Glad eller sorglig första advent

Det bestämmer man själv. Vill man till exempel ha äkta humor ska man absolut se på Landet runt med Henrik Kruusval. Inte nog med att man får många goda skratt, man får dessutom ett litet hum om vad som pågår runtom i vårt kära land. På en mänsklig nivå.

Och om man inte pallar några Pernillor eller Perar i årets julkalender så kan man med fördel istället välja att följa julkalendern Tomtens minnesluckor där Tom Alandh minns människor som han mött i sina reportageserier.

Den första minnesluckan var en rejäl en. Den vill inte lämna mig.

Winter’s Bone

Ytterligare en film som man nu har sett ännu en gång, och som man blir alldeles uppslukad av lång tid efter att man i 1 timme och 40 minuter följt med huvudpersonen Ree när hon tar hand om sin mamma och sina två småsyskon samtidigt som hon är tvungen att hitta sin försvunna pappa. I annat fall åker hon och familjen ut på backen, dömda till i ett ännu kargare och fattigare liv än det som de redan lever.

Problemet är att de hårdföra grannarna/släktingarna döljer något kring pappans försvinnande, och de tvekar inte att gripa till våld för att Ree ska sluta leta efter honom.

Debra Granik har gjort en enastående film, full av hjärta och med känsla av hundra procent realism, med regler som ter sig mystiska för alla utomstående. Granik har även skrivit manus tillsammans med Anne Rosellini, och det hela bygger på en roman av Daniel Woodrell.

Regin, dialogen, scenografin, skådespelet – allt är fantastiskt. Det är en enormt spännande film, mycket på grund av sin lågmälda ton i alla de hemliga koderna.

Hell or High Water

Hell or High Water. Det var omtittning på den igår. Och japp, jag tycker fortfarande att den är fantastiskt bra. Varje levnadsöde räknas. Spännande och hjärtskärande på samma gång. Allt är mästerligt, allt från manus, klippning, bildspråk och tempo till regi, skådespel och musik.

Jag kommer att se om den igen snart, inte minst för att försöka förstå mig på hur bildvalen kan vara så enormt avgörande för själva innehållet och skådespelarnas trovärdighet. Imdb:s betyg är alldeles för snålt!

På tal om mästerliga filmer: Ska försöka övertala Mr. Cohab att göra en omtittning på Spiderman – Into the Spiderverse. Har visserligen fått 8,4 på imdb, men jag hade gladeligen gett den 9,5.

Så tomt det känns

En väns katt checkade in här i fredags och checkade ut idag, söndag, och jag saknar henne enormt mycket. Nyfiken och klättrig och kelig och krukväxtvältande och grönögd och fiskälskande och med de sötaste små tassar man kan tänka sig. Hon är tydligen en ”skeppskatt” med den femte tån intill de andra så att hon teoretiskt skulle stå stadigt på böljan den blå. Hon var i alla fall ganska intresserad av spolande vatten. Dessutom spelade hon piano då och då utan problem. Undrar om hon inte slog an några strängar på gitarren i natt också…

Missan, come back!

Emmett tog ett tjusigt foto på henne, men i väntan på att han ska skicka det till mig får jag nöja mig med min kom-ihåg-bild på whiteboardtavlan inför besöket. Det finns inga likheter whatsoever mellan fiktionen och verkligheten!

Galleritips

Efter att ha varit på Galleri Majnabbe och sett en utställning av Nils-Gunnar Eek, inspirerad av far och son Hoefnagels naturhistoriska stilleben, vill jag varmt rekommendera ett besök på galleriet senast 27 oktober för att beskåda de underbara kopparsticken med insekter och blommor (och kanske liksom jag, falla för frestelsen att inköpa ett av dem).

Galleriet har öppet onsdag, torsdag, lördag och söndag kl 12-16.

Stora nöjet för stunden

Just nu håller jag på att sammanställa en egen liten köpa hus-guide med byggteknisk info i största allmänhet (allt från ströläkt och dagvattensystem till torpargrund och fuktisolering), viktiga saker att tänka på (snack med kommunens olika instanser, jordabalksbesiktning, köpgaranti på värmepumpar och vitvaror, överlåtelseklausul, m.m.), samt en ordlista med allt som ter sig relevant (hussvamp, löptid, asfaltsklister, etc.).

Det är så knasigt kul att jag inte vill att det ska bli klart. Men det är det snart.

Vad göra då?

Lägga in allt i InDesign och trycka ut som en bok till oss själva?

Blir nog bra.

My very own spaceship

Last night I sort of managed to make my own means of space travel, simply by using some of the instruments in MuseScore, which ordinarily frustrate the hell out of me but now served their purposes beautifully.

I call my new piece ”Spaceship En Route”, and if a spaceship was to land outside our house tonight I would jump on board faster than you could say ”stalwart”, provided that the spaceship looked exactly the way my own musical spaceship does, i.e. set for very dark and dangerous adventures.

I close my eyes and let the mysterious ship carry me off to dimensions hitherto unknown…

Call me a rotten braggart, if you will, but I’m much pleased with the result.

Vilken tur att jag inte är förläggare

I så fall hade jag refuserat den bok som jag köpte för några år sedan och som jag aldrig lyckats läsa förbi sidan 36 (där kapitel 2 börjar). Det är en text skriven i jag-form av en trettioårig man som nyss har sagt upp sig som alltiallo på en advokatbyrå för att göra något annat, vad vet han inte. För tillfället är han hemmaman och lagar middag åt hustrun som varje dag kommer hem allt senare från jobbet.

Boken inleds med att berättarjaget kokar pasta – och gör en ganska stor sak av det – när hans viktigheter plötsligt avbryts av att telefonen ringer. Det visar sig vara en främmande kvinna som inom kort ska börja prata avancerat snusk med honom. Men innan hon nått dithän hinner berättarjagets hustru ringa och be honom gå ut och leta efter deras försvunna katt och betala räkningar på samma gång. Alltså går han ut och letar, men inte särskilt ivrigt. Istället hamnar han i en solstol bredvid en Lolita-typ som börjar prata om hur hon vill skära upp människor. Sedan går han hem och lagar middag – och gör återigen en ganska stor sak av det. Dessförinnan har han gjort en ganska stor sak av hur han stryker skjortor, samt av sådant som han genom husens fönster kan se att folk har i sina vardagsrum.

Så här berättar han på sidan 36 (där jag gav upp… igen):

”När Kumiko den dagen snabbt hade avslutat sin frukost och gått hemifrån, hade jag lagt tvätten i tvättmaskinen. Medan maskinen gick bäddade, diskade och dammsög jag. Sedan satte jag mig med katten på verandan och ögnade igenom tidningarnas platsannonser. När det var dags för lunch gjorde jag i ordning en enkel måltid och åt den. Därefter gick jag till snabbköpet för att handla. När jag var klar med inköpen till middagen och hade köpt tvättmedel i reahörnan, köpte jag pappersnäsdukar och toapapper också. Sedan gick jag hem och förberedde middagen. I väntan på att min fru skulle komma hem lade jag mig på soffan och läste en bok.”

Min allvarliga invändning är att det inte är god litteratur när författaren/berättarjaget mikroredovisar sin urtrista vardag ända in i minsta detalj. Hela tiden.

Därav den refuseringsorder som jag omedelbart skulle ha utfärdat om det varit jag som suttit bakom förläggarskrivbordet. Men som tur är var det nu inte jag utan någon helt annan. Det är därför världen slipper gå miste om den 741 sidor tjocka romanen ”Fågeln som vrider upp världen” av Haruki Murakami.

Oktober

…kan vara en vacker månad. Förutom kapstjärna och gladiolus i olika färger ute på balkongen har jag i diken och rabatter bland annat hittat blommande johannesört, malva, snöbär, vitplister, strandaster, höstflox, samt en del annat som jag får lägga upp en annan gång (t ex rödfibbla, stinknäva, syrenbuddleja och nyponrosor).

Every day is a fight against the suspicion that everything is fundamentally silly and not worth bothering about, but whenever I suit up and venture out on a long, long run in the autumn-smelling woodlands, then I wise up and realise that there really are things worth your while. Colour and music, and magpies and cats and guitar-playing and trees and shapes and insects and chocolate ice cream and long, long runs in the forest. And flowers.

Semester, eller?

När man slutligen får chans att knipa åt sig några dagars semester visar det sig att man har pressat så hårt att allt bara lägger av i samma stund som ledigheten officiellt börjar: huvudet snurrar och kroppen värker, och man ligger efter med så mycket praktiska göromål att man inte vet i vilken ände man ska börja. Ska man ge sig ut och köpa mat och andra livsnödvändigheter? Jobba ikapp med bokföringen? Storstäda? Tvätta? Plantera om de stackars krukväxterna? Sticka färdigt den jämrans halsduken så att påsen med alla garner slutar stå i vägen? Rostskyddsbehandla bilen? Leta hus? Ringa banken? Ta en promenad i skogen medan solen ännu lyser? Laga middag? Träna på franska genom att ”regarder France 24 en direct”? Träna på (det toksvåra) Bess-ackordet på gitarren? Öppna Android Studio-boken och dyka ner i apparnas förtrollade värld? Eller ska man bara tuppa av och sova några dagar, i hopp om att sagofen dyker upp under tiden och tralala trollar bort alla veliga fundersamheter?

Pappajakt

Igår bevistade jag för skojs skull en ”ta dina första stapplande släktforskningssteg”-föreläsning. Har alltid undrat över min pappa, som lämnade familjen när mina syskon och jag ännu var telningar. Men eftersom han var dansk och flyttade runt mycket i de nordiska länderna har jag alltid tänkt att det skulle vara snudd på omöjligt att finna någon information om honom. Jag gjorde inget allvarligt försök ens när jag långt i efterhand fick veta att han nästan bott granne med mig 1981 och sedan dött i Norge 2012.

Men under många år har det förbryllat mig att jag tycks ha en dubbelgångare i stan, som dessutom tycks röra sig i samma stadsdelar som jag själv. Sålunda har jag undrat: kan det vara så att jag har en okänd syster…?

Därför har jag nu bestämt mig för att greppa spaden och börja gräva i min pappas vandringar på denna jord. Jag är kluven inför detta projekt. När jag var liten var pappa (naturligtvis) bäst i världen, men numera misstänker jag att han egentligen var en ganska sorglig figur.

Hur som helst.

Dagens steg 1 har i alla fall varit att ringa Folkbokföringen och få hans fullständiga namn och födelsedatum, och därefter även få tipset att ringa den norska folkbokföringen för info om lille pappsens senast kända adress.

Det får bli måndagens äventyr. Jag är nämligen fortfarande kluven inför detta projekt. Behöver fundera lite först.

Knasboll

Gick upp kl 06.00 i morse – vilket är ungefär fem timmar för tidigt för mig – för att vara chaufför åt svågern som skulle på visning av en gård (syrran fick inte ledigt från jobbet).

Väl på plats skulle det skakas tass med mäklaren och delägaren; och jag antar att all min hjärnkraft hade gått åt till körningen för jag presenterade mig som systern till min svågers syster. Jag hörde själv att det blev nåt knas där längs vägen, så jag korrigerade det till att jag var syster till svågerns man.

Ingen rättade mig, men jag förstod ändå att jag borde ta mitt babbel en tredje vända och förklara att svågern är min systers man.

Sedan var jag tvungen att gå ett helt varv runt ladan innan jag kom på att det heter ”lantras” och inte ”svammelsvammel” när Orusthönor kommer på tal. Ja jisses.

Hoppas inte att jag sabbade syrrans och svågerns chanser att köpa gården, om de nu vill ha den…

Varmt filmtips

Yesterday, i regi av Danny Boyle och med manus av Richard Curtis. Och med helt suveräna Himesh Patel och Lily James i huvudrollerna. Filmen ger en underbar skruv på Beatleshistorien. Den är roligt och vuxet skriven, regisserad, filmad och spelad, det sistnämnda i dubbel bemärkelse.

Jag, som är motsatsen till förtjust i romantiska komedier, tyckte att denna film var en ljuvlig pärla, dels för att huvudrollsinnehavarna båda är så galet charmiga och skickliga, och för att birollsskådisarna är så himla roliga (särskilt Joel Fry som en vandrande halvkatastrof och Kate McKinnon som en patologiskt elak amerikansk musikmanager) och dels för att historien lyckas ta oväntade vändningar rakt igenom.

Det är så snyggt gjort att man blir tårögd.

Skapa appar för Android-kursboken

…har anlänt. Lite väl sent in på terminen, men inkorgen har varit så proppfull med arbete att jag ändå inte skulle ha haft tid och möjlighet att plöja igenom de 786 sidorna – plus en massa länkar till artiklar, historik, videor o dyl – som ingår i 7,5-poängskursen.

Känns det som ”overkill”? A little…

Dessutom verkar jag vara den enda på kursen som inte redan jobbar som programmerare, forskare eller lärare i ämnet.

Känns det som om jag redan ligger och skvalpar rejält i bakvattnet? A little…

Känns det som om jag vill ge upp? A little…

Tänker jag göra det? Not bloody likely!

Ska försöka ta semester efter nästa vecka. Och då jäklar, då kör vi, ”lilla” boken och jag!

Och det här är allt som jag kommer att lära mig, hurra! Och behärska, jajamän. Till fullo.

För första gången på länge

…fick jag lust att läsa skönlitteratur igen. Och då var det Chuck Palahniuk jag valde (att läsa på nytt): ”Fight Club”. Den börjar sålunda:

”Tyler gets me a job as a waiter, after that Tyler’s pushing a gun in my mouth and saying, the first step to eternal life is you have to die. For a long time though, Tyler and I were best friends. People are always asking, did I know about Tyler Durden.”

