Det snöar än

Nu har det snöat sen i förrgår. Det är ganska vackert. Dessutom var det rätt så äventyrligt att igår ge sig ut på cykeln drygt en mil fram och tillbaka för att korrigera ett köp i Sisjön. Jag hade kunnat ta bilen, men då hade jag inte fått kylan och blåsten och slirandet och knarrandet och kämpandet och håret som frös fast i kapuschongens foder. Det var maffigt. Kände mig som värsta polarforskaren.*

 

*Fick tänka bort den täta – och riskabla – biltrafiken och de enskilda tappra joggare jag mötte. Varav en sprang barbent. Så crazy hade inte ens jag kunnat hitta på att vara.

 

A somewhat strange day

It was the sixth day of the week, an overcast Saturday on the fourth of February, in the year 2017. … Various sites and apps consulted for a lengthier weather forecast all stated that it was raining.

I begged to differ. The blurry lines in the snowy landscape were snowflakes, not rain, falling on my head.

My gaze turned to the possibly treacherous ground. But I didn’t spot any icy patches, only nekkid feet. Or more specifically, the snowy ghosts of nekkid feet.

No matter how closely I looked, they were still there.

 

I remain very curious about the person who made them, and why.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I’m currently tending a small flock of Shaun the sheep-like sheep, and when I told them all about it, they simply couldn’t believe it. They were, like, ”I’m so shocked I don’t even know what to do with this piece of straw that’s hanging out of my mouth”.