Fördelen med att vara förkyld och febrig

…är att man utan att skämmas får lov att ligga i bubbelbad och läsa Robin Hobb tills ögona blö’r. Vilken underbar författare hon är: huvudpersonen i den första trilogin (som jag inte vill lägga ifrån mig) är en under lång tid namnlös oäkting till rikets tronpretendent. Han kallas bara ”boy” eller ”bastard” och tränas i konsten att lönnmörda samtidigt som han hela tiden får anledning att visa prov på sin starka empati med andra levande varelser. Detta bäddar för både yttre och inre konflikter och är spännande på allvar, samtidigt som författaren handskas så skickligt med sitt uppslag att hon får en att göra det som inte är en självklarhet vare sig i skönlitteraturens eller i filmens värld: man tycker så mycket om huvudpersonen att det är någon som man gladeligen sitter och biter ner naglarna för.

Pust på dig, sandsäcken

Jaha, så hittade jag ett nytt gym med sandsäck. Mycket bra. Ända sedan gymmet i Mossen valde att resignera inför sin trasiga sandsäck så har jag legat av mig så pass mycket att jag efter tio minuter vid mitt nya vattenställe flåsade om en tok.

Det är bra. Somliga behöver avreagera sig.

I övrigt har jag nu börjat läsa del 2 av Robin Hobbs Fjärrskådaretrilogi: Royal Assassin. Efter att ha läst del 1, Mördarens lärling, i Ylva Spångbergs utmärkta översättning så kräver det nu en smula ansträngning från min sida att ”tänka om” när det gäller alla företeelser och alla figurers namn. Wit är Klokskapen, Chivalry är Ärlig, Regal är Kunglig, och så vidare, och så vidare. Vidunderlig läsning är det hur som helst.

Hade en liten diskussion med Emmett om vad det är man numera orkar läsa i den skönlitterära fåran (been there, seen that, done that, spelar väl in), och det landade i att texter kan vara hur mycket fantasy, deckare, skräck eller vad de nu vill vara, bara de förmedlar något av vikt. Något av allmänintresse. Något om existensen i sig själv. Något om glädjen och sorgen i att över huvud taget finnas till. Hur man handskas med det.

Det är sällsynt. Vilket är skälet till att jag nu för tiden mest slänger all skönlitteratur ifrån mig. Men inte Robin Hobbs böcker. Än så länge.