En egensinnig början, kan man tycka. Både en cliffhanger och inte. Palahniuk gör ofta så, åtminstone i de romaner som jag har i min ägo, däribland ”Diary”, ”Choke”, och ”Lullaby”. De börjar alla både spännande och grådystert. Vill man verkligen läsa vidare, eller vill man springa ut på gräsmattan och hjula och låtsas att livet leker?

Den här gången väljer jag att läsa vidare…



Fobi

Svägerskan har spindelfobi, svärmor har husmusfobi, Emmetts svåger har nålfobi, syrran har getingfobi, grannen har trängselfobi, f d arbetskamraten har flygfobi. Själv har jag V40-fobi.

Varenda gång man är tvungen att dra sig bortåt p-platsen till för att hämta den (inte längre så) glänsande droska som ska bära en till platser dit inga cyklar, bussar eller tåg går – och sådana ställen finns det gott av, har vi märkt när vi varit ute på diverse husvisningsäventyr – så stiger både spänningen och ångesten ju närmare man kommer sin silverhäst (som börjat skena iväg längs sin inslagna rostbana på innerspår där den lagt sig flera noslängder före sina medtävlande):

Ska pållen låta en sitta upp i sadeln och kuska iväg, eller ska någon fjant under natten ha snott all havre för den så att den inte ens orkar starta? Eller ska någon annan fjant ha monterat hästskorna felaktigt så att de trampat fel i sömmarna och sagt paff sedan sist man såg dem? Ja, frågan är om denna pegasus med bromsspår i kallingarna ens står kvar i spiltan nästa gång man behöver den.

Och vad gör man då? Hjälp, ack hjälp, ack hjälp ock mej! Detta nagelbitande tar kål på mig!

Problemet är att jag inte tror det hjälper med KBT för att bli av med denna min högst seriösa fobi…

Molly Tuttle

Ännu mer musik som jag tänker köpa: Molly Tuttles debutalbum When You’re Ready.

Ända sedan jag först hörde henne i Klingan har jag varit lite beroende av att få höra – och se – hennes skicklighet i olika musikerkonstellationer på YouTube.

Och det är fascinerande att höra henne – på världens vänligaste och mest självklara sätt – dela med sig av sin spelteknik till vetgiriga intervjuare, t ex här.

Distanskurs

Höstterminen har börjat med en universitetskurs i apputveckling för Android. Har alltid tyckt att programmering i olika former verkar vara en bra sak att kunna. Och det hade varit ännu bättre om jag förstått mig på hur kursen egentligen är upplagd. Borde ju inte vara särskilt krångligt att hitta all info man behöver via portalen. Men joho då, det är det. Det hela kan jämföras med cykelvägarna i Göteborg: man trampar på ett steg i taget och tror att man sakta men säkert närmar sig sin destination, men plötsligt har man hamnat antingen ute på en motorled eller i en återvändsgränd.

Mitt arma tålamod. Det sätts på hårda prov just nu…

OUM – Chajra

När jag lyssnade på Klingan igår, 31 aug, blev jag helt betagen när OUMs röst och musik började sväva ut genom hörlurarna. Mina neuroner jublade, och hade jag inte varit så nervig inför fästingar hade jag dansat över ängarna.

Vill man hitta musiken finns den under sektionen ”Bäst just nu – Säsongspremiär”, kl 15.28. Den finns även att hitta på YouTube.

Mitt nya nöje

Istället för att titta på repriser av Buffy the Vampire Slayer och Brooklyn 99 så har jag börjat titta på hemnet och booli.

Att leta efter ett hus som ska stämma in på ens inre visioner och tillika praktiska behov samt ekonomiska möjligheter är som att stå invid ett hav och se den ena vågen efter den andra slå mot strand, skumma och virvla och locka, bara för att sköljas bort igen innan man haft möjlighet att kasta sig ut och låta sig bäras bort.

Vågor som snabbt sköljs bort är ändå att föredra framför de enstaka som dröjer sig kvar och gräver i ens längtan. Vågor som kommer med gamla stationshus eller handelsbodar och lantluftsdoftande kringbyggnader som omgärdar odlingsmöjligheter. Högt i tak, knarrande golv, rena ytor och plats för massor av kreativitet. Sådana som stämmer in på allt utom på den lilla detaljen att de ligger bortom nödvändigt pendlingsavstånd till arbetsplatsen.

Knasdrömmar, idel knasdrömmar.

Såvida man inte kammar hem storvinsten i spel och dobbel. Sade hon och betraktade sina framskrapade 30 kronor att hämta ut hos ett ombud nära dig.

Spindeln som blev en tordyvel

Efter långspringandet i skogen satte jag mig på en bergsknalle i den sjunkande solens ljus och märkte plötsligt att jag hade sällskap av en massa långbenta spindlar. Som rusade iväg så fort jag rörde mig.

Av det skälet var det ingen av dem som riktigt fastnade på bild, trots att jag aktiverade slutaren minst hundra gånger. Inte heller har jag denna dag haft någon framgång med att ta reda på vad de heter, och då menar jag inte Lina, Sixten, Bosse och Gretchen, utan vad de heter på latin.

Vet inte varför det skulle spela någon roll, men det gör det.

Inga andra småkryp verkade heller vilja bli dokumenterade av mig. Varken harkrankar, myror eller blomflugor. Och självaste tordyveln, den som jag först trodde behövde hjälp, tog sig tid att höja på huvudet och liksom räcka ut tungan åt mig. Resultatet: rörelseoskärpa. Sabla illbatting.

Märkligt rogivande

…är det att lyssna på en göteborgsförfattares smått underfundiga funderingar på YouTube kring sin flytt från storstaden till ett hus i Småland där konstnärsskap är tänkt att bedrivas på heltid under ett antal år.

Jag gissar att Levnadskonstnären anammat konceptet ”slow television”; intressant lyckat är det i alla fall. Stillsamt humoristiskt. Och vem vet om det inte till och med kommer att dyka upp slow-tv-älgar så småningom.

Blomexperiment

Det var väl inte jätteslugt att plantera blomlökar på balkongen sent i juli, och inte heller att plantera dessa högväxande blommor i grunda balkonglådor. Men nöden hade ingen lag, och med hjälp av snören och en hårt kämpande sol så hände plötsligt något från ena dagen – bokstavligen – till den andra. Den 27 augusti: ingenting. Den 28 augusti: violett storblommig gladiolus. Och mer är på gång. Ibland är livet inte så himla dumt. Säger bara det.

Vore underbart om jag kunde unna mig lite semester snart och ägna den åt att färdigställa min egen lilla blomsterbok. Har tagit massor av tjusiga bilder med min trogna tellifån.

Vikarierande vuxen

Under de senaste dagarna har jag varit en mycket vuxen människa, med alla de klassiskt många bollarna i luften. Förutom att jobba mer än heltid har jag kört bil mil efter mil efter mil* i jakt på tänkbara hus att bo i; jag har ringt fram och tillbaka till mäklare, besiktningsmän och banktjänstemän och har i största allmänhet försökt förstå hur man praktiskt går till väga för att flytta till sitt drömhus – när man väl hittar det.

Spännande och utmattande på samma gång. I ena stunden pyser jag av stolthet över hur aktiv och ruschig jag är. I nästa stund känner jag mig som en figur i gallernas by, med armarna i skydd över huvudet och med en ängslans blick upp mot himlen, i full vetskap om att den snart kommer att ramla ned i huvudet på mig.

* När Emmett var tvungen att jobba och det därmed inte blev något byte vid ratten så passade jag på att sjunga hela min repertoar för fullaste gaphals – det funkade suveränt, det höll mig på alerten Allan, även om jag tror att mitt skränande nog hördes ut i trafiken när jag svischade förbi. Stackels medmensker.

Mer längs minnenas aveny

Hittade bland mina gamla textdokument en reflektion jag tydligen gjorde när jag läste en bok som varit så omsusad långt före utgivningen att det gått lite väl fort i tryckningen av första upplagan. Boken i sig var en spännande kriminalroman, men för min del tycks läsningen mest ha varit en livad historia – på grund av en stressig tryckfelsnisse. Som får mig att dra på munnen även alla dessa år senare:

”Stavfel. Så lätt det är att slinta med fingrarna och i hasten till exempel skriva borr i stället för bror, bar i stället för bra och garv i stället för grav. Kan hända vem som helst, och därför borde det aldrig snålas på korrekturläsningen innan en text går i tryck. Hypnotisören är en kittlande gåtfylld historia på ett lite sjuka-och-elaka-människozombier-i-ett-parallellt-universum-sätt. Persongalleriet utgörs av så avskärmade och dystra figurer att alla de skojiga stavfelen kommer som en befrielse varje gång de dyker upp. De flesta av dem verkar bero på fingrar som tvångsmässigt halkat på f-kombinationer. Folk blir oupphörligen knufade, de finittrar, de sitter i sofor, det pratas om färilar, faggstänger, fäderblommor, fugsvampsramar, faskor med vin, faddrande ljus – och så mina absoluta favoriter: torterade fickor och fåglar som faxar och fällräddningen.

Muntert blir det också när folk utbrister i ett fly fan. Det får mig att önska att de även ville bli fy förbannade och lysa med flicklampor på fluktfläckar. Men hur jag än letade hittade jag inte dessa ord någonstans. Däremot hittade jag spänning med hyggligt driv framåt och ett klurigt nystan av trådar som satt ihop med varandra någonstans långt där inne i mitten.”

I backspegeln

Håller på att städa bland alla mina gamla texter och hittar då en och annan lustig betraktelse från en tid jag inte längre minns. Som denna, när året var 2012, och det i media tydligen pratades om en slags ”den moderna människans undergång”:

”En solstorm väntas hit år 2012 och när den drabbar jorden förmodar jag att den ivriga debatten om bokens framtid, läsplattor och skamligt ofördelaktiga e-boksavtal får ett naturligt slut. Antagandet bygger på att solstormen förväntas slå ut all elektricitet på denna vår planet. Senast något sådant hände var 1859, men då var det i stort sett bara telegrafisterna som blev olyckliga. Medan de svor över att det slog gnistor om deras morsekoder var de flesta andra fullt upptagna av att beundra norrskenet som sträckte sig ända ner till Medelhavet.

År 2012, alltså. Det kan bli året då bensinpumpar, datormoln och tevetittande försvinner; då författare inte längre måste blogga, twittra, facebooka för att sälja sig själva och sina böcker. Året då böcker självklart skrivs och läses på papper. Bra böcker vilka kan läsas i skenet av soffmöblerna som hushållet tuttat eld på i jakten på värme och energi till kokplattan för trädrotsoppan som vankas till middag.”

Komik i kulturbygden

Så for vi då åstad under dagen för att beskåda en gammal skola till försäljning i den anrika kulturbygden och mötte då en mäklare som var ruggigt mycket mer mossig än vad skolan var, som ändå var från 1896.

Så fort vi presenterat oss lade denna relik en andlig arm runt Emmetts axlar och kurade ihop sig med ryggen vänd mot mig så att jag svårligen skulle kunna höra vad han hade att förtälja om huset. Han släpade iväg med en halvt uppgiven Emmet runt tomten för att visa honom, och bara honom, var på kartan, respektive var i verkligheten, gränsen gick mellan stenar, träd och pinnar. Och för att understryka att detta bara angick dem båda sade han med jämna mellanrum Emmetts namn högt – ”nu ska du se här, Emmett” och ”som du säkert vet, Emmett”.

Redan innan vi hade älgat färdigt bland snåren var jag innerligt less på honom, vilket ledde till den i efterhand ganska skojiga situationen att jag suddade bort honom från näthinnan och enbart ställde mina frågor till Emmett i hopp om att han blivit förstahandsinformerad om sakernas ordning. Mäklaren, som hängde som ett plåster på Emmett, hörde egentligen mina frågor, men i de lägen där Emmett ännu inte fått ta del av mäklarens vishet blev han sålunda tvungen att upprepa min fråga till sin nya artonhundratalskompis innan denne svarade.

Nu skrattar jag åt det, och önskar att jag varit filmskapare. Det hade kunnat bli hur kul som helst på bioduken. Men att köpa ett hus av en dylik mellanhand, det skulle jag aldrig göra. Saknas det insikt om att detta är 2019 så saknas det även insikter gällande dagens affärsliv, regler och juridik. Och då är man ingen tillförlitlig mäklare.

Impulskontroll

Var och tittade på ett hus igår i Halland som fick mig att börja drömma. Det fanns gott om plats för musikstudio, målarateljé, metallhantverk och kanske till och med för keramikarbete, och tomten (alltså husets tomt, inte dess lilla pyssling) väckte tankar på grönsaksodling och örtagård.

Allt såg mycket fint och välskött ut, och under hela bilresan hem igen såg jag framför mig hur absolut rätt det skulle vara för Emmett och mig att flytta in på stört.

Sedan skickade mäklaren det efterfrågade besiktningsprotokollet, och då blev mitt huvud äntligen en aning nedsvalkat. Det är möcke bra när säljaren själv har ordnat med besiktningsprotokoll. En expertblick på sprickor och läckage och annat som kan innebära behov av omfattande reparationer sparar tid, gråt och tandagnisslan för alla, tänker jag.

Och just nu befinner sig undertecknad i ”dra åt sig öronen”-läget.

Är det bra? Eller är det ett gyllene tillfälle som går oss ur händerna? Blott hin håle vet.

