Mystiskare och mystiskare

”En morgon när vi vaknar är hela världen vit…” Och jag struntar i att gå ut och trampa i snön. Hur är det ens möjligt?!

Svaret är att det är MuseScore som drar. Mer än nåt annat just nu. Till och med mer än science fiction-film. Hur konstigt är inte det?!

Det är så skimrande skojigt att på mycket kort tid, jämfört med tiden det tar att skriva en novell eller måla en tavla, kunna trolla fram ett helt musikstycke. Och utan MuseScore, och Emmett som tipsade mig om det, hade det aldrig gått eftersom jag aldrig direkt tränat på att skriva noter.

Trots att mina kunskaper i harmonilära och komposition är begränsade till det som jag sugit i mig parasitvägen från Emmett, och trots att jag vet att de flesta (especially among my peers) sällan gillar detsamma som jag gillar, så är jag mycket stolt över sena gårdagskvällens/nattens komposition. Det var mycket upplivande att se att ett fyrstämmigt stycke med instrumentering inte låg utom mitt räckhåll. Tack vare MuseScore. Och Emmett!

”Har ni verkstatt här, eller?”

…som Emmetts tyska granne sporde honom en gång för länge sen när han var nyinflyttad i sin lägenhet och hade många saker som skulle hamras, spikas och borras upp på väggarna.

Själv har jag bara saker som ska hamras. Ner av pianotangenter.

Kan inte sluta höra melodier som jag vill ge form i MuseScore. Längtan till detta program är våldsamt energigivande, och jag är dessutom ganska stolt över resultaten, trots mina illgrönegröngölingsnybörjarrookiekomponerande kunskaper. Räknat i musikskaparår är jag faktiskt bara en vecka gammal. Då kan man inte begära att det ska låta Bach och Boulanger, Shostakovich och Strozzi, von Bingen och Beethoven om ens alster. Här kommer en Norparevals*.

*En del av mitt monsterprojekt.

Multimediaprojektet

Musikskapandet fortsätter. Jag borde verkligen brödfödejobba i första hand och musicera i andra, men jag vet inte hur jag ska få stopp på mig själv vid klinkandet. Det är ett stort problem…

Inte.

Har så kul att jag får lust att stampa runt en stund i takt till dagens komposition i MuseScore, ett litet stycke som är tänkt att ingå i mitt multimediaprojekt (enligt överenskommelse med Kulturkalasvänner ska det vara klart senast 13 mars) där huvudrollen spelas av monster som ingen nånsin hört talas om men som ändå alla känner till. I’m so clever it hurts. And modest, too.

Stycke för ”violin” och ”violoncell”

Skrattar som en tok över hur infernaliskt, vansinnigt, sinnessjukt, crazy jättekul det är att skapa musik med hjälp av MuseScore. Har i princip inte varit ute på två dagar. Hurra!

Inför senaste kompositionen gav jag mig bara den på att den skulle skrivas i B-moll. Bara för att inte fastna i C-skalans bekvämligheter. Märkte att det omedelbart infann sig en smått svårmodig stämning, och jag tror att det är själva tonarten som inbjuder till det.

I övrigt inser jag att det är dags att plugga harmonilära på allvar, och inte bara emellanåt dryfta ämnet vid matbordet med käraste kalaspuffen Emmett.

Notera: Vet ännu ej hur man bestämmer ljudvolymen vid uppladdning, så manuell nedskruvning fordras…

Tvåstämmigt försök

Jag kan inte slita mig från MuseScore. Känner att jag bara måstemåstemåste dokumentera mitt första tvåstämmiga försök nånsin eftersom jag är tokspralligt förtjust i resultatet.

Än sen om det digitala pianot är lite skramligt och odynamiskt? Det går ju alltid att spela på det analoga sen. Allra häftigast låter det när jag aktiverar mixerns glockenspiel. Då får min lilla Bitty Bye en härligt kuslig stämning. Mer om det i morgon, eller nån annan dag. Snart.

Till dess kanske jag förstått hur man ställer in volymen på den uppladdade musikfilen. Just nu är det nödvändigt att manuellt skruva ner den innan man trycker på Play.

Med taktfasta steg

…tänker jag marschera ner Mr. Cohab till Bergakungens sal inom de närmaste dagarna för att se Blade Runner 2049. (Han fick en biobiljett i födelsedagspresent som han på tio månader ännu inte kvitterat ut, den slarvern.) Och jag krampkramar mina händer i en enträgen bön till de högre makterna om att nya Blade Runner ska vara precis så där bra som jag längtar efter att den ska vara.

Minns hur fascinerad jag var över den första filmen, som jag tror kanske håller än … om jag nu skulle få för mig att se om den. Vilket jag misstänker att jag får. För mig, alltså.

På tal om takt: Just nu notskrivningsövar jag för fulla muggar i MuseScore, och stundtals är det plågsamt svårt att slita sig från tonerna som trillar in på bladet för att istället försöka tjäna ihop till brödfödan, hyran och elen som driver datorn där allting bor. Samt alla andra existensbefrämjande utgifter. Håhåjaja.

 

Semestern snart slut

Det var Kulturnatta igår, så i sällskap av Emmett fick jag chans att göra ett sista kraftkälleinspirerande depåstopp inför årets återstående uppdrag. Mycket bra.

Dessutom har Emmett via sina musikstudier hittat ett suveränt fint och tämligen lätthanterligt notskrivningsprogram, MuseScore, med tillhörande instruktionsfilmer.  Baserat på öppen källkod och gratis, men jag ska donera en lagom summa pengar så fort min nabolandupdragsgivare förstått att det är mer än hög tid för betalningen av den senast skickade fakturan. Wait for it…

Så nu pågår här intensivt musikskapande i helgens sista skälvande timmar, med ett heligt löfte om att jag ska ta mig tid att fortsätta musicera – och ritplattemåla – även sedan måndagen gjort sitt intåg.