Dunkirk, ett måste

Senast sedda filmen är ”Dunkirk” av Christopher Nolan, som ofta står bakom produktioner som publiken (inklusive jag själv) uppskattar. Bland de personliga favoriterna finns ”Following”, ”Memento”, ”The Dark Knight Rises”, ”Interstellar”, och nu senast ”Dunkirk”.*

Innan vi bänkade oss i filmsoffan var jag en smula skeptisk. Tänkte: en krigsfilm? Vad kan en sån ge, med splatter och skrik, explosioner och lemlästade kroppar, sotiga ansikten och utdragna dödsryckningar allt enligt amerikanska skriksuccéer?

Men så blev det inte. Filmen följde ett antal personliga öden på ett stillsamt sätt som visade sig vara väldigt effektivt för att skapa en ”verklighetskänsla”. Via skickligt kameraarbete var man ”hos” de personer som i en fast och vuxet tyst beslutsamhet kämpade för att rädda sitt eget och/eller andras liv mitt i  det kaos som rådde år 1940, när 400 000 allierade soldater hade pressats tillbaka till stranden i Dunkirk där de var helt beroende av att fransmännen höll stånd mot de tyska nazisterna, under tiden som en armada av civilister gav sig ut i sina båtar och fiskefartyg för att undsätta soldaterna från stranden, allt under bombardemang från tyska stridsplan. Cirka 338 000 personer evakuerades. Resten dog där, i ett sista hopp om räddning, och de franska soldater som höll stånd vid den allra sista utposten – och överlevde – fick några veckor senare se den tyska krigsmaskinen marschera in i Paris och ta över landet.

I krig blir människors drömmar och viljor till spelbrickor i något som aldrig kan leda till annat än sorg och förlust. Med hjälp av Hans Zimmers musik, som ligger som en nervös skevhet över hela filmen, biter Nolans ”Dunkirk” tag i tittaren, samtidigt som filmen visar att människors orubbliga mod kan träda fram när det behövs som allra mest. Därmed väcks hoppet om något annat. Något vackert.

*De flesta skulle nog tillägga ”Inception” men jag själv säger njä. Den är väldigt snyggt gjord, ett fantasifullt cgi-mästerverk, men det ska till något mer i den personliga skildringen för att fästa i det cerebrala nätverket hos undertecknad.

Spöket i skalet

Igår tog vi oss tid att titta på ”Ghost in the shell” som handlar om en cyborg, spelad av Scarlett Johansson, på jakt efter skurkar och sitt eget förflutna.

Att historien bygger på en serietidning i mangaklassen stod klart ganska tidigt, och diverse blinkningar mot filmer som ”Blade Runner” och ”Underworld” var också lätta att upptäcka.

Tack vare sina fantasifulla inslag – min favvis var en fascinerande kuslig robotgeisha – så höll filmen intresset (åtminstone mitt) vid liv ganska länge. Samtidigt var det något urbota skitfånigt med upplägget att Scarlett Johansson-cyborgen måste vara naken för att kunna slåss mot skurkar: det fanns kamouflageteknik i hennes artificiella hud. Det märkliga var att andra cyborger kunde kamouflera sig alldeles utmärkt utan att vara näckis. Till och med skurk-cyborgen, i övriga avseenden hur hänsynslös som helst, hade gjort sig det artiga besväret att krångla på sig (ganska säckiga) byxor ovanpå sin hälften-maskin-hälften-människa-kropp.

I vanliga fall tokälskar jag robotar och futuristiska skildringar där AI och cyborger spelar huvudrollen, men dessa spöken i skal gjorde mig trött med sina osammanhängande premisser och agendor.

Det kanske har blivit läge att se om ”Matrix”. Eller varför inte ”Altered Carbon”? Heavy stuff.

First Reformed

That’s the name of the film we watched the other night. First Reformed was written and directed by Paul Schrader who also wrote Taxi Driver. And Mr. Cohab, who’s seen Taxi Driver a number of times, testifies to its theme being similar to that in First Reformed.

It’s about a priest tending to his small congregation in a half forgotten ”tourist church”. One day, one of his parishioners approaches him, asking him to talk to her husband who is struggling with feelings of dark despair. The priest reluctantly agrees to a meeting, which triggers the surfacing of  deep problems and personal doubts of the priest himself.

The narrative is very slow, most certainly in order to quietly lull the viewer into the sad and desperate world of Reverend Ernst Toller. And I gather it’s no coincidence that the light in the religious man’s darkness is a pregnant woman called Mary…

Once I’d had a chance to ponder the ending, I came to the conclusion that I quite liked the film. It made me sad, true, but it also offered some ray of hope in the good will of all wo/-men.

Senaste filmen

Tittade på BFG häromkvällen. Läste Roald Dahls ursprungsberättelse för några år sedan, och tyckte väl som vanligt när det gäller Dahl: extremt fantasifullt och en aning kyligt.

Och när jag äntligen kom mig för att bänka mig framför Steven Spielbergs filmversion var det samlade slutintrycket: extremt, extremt fantasifullt och ganska varmt.