Sci-fi/fantasy/manga

Önskar att jag hade sett ”Alita” i 3D. Blev väldigt imponerad av det mycket häftiga och vackra cgi-arbetet. Sånt som naturligtvis borde ha skådats i sitt tänkta format.

Själva filmen var visserligen en ganska traditionell historia, med en stundtals ologisk handling, men det var ändå mycket uppfriskande att få följa en ung kvinnlig superhjälte som sparkade rumpa utan att snyfta över sig själv en enda gång.

Trippelfullrulle den här veckan

Dubbeljobb och sen husvisningar ovanpå på det, plus viktiga födelsedagar. Dagens villatitt i Falköpingstrakten gjorde mig väldigt längtansfull till skog, åkrar, kulturbygd, fornimmen, veteranbilar, kossor, hästar, krusbär, vinbär, musikstudio, målarateljé, örtagård, med mera med mera. Måste snacka med besiktningsmannen imorgon och höra om de noterade problemen går att lösa med vår plånbok. Troligen inte, men man måste ju få drömma…

Ann O’aro

Tack vare Klingan 13 juli kl 15.13 vet jag nu att jag måste köpa debutskivan från Ann O’aro, en artist från Réunion med ett tonspråk som visserligen bygger på hemöns Maloya-rytmer, men som ändå är helt unikt för just henne.

Jag hänger inte med på hennes kreol, men jag vet att hon sjunger om svåra saker under sin uppväxt. Kanske är det därför hennes sound är så rakt och fjärran allt insmickrande. Nu har jag lyssnat på hennes låt flera gånger om i Klingan, och den blir bara mer och mer förhäxande för varje gång.

En utmaning

Det är ingen lätt sak att i flygande fläng försöka sätta sig in i terminologin i basket när ens personliga hållning till sporten är en smula kluven. Spelade under en kort – mycket, mycket kort – tid basket på mellanstadiet innan jag fick spader på spelets regler som tycktes mig helt obegripliga. Vadå ”foul”…?!

Emmett flinar bara.

 

Agatha Christie i nytappning

Igår var det brittiska tv-mord i alfabetisk ordning som gällde, och det var en helt annan Hercule Poirot än David Suchets ekorrepigga och pedantiskt fåfänga mästerdetektiv som löste det finurligt uppbyggda mysteriet.*

I stället var det John Malkovich, i skepnad av en sorgsen man, nedknuffad från sin piedestal och plågad av en händelse i det förflutna, som tog sig an fallet med den katt-och-råtta-lekande seriemördaren.

Det rådde stor enighet i tv-soffan om att denna nya version var mycket bra. Manusförfattaren Sarah Phelps har vågat ändra på rollerna och ge berättelsen nya infallsvinklar vilka stärker persongalleriet och gör människoödena i sig mycket minnesvärda. Det vill säga, imdb-betyget är på tok för lågt.

Poirot är denna gång en ganska tystlåten och hemlighetsfull man. Och när han väl säger något är det saker som verkligen betyder något. Ingen lätt sak att åstadkomma i fiktionens värld!

 

* Undrar om inte Christie var ett stort antal grader klurigare än till och med Arthur Conan Doyle och Minette Walters…?

Jisses

…vad less jag blir på det ”sociala spelet” som går ut på att skratta och prata smörja i stället för att vara rak och renhårig.

Blir gigantiskt trött och sömnig av att försöka gissa mig till huruvida folk verkligen menar det de säger, eller om ingångna överenskommelser bara är något som jag har inbillat mig – och därför förlorar mycket tid på.

Ibland alltså… Knytnäve!

Jähäpp, så har man fått huvudbry igen

Har gått och blivit bjuden på 50-årskalas hos folk som är enormt mycket i farten, samt har alla pengar de behöver för att köpa precis vad de vill ha.

Vad ända in i sablars trollskogar ger man i present då?

En keps med inbyggda burkhållare och sugrör? En nyckelknippa? En grillvante? Två grillvantar? En läslampa? En planteringsspade? En tidningsprenumeration? Ett anteckningsblock? En tillhörande kulspetspenna? En papperskorg? En skruvmejsel? En förvaringslåda? Ett brädspel? En brevlåda? En ljusslinga? En gullranka? En cykelpump? En påse skosnören? En färgpyts?

Jag tror inte ens att födelsedagsbarnet hade velat ha något så fint som ett eget elljusspår, en uppsättning golfklubbor med egen caddie, en segelbåt eller en månads vistelse på valfri kurort. För som sagt, hade den sortens ting funnits med i önskedrömmarna så hade de garanterat redan blivit realiserade vid det här laget.

Så vad göra? Vad ge i present?

Ångest, ångest arvedel, och så vidare…

Närhelst…

…jag känner mig lite sliten och börjar sväva iväg i semesterdrömmar hjälper det faktiskt att öppna Excel och förvandla den aktuella dagens svettiga insatser till krassa siffror.

För vem skulle inte börja prunka som en nyponros i rabatten när varje ny kik i Excel visar att 2019 års juni och juli lyser som en sol på ens pekuniära omständigheter?

Vanligtvis är jag frestad att bli en paraplysamlande ”krumelur” à la Erik Satie (för att tala med Camilla Lundberg i ”Klassiska podden” om Claude Debussy), men om det ska fortsätta så här kommer jag att kunna kosta på mig ett rejält regnställ i värsta långvägsfotvandringsledturistguideexpertstil.

 

Jobbglädje

Det är mycket roligt att titta och lyssna på slutproduktionerna av Fancy Nancy Clancy och Vampyrina på Disney Junior!

Smakprov finnes här.

Önskar bara att man fått veta vilka de svenska rösterna tillhör. Vem som är översättaren vet jag ju redan…

Ny musik

Är mycket glad att jag tog mod till mig mitt i sommarstressen och stjälade* åt mig några timmar för att göra första delen i ett nytt musikstycke med arbetsnamnet Scraps. Som små smulor av minuter nedtrillade från det dubbelarbetande skrivbordet. I morgon blir det en fortsättning.

Om jag ska fortsätta ha så här mycket arbete kommer jag att få ihop en årslön som slår värsta findoktorn. Om jag överlever.

*Stjäla, stjälade, stjälat; själa, själade själat; välan, välan, välan.

Miniserie

Emmett lyckades övertala mig att börja titta på HBO-produktionen ”Chernobyl”. Det tog emot, ska jag säga, med tanke på det faktum att olyckan skedde i verkligheten och fortfarande är en djupt oroande verklighet – sök och finn info på nätet om den hopplösa mänskliga faktorn, lögnaktigheten och inkompetensen, de ständigt rostande betonginneslutningarna, de pågående dödsfallen, och den akut farliga strålningen i ännu många hundra år, inklusive i Sverige.

Men.

Efter den inledande, bottenlösa deppigheten över allt det diktaturbruna i det första avsnittet insåg jag också serieskaparnas mästerliga förmåga att återge allt ovanstående. Man får följa ett antal personer ur olika skikt i det sovjetiska samhället, hur de går till väga för att navigera i den tjocka smeten av stupiditet och maktlystnad. Jag förstår egentligen inte hur produktionsteamet lyckats bygga upp alla detaljer med sådan enorm trovärdighet. Och regissören måste vara ett snille som lyckas få alla att agera så absolut övertygande att man bara vill gråta. Förutom när man bara vill skratta. För mitt i sorgen och eländet kör gruvarbetarnas bas sitt helt egna race, och han gör det med bravur.

Två avsnitt återstår för oss att se. Inte svårt att veta vad denna aftons tv-skärm ska bjuda på.

Vad man kan roa sig med

…när hjärnan vill vila från allvarliga ting och samtidigt behöver flexa musklerna lite: Gissa reklamen.

Bläddrade mellan tv-kanalerna i jakt på något vettigt, men allt som stod till buds var reklam, reklam och ännu mer reklam. Ljudet var avstängt, och ganska snart fann jag mig indragen i en tävling där jag gick på pumpen varenda gång. Jag försökte lista ut vad bilderna i varje reklamklipp ville få mig att köpa (innan en bildtext dök upp och berättade det).

Vad vill till exempel en kvinna som kramar ur sitt regnblöta hår över ett barn i soffan att jag ska köpa? Svar: mejeriprodukter

Vad vill en man som i extrem slowmotion plockar  upp ett grässtrå ur en gräsmatta att jag ska köpa? Svar: en pensionslösning

Vad vill en superstilig kvinna som knackar på ett timglas att jag ska köpa? Svar: förstoppningsmedel

Vad vill ett par som deltar i en japansk teceremoni att jag ska köpa? Svar: en lott

Och så där fortsätter det. Jag måste erkänna att det är ganska roligt.

Get a life.

Längtar till november

…för då kommer det en ny Terminator. Ettan hade bäst handling, tvåan hade roligast effekter, trean var mjäh, fyran njäh, femman sisådär, så nu hoppas jag att sexan blir suverän. Linda Hamilton verkar i alla fall vara hårdkokt stentuff.

Och en viss österrikisk terminator ser ut att ha odlat skägg.

Nåväl.

När man älskar science fiction kommer man alltid att hoppas och tro att alla berättelser i genren ska vara magiskt bra.

Don’t ask

Why did I think it a fun idea to take up knitting? Answer: I saw a ball of yarn in a colour that I really liked.
Stupid, really.
I’ve never possessed the patience required in order to knit or crochet or sew or embroider or whatever.
And still. I’ve vowed to see this project through to the end. Dammit.
And I’ll post a picture of the sorry thing once it’s finished. Perish the thought.

Skrattade på jobbet

Under de gångna dagarna har Mr. Cohab kunnat höra glädjeyttringar inifrån mitt arbetsrum.  För att. Ibland dyker det upp en och annan figur på jobbet som får en att bli så förjust att man skrattar högt. Bekymmerslösa sanningssägaren Miguel i RBUK är ett exempel på det. Och Yana i samma serie förgyller också tillvaron med sin oskuldsfulla enfald. Vem behöver fritid när jobbet är så roligt?

 

Efterverkningar

Jomenvisst! Sista avsnittet av Game of Thrones var som precis önskat en fin avslutning, lagom öppen för den som har svårt att ta farväl av detta fantasyuniversum och vill fortsätta drömma om de överlevandes vidare äventyr.

Och så var det där med att bli 3-2-1-vuxen nån gång: fick se min rättade astronomitenta idag, och trots att jag gick kursen enbart för mina helt egna framtidsplaners skull så kan inte min inre Pippi Präktig – som jag trodde var död och begraven för länge sen! – låta bli att reta sig på att läraren på två ställen bara kan ha läst halva svaret och därför ”rättade” texten på grundval av det. Hur barnslig får jag lov att vara egentligen?

För övrigt

… röstade jag på Italiens bidrag. Fem gånger. Ändå vann det inte. Obegripligt.

Bästa framförandet. Bästa musiken. Bästa texten. (Men det sistnämnda tycker jag kanske bara för att den är som hämtad ur ens eget liv – minus kobratatueringen på ryggen och plus pappalögner på danska istället för på arabiska.)

De som gärna fått vinna

På tal om musik. Det har funnits en jäkla massa bidrag under årens lopp som gärna hade fått vinna enligt min ödmjuka uppfattning. Ett pyttelitet axplock:

Rhythm Inside med Loïc Nottet (Belgien 2015)

Never Let You Go med Dima Bilan (Ryssland 2006)

C’est le dernier qui a parlé qui a raison med Amina (Frankrike 1991)

Dancing Lasha Tumbai med Verka Serduchka (Ukraina 2007)

Quién Maneja Mi Barca? med Remedios Amaya (Spanien 1983)

Echo med Anggun (Frankrike 2012)

P2 På hemväg har gjort det igen!

Utan detta suveräna radioprogram hade jag fullständigt missat sopranen Simone Kermes. Det började med att ett stycke av Claudio Monteverdi spelades och sjöngs så vackert att jag helt stannade upp och sen bara var tvungen att söka vidare på den högst underbara röstens ägare. Och kompositören själv, samt medmusikanten Gabriele Palomba i det spelade stycket, går naturligtvis inte av för hackor: Musiken heter ”Sì dolce è il tormento”, och spelas ca 38 minuter in i På Hemväg-avsnittet ”Superduktig” som sändes den 16 maj.

Hoppet lever för evigt

Den 50-lapp jag f n tjänar per månad på ett omförhandlat mobilabonnemang har jag bestämt att lägga i speldjävulens händer. Vi vill flytta till ett hus med örtagård och vi vill göra det nu! Och om jag vann nåt utöver det som behövs för att vår dröm ska gå i uppfyllelse så skulle jag lägga de pengarna på diverse projekt för människor som går på knäna. Inget snack!

Dubbelläser just nu

”Astrofysik i ljusets hastighet” av Neil deGrasse Tyson (övers. Björn Stenholm) samt ”Livet, Universum & Allting” av Johan Hansson.

Det är populärvetenskapligt och tämligen lättillgängligt. Och när det inte är lättillgängligt är det i alla fall klämkäckt.* Förhoppningsvis lär man sig ändå nåt på kuppen.

Men jag begriper faktiskt inte det där med att en foton som lämnar solens yta och når vår jord 8 minuter senare själv tycker att den kommer fram i exakt samma ögonblick som den ger sig iväg. Det har nånting att göra med ljusets hastighet. Okej…

Då har jag lättare att förstå mig på idén med tachyoner, partiklar (eller vad de ska kallas) som skulle kunna färdas snabbare än ljuset och därmed åka baklänges. Neutrinos, till exempel.

