Agatha Christie i nytappning

Igår var det brittiska tv-mord i alfabetisk ordning som gällde, och det var en helt annan Hercule Poirot än David Suchets ekorrepigga och pedantiskt fåfänga mästerdetektiv som löste det finurligt uppbyggda mysteriet.*

I stället var det John Malkovich, i skepnad av en sorgsen man, nedknuffad från sin piedestal och plågad av en händelse i det förflutna, som tog sig an fallet med den katt-och-råtta-lekande seriemördaren.

Det rådde stor enighet i tv-soffan om att denna nya version var mycket bra. Manusförfattaren Sarah Phelps har vågat ändra på rollerna och ge berättelsen nya infallsvinklar vilka stärker persongalleriet och gör människoödena i sig mycket minnesvärda. Det vill säga, imdb-betyget är på tok för lågt.

Poirot är denna gång en ganska tystlåten och hemlighetsfull man. Och när han väl säger något är det saker som verkligen betyder något. Ingen lätt sak att åstadkomma i fiktionens värld!

 

* Undrar om inte Christie var ett stort antal grader klurigare än till och med Arthur Conan Doyle och Minette Walters…?

Miniserie

Emmett lyckades övertala mig att börja titta på HBO-produktionen ”Chernobyl”. Det tog emot, ska jag säga, med tanke på det faktum att olyckan skedde i verkligheten och fortfarande är en djupt oroande verklighet – sök och finn info på nätet om den hopplösa mänskliga faktorn, lögnaktigheten och inkompetensen, de ständigt rostande betonginneslutningarna, de pågående dödsfallen, och den akut farliga strålningen i ännu många hundra år, inklusive i Sverige.

Men.

Efter den inledande, bottenlösa deppigheten över allt det diktaturbruna i det första avsnittet insåg jag också serieskaparnas mästerliga förmåga att återge allt ovanstående. Man får följa ett antal personer ur olika skikt i det sovjetiska samhället, hur de går till väga för att navigera i den tjocka smeten av stupiditet och maktlystnad. Jag förstår egentligen inte hur produktionsteamet lyckats bygga upp alla detaljer med sådan enorm trovärdighet. Och regissören måste vara ett snille som lyckas få alla att agera så absolut övertygande att man bara vill gråta. Förutom när man bara vill skratta. För mitt i sorgen och eländet kör gruvarbetarnas bas sitt helt egna race, och han gör det med bravur.

Två avsnitt återstår för oss att se. Inte svårt att veta vad denna aftons tv-skärm ska bjuda på.

Sträcktittade

…på Netflixserien ”Russian Doll”. Serien i 8 delar handlar om en mycket cool och tillika självdestruktiv programmerare med namnet Nadia Vulvokov (som inte verkar vara en slump). Av någon outgrundlig anledning börjar Nads liv haka upp sig på hennes 36-åriga födelsedag. Nad är måttligt road, eftersom firandet hela tiden avbryts av att hon oförtrutet dör. På diverse mer eller mindre absurda sätt.

Uppdraget hon ger sig själv är att lista ut vad det är som pågår, och varför. Och på vägen till svaren hinner hon visa upp hela sitt register av fascinerande ”coolhet” och knasig charm i mötena – ibland upprepade med en ny skruv, ibland helt nya –  med idel udda figurer.

Om själva story håller ända in i mål är tveksamt, men det struntar jag i.

 

Lite kluven

Bortsett från att jag ständigt imponeras över många brittiska skådisars enorma förmåga att få en att tro på personerna de spelar så tycker jag att ”Unforgotten” (”Saknad, aldrig glömd” på svenska) bjuder på skickligt och intressant uppbyggda historier. Det kan inte vara någon lätt sak att i manus- och produktionsfasen hålla koll på alla trådar och samtidigt få tittarna att bry sig om alla människoöden som skildras. Men så är det. Man bryr sig.

Och detta trots att det universum som i varje säsong skildras är väldigt mycket vuxnare, eller sötare, än verklighetens: Varje säsong bygger på temat att de hemligheter som gåtans figurer alla går och bär på, hur hemska och pinsamma de än är,  till slut måste hängas ut på vädring inför resten av samhället, samtidigt som varje hemlighetsbärare måste ”bikta sig” inför sin respektive partner – som efter vederbörlig chock hämtar sig och därefter visar oändlig förståelse och kärlek. Även samhället i stort visar i slutänden upplyftande prov på tolerans.

Det är så man VILL att det ska fungera i verkligheten. Men eftersom det inte gör det så vet jag inte om klumpen jag får i halsen av hur underbart det alltid slutar beror på att det är rörande och fint, eller om det är ett överskott av socker som får det att klibba igen i svalget.