Jag blev i alla fall tämligen förtjust i Big Friendly Giant eftersom filmteamet tagit sig tid att ge honom en lagom portionerad bakgrundshistoria och en stillsamt stoisk personlighet.

Jag kommer att se om filmen, inte minst på grund av det suveräna cgi-arbetet.

The Mercy

These days I seem to have trouble finding films that I truly enjoy. So I didn’t get my hopes up when I pressed play The Mercy.

But as it turned out I did like it. Admittedly, I got rather seasick when Donald Crowhurst set off on his rickety journey around the world, and the camera swayed and wriggled just to make sure that the viewers understood exactly how Mr. Crowhurst felt. I didn’t go so far as to throw up, as Mr. Crowhurst did, but I did stop and take a short break in search of my sea legs.

The Mercy is the story of Donald Crowhurst, who in 1968 dreamt of circumnavigating the globe and winning a large sum of money. He was an amateur sailor, an inventor and the father of three children. He left them and his understanding wife behind, sailing off in a trimaran, Teignmouth Electron, which he’d had built on short notice, pawning both his company and his house in the venture.

Crowhurst’s journey was riddled with difficulties from the very start, and things did not end well for him or his family.

If it hadn’t been for Colin Firth and Rachel Weisz playing Donald and Clare Crowhurst with gentle charm and quiet fortitude, I’m not sure I would have felt very sympathetic towards Mr. Crowhurst. After all, he did leave his family high and dry while pursuing his own private dream. But in this film, he is also portrayed as a man genuinely believing that he could pull the whole thing off – at least, he did at first – and improve life for both himself and his family.

The ending is a very sad one, but it’s also sort of beautiful. It’s the story of hopes and dreams that may or may not come true, but nevertheless keep people going.

 

Nostalgia

Last night, I revisited the Life of Brian. Ages ago, when I first saw the film, I laughed my head off. Last night, I didn’t laugh even once. Instead, I felt sad. Don’t know why, exactly. Perhaps it was to do with the people of the past, all lost now.

En ängslans tanke

Läste en första recension av den nya TombRaider-filmen, och nu är jag djupt bekymrad. Jag har längtat mig fördärvad efter en ny äventyrsfilm med den supercoola Lara Croft, helst spelad av Angelina Jolie, men nu vete sjutton:

Den enda häftiga actionhjältinnan på tusentals mils avstånd, har enligt SVT:s filmkritiker, blivit en som gråter, blir rädd och får stryk.

Och varför detta skulle vara något positivt övergår mitt förstånd, men enligt recensionen gör det henne ”mänsklig” och del av en ”charmig” känsla.

Är det nån som har sett James Bond gråta, eller Indiana Jones för den delen? Har nån sett Jack Reacher bli rädd? Gråter Jack Sparrow en endaste gång? Går det bra att se dessa figurer på filmduken ändå? Finns det nån som klagar på att dessa män har en ”psykopatliknande mental inställning”, bara för att de har magen full med is när de löser alla sina skruvade äventyrsproblem? Vem ser en film i äventyrsgenren för att få se huvudrollstuffingen gråta? Varför ska kvinnliga hjältar behöva följa andra regler än manliga hjältar?  Varför ska flickor vara rosa, och pojkar leka med bilar? Varför är reklamklippen i  tevekanalerna för både barn och vuxna fulla med med kvinnor/flickor som kråmar sig framför spegeln medan män/pojkar är i farten med aktiva saker? Vad handlade metoo-rörelsen om? Värderingar?

Alla dessa frågor utan svar.

Tillbaka till TombRaider: Jag hoppas verkligen att jag målat fan på väggen. Jag hoppas innerligt att Mr. Cohab, som sett några klipp ur filmen, har rätt när han säger att den faktiskt verkar helt okej. Time will tell…

Liten filmreflektion

Såg Three Billboards Outside Ebbing, Missouri häromkvällen, och man kan väl konstatera att det inte är något som direkt händer i filmen, och att figurerna inte verkar följa någon direkt inre logik utan bara beter sig på det sätt som manusförfattaren behöver i stunden för att få ihop varje enskild scen med så maxade konflikter som möjligt. Men Frances McDormand är bra. Såklart, hon fick ju en Oscar för sin insats. Det fick även Sam Rockwell, som spelar en märklig byfånebonnlurkpolis. Go figure.

Vi såg även The Shape of Water, den bästa filmen enligt Oscar. Jag måste erkänna att jag inte håller med. Som Mr. Cohab sa: Filmen handlar om kärlekshistorien mellan en kvinna och en fisk, och sånt är svårt att relatera till.

F’låt igen

När jag i det förra inlägget skrev att jag inte har ro att tillägna mig fiktiva ting så glömde jag bort att jag inte skäms för att soffparkera och glo på film.

Den senast sedda är Pirates of the Caribbean-filmen ”Dead men tell no tales”. Jag minns att jag blev spralligt förtjust över den första filmen, och att jag sedan blev alltmer besviken på de efterföljande. Så varför jag började titta på nummer fem i raden är en smula oklart. Möjligen är jag en obotlig optimist som tänkte att nu, ja nu jäklar har de hunnit ikapp sig själva och snott ihop nåt helt suveränt.