* Och vill man ha det superklämmigt kan man besöka Tysons podcast: https://www.startalkradio.net/

Två bra filmer

Glatt överraskad två filmkvällar i rad. Först chansade man på att Galveston med Ben Foster och Elle Fanning i regi av Mélanie Laurent skulle vara en intressant film – och det var den – och sen hoppades man att Life med Rebecca Ferguson, Jake Gyllenhaal m fl i regi av Daniel Espinosa skulle mätta ens längtan efter bra sci fi – och det gjorde den.

Galveston handlar om en gangstertorped som får dåliga nyheter om sin hälsa och som under ett uppdrag räddar en ung kvinna i nöd. Hon ser en väg ut ur sitt elände i största allmänhet och slår följe med honom. Och han hjälper henne utan att ställa frågor, antagligen därför att han i grund och botten är en godhjärtad person och även därför att han kanske vill ge nån annan en chans att leva nu när hans rökning verkar ha gett honom begränsat med tid på jorden (och han dessutom plötsligt har fått ett pris på sitt huvud). Dessa två småsorgliga existenser ger sig iväg på en road trip som inte ens blir en road trip utan ganska snart landar dem på ett motell med ett brokigt klientel. Dessförinnan har de gjort ett, som det ska visa sig, problematiskt stopp i den unga kvinnans föräldrahem. Händelsen hamnar i tidningen och intrigen tätnar …
Tilläggas ska att filmen fått orättvist lågt betyg på imdb.com. Det är en gripande berättelse, och både Ben Foster och Elle Channing är helt lysande!

Life handlar om ett forskarteam på ISS som fått i uppdrag att fånga in ett markprov från Mars. Det går vägen, och allt är jubel och glädje ombord när teamets biolog hittar ett sätt att väcka en främmande cell till liv ur provet. Ännu gladare blir gänget när cellen börjar växa. Men när den allt större organismen även börjar visa tecken på intelligens förstår de församlade att de kanske behöver vidta åtgärder. Är de för sent ute…?
Filmen gav mig lite samma trevliga rysningar som när jag för länge sen såg den första Alien på storbilds-tv: känslan av att vara där var hisnande. Och det finns andra likheter också. Hur som helst är Life jättesnyggt gjord hela vägen. Hurra för svenska regissörer! Och skådespelare!
Och ja, även denna film har fått orättvist lågt betyg på imdb.com.

Aah, spänningen stiger

Sista säsongen av Game of Thrones är fortfarande enormt mycket bättre än den förra. Vilken tur att man inte ledsnade fullständigt utan gav gänget en ny – och sista – chans. Och tjoho, inte en enda nakenscen på två hela episoder! Thankyouthankyouthankyou.

Det ser lite pyrt ut för Khaleesi just nu, men hon har ju visat förr att hon inte bryr sig om dåliga odds. Så hur månde detta sluta?

Å ena sidan undrar jag varför jag bryr mig, och å andra sidan undrar jag varför jag undrar. Det är ju bara att hänga med på äventyret. För bövelen.

Élisabeth-Claude Jacquet de la Guerre

Ännu en kvinnlig kompositör ur historiens gömmor, som ”P2 På hemväg” hjälpt mig att – full av beundran – bli varse.

Élisabeth-Claude Jacquet de la Guerre föddes 1665, och var ett musikaliskt underbarn som, fröjd och gamman, kunde fortsätta spela och komponera även som gift kvinna.

Hon var mycket uppskattad under sin levnad, och jag skulle mycket gärna ha velat sitta i salen när hon på sitt omtalat briljanta sätt framförde sina verk på cembalo.

Det verkar som om hennes popularitet höll i sig, men jag undrar vart hon tog vägen de ca fjorton sista åren av sitt liv. Efter det att hon gett ut en samling sekulära franska kantater 1715 kan jag inte hitta nån info om henne mer än att hon dog 1729. Kanske fortsatte hon att komponera, spela och undervisa.

En halv pust

Astronomitentan är över, och den kändes tämligen lätt och smidigt avklarad, förhoppningsvis på grund av att jag har pluggat så hårt inför den. Men ju mer jag har pluggat desto mer har jag insett hur mycket det är som jag ännu inte förstår. Så det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta fördjupa sig. För hur det än är så gör astronomi mig lugn i själen. Somliga mediterar, andra håller på med hästdressyr. Jag håller på med astronomi. Om man nu får vara så djärv och kalla mitt frenetiska bläddrande i böcker och webbsidor för ett på-hållande med nåt.

Spelar roll.

Det intressanta är att saker och ting får en helt ny betydelse när man betänker alltings storhet och litenhet på en och samma gång. En ensam liten myras kånkande på ett stort fröhänge fram och tillbaka över en karg och extremt blåsig bergsknalle – till synes helt vilse – blir ett hjärtskärande drama, och mitt eget nojande över vilken bilreparatör jag ska kunna ringa på måndag utan att bli ännu mer blåst än ovan nämnda bergsknalle blir ett löjligt problem som är miljardtals gånger mer flyktigt och omärkligt än en neutrino som i denna stund svischar rakt igenom mig … på väg vart?

Vart?

Två ting

Idag hände två saker som jag inte varit med om tidigare. 1) Mitt sifferminne svek mig när jag skulle köpa huvudvärkstabletter och behövde knappa in betalkortskoden. 2) Mitt sifferminne svek mig när jag skulle hem och behövde knappa in husportskoden.

Dessa båda händelser drog genast upp mörka orosmoln i mitt inre, men Emmett tror att de temporärt bortsprungna siffrorna beror på nåt så enkelt som att jag pluggat för mycket.

Han kan ha rätt. Inför lördagens tenta har det blivit massor av funderingar kring kosmologisk strålning, Oortmoln, precession, tidvattenkrafter, HR-diagram, Schwarzchildradier, med mera (mycket, mycket mera). Därav behovet av bollvärkstabletter. Allvar.

I det läget är det ganska trevligt att unna sig en avkopplande stund tillsammans  med en precis lagom smält jordgubbsstrut och några sidor ur Ernst Spoléns minnen av Ivar Arosenius.

Spolén, som var arkitektstuderande vid Chalmers när han och Arosenius först möttes, blev tämligen snart anlitad som hemlig ”livvakt” åt den blödarsjuke konstnären. Och tillsammans åkte de bland annat till Spoléns hemtrakter i Värmland, där både den blivande arkitekten och den store konstnären lärde sig massor under ett intensivt studium av värmländsk flora och fauna.

Boken är mycket vackert skriven i all sin rena enkelhet. Som ett exempel:

”/Ivar/ lärde sig älska skogen nästan som en värmlänning. /…/ Mest älskade han de djupa vildskogarna där tystnaden bodde och lugnet vilade, dag, kväll, natt, som en levande dröm. Men där också stormarna, orkanerna regerade med brak och dunder så att djuren gömde sig under jorden och djupa, allvarliga röster spökade i rymden.”
(s 80, ”Ivar Arosenius. En minnesbild av Ernst Spolén”, 1963)

 

I fina P2-programmet På hemväg

… lärde jag mig att det fanns en kvinnlig tonsättare i slutet av 1500-talet/början av 1600-talet vid namn Francesca Caccini som, enligt vad som är känt, var den första kvinna att skriva en opera. Hon skrev dessutom poesi, sjöng, spelade luta och undervisade vid hovet i Florens.

Dessvärre är nästan allt hon skrev försvunnet. Praktiskt taget det enda som återstår är hennes komiska opera La liberazione di Ruggiero.

Och jag undrar också vad som egentligen hände när Francesca Caccini plötsligt en dag i maj 1641 lämnade Medicis hov och därefter försvann ur rullorna.

Samisk musik

Om man vill höra magiska, mystiska, häftiga, förhäxande toner ska man absolut lyssna på Jubileumskonserten för samiska veckan som sändes i P2 23 april. Medverkar gör Frode Fjellheim, Katarina Barruk, Marja Mortensson, Ulla Pirttijärvi, Norrlandsoperans symfoniorkester med flera. Det blir hela tiden bara bättre och bättre!

Är underbart glad att jag inte hann knäppa av radion efter favoritprogrammet På hemväg.

Tronspelet

I motsats till de flesta recensenter tyckte jag att det inledande avsnittet på sista säsongen av Game of Thrones var mycket lovande. I alla fall var det mycket, mycket bättre än hela förra säsongen: Bortsett från en löjlig nakenscen så var episod 1, säsong 8 ett tämligen pampigt avsnitt med vackert foto.

I episod 2 lades allt krut på lugnet före stormen. Och en löjlig nakenscen.

I episod 3, ja, vad ska man gissa på då? Självaste stormen? Och en löjlig nakenscen.

Piecemeal

How to explayne?
The lack of focus and payne?
The shimmer in black?
The promise to end up on a rack?
The pebbles in your shoes?
The nails in your skin?
The entry of birth as a noose?
The grinding of cogs in a deafening din?
The malarkey of deadening booze?
The flight of your thoughts all gone,
Look at your face, it’s wan

Where did it go?
The jitter in wee belly?
The speed in small legs?
The certainty of yes, never no?
The delights of an ocean smelly?
The diving for treasure and drinking to the dregs?

Harden your soles
Cradle your heart
Look at the holes
They’re off to a start
From now on
You speak to no one
From then on
You’re a shadow anon

Autofyll – ett djävulens påfund

Införskaffade nyligen en ny mobil, och tänkte inte på att autokorrigeringen – som jag för länge sedan avaktiverat på den gamla mobilen – nu återigen var i farten. Och vilken fart, dessutom:

”In a precious Epic, before I Washington mad award of THE fact Thatcher another translato Hades comeback without a differential set of Lyrica /…/”

Det jag ville skriva var: ”In a previous episode, before I was made aware of the fact that an another translator had come up with a different set of lyrics /…/ ”

Tack och lov hann jag kontrolläsa innan jag skickade iväg ett jobbsvar som gick ut på att…

”I ett dyrbart epos, innan jag Washington galen pristilldelning av te faktum Thatcher en annan översätto Hades comeback utan en differentiell uppsättning Lyrica /…/

Vad kan jag säga? WORK with me here…!

Tillägg: Påminner mig plötsligt om att syrran också har en  ”smart” phone. När hon var hästvakt skrev hon ett sms till Köpenhamnssemestrande ägaren angående pållen Lisa, som raringen heter. Men i det autokorrigerade sms:et hette hästen plötsligt Liberté – och ägaren, som mottog meddelandet att Liberté nu fått liniment på en liten svullnad hade genast en fråga till min lilla syster: ”Är det du eller jag som sitter på Ströget och dricker öl???”

Eftersom…

…Reinfeldt är i farten igen och lobbar för sina avdammade idéer från 2012 om att landets medborgare (politiker, riskkapitalister och annat finfolk undantagna, naturligtvis) ska jobba tills de blir 92 (typ), så gäller det att vara förutseende och snabbt som ögat vidareutbilda sig på något långsiktigt område.

Och jag behövde inte grunna särskilt länge innan jag insåg att programmering är framtidens melodi. Det kanske dessutom är något man orkar syssla med på sin ålders höst i rullatorns sken, vad vet jag? Därför har jag idag – i grevens minut – anmält mig till några universitetskurser i grundläggande programmeringskonst.

Kommer jag in, ja då är det väl inget som hindrar att jag så småningom kan dana mig själv till nästa Bill Gates? Just det. Och när den dagen kommer tänker jag anställa alla låglönearbetare som blivit snuvade på sin pension i ett företag som sysslar med att trivas, lata sig – om man så önskar – och i största allmänhet ha det bra efter ett livs hårt slit.

Kanske köper jag dessutom en enslig ö i radioskugga och med nedlagd båt- och flygtrafik där jag låter Mr. Former Swedish Prime Minister bosätta sig. För det är väl klart som korvspad att han också ska ha det bra, i lugn och ro där han slipper bekymra sig över att folk inte är tillräckligt utslitna när de väl dör. Poor thing.

Utmaning antagen

Ser ibland på diverse bloggar att de varje vecka förenas i en bokutmaning: de ska, utan att komma med spoilers, citera ur den bok de för närvarande läser.

Så utan att avslöja hur det går kommer här ett smakprov ur en riktig deckare – det vill säga, man måste anlita en deckare för att förstå vad som står i den. Eller så måste man, tvärtemot vad som hävdas i antagningskraven, vara en diplomerad fysiker.

”Ur Plancks strålningslag kan Wiens lag härledas. Den kallas också Wiens förskjutningslag. Sambandet ger den våglängd där svartkroppsstrålningen har maximum i intensitet som en funktion av temperaturen.” (s. 132 i ”Astronomi. En bok om universum” av Claes-Ingvar Lagerkvist och Kjell Olofsson)

Spännande, eller hur?*

*Om det inte varit för lärarens föreläsningar varje vecka hade jag fattat absolut nada.

 

 

Orchestral test

Emmett offered me a Cubase/Vienna Ensemble Pro crash course yesterday, and let me tell myself: it was gloriously fun sitting in his studio, trying out a number of the multitudinously different instruments, all sounding beautifully realistic.

Since I’ve never played in a band, it was a bit of a challenge not to write the music in e.g. MuseScore, but to record it on the fly on the keyboard, one channel at a time, trying to keep up with myself and remembering what all the other instruments would be doing in the next bar and in the next one. In the end I opted for a sort of creepy setting rather than real music.

The music part will come later. It’s a helluva lot to learn before that opportunity presents itself.

Astronomi hurra!

Via distanskursen i astronomi erhölls av läraren en länk till en toppensida när det gäller vårt solsystem: Nine Planets*

 

*Ang. namnet: Att planeterna numera är 8 stycken uppmärksammas genom att Pluto fortfarande står med i planetmenyn men i den inledande texten strax förklaras ha flyttats över till kategorin dvärgplaneter.

