Vinnarnovellen i senaste Skriva (nr 1 januari/februari 2017) är så hiskelig och bra – hiskeligt bra – att jag blir alldeles matt. Den heter ”Hundarna”, är skriven av Julia Melin Bernhardtz, och handlar om Jana och hennes lillebror Anjo i skuggan av en pappa, fyra schäfrar och ett träsk.
Det är sällan numera som fiktion kan få mig att känna mig omruskad, men den här novellen är så kärvt och rakt berättad, med eleganta speglingar och ett rytmiskt växelbruk mellan nuet och bakgrundshistorien, att jag gått och tänkt på det där träsket hela dagen. Författaren avhåller sig från adjektiv och andra känslostyrniningar. All grymhet, plåga och sorg som berättelsen rymmer är (mestadels) upp till läsaren att förstå på egen hand.
Texten gjorde ett sådant starkt intryck på mig att jag under dagen varit tvungen att närstudera dess struktur och upplägg. För att försöka stilla mina oroliga tankar.