Samlar mig

Har inte ”vågat” börja måla på glas än. Urbarnsligt, men jag tror väl att det ska bli blaha blähä och ett drömprojekt rakt ned i soptunnan. Är säkert därför jag går som katten kring het gröt. Bokstavligen. Jag ritar katter, och sedan ritar jag ännu fler katter.

Men snart, snart ska jag ta mig i kragen och sätta penseln till glaset. Se där. En mening jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva.

Katter var det, ja. Motiven är alla hämtade ur Jan-Öjvind Swahns bok ”Älskade katter”.

Nytt projekt

Tänker testa att måla på glas, för på Pinterest har jag hittat underbara exempel på vad man kan åstadkomma. Så jag tog fram allt jag behövde … och insåg att jag glömt ett bra motiv.

Funderade en stund och tänkte att små skojiga kaniner skulle vara lagom svårt. Problemet är bara att jag aldrig har tecknat kaniner, än mindre målat dem. Och nu när jag testskissat några, och fått dem att likna allt från råttor till marsvin, så gör jag nog bäst i att satsa på något annat.

Livet är en strid.

En fläkt från Australien

Senaste och sista avteckningsbara hästen i inspirationsboken är en australisk boskapshäst, en mycket ung ras med bara 60 år på nacken. Trots det verkar den redan ha blivit obsolet som arbetshäst eftersom man nu för tiden använder motorfordon för att driva boskap. Men den förekommer i rodeo- och ”campdrafting”-sammanhang.

En uthållig häst

Ännu en liten respit i det som kallas livet: en ny hästteckning, den här gången en halflinger som enligt inspirationsboken har så starkt hjärta och så kraftiga lungor att den klarar den tunna luften på hög höjd och därför används i bergstrakter dit man inte kan ta sig med fordon. Är tydligen alltid gyllebrun med ljus svans och man. Good to know.

Ny häst

Enligt förlagan är det en orlovtravare som jag tecknat idag.

Den fick inte riktigt plats på pappret och jag skyller skamlöst på gårdsfolkets förplånkade ”valp”, numera lika stor som den sju år gamla tiken. ”Valpen” hälsade mig nämligen välkommen genom att skalla mig så att jag fick en blåtira – svullnaden har garanterat påverkat mitt synfält så att jag inte längre vet hur mycket plats en häst tar på ett papper. (Ja, säkert.) En stund senare högg hon mig i handen när hon försökte rycka ifrån mig arbetshandskarna. Har fortfarande ont, men som tur var missade den sabla jycken ”rithanden”. Slutligen gjorde hon sitt absolut allra bästa och ettrigaste för att välta omkull stegen som jag stod på när jag beskar äppelträden.
Enormt konstigt att jag undkom med livet i behåll. Och inte undra på att de två andra hundarna verkar lite less ibland.

Tecknandet fortsätter

Enligt boken har jag härmed ritat en frieserhäst. Flitigt förekommande i fantasyfilmer som sagohästar.

Man blir märkligt trött av att vara kreativ, så ny tänker jag bara ”dumtitta” på ett avsnitt av ”Vera” som går på SVT Play i en av sina många repriser.

Minisemester

Borde kanske ha passat på att använda det lilla jobbuppehållet till 2021 års deklaration, eller att åtminstone hjälpa gårdsfolket kapa ved med motorsågen, men konstigt nog var det mycket roligare att rita. Visst ja, kollade ju på Sverige mot Polen först. Rolig match men totalstopp för svenskt deltagande i VM-slutspelet i november. Ack ja.

Hur som helst. Hästar. Det är vad jag tränar på just nu, med hjälp av ”Den otroliga boken om hästar” (The Magnificent Book of Horses). Och enligt bild och text har jag än så länge tecknat av en knabstrupper (minus den prickiga gumpen), en achalteker samt en holsteinare. Tycker mig i alla fall börja få kläm på hur en häst är konstruerad. Fröjd och gamman.

Dimma

Det är dystert nu. På alla fronter.

Men … ”Surrender is not an option”, som Ralph Nader sa på Bokmässan för många år sedan.

I försöken att rycka upp mig lånar jag biblioteksböcker som heter ”101 söta djur & sagofigurer” illustrerade av Dan Green och låter mig luras av devisen ”Det är lättare än du tror” och sätter igång med att teckna Powerpuff-pinglorna-liknande koalor och prinsessor, tigrar och papegojor, katter och kaniner vars förlagor ser ut att vara gjorda med vektorgrafik – inte en suck i helvetemjölet att det går att göra tillstymmelsen till perfekta ovaler och cirklar på fri hand. Men det räcker att försöka för att det ska bli lugnare i tankarna en liten stund.

Några år senare…

I samband med en ommöblering hittade jag en gammal Lär dig teckna hundar-kurs, i vilken författaren Walter T. Foster skriver i slutet:

”If you merely buy the book, look it over and put in on a shelf, I will feel like we have both missed the boat and maybe I haven’t done my part. Go back and try again, won’t you?”

Det där kunde ha varit riktat direkt till mig, men troligen hade inte Foster tänkt sig att det skulle dröja många, många år innan jag ”gick tillbaka och försökte igen”. Boken är så gammal att författaren utan betänkligheter kan använda WTF som sin signatur.

Men vad är det de säger? ”Bättre sent än för jämnan” (pardon the tongue in cheek)? Så i början av sommaren lovade jag mig själv att teckna en hund om dagen ur boken. Det lyckades, så när som på de dagar då deadlines behövde gå före. Och med tanke på att jag numera alltid tecknar och skriver med ”fel” hand, så är jag mycket nöjd med resultatet.

Här ett axplock.

Kära ritplatta

Är nästan rädd för att låta tangentbordet byta plats med ritplattan, för när jag väl börjat teckna vill jag inte sluta.

Hade en tämligen klar idé när jag väl tecknat den första figuren, han i rött höftskynke, och efter lite bråk med själva ritplattan och dess tokhoppande fram och tillbaka så blev bilden ungefär så som jag hade tänkt mig, med samtidighet i tid och djup och mystik. Om man nu ser det samma som jag gör…

Ut i naturen

Började av en händelse se på det norska naturprogrammet ”Ut i naturen” som visas på SVTPlay, och blev genast inspirerad att försöka lära mig teckna lodjur. Och med tanke på att jag använder ”fel” hand så är jag mäkta stolt över mina framsteg.

Funderade ett tag på att skicka ett egentillverkat Svärmorsdag-kort imorgon, söndag, men det skulle icke falla i god jord alldenstund svärmor är förskräckligt räddhågsen för Mus musculus och med stor sannolikhet skulle utbrista i falsettliknande läten, som mycket skulle plåga de människor som äro inkvarterade i anslutning till hennes bostad.

Och ja, jag är för stunden texteligen inspirerad av Kommendörkapten Carl Johan Hiertas dagboksanteckningar, med start 1827. De bjuder på upplyftande läsning! Det tror man kanske inte, men det är spännande att ta del av hur denna vänliga själ redan som 15-åring gav sig ut till sjöss och därefter målmedvetet förkovrade sig alltmedan han seglade jord och rike runt och antecknade sina intryck av de platser han besökte.