Vid min mila

Så förflöt en söndag. Under ett solparasoll i ösregn. Hade jag hetat Dan Andersson – ”Kolvaktarens visor” kan läsas direkt på Litteraturbankens sida – hade jag eventuellt skrivit en dikt eller två. Nu får det duga med en bild eller två.

Vid min sida i det falnande ljuset fanns Molly, som varken tyckte det var kul med blötan eller tufft att söka skydd under parasollet. Hon är en komplicerad varelse.

Idag

…såg jag Martin Ponsiluoma ta VM-guld i skidskyttesprinten i Pokljuka och lärde mig av Björn Ferry uttrycket ”att tapetsera pallen” – mycket roligt

…har jag lyssnat på SR:s USA-podden med information om, och analyser av, demokraternas respektive republikanernas argument i den andra riksrättsprocessen mot Trump – mycket intressant

…har jag lyssnat på Vetenskapsradion På djupet och dess inslag om den dolda FB-grupp som bedriver kampanj i internationella medier mot företrädare för den svenska covidhanteringen; har även läst i Expressen och Aftonbladet där bland annat grundaren av gruppen och en av dess medlemmar bemöter uppgifterna i programmet – mycket krypigt

…har jag lyssnat på P2:s musikdokumentär om Dan Andersson och för första gången på allvar stannat upp vid orden i hans visor och dikter – mycket vackert

…har jag lyssnat på Emmetts senaste komposition med full orkester, och starkt önskat få bege mig till den äventyrsfyllda värld som hans musik frammanar – mycket mäktigt

…konstaterar jag att hela dagen gått i lyssnandets tecken och nu tänker jag lyssna på mig själv när jag spelar piano; har fått Debussys Golliwogg’s Cakewalk på hjärnan (synd bara att jag inte har fått den i fingrarna (än)) – mycket kämpigt