Grace Williams, Franz Schubert, Ian Bostridge och Julius Drake

Se där namnen på mina senaste favoriter. Jag som annars får utslag av ”liedern” råkade knäppa igång radion – Text och musik med Eric Schüldt – just som Ian Bostridge sjöng ”Frühlingsglaube” av Franz Schubert, med Julius Drake på piano (börjar 55.30 in i programmet). Blev helsåld. Sökte upp mer musik i denna konstellation, och jomenvisst. Det är mycket lyssnansvärt. Dessutom har Bostridge en väldigt speciell stil på scen.

Och när Emmett sedan tipsade mig om en svit för 9 instrument, komponerad av walesaren Grace Williams 1932, som han hört i söndagens Musikrevyn, ja då blev jag helsåld ännu en gång. Musiken börjar 1.33.27 in i programmet och framförs av London kammarensemble i ledning av violinisten Madeleine Mitchell. Deras samling med all Williams kammarmusik uppges finnas på Naxos.

I god ordning

Tillhör den skara människor som ”missade” Queen när jag egentligen borde ha lyssnat på deras musik och förstått hur skicklig och speciell denna grupp var. Men i och med dokumentären Freddie Mercury: the great pretender” på SVT Play kunde jag få mitt senkomna uppvaknande genom att titta, lyssna, häpna och tjusas.

Tror dessutom det var bra att se dokumentären först och filmen Bohemian Rhapsody efteråt. På så vis blev det lättare att skilja mellan Rami Maleks enastående rollprestation** och Freddie Mercurys lika enastående original. Och det blev också lättare att påminna sig om att Queen bestod av fyra musiker, inte en enda.

Det fantastiska med filmen är att den är upplyftande. Är mycket glad att Emmett hade koll på den och kunde föreslå den!

 

* Kan ses till och med 17 december 2019, men 8 månader går fort så vila inte på lagrarna.

** Var det han som skulle få en Oscar för bästa manliga huvudroll? Som det heter på engelska: Duh! Eller som det heter i översättning: Dum fråga!

Destroyer

Så heter den senast sedda filmen, i regi av Karyn Kusama. Kusama har även gjort bland annat Aeon Flux (som jag råkade gilla när det begav sig år 2005).

Den här gången har Kusama regisserat inte Charlize Theron utan Nicole Kidman, och det i ett slags kriminaldrama kring ett ödesdigert bankrån.

Jag ska inte avslöja handlingen, men kan ändå säga att filmen är av ett sådant slag att det är lätt hänt att man sitter och metafunderar på Kidmans mask och förställningskonst snarare än på filmens innehåll. Den distraherande metakoefficienten gör att man ibland tycker sig se Kidman förvandlad till Tom Cruise – på riktigt – och fascinationen inför detta hamnar någon helt annanstans än i huvudpersonens mörbultade jakt på den slemme skurken.

Sträcktittade

…på Netflixserien ”Russian Doll”. Serien i 8 delar handlar om en mycket cool och tillika självdestruktiv programmerare med namnet Nadia Vulvokov (som inte verkar vara en slump). Av någon outgrundlig anledning börjar Nads liv haka upp sig på hennes 36-åriga födelsedag. Nad är måttligt road, eftersom firandet hela tiden avbryts av att hon oförtrutet dör. På diverse mer eller mindre absurda sätt.

Uppdraget hon ger sig själv är att lista ut vad det är som pågår, och varför. Och på vägen till svaren hinner hon visa upp hela sitt register av fascinerande ”coolhet” och knasig charm i mötena – ibland upprepade med en ny skruv, ibland helt nya –  med idel udda figurer.

Om själva story håller ända in i mål är tveksamt, men det struntar jag i.

 

Tycker den blev fin

… bilden jag gjorde på beställning, som ett förslag på logga till släktingarnas nystartade kennel.

Eftersom jag misstänker att det är tio gånger lättare att dra ut tänderna på en sur muräna än att få besked på om de vill ha bilden eller inte (modifierad eller ej) så tager jag bladet från munnen och sparar den i min lilla databas här. Deras kennelnamn är godkänt sedan länge, så jag sabbar i alla fall inget på den fronten.

 

Räddaren i nöden

Häromdagen gjorde jag en nyläsning av J.D. Salingers ”Räddaren i nöden”, i översättning av Birgitta Hammar 1953.

När jag läste den första gången tror jag att den ingick i litteraturdelen av svenskan på gymnasiet, och jag var sålunda mycket yngre än vad jag är nu. Det enda jag kunde minnas av boken var att huvudpersonen hette Holden Caulfield. Inget mer. Den gick mig mer eller mindre spårlöst förbi.

Läste någonstans att den varje år trycks upp och säljs i tusentals nya upplagor  ännu femtioåtta år efter att den först gavs ut.  Så jag tänkte att mitt tonårsjag måste ha missat något helt avgörande, och jag ville därför ge denna kultförklarade roman ett nytt försök.

Nu när jag har läst ut den kan jag bara tänka ”kejsarens nya kläder” om och om igen.

Romanen handlar om sjuttonåriga Holden Caulfield som ser tillbaka på sitt sextonåriga jag när han under ett dygn gör ett slags odyssé genom New York efter att ha blivit utslängd från ännu en privatskola. Han beter sig som en trött medelålders man, less på allt och alla. Vilket blir enormt tröttsamt i längden.

Huvudpersonen säger hela tiden emot sig själv, vilket också blir tjatigt. Och när man förstår att han inte vill något, inte ens det som han i ett inspirerat ögonblick påstår inför sin lillasyster att han vill – stå vid ett stup dolt av högt växande råg och fånga upp alla som ovetande är på väg ut över kanten (att vara en ”cather in the rye”) – eftersom han hela tiden ändrar sig och helt enkelt därför att han inte verkar gilla andra människor, varken sin kära lillasyster eller sin drömkvinna Jean, annat än på tämligen långt avstånd, ja då blir han direkt osympatisk.

Inledningsvis trodde jag att Salinger skildrat en ung person som hamnar i kris på grund av att han genomskådar de godtyckligt fabricerade reglerna för hur man ska vara, leva och prestera som människa (à la Neo i The Matrix). Jag hoppades att boken skulle handla om hur unge herr Caulfield upptäcker att regelverket är en trång och frustrerande konstruktion, skapad för att hålla människor i schack. Men strax insåg jag att Salinger endast tar sig tid att skildra en tonårskille som inte vet hur han ska bli vuxen, som snuddar vid självmordstankar när han inte förstår hur han ska göra för att passa in. Han genomskådar ingenting. Han har bara tonårsangst på New Yorks gator bland spritångor och nikotinmoln.

Gissningsvis var det därför som romanen inte rörde mig när jag läste den första gången. Det var i alla fall definitivt därför som jag, när jag väl bestämt mig för en omläsning, blev ännu mer less på Holden Caulfield än vad han blir på sin omvärld.

Berg, blåst, besök

Pausade under dagens springrunda med en funderingsstund på en iskallt blåsig höjd i solen, oförskämt låg i humöret, när en gul labrador med hela sin uppenbarelse bekymmerslöst svängande i blåsten plötsligt närmade sig. Den gjorde det väldigt smålistigt, som den inbillade sig, genom att låtsas nosa på saker som var så intressanta att den inte alls hörde husses rop. Nosa, nosa, snegla på mig, nosa, nosa, snegla på mig … Och så fort ögonkontakt uppnåtts lyste den upp inför den absoluta självklarheten att alla tvåbeningar genast förstår att den är sötast och charmigast i hela vida världen. Och den här tvåbeningen berömmer sig av att minsann inte vara dummare än en labrador. Efter att ha blivit buffad på och omringad av den rara lilla varelsen och fått hjälpa till att stryka bort lite fällande vårpäls så värmde plötsligt solen mycket mer än tidigare. Och resten av springrundan gick hur lätt som helst.

Och väl hemma igen har jag gjort ny musik:

Frontier

Lite känning av medeltid. Lite krigiskt. Kanske en rest av sinnesstämningen som rådde innan jag fick ett peptalk av en gul labrador. Cutie doggy, your work here is done!

 

Och mitt i alltihop

…har storägarna, däribland Folksam och AMF, gett Swedbanks styrelse ansvarsfrihet. Och finfolket i styrelsen har i sin tur nyss beviljat sig själva bonusar. Något som chefen för Folksam i dagens Studio 1 framställde som helt rätt och riktigt.

Finner faktiskt inga ord…

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lars-idermark-har-inte-last-rapporten

[https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1257877?programid=1637]

Svaret som inte infinner sig

Ibland, som idag, när jag har Piero Melogranis Mozartbiografi i färskt minne, lyssnar på Bachs cembalokonsert nr 5 och dessutom läser Ernst Spoléns minnesbilder av Ivar Arosenius, så undrar jag varför jag själv ens existerar.

Frågan aktualiseras än mer när jag lyssnar på detta underbart rena framförande av largot ur ovan nämna Bach-verk.

Filmmusik på orgel

Igår bänkade jag mig i Lindome kyrka – en vacker byggnad uppe på en mycket, mycket hög höjd och dagen till ära höljd i soldis och mycket, mycket friska vindar – för att lyssna när kyrkomusiker Charlotte Edin på orgel, piano och cello framförde signaturer ur filmer som Pirates of the Caribbean, Jurassic Park, Lord of the Rings, Gudfadern, Amelie från Montmartre, Indiana Jones, Schindler’s List, Änglagård, Såsom i himmelen och Harry Potter. Prästen Andreas Thalenius knöt ihop musikkavalkaden med betraktelser kring dessa filmers avtryck både hos honom själv och i ett större socialt och kulturellt sammanhang. Det var en rolig idé, och jag är glad att jag cyklade dit (även om det tog mig sammanlagt fyra timmar fram och tillbaka på delvis livsfarliga landsvägar – om man är cyklist – i bedövande kall blåst).

Det faktum att jag hade fräckheten att alls kliva in genom portarna trots att jag är agnostiker kompenserade jag med en rundlig donation i kollektbössan. Jag är mycket förtjust i kyrkorum, i allvaret och förhoppningarna som byggts in i dem. Det är något med lukten av ålderdom och damm som andas beständighet och skänker ro. Jag trängtar till locket som slår för öronen så fort man kliver in genom en kyrkoport.

Att Indiana Jones var där igår tillsammans med Jack Sparrow, och Harry Potter med flera, förringade inte alls den bedövande tystnad som ligger gömd i stenarna och murbruket.

Geriatrisk kurir

Senast sedda filmen är ”The Mule”.

Obs! Spoilervarning. Do not proceed beyond this point unless you, as a fearless movie viewer, have seen the film already.

Filmen handlar om Earl Stone en 90-årig man vars dagliljeodling- och försäljning går i kånken på grund av  digitalisering och andra nymodigheter. Samtidigt är hans familj (tre ”hemmafruar” i olika generationer) jättesura på honom därför att han ägnat hela livet åt att slippa umgås med dem. Nu när han är utblottad närmar han sig dem, men de sätter (klyschigt nog) näsorna i vädret, och det är istället en kriminell typ som ger honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till, att blir kurir åt en knarkkartell. Uppdraget är att köra bil fram och tillbaka, svara i telefon både dag och natt, samt lära sig hur man sms:ar.

De dramaturgiska reglerna säger att detta bör leda till problem. Och jajamänsan. DEA är ute efter honom å det skickligaste; i kartellen sker ett maktskifte som innebär att Stone (slumpmässigt namn? I think not!) inte längre kan umgås och ha det trevligt tillsammans med sina knarkkartellkompisar och deras svärm av bikiniklädda pappdockeprostituerade; och sist men allra värst så blir plötsligt exfrun sängliggande i väntan på Döden som kommer hostande och sluddrande i ett rasande tempo. Och eftersom familjen alltid,alltid, alltid är det viktigaste i amerikanska filmer, så teleporterar sig Stone till hennes sjukbädd, omgiven av snyftande dotter och dotterdotter som tycker att han nu äntligen betett sig så fint att de ger honom en inbjudan till Thanksgiving. Det gillar inte knarkkartellen. Och inte DEA heller, som det ska visa sig.

Det hela slutar i en uppsjö konstiga värderingar, men jag skulle ändå inte vilja ha filmen osedd. Dess stora behållning är Clint Eastwood, född 1930, som både regisserat och spelar huvudrollen. Det är alltför mycket kult kring Eastwoods film- och skåderspelargärning för att man ska kunna göra annat än sitta som fascinerad inför anblicken av honom hela filmen igenom.

Och jag tror inte det är särskilt lätt att göra film. Alltså. Bra kämpat!

 

A som i Albanien

Eftersom jag vet att jag inte får spela TombRaider innan jag ska gå och lägga mig (blir så engagerad att jag absolut inte kan sova på hela natten) så tänkte jag slölyssna lite på bidragen till ESC, bara för att.

Och utan att ha hört ett enda av de andras bidrag tycker jag omedelbart att Albanien ska vinna. Originell musik, fantastisk sångröst, och sorgsen text (om jag ska tolka den engelska översättningen).*

Tillägg:

Nu har jag lyssnat (mer eller mindre) på hela startfältet, och nu vet jag inte vilket lands bidrag jag tycker allra bäst om. De flesta artisterna har sångrösterna allan – till exempel Katerine Duska som sjunger för Grekland. Ooch många av låtarna är avancerade, berättande, vemodiga och galet underliga. Tänker framför allt på Australiens och Portugals bidrag.  Det sistnämnda är nästan hypnotiskt. I övrigt vete sjutton vilket bidrag gillar bäst. Kanske föredrar jag fortfarande Albaniens låt. Eller så är det Italiens låt som borde vinna. Eller Nederländernas. Eller Rumäniens. Eller Belgiens. Eller Ungerns.

