Häromdagen, när jag i gassande solsken slet med en lång buxbomshäck så att svetten lackade och humöret började tryta kom trösten plötsligt smygande på fyra vita tassar.
I ena stunden var det absolut ingen annan där förutom jag själv och den bångstyriga häcken. I nästa stund satt det, allra längst bort där häcken tog slut, en grå katt med vitt underrede och stirrade på mig så där som bara katter kan.
Jag sa väl nåt till hälsning som den nonchalerade på ett magnifikt sätt genom att börja slicka sig om ena tassen. Jag vände mig bort för att samla ihop några avklippta grenar. Nästa gång som jag tittade åt kattens håll satt den på exakt samma sätt som förut. Fast närmare.
Återigen sa jag väl nåt. Är så svag för katter att jag lätt glömmer bort att de aldrig i livet skulle göra sig besväret med att lära sig tala och förstå människa. Katten började tvätta den andra tassen. Jag återgick till mina avklippta grenar, och sneglade i ett lyft åt kattens håll igen. Den satt som förut. Fast mycket, mycket närmare.
Det hela var som i en skräckis av prima kvalitet, med den skillnaden att jag blev glad, inte rädd. Katten befann sig så nära nu att jag skulle ha sett dess pupiller om inte juniljuset krympt dem till två sandkorn och låtit två guldsolar få fullt utrymme i stället.
Eftersom jag vet att humanoider kan vara vidriga varelser blev jag även glad över att katten var på sin vakt. Och egentligen borde jag inte ha visat den att det finns vänligt sinnade tvåbeningar, men den var så otroligt fin med sina guldögon och sin gråa päls prickad av frön och pollen och sina vita tassar som undertill såg ut som otvättade sportsockor och sina vassa tänder som blottades i gigantiska gäspningar medan den sträckte ut sig på asfalten och flexade sina klor mot mina byxben samtidigt som den fick sin dammiga nacke kliad. Gräset som jag repat ur planteringarna passade dessutom väldigt bra att tugga på. Det var som om jag hade repat gräset enbart för min nya väns skull. Men för den sakens skull fick jag inte lov att sluta klia. Då fick jag genast en ”men hallå vad är det frågan om?!”-blick.
Det enda som fick den fröjdefulla lilla katten att slita sig från uppmärksamheten var ett ljud – som jag inte förstår hur den kunde uppfatta genom grönskans rasslande i vindens sus, grannarnas trädgårdsfest, flugornas surr och det avlägsna trafikbruset – som kom från andra sidan häcken jag var i färd med att frisera. Katten jamade till, satte sig upp och stirrade mot en punkt i häcken, som i mina ögon endast bestod av blad och trimmade grenar. Inte ens en fluga var i sikte just då.
Men katten fortsatte att stirra, svirrade på baken som för att hoppa rakt upp i bladverket. Stirrade och satsade. Fortfarande varken såg eller hörde jag någonting som kunde förklara det kompakta intresset för en nyklippt häck, inte förrän en fjäril plötsligt svävade över kanten och avtecknade sig som en liten älva mot den absolut molnfria blå himlen. Då slickade sig den lilla katten runt munnen och kilade runt på andra sidan häcken för att kolla om det fanns bättre åtkomst den vägen.
Det gjorde det inte, kan jag lugna alla fjärilsälskare. Katten strosade iväg för att begrunda saken i lugn och ro. Jag sa hej då men det brydde den sig förstås inte om. Själv fortsatte jag med mina sysslor, och lite senare, när jag pausade med min medhavda matsäck, tänkte jag på hur det är rätt skönt ändå att vara människa och kunna bre sig en ostmacka. Hellre det än en fjäril. Vilken dag som helst.