden

Häromdagen gjorde jag en nyläsning av J.D. Salingers ”Räddaren i nöden”, i översättning av Birgitta Hammar 1953.

När jag läste den första gången tror jag att den ingick i litteraturdelen av svenskan på gymnasiet, och jag var sålunda mycket yngre än vad jag är nu. Det enda jag kunde minnas av boken var att huvudpersonen hette Holden Caulfield. Inget mer. Den gick mig mer eller mindre spårlöst förbi.

Läste någonstans att den varje år trycks upp och säljs i tusentals nya upplagor  ännu femtioåtta år efter att den först gavs ut.  Så jag tänkte att mitt tonårsjag måste ha missat något helt avgörande, och jag ville därför ge denna kultförklarade roman ett nytt försök.

Nu när jag har läst ut den kan jag bara tänka ”kejsarens nya kläder” om och om igen.

Romanen handlar om sjuttonåriga Holden Caulfield som ser tillbaka på sitt sextonåriga jag när han under ett dygn gör ett slags odyssé genom New York efter att ha blivit utslängd från ännu en privatskola. Han beter sig som en trött medelålders man, less på allt och alla. Vilket blir enormt tröttsamt i längden.

Huvudpersonen säger hela tiden emot sig själv, vilket också blir tjatigt. Och när man förstår att han inte vill något, inte ens det som han i ett inspirerat ögonblick påstår inför sin lillasyster att han vill – stå vid ett stup dolt av högt växande råg och fånga upp alla som ovetande är på väg ut över kanten (att vara en ”cather in the rye”) – eftersom han hela tiden ändrar sig och helt enkelt därför att han inte verkar gilla andra människor, varken sin kära lillasyster eller sin drömkvinna Jean, annat än på tämligen långt avstånd, ja då blir han direkt osympatisk.

Inledningsvis trodde jag att Salinger skildrat en ung person som hamnar i kris på grund av att han genomskådar de godtyckligt fabricerade reglerna för hur man ska vara, leva och prestera som människa (à la Neo i The Matrix). Jag hoppades att boken skulle handla om hur unge herr Caulfield upptäcker att regelverket är en trång och frustrerande konstruktion, skapad för att hålla människor i schack. Men strax insåg jag att Salinger endast tar sig tid att skildra en tonårskille som inte vet hur han ska bli vuxen, som snuddar vid självmordstankar när han inte förstår hur han ska göra för att passa in. Han genomskådar ingenting. Han har bara tonårsangst på New Yorks gator bland spritångor och nikotinmoln.

Gissningsvis var det därför som romanen inte rörde mig när jag läste den första gången. Det var i alla fall definitivt därför som jag, när jag väl bestämt mig för en omläsning, blev ännu mer less på Holden Caulfield än vad han blir på sin omvärld.