 

*Att videon är lite knepo behöver man ju inte bry sig om.

Om man vill ha jobb

…ska man sjukskriva sig: När jag vaknade i morse, feberyr och snorig, hade jag 29 nya jobbmail i inboxen…

Om en vecka eller så hoppas jag kunna skratta åt det. Men just nu känns det mycket roligare att skratta åt alla hyss som James Veitch ställer till med. Några av mina favoriter:

Ska man erkänna?

Ska man erkänna att man missade en deadline? Att man gjorde det så aningslöst att man inte ens kunde känna sig som Douglas Adams där ett tag: ”I love deadlines! I like the whooshing sound they make as they fly by.”

Ska man erkänna att missen beror på bristande ork framkallad av ihärdig förkylning i kombination med förvirrande röriga uppdrag?

Ska man erkänna att man inte kan låta bli att gråta när man hör Angelique Kidjo sjunga Aisha, hennes egen version av Largo ur Bachs cembalokonsert nr 5 i F-moll?*

 

*Om jag uttolkat informationen rätt ingår den i specialutgåvan av hennes album Oyo. Som jag nu har beställt från Amazon i den intensiva förhoppningen att de ska klara av att leverera den till mig. Tills det händer lyssnar jag på Klingans uppspelning av detta stycke lördagen 9 mars, 2:35:38 in i programmet.

 

Ny musik

En tämligen produktiv lördag, med 2 nya musikstycken som jag till sist blev ganska nöjd med. Möjligen, möjligen är ”Morgana” min favorit.

Obs: SoundCloud har en förvirrande ”falskskyltande” funktion som innebär att en annan persons musik omedelbart börjar spelas upp så snart ens eget ljudspår klingat ut. Detta lurar en att tro att även deras musik är ens egen. Som min komvuxutbildande, supersmarta mattelärare brukade säga: ”Och vet ni vad det är? Inte bra.”

Ghastly Ghosts

och

Morgana

På tal om musik bytte jag idag från skidskytte i ettan till opera i tvåan. Sopranen som sjöng ur Glada änkan gjorde det så vackert. Tjusigt sminkad och friserad. I fluffigt gul tröja, vit plastblöja och rosa knästrumpor.

Bara det.

Varför? kan man undra. Männen på scen, ska tilläggas, var fullt påklädda. Kunde inte låta bli att fråga mig vad som hände med metoo.

Sedan stängde jag av.

Diverse omständigheter

…gjorde att jag igår, i värsta feberyran, försökte räkna ihop mina odds inför framtiden. Det hela ledde till en trave idéer och möjligheter som var så stor och fin att min hjärna fick överslag och jag var tvungen att gå och lägga mig en stund.

Idag ska jag (feber)vackla iväg till universitetsbiblioteket och börja gräva i ett av de bättre uppslagen – som av en ren slump har anknytning till dagens datum.

Det är ännu oklart

… hur pass vass man är som kniv i lådan. Alltså med tanke på astronomimardrömmen häromsistens:  Magistern har inte rättat inlämningsuppgifterna än. Spänningen stiger.

Eller … det hade den kanske gjort om jag orkat engagera mig. Jäääla förkylning med tokmigrän som extra skojigt godis i snorpåsen!

Dessutom är det totalstopp i avloppet på vårdcentralen. Finns inte en enda tid att få på tre veckor, och längre fram än så kan de inte boka in en. ”Försök ringa nästa vecka och se om vi fått in något återbud.”

Om det inte varit så tragiskt så hade det kunnat vara komiskt. Vad ska man ha vårdcentraler till? Önskar att jag hade kunnat vara precis så där allernådig mot min migrän: ”Försök höra av dig i början på nästa vecka så ska jag se om jag kan trycka in dig någonstans i mitt fullbokade schema. Men hoppas inte på för mycket…”

Mardröm

Det torde vara förkylningen – och de långa nätterna av blodframkallande hostningar – som skapar blängblåsta bilder i minnesbanken när hjärnan emellanåt lyckas stänga av och ”sova” några minuter.

Vaknade till exempel upp i morse med den förlamande insikten att jag hade fått underkänt på min inlämningsuppgift i astronomi. Då har man inte många knivar i lådan, kan jag säga, eftersom uppgiften bara gick ut på att läsa innantill i tabeller och besvara några enkla kringfrågor.

Alltså upplät jag ett rosslande [flämt]. Vilket genast belönades med en hostattack som försökte slita ut både luftrör och öron genom svalget. Jag tror att det delvis lyckades…

Fördelen med detta bryska uppvaknande var att jag så småningom förstod att allt varit just en dröm, av den mariga (och kassa) sorten.

Eller?

Sover jag fortfarande…?

Svårt att avgöra. Eländes förkylning och eländes feber. Förstår inte vad denna typ av skräp ska tjäna till.

Nej, jag bryr mig faktiskt inte

…om hur det gick i Andra chansen. Det enda jag bryr mig om är var jag hittar cd-skivor med mezzosopranen Ann Hallenberg. ”Missade” att stänga av radion efter P2:s Klingan, och där var hon, i programmet Operahuset. Hörde ett urval barockverk där hon delvis själv varit engagerad i att fiska upp bortglömda mästare ur tidens ivägforsande flod. Och vilken röst hon har!

Hittade t ex ett av hennes rörande vackra framföranden där hon sjunger Händel tillsammans med en orkester dirigerad av Alan Curtis (som jag tror att hon även nämnde i programmet):

Svensk film

Så tittade vi då på prisbelönta Gräns. Och jag önskar nästan att jag hade ägnat de timmarna åt något annat.

Problemet var kanske att jag på förhand låtit mig luras av hajp, prisgalor och idel lyriska filmrecensioner i olika medier. När recensenterna påstår att ”det är en mycket annorlunda film” så undrar jag vad de jämför med. Tycker mig ha sett urvattnade färger, deppigt tomma miljöer, hopplöst passiva huvudpersoner, obegriplig psykologi, eviga scener i slafsande måltider och konstigt sex miljoner gånger förr i serier och biofilmer, inte minst i svenska dito. Och när de skriver att ”filmen hela tiden tar oväntade vändningar” så begriper jag på djupaste allvar nada: Det fanns ingenting som var oväntat. Absolut ingenting. Jag svär.

Vi satt uppe och tittade

…. på Oscarsgalan. 99 kronor kostade det plus överhoppad sömn. Var det värt det? Jomenvisst. Fick ju se Ludwig Göransson ta emot priset för bästa filmmusik och Olivia Colman för bästa kvinnliga huvudroll. Tycker personligen att det är mycket välförtjänt – hon är enastående i rollen som sjuttonhundratalsdrottningen Anne i The Favourite. (Har varit helt införstådd med hennes skådespelarskicklighet ända sedan jag såg Twenty Twelve, en magnifik ”mockumentary” om förberedelserna inför OS i London 2012.) Colmans tacktal var dessutom ”förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades”, för att tala med Karl-Bertil Jonssons byrådirektör H.K. Bergdahl.

Vi har för övrigt sett Green Book som Oscarsjuryn ansåg vara årets bästa film. Hmm…. Tycker att filmens uppslag är crazy angeläget – och jag fick dessutom lära mig att det funnits en pianist vid namn Doc Shirley som beundrades av Igor Stravinskij, men filmens manus och regi samverkar för att göra hela berättelsen till en översockrad blandning utan logik vare sig i personskildringen eller i händelseförloppet. Synd.

Vi sätter vårt hopp till BlacKkKlansman, som är nästa film på schemat…

På förgrenande vägar

Närhelst det låg Community-episoder i butikshyllorna så köpte jag. Tyckte väldigt mycket om serien och alla dess udda figurer, inklusive nördarna Abed och Troy. Sedan blev jag överraskad över att se den sistnämnde dyka upp som Lando Calrissian i Star Wars. Och när vi tittade på Black Panther, med stor behållning, och förstod att svenska Ludwig Göransson hade komponerat musiken till filmen och även var uppmärksammad för sin inblandning i en hyllad musikvideo, ledde mig spåren vidare till ”This is America” med Childish Gambino. Som visade sig vara ingen mindre än Troy-Lando-Donald Glover.

Det är en otäckt bra musikvideo. Childish Gambino lyckas med konststycket att illustrera en långvarig, djup och våldsam orättvisa på ett nytt och väldigt eget sätt. Han skrämmer och fascinerar på samma gång.

Lite kluven

Bortsett från att jag ständigt imponeras över många brittiska skådisars enorma förmåga att få en att tro på personerna de spelar så tycker jag att ”Unforgotten” (”Saknad, aldrig glömd” på svenska) bjuder på skickligt och intressant uppbyggda historier. Det kan inte vara någon lätt sak att i manus- och produktionsfasen hålla koll på alla trådar och samtidigt få tittarna att bry sig om alla människoöden som skildras. Men så är det. Man bryr sig.

Och detta trots att det universum som i varje säsong skildras är väldigt mycket vuxnare, eller sötare, än verklighetens: Varje säsong bygger på temat att de hemligheter som gåtans figurer alla går och bär på, hur hemska och pinsamma de än är,  till slut måste hängas ut på vädring inför resten av samhället, samtidigt som varje hemlighetsbärare måste ”bikta sig” inför sin respektive partner – som efter vederbörlig chock hämtar sig och därefter visar oändlig förståelse och kärlek. Även samhället i stort visar i slutänden upplyftande prov på tolerans.

Det är så man VILL att det ska fungera i verkligheten. Men eftersom det inte gör det så vet jag inte om klumpen jag får i halsen av hur underbart det alltid slutar beror på att det är rörande och fint, eller om det är ett överskott av socker som får det att klibba igen i svalget.

Förresten…

Eftersom jag just nu (för sjuttiotolfte gången) gör en omlyssning av hela Rowlings Harry Potter-serie enligt Stephen Fry, så passade det lite bra att jag snubblade över en sida som hävdade att man som ”house elf” (Harry Potter-sagans dito heter Dobby, Winky och Kreacher) skulle heta det som blir om man tar de 4 första bokstäverna i sin gatuadress och de 3 sista i sitt förnamn. Även om jag inte skulle kunna tänka mig att leva som en ”house elf” så skulle det ändå kännas helt okej att heta Doktrol*.

 

*Fråga mig inte varför.

När resten av Sverige

…tittade på deltävlingar i Melodifestivalen så tittade jag på 2018 års bokföring. Eftersom. Det är snart dags att lämna in momsdeklarationen. Och satan i gatan vad less jag blev på bokföringsprogrammet som jag använt under det gångna året. Det tog flera timmar innan jag fick kläm på vart de rätta siffrorna egentligen tagit vägen, och då var målgången inte ens min egen bedrift utan Emmetts. I undran över vad som pågick bakom all sammanbiten tystnad inifrån mitt arbetsrum dök han upp och började ställa smarta frågor som, när jag skulle visa honom vad problemet var, ledde till gåtans obeskrivligt lättade lösning.

Händelsen fick mig att (återigen) undra om jag nånsin kommer att lyckas få min hjärna att sluta koka i pressade situationer. Vore underbart. Jag tror att man tänker så mycket bättre då. Eller hur.

Våren tycks vara här

…med tanke på att non stop-snörvligheten är ett faktum – hejsan, al och hassel, välkomna ska ni vara!

Dags att börja göra tallbarrsdrycker; har faktiskt hjälpt hittills.

Däremellan pågår astronomikursen som hade den trevliga effekten att jag igår, när jag – fröjd och gamman – hittade en plats ute i naturen där jag äntligen fick sitta ensam*, kunde sitta där så länge i den disiga solens sken att jag till slut fick en väldigt konkret förståelse för hur jorden rör sig i förhållande till vår stjärna. Jag ”kände in” hur vårt klot rör sig i rymden, hur det lutar, och hur jag liksom hjälpte till att trycka runt oss alla i banan kring jordens lutande pol. Några meter ifrån mig satt två harar och tuggade på gräs och frön, alltmedan koltrastar russlade i undervegetationen och de allra första optimisterna drillade bland trädens kala grenar.

Mitt dittills dåliga humör blev omedelbart gott.

 

* Har annars en sorglig förmåga att dra till mig människor som likt vätskor är tvungna att fylla allt ledigt utrymme med sina kroppar (och all tystnad med sina höga röster).

 

”Den gode, den onde och den fule” i dansk version

En av tidernas bästa filmer (regi Sergio Leone) fått musikspåret (av Ennio Morricone) tolkat av The Danish National Symphony Orchestra.

 

Tusen tack, Emmett, för det suveräna tipset!

Som av en händelse har jag under helgen sorterat bland våra dvd- och blurayfilmer och vad hittade jag då om inte ”Den gode, den onde och den fule”? Den är lång, men jag vill ändå se om den (för säkert tolfte gången, men det var ett tag sen sist…).

Förresten: Eli Wallach är den stora stjärnan, inget snack.

Timeruns, me no like

Shadow of the Tomb Raider är ett supersnyggt spel, fullproppat med urtjusig grafik, massor av områden att utforska, en bra historia som bär äventyret, idel mysterier att klura ut och diverse skurkar att slåss mot. Spelet är dessutom precis lagom svårt på ”Normal”-inställningen – det vill säga, om man bortser från de tack och lov tämligen enstaka gångerna som Lara måste göra ”time runs”.

