Ann O’aro

Tack vare Klingan 13 juli kl 15.13 vet jag nu att jag måste köpa debutskivan från Ann O’aro, en artist från Réunion med ett tonspråk som visserligen bygger på hemöns Maloya-rytmer, men som ändå är helt unikt för just henne.

Jag hänger inte med på hennes kreol, men jag vet att hon sjunger om svåra saker under sin uppväxt. Kanske är det därför hennes sound är så rakt och fjärran allt insmickrande. Nu har jag lyssnat på hennes låt flera gånger om i Klingan, och den blir bara mer och mer förhäxande för varje gång.

Subliminal påverkan

Emmett tipsade mig om EST – Esbjörn Svenssons Trio. Så jag gick till YouTube och lyssnade. Och häpnade över denna trios skicklighet och samstämmighet. Emmett gav mig också länken till en intervju med Esbjörn Svensson själv vid en flygel där hans kärlek till musiken verkligen framkom.

Även om jag personligen sällan hittar förmågan att uppskatta jazz så finns det mycket i det EST gjorde som tar ett fast grepp om öronen och får mig att stanna upp och bara ta in.

Förklaringen är antagligen att Esbjörn Svensson lyssnade på och spelade mycket klassisk musik, och lät sig inspireras av harmonier och rytmik i klassisk musik. På så vis hände det nåt vid flygeln även i hans vänsterhand som skapade oförutsägbara figurer och dynamik.

Här låter det till exempel som om Bach haft ett finger med i spelet. (Det börjar lugnt, men vänta bara…)

Alla i trion handskas snillrikt med sina instrument och jag kan bli lite rörd över hur de bevisar att det är fullt möjligt för en grupp människor att lyssna på varandra och interagera med total harmoni som slutresultat.