Svaret som inte infinner sig

Ibland, som idag, när jag har Piero Melogranis Mozartbiografi i färskt minne, lyssnar på Bachs cembalokonsert nr 5 och dessutom läser Ernst Spoléns minnesbilder av Ivar Arosenius, så undrar jag varför jag själv ens existerar.

Frågan aktualiseras än mer när jag lyssnar på detta underbart rena framförande av largot ur ovan nämna Bach-verk.

Ska man erkänna?

Ska man erkänna att man missade en deadline? Att man gjorde det så aningslöst att man inte ens kunde känna sig som Douglas Adams där ett tag: ”I love deadlines! I like the whooshing sound they make as they fly by.”

Ska man erkänna att missen beror på bristande ork framkallad av ihärdig förkylning i kombination med förvirrande röriga uppdrag?

Ska man erkänna att man inte kan låta bli att gråta när man hör Angelique Kidjo sjunga Aisha, hennes egen version av Largo ur Bachs cembalokonsert nr 5 i F-moll?*

 

*Om jag uttolkat informationen rätt ingår den i specialutgåvan av hennes album Oyo. Som jag nu har beställt från Amazon i den intensiva förhoppningen att de ska klara av att leverera den till mig. Tills det händer lyssnar jag på Klingans uppspelning av detta stycke lördagen 9 mars, 2:35:38 in i programmet.