I om- och om- och om- och omplaneringsfasen

Det slutade med bokplanering medelst tapetrulle, trots allt. Hade noll förväntningar på slutresultatet, och kanske var det det som fick inspirationen att vakna till liv mitt i allt kluddande och klottrande. Kom på en massa nya saker under pennkrafsandets gång. Konstaterar alltså att tapetrullar och en skrivstund in doodling mode is a messy business that inspires new thoughts and invites rewrites. Besides, the usage of a long (and somewhat unmanageable) roll of wallpaper for the scribbling down of everything that comes to mind seems rather conducive to work discipline, since it makes daily work on wip necessary. How else to remember and understand the context of all one’s minuscule, blotched notes?

wip on wallpaper_1

Med mild förvåning

…inser jag hur hemmablind jag varit när det gäller mitt, som jag trodde helt avdöda, romanprojekt. Träffades häromdagen av en talgdank som gav mig en allvarlig form av andlig hjärnskakning och fick mig att förstå att romanprojektets tunga suckar i hopplöshetens namn inte alls har berott på att ämnet i sig varit trixigt och bråkigt, utan på att jag helt enkelt har saknat en röd sill. Utropstecken.

Hur har jag kunnat missa en sådan uppenbar sak, att berättelsen behöver en aktör som stökar till det och sätter igång saker som driver handlingen framåt, men inte alls med de motiv som huvudpersonen (och förhoppningsvis även läsaren) tror?

Det är som jag länge har misstänkt: skrivarkurser och dito communities i all ära, men de har en tendens att ta energi från den nödvändiga inre tystnaden. Den som krävs för att finna problemen, lösa dem och få saker och ting ur händerna.

Förresten är jag också milt förvånad över beskedet att ”your stats are booming”. Undrar vad jag har skrivit nu helt plötsligt, som lockar så många fler besökare än vanligt.

Ett mysterium.

Jag gillar sådana.