Det hade de inte.

Obs, obs, obs! Nu följer text som avslöjar handlingen i denna produktion. Läs inte vidare om du med egna sinnen vill uppleva denna drygt två timmar långa marina storslagenhet.

Ye be warned. Sista chansen att vända tillbaka…

Okej.

Historien handlar om unge herr Henry Turner som är fast besluten att lyckas med det ”omöjliga” uppdraget att hitta Poseidons treudd, med vars hjälp han tänker bryta förbannelsen som vilar över pappan. Detta samtidigt som en ung vetenskapskvinna med djup urringning vill göra detsamma av grumliga skäl som har med hennes pappa att göra, nåt om att hon inte vet vem han är och att hans karta till treudden är hennes enda länk till honom. (Hon verkar uppslukad av bekymmerslös längtan efter en pappa som lämnade hennes lilla spädbarnsjag på trappan till en kyrka eller nåt liknande). Samtidigt finns det en zombiekapten med fladdrande hår som också vill hitta treudden. Men det kommer han på först sedan han med kapten Barbossas hjälp har hittat Jack Sparrow, som han av ett tämligen tunt skäl vill hämnas på. Allt detta sammantaget ger en film där alla springer runt och skriker och gapar och överlever omöjliga fall och flygturer medan de jagar eller flyr från varandra.

Som en extra krydda har man beslutat slänga in en brittisk officer som är så monomant fokuserad på att få ha ihjäl den urringade vetenskapskvinnan att han jagar henne längs myllrande gator, genom grumliga gränder, via skottlossningssäkra hötappar och kanonskjutna torg för att slutligen sätta segel och rejsa ikapp henne över de sju haven (som det känns). Och gissa vem av dem det är som dör…

Under tiden sysslar Jack Sparrow med just ingenting annat än att bakfull vakna upp i ett inbrottssäkert kassaskåp tillsammans med borgmästarens fru (med uppknäppt klänningsliv ifall publiken nu skulle tro att de bara suttit där inne i det syrefattiga mörkret hela natten och räknat pengar), för att därmed påbörja en virrig flykt som fortsätter hela filmen igenom. Att Sparrow alls börjar springa (eller snarare lifta med ett skenande hus) beror på hans på alla sätt obegripliga närvaro i kassaskåpet eftersom borgmästaren prompt ger de brittiska kolonialsoldaterna order att döda honom; att han fortsätter springa beror på att han på ett krystat magiskt sätt, täckt av grisdynga, råkar aktivera zombiekaptenens obönhörliga jakt på honom.

Johnny Depp är sötare än alla flickor jag vet, med ögonskugga och allt, men hans Jack Sparrow blir alltmer överdriven för varje film. Kanske beror det på att han får allt färre vettiga repliker att säga? Det gäller hela persongalleriet, tyvärr, men man kan i alla fall fascineras av filmens specialeffekter. Javier Bardems zombiekapten kan inte ha varit särskilt lätt att cgi:a. Inte heller det delade havet med hysterisk finalaction på havets botten.

Men pricken över i måste ändå vara när Keira Knightley, i sitt första och enda uppdykande i filmen, kommer dansande över kullarna för att rusa sin länge saknade Jack Turner till mötes. Det var Svindlande höjder. Det var Sound of Music. Det var episkt.

 

Läs!

Här är en sorts recension av senast lästa – sträcklästa – boken: Göteborg Noir av Håkan Tendell.

Eftersom författaren själv inte berättar något om handlingen på sin baksidestext så gör inte jag det heller. Låter det räcka med att säga att romanen ger vibbar av de la Mottes omistliga böcker och Andreas Romans Vigilante, och vidare av filmer som Thelma & Louise, Falling down, Natural born killers (som jag bara sett en liten snutt av men ändå tillräckligt för att veta vad den handlar om), Butch Cassidy and the Sundance Kid. Och antagligen skulle även det amerikanska psykot kunna läsa boken och nicka instämmande här och där (fast det vet jag inte säkert, för jag har varken sett filmen eller läst boken).

Och alltsammans utspelar sig i det lella och eventuellt framtida Göteborg med omnejd (förlåt, Malmö och Stockholm … m fl).

Förutom några högst personliga invändningar mot delar av personteckningarna* förstår jag inte varför inte denna roman givits ut på stort förlag. Den är spännande, medryckande, filosofisk och, hemskt att säga det i sammanhanget men det är helt sant, vansinnigt rolig. Dessutom är texten snyggt balanserad mellan intressanta detaljer och effektiva scenklipp. Hela tiden undrar man om och hur huvudpersonen ska lyckas krångla sig ur den hemska knipa han själv, med författarens entusiastiska hjälp, försatt sig i.

 

* Det blir lite enahanda i längden med kvinnor som bara snurrar kring en enda sak: rollen som (w)ho(r)es.