Succé

Har med svågerns benägna bistånd äntligen monterat ihop bilen igen, och till och med fått den att starta. Nu ska jag bara fylla på med glykol, motorolja och lite annat essentiellt och kanske, kanske få den att rulla hem till Göteborg.

Blotta tanken på att detta skulle lyckas – efter mycket slit och många nyttiga lärdomar – gör mig gråtfärdig av lycka.

Och om det sedan går att avyttra den på vikoperdinbil – dubbel lycka i så fall. Den är om inte annat numera utrustad med en helt ny vevhusventilation och ett likaledes helt nytt bränslefilter. Bara det måste ju vara trevligt för vilken Volvo V40-mekarintresserad person som helst (som gillar årgången 2002).

En alldeles egen sorts lycka har det i alla fall varit att få se sprillans nyfödda lamm försiktigt buffas upp på benen av tackan så att de vinglar iväg till mjölken helt för egen maskin efter bara några minuter.

Den suddiga bilden till trots får man nog en känsla för hur sabla söta de är.

Jakten på det upphöjda lugnet

Det är en bit kvar innan jag lyckas sätta mig över den vrede som uppstår när timtals arbete under motorhuven omintetgörs när hylsan till en extremt svåråtkomlig bult släpper från hylsnyckeln och ramlar ner mellan generatorn och spjällhuset, i en obegriplig fördjupning som inte går att nå annat än genom att avlägsna alla de nyss så slitsamt monterade delarna på det infernaliska grenröret. Tre timmar rakt ner i sjön.

Det är inget fordon jag äger. Det är en svordom.