…med randig tröja och stor vit hink ringde nyss på dörren. Trots att hon såg rätt bister ut bakom hattens svarta flor så blev jag mer charmad än rädd. Och efter att ha gett henne av det enda godis vi hade hemma – i ett förskolebarns ögon troligen jättetråkiga tryffeldroppar vid namn ”cocoa nibs” – sprang jag ut och köpte skojigare (färggrannare) godis, ifall nu fler magiska varelser skulle få för sig att ringa på vår dörr i dessa svävande Halloween-tider.
Mitt vuxna jag säger att jag borde ha köpt nyttiga morötter att dela ut, men mitt barnsliga jag förklarar tvärsäkert att en sådan manöver leder raka vägen till en äggad ytterdörr.
Det är det inte värt. Slungade ägg är djävulusiskt svåra att tvätta bort från det föremål de klibbat ut sig över. Det vet jag efter det året när vi faktiskt inte var hemma och kunde serva grannskapets små skräckvarelser och de passade på att lätta lite på sin äggbörda.
På så vis föredrar jag påsken. Den är liksom enklare, med sina kritor, fjädrar, hucklen och förkokta matvaror som är ämnade för magen och inte för andra människors ytterdörrar.