Jag verkligen, verkligen avskyr dem, mycket därför att right stick och left stick är klumpiga verktyg när lady Croft måste utföra exakta rörelser under tidspress. I annat fall störtar hon ner i stup, blir mosad av Formel 1-snabba zombietyper, finhackas av roterande knivblad, och så vidare.

Det allra värsta är när hon har klarat av en superlång rad av svårigheter och bara har en enda kvar, och plötsligt right stick/left stick inte längre hänger med och hjältinnan missar en kurva. Och kolar vippen. Det är superstressande att bära ansvaret för det.

Inte blir man lugnare av att spelet laddas om från en punkt långt bort i fjärran, och man är tvungen att börja om ända från början.

Meh.

 

Don’t you roll your eyes at me

Svägerskan ville skicka fotografier på sin hund, men de var för stora för mailprogrammet (hunden är verkligen stor – och charmig = mycket fotograferingsvärd) så då föreslog jag ”molnet” som en lösning.

Reaktionen blev inte så entusiastisk. Så klart: Det är inte så värst superlätt att från alla håll och kanter höra hur enkelt det är att använda molnet när man själv aldrig har gjort det och stöter på megapatrull redan i fasen då ett konto ska registreras. Been there, done that, seen that. Sworn at that. A. Lot.

Men. Då får man minnas Moses .

Förresten är det viktigt att hålla koll på tekniska ting, även om de är flera decennier gamla och särskilt om man likt svärmor råkar hamna på sjukhus och tvingas ligga där i eget rum och stirra på en svart tv-skärm dagarna och kvällarna i ända därför att personalen vägrar lyssna (av högst obegriplig anledning) på att fjärrkontrollens batterier troligen behöver bytas. ”Nej, de är redan bytta. Det är knapparna i fjärren som ’glappar’.” I sådana fall är det mycket, mycket bra att kunna påpeka att även om batterierna kanske har bytts så kvarstår frågan NÄR de byttes, och hur nya de ”nya” batterierna egentligen var. Hoppas att jag aldrig blir så gammal att jag hamnar på sjukhus i händerna på personal som låter sig styras av lättja eller vad det nu kan ha varit frågan om. För till skillnad mot svärmor kommer jag inte att ha några barn och ingifta släktingar som dyker upp när smittrisken och besöksavrådan äntligen hävts för att hjälpa mig i kampen mot ”vården”.

Det snöar än

Nu har det snöat sen i förrgår. Det är ganska vackert. Dessutom var det rätt så äventyrligt att igår ge sig ut på cykeln drygt en mil fram och tillbaka för att korrigera ett köp i Sisjön. Jag hade kunnat ta bilen, men då hade jag inte fått kylan och blåsten och slirandet och knarrandet och kämpandet och håret som frös fast i kapuschongens foder. Det var maffigt. Kände mig som värsta polarforskaren.*

 

*Fick tänka bort den täta – och riskabla – biltrafiken och de enskilda tappra joggare jag mötte. Varav en sprang barbent. Så crazy hade inte ens jag kunnat hitta på att vara.

 

Läser just nu

… ”All Creatures Great and Small” av James Herriot, en skotskfödd veterinär som i en rad godhjärtade berättelser skildrar det stundtals mycket hårda livet i Yorkshire bland både människor och djur under 30-talet och framåt. Blev mycket glad när Emmett skänkte mig boken i födelsedagspresent.

Det är en stor konst att liksom Herriot kunna använda ”jag”-perspektivet och ändå skilda Yorkshires människoöden – för det är de som är betydelsefulla mitt i alla veterinärbestyr – på ett sätt som får dem att övertyga en om att mänskligheten är ganska rörande.

Herriots berättelser, som kom ut i flera böcker, blev till tv-serien ”I vår herres hage”. Minns den med glädje, men skulle nog inte våga se om den idag. Skulle vara orolig för att den ”åldrats” för mycket.

Universum får mig att somna

Det var otippat, kan jag säga. Jag, som annars har enorma sömnproblem, har idag upptäckt att en föreläsning på distans i astronomi kan få mig att somna på tre minuter blankt. Vaknade först när läraren frågade om det var några frågor. Ja, jag har en fråga. Hur fort kan han lägga upp föreläsningen på nätet så att jag kan ha den som sömntablett från och med nu?

Jag vill betona att ingen skugga ska kastas över läraren, eller över ämnet. Jag älskar astronomi! Tror helt enkelt att det var en kombination av undervisningsformen – att sitta i mörkret i sin ensamhet och titta på diabilder och lyssna på en person som pratar i en liten ruta högst upp till höger – och att vara helt enormt utsjasad av svärmors flyttbestyr. Nu är jag dessutom orolig för hennes hälsotillstånd. Vad göra, vad göra…?

Jag har döpt min migrän till Allan

Just nu har Allan gått ut en sväng, så då passar jag väl på att berätta vad som har fått honom att denna gång göra ett av sina tack och lov alltmer sällsynta besök:

Svärmor har köpt en bostadsrätt en bra bit ute på vischan, och hennes stora hus som därmed blivit sålt, ligger också ute på vischan. Fast åt andra hållet. Däremellan har en liten kärntrupp i släkten hållit på att flytta, röja, sortera, kånka och röja, sortera, kånka, flytta i varv på varv. Detta eftersom det är 6 decenniers ansamlade möbler och prylar och minnen som ska hanteras.

Och svärmor själv, som måste bestämma vad hon ska ha kvar och var allt ska stå, har inte kunnat engagera sig så som vi alla är vana vid. Hon har blivit krasslig, och garanterat även rätt så omtumlad av det som fortfarande ter sig som en övermäktig uppgift.

Under tiden far och flänger kärntruppen fram och tillbaka mellan stationerna, svettas och hivar och knäcker ryggarna, river upp händer, armar och en och annan panna på ruggade plankor och kvarglömda spikar. Detta har pågått i drygt tre veckor. Och det är inte över än.

Nu tror jag bestämt att jag hör Allan ta i dörren. Jäpp, här kommer han….

Skulle göra ett alternativ till ”Ja, må du leva”

… men halkade först in på minnet av ”Andrées luftfärd” av Jan Troell. Vi såg om den för några veckor sedan, och av någon anledning fann jag mig själv knappa in noter i MuseScore som hade med blåtonad snö, isande vindar och ett ständigt hot om undergång att göra. ”Northbound” fick stycket heta.

Och så här blev slutligen födelsedagsmusiken till Emmett, inklusive texten:

Att hoppa(s) eller inte hoppa(s)

Inför årsbesked och deklaration och momsredovisning och blättanblättan kollade jag på mitt sparkonto och såg att jag rent teoretiskt skulle kunna ge mig själv ett ”stipendium” på tre månader och totalsatsa på mina egna projekt. Så att de får en chans att gå i mål någon gång.

Då får jag visserligen försaka annat, plus ta risken att bli ”bortglömd” i branschen. Ska jag våga språnget? Ska jag, ska jag inte…?

Ja, än sen? Livet är fullt av frågor. Som hur det är möjligt att jorden snurrar runt solen med en hastighet av 30 km per sekund. Eller att man över huvud taget har kunnat hitta en dvärgplanet när den ligger dubbelt så långt bort från oss som Pluto gör och behöver 588,8 år för att gå ett varv runt solen.

Mininovell

De har hört att det ska flytta in en

Kvinnan i nybyggarlandets blockhus nummer 9. Barnvagnar under trappen. Nyfikenhet genom köksfönstret. Utstörtning genom ytterdörren. Är det jag som har flyttat in? För det här – stor gest – är våra två p-platser. Vi har tingat dem. De är våra.

Varför slutar hon inte tjata? Ingen plats är numrerad. Varför håller hon inte tyst? Jag har ingen bil. Varför lyssnar hon inte? Men jag är välkommen. Det sa hon igår också. Till inflyttningshjälpen. Om det är nåt så är det bara att ringa på. Om jag skulle behöva nåt.

Jag måste acceptera det. Här i hennes fulhet ska jag bo. Från och med nu. I en återvändsgränd i mina brant sluttande år och i hennes bruna småsinthet.

En ny början blir ett gammalt slut. Men jag vet var hon bor, och jag vet var hennes två bilar står.

Vad en liten flytt har lärt mig idag

1. Svägerskan och hennes äkta make har lärt mig vad äkta ”true grit” är. Vilka hjältar de är! Jätteförkylda och ändå i superfarten – och lika rara som vanligt –  utan minsta klagan.

2. Idag har jag lärt mig, via svägerskans äkta make, hur man handskas med en bil som har pyspunka: man springer (sic) till närmaste tapp och köper punkteringssprej, skakar noggrant, sprejar in skummet (och hoppas på att man har en person med starka nypor till hands som orkar pressa trots att sprejflaskan är ett måndagsexemplar), kör 1-2 kilometer i sakta mak och beskådar sedan undret när punkteringssprejen hittar läckan, täpper till och på något magiskt sätt även suger in luft i däcket så att man kan åka till närmaste bensinstation med en FUNGERANDE lufttrycksapparat och fylla på med rätt tryck.

3. Att tidens gång kan vara underbar. Flyttkarlsumgicks idag med svägerskans två söner, som jag först träffade när de var små och busiga, utan att kunna ana att denna dag skulle komma då jag fick se och höra hur klokt och hänsynsfullt de umgås med de små människor som nu har blivit deras egna barn. Det var en märklig och mäktig känsla, som faktiskt gör mig lite gråtmild.

4. Att det inte är lätt att bli gammal. Svärmor, som är en galet vital kvinna, har åkt på en elak förkylning som plockar ner henne rejält, samtidigt som hela hennes liv ska börja om på ny ort med allt vad det innebär av många, många decennier av ansamlat stoff som nu måste bemötas och hanteras. När jag såg henne sitta där bland flyttkartongerna i sin dunkappa med en fjärrskådande blick önskade jag att jag kunde trolla bort alla hennes bekymmer och ängsliga tankar. Såklart att det är svårt att tro, när mörkret faller och man bara ser brunpapp och grus, att den nya lägenheten kommer att bli härlig att bo i. Men käraste lilla svärmor, nu börjar ett nytt kapitel. Allt kommer att bli bra, vi lovar!

5. Hur mycket jag tänker på Emmett hela tiden. När jag kom hem till honom, efter att inte ha sett honom sen igår, var det ändå som om vi alldeles nyss hade vistats i samma rum. Solen har ingen chans mot honom. Jag är så lyckligt lottad att det inte går att förstå!

Space, here I come

Härligt! Jag ska gå en astronomikurs under våren i Kalmar. Kursboken kostar skjortan, men jag är glad att få göra den till kompis med de andra astronomiböckerna här hemma i bokhyllan.

Och sedan återstår bara att flytta till en stad som inte är Göteborg för att man på så vis ska kunna få se natthimmel mer än blott tre gånger om året istället för moln och dis nonstop. Ett sådant beteende av en ort är nämligen redigt klaustrofobiskt på sikt. Pun intended.

Lite glad igen

Har varit dyster ett tag på grund av alltings kretslopp, rundgång, upprepning, yrselgång, cirkelvevande, rantaruntiringentrallande och alla andra ord man kan hitta på. Men igår tog jag mig tid att göra en logga till syrran och svågerns nya kennel, och den blev väldigt fin.

Tycker jag själv.

Fast det är nog bara som jag själv tycker, för syrran har inte kommit med nån respons än. Eller så har hon det som alla andra också har: förkylningsfeber och/eller fullt upp.

Har lust att logga loggan här, men man kanske ska akta sig lite tills allt med företagsnamn och liknande har blivit  godkänt och officiellt registrerat…

Kan i alla fall avslöja att det var urtjusiga bordercolliesiluetter jag fiffade med i nattens timmar, och om jag inte varit inbokad med mina flyttmuskler under helgen så hade jag öst på med Bach för full volym – inte minst för att slippa höra på vansinniga stampandet från grannarna ovanpå – och bara ritat och ritat och ritat nonstop! För musik och bild, ja, det är mitt liv det, se.

Och ja, ibland verkligen HATAR jag grannar…

Stolpigt årsavslut

Funderade en stund och kom fram till att det gångna året trots allt kanske förtjänar en liten rekapitulering. Sålunda:

Mest minnesvärd…

* faktabok: ”Mozart: hans liv och tid” av Piero Melograni

* skönlitteratur: ”The Farseer Trilogy” av Robin Hobb

* musik: Klingans musikblandning från hela världen varje lördag (P2)

* film: ”Dunkirk”

* resa: Minisemestern i ljuvlig majsol med Emmett vid Hanöbukten

 

Mest adrenalinhöjande…

* spel: Shadow of the Tomb Raider

* reseingrediens: säkerhetskontroller och stress mellan gater

 

Mest äventyrliga

* tilltag: ensamresor till Wales respektive Tyskland

 

Mest kreativa

* projekt: delta i årets NaNoWriMo och gå i mål som ”vinnare” med 50 000 ord avklarade på 30 dagar (även om själva boken inte blev färdig)

* skrivande: dikter på mitt hjärtespråk

* egen julkalender – med hjälp av ritplatta och Adobe Illustrator, samt Emmetts benägna framrusslande av monteringsmaterial och det alldeles nödvändiga ”luck-godiset”

* ljud: text- och musikstycken – skapade med hjälp av H4n, KORG midi keyboard, samt MuseScore (sparade på SoundCloud)

 

Mest konditions- och styrkeförhöjande…

* träningsform: att bli arg på personalen på Fysiken vid Mossen och i stället börja motionera i kuperad terräng samt lyfta stockar och springa i bildäck – snart har jag reparerat min nästan tre år gamla skulderbladsskada och kan äntligen göra det som jag så länge önskat, att börja med klättervägg

Mest oväntade

* hälsohändelse: ömma för en vinterkräksjuk person utan att själv bli smittad

 

Dryga dygnet kvar

…innan detta år tagit slut och ett nytt tagit sin början.

Vad ska man säga om året som varit? Spelar det nån roll vad man säger, tycker, upplever? Allt det där om ”ojojoj, så mycket jag borde ha gjort men inte hann”? Pyttsan, man hinner visst. Det handlar om prioriteringar. Och jag har definitivt prioriterat fel under hela 2018. Och under alla år som föregått också, för den delen, men det beror på att jag sällan vet vad jag borde ha prioriterat förrän stunden redan gått mig ur händerna.

År 2018 alltså: Somligt blev som jag ville. Annat blev inte alls som jag ville. Ändå blev det. Mycket av det bra, antagligen just på grund av att jag inte planerat det. Det oväntade är ofta uppiggande på ett eller annat sätt.

Hur som helst har jag nu på årets nästsista dag varit en vuxen människa och gjort klart all bokföring så att jag med gott samvete  a) kan läsa ut enastående författaren Dianna Wynne Jones Howl’s Moving Castle, och b) försöka överleva attacken från 16 knepiga, snabba och mycket mordiska zombietyper i ett besvärligt läge i Perus högländer. Lara, Lara, Lara. Varför har du inte fixat uthållighetsfärdigheten än? När, var och hur kunde den inhämtas? Så många frågor. Så få svar.

Jävla 2018.

Välkommen 2019.

Eller?

Spelgalning

Julafton kom med ett himla trevligt firande hos släkt och vänner och en helt osannolikt kelsjuk rottweiler. Sedan blev det en ”egen” julafton vid den hemlighetsfulla granen här  hemma.

Emmett gav mig så fina presenter att jag blev alldeles knäsvag, faktiskt bokstavligen eftersom en av dem var senaste Tomb Raider som jag nu har spelat så länge  idag att jag glömt att sticka ut på min dagliga springrunda, missat att göra middag, glömt att tvätta bilen, osv, osv.

Och Emmett är så änglalikt snäll att han låter mig hållas. Medan tiden idag har gått utan att jag märkt det och mina ben somnat så har han bockat av alla punkter på dagens schema här hemma (bortsett från sticka ut på min dagliga springrunda). Detta medan jag själv har sprungit runt som en besatt på de dödas festival och smugit på skurkar som jag expedierat med enastående finess, gjort äventyrliga undervattensdykningar, svingat mig längs nedfallande klippväggar, besvarat eld med eld, kraschat med flygplan, dinglat i trädgrenar och nu senast fastnat i en ”time run” där man på något sätt som jag ännu inte lyckats begripa mig på ska iordningsställa en bro över en dödlig fors.

Det är bråttom att hinna med även ”på riktigt”, för om jag har otur så blev jag smittad av vinterkräksjukan igår av en stackare på släktträffen. I så fall lär jag varken kunna brödfödejobba eller spela Tomb Raider på ett tag. Men om jag skulle råka åka på den hoppas jag att jag hanterar den med samma enorma tapperhet och värdighet som M gjorde igår. Jag är så imponerad av henne att jag skulle vilja VARA hon. Minus vinterkräksjukan, förstås. Men vi har fått veta att hon redan är på bättringsvägen, och det gläder både Emmett och mig mycket!

Kanske dags för ”bra gjort”-listor?

Varje gång jag lyckats med något som inte ingår i min vanliga vardag men som ändå är något en vuxen människa förväntas klara utan ångest och tandagnissel blir jag väldigt stolt.

Som idag, då jag lyckades med att…

* trots blodtryckshöjande stress kring annat ta mig tid att bemöta surrealistiska sakfel i en så kallad faktagranskning

* få biljettkontrollanten på tågresan till Alingsås förstå att jag blippat mitt kontantkort precis så som det står att man ska göra, och att den felaktiga avläsningen i hennes apparat berodde på andra saker än att jag skulle ha försökt smita från betalningen

* utan alltför kraftigt magont inför kommande månads budget punga ut med nästan 4000 kronor för service och reparationer på bilen

* cirka en kilometer före Gamlestaden hamna i en bilkö på motorleden som sträckte sig långt söderut mot Kållered; efter 40 minuter skakade det i kopplingsfoten men i lika många minuter lyckades jag motstå impulsen att bara kliva ur och gå därifrån, och istället härda ut ända fram till avfarten mot Krokslätt

* lyfta, baxa, rulla sommardäcken ut ur bilen in genom ej uppställbara dubbeldörrar, in i en hiss med en dörr som kämpar emot och försöker ta livet av en, ner i källaren, ut genom samma eländes dörr, in genom en lika motsträvig skyddsrumsdörr, fram genom en lång korridor och in i ett knökfullt förråd

* klara hungern och besvikelsen över att thaimatstället på hörnet bommat igen och istället ägna en och halv timme åt att laga egen middag när jag egentligen borde lägga all min vakna tid på att klara denna veckas deadlines

 

Och imorgon börjar allt om igen, fast med andra vuxensaker som jag hoppas att jag ska klara lika bra som jag klarade ovanstående. I’m so heppi.

Tio oväntade saker i Berlin

Tio saker med Berlin som gjorde mig fascinerad:

  • Att det på Aquarium Berlin fanns en liten rosaklädd busunge som sprang rakt in i magen på en stor fisk. Jag filmade som bäst en rad vackra vidunder med urtida utseenden, och drömde mig bort i deras tysta magi, när busungen i miniformat kom springande på bänken längs det speglande glaset, tjutskrattande och förkylningshostande, ända fram till mig (som snabbt evakuerade). Den ”dubbelexponerade” effekten blev att jag nu har ett filmklipp med en rosa unge i ett akvarium.
  • Att jag vid Brandenburger Tor, i råkallt väder som krävde långisar, mössa och vantar, hörde en svensk kvinna säga (i behärskat samlad ton): ”Men har du sett, Anders, det står en naken man där …” Och jajamän. På Pariser Platz, bland alla turister och skolklasser, stod en oblyg och köldtålig man uppflugen på en kärra i ett slags segerpose. Tror att han tänkte sig vara en mänsklig staty till ära för något, exakt vad är för mig okänt eftersom jag inte hörde vad han emellanåt skrek ut med heroisk stämma.
  • Att jag redan längs mitt första julmarknadsstråk lyckades pricka helt rätt och till middag köpa en stadens specialare, en Curry Wurst, och börja hosta så att tårarna sprutade.
  • Att min vandring mot botaniska trädgården skulle ändra riktning och istället föra mig in i Berliner Dom där jag plötsligt stod och läste Fader vår på tyska tillsammans med en präst klädd precis så där som prästerna brukade vara klädda i Bergmans femtiotalsproduktioner. Att jag råkar vara agnostiker förhindrar inte det faktum att jag älskar kyrkor eller det faktum att prästens milda stämma och stillsamma ord inför tredje advent fick mig att sjunga med i den avslutande psalmen i tre verser, allt under  det att en dold ekvilibrist hanterade kyrkans ärevördiga orgel. Sedan gjorde det inte precis heller ont att klättra uppför den smala trappan upp till kupolen och se ut över Berlin från 50 meters höjd.
  • Att jag skulle ta U-bahn till Zoologischer Garten för att bege mig till Tiergartens parkområde men istället uppstiga ur underjorden rakt in i Europaplatz Weihnachtsmarkt German style, komplett med vimlande folkliv, karuseller, Glühwein, Wurst, Fleisch, Kartoffeln, hantverk och brända mandlar.
  • Att jag efter hemkomsten skulle få grym abstinens av att inte längre kunna höra Captain Kathryn Janeway prata tyska i Star Trek Voyager.
  • Att jag i ena stunden skulle vara i ett sådant behov av en kisseria att jag trodde att det var ute med mig, och i nästa stund kunna behärska mig hur lätt som helst eftersom att jag bara var tvungen tvungen tvungen att först filma toastolen inne på Hauptbahnhofs WC Center. Inte för att det var en toastol utan för att det var en självrengörande toastol. Milde himmel, vad jag är förtjust i robotik i alla former!
  • Att jag plötsligt en dag i livet skulle sitta i skuggan av den stora tv-masten på Alexanderplatz och äta en veganlunch på Starbucks alltmedan det brokiga folklivet pågick utanför.
  • Att den berlinska synen på julens förberedelser innebar att jag inte såg till några tomtar eller bevingade och beglittrade änglar. Ej heller hördes knappt någon julmusik (i alla fall ingen som var igenkännbar från det anglifierat svenska julskyltandet och ”julmarknandet”). Och lyxarkaden KaDeWe hade i sin julskyltning ”Wichtel” som tema. Dessa tycks vara någon form av sagofigurer från Norden, men de såg häftigt ASIMO-aktiga ut i sin steampunkiga miljö. Me like.
  • Att en uniformsklädd kvinna i säkerhetskontrollen på Tegel skulle bli så närgången att jag i anständighetens namn förväntade mig ett frieri. Jag var dock helt inställd på att tacka nej eftersom hon ävenledes var mycket brysk. Kvinnofängelseklyschig till tusen. Det verkar ha varit mina superpraktiska cargobyxor som satte dit mig (tillverkas endast för män, duh!, så ett funktionellt bälte samt symaskin för uppläggning av benlängd krävs). Rymliga fickor överallt med metallknappar. Sabla braiga brallor.

 

Livet och döden

Det känns lika obegripligt varje gång en människa i ens närhet dör.

Där den ena dagen.

Inte där den andra.

Lågan som flimrar till och slocknar. Hur ska man förstå den lilla stund vi är på jorden?

Angelas jul

Tittade häromkvällen på dubbversionen av Angela’s Christmas på Netflix, och jag tyckte verkligen om rösterna och resultatet.* Filmen är baserad på en text av Frank McCourt, och handlar om hans egen mamma när hon var liten. Vid familjens kyrkobesök får hon för sig att det lilla Jesusbarnet fryser i krubban, och bestämmer sig för att göra något åt saken.

Det är en rar och lite hjärtknipande berättelse som ”biter” lite extra om man har läst ”Angela’s Ashes” som handlar om författarens egen uppväxt – och därmed även om Angela som vuxen och jagad av sorger och fattigdom.

 

* Lite snopet bara att man som dubböversättare inte heller denna gång fick stå med i cred-listan med eget namn.

Egen julkalender

Med Mr Cohabs eminenta bistånd att inköpa godis och utsira rätt storlek på fästkartongen samt elegant hantering av silvertejpen på baksidan är härmed december månads egenhändigt tillverkade adventskalender klappad och klar.

Jag kombinerade skapandet av bilderna med en egen liten övning/repetition av grunderna i Adobe Illustrator (som hade hunnit bli satans rostiga), och trots att sista rycket så här 1 december skedde på bekostnad av dagens löprunda i skogen (vilket kändes en aning avigt, men ändå) så har det varit knaskul att sitta och leka med färg och form och fantasi.

På ständig jakt efter sig själv

Tv-filmen är klar och två barnböcker är klara, och själv är jag klar över att jag varit tvungen att hafsskriva toktext i mitt NaNoWriMo-projekt för att kunna hålla jämna steg. Just nu är det mycket mer ogräs än vettig text och massor av ”note to self”. Tröstar mig med att det kanske duger till en stomme sedan när det totala sidantalet är uppnått; 50 000 ord kommer inte att räcka, och det säger jag trots att jag med ett betydande mått gnnnnh! nu har kommit upp i 40 031 stycken.

Jobbresa

Emmett skojade om att jag reser till Danmark varje dag i jobbet, men faktum är att jag just nu reser till den amerikanska solkusten varje dag. Därför att … jag håller på med en filmkomedi om några ”underdogs” på juniorlivräddarkurs, komplett med en elak ”schasse” och hans gäng.

I övrigt ligger jag dryg en dagsresa efter i NaNoWriMo-projektet, dvs jag måste jobba ikapp 1673 ord på 10 dagar plus 1667 ord/dag om jag ska fixa det här till den sista november. Kämpa på!

Evert och Sven-Bertil Taube

Lyssnade på dagens Klingan och hörde då en för mig okänd text av Evert Taube, skriven 1925, i uppläsning av Sven-Bertil Taube tillsammans med Peter Nordahl och Gävle symfoniorkester: Winga ungar.

Där jag gick i det bortbleknande höstljuset mellan stammar och tuvor uppfattade jag detta som en av de vackraste texter jag hört på länge.

Desutom: via Klingan upptäckte jag också Emil Jensen och hans tänkvärda texter. Han har hållit på ett tag, så det var sannerligen på tiden att jag fattade att han fanns!

 

På tal om text: jag håller något så när jämnt tempo i NaNoWriMo-loppet.

Längtar till Berlin

Om några veckor bär det av, och då ska jag glo mig mätt på julmarknader. Banne mej. Kanske ta en klunk Glühwein också, om jag bara kan hitta en alpstuga nånstans. Borde inte vara omöjligt eftersom det fanns en sån även i London förra året.

BTW: back on track regarding NaNoWriMo. Clocked more than 26000 words today. Don’t know how that happened …

 

The Cure

… firar 40-årsjubileum hörde jag på radion. Jag tyckte rätt bra om denna grupp på den tid då det begav sig, kanske mest på grund av deras framtoning av glädje inför det de höll på med.

Ändå var nog den stora favoriten Depeche Mode, med sitt sotiga sound och sångarens helt underbara röst. Den här versionen av ”Personal Jesus” på Letterman är helt okej. Och när jag ändå vimsade runt på YouTube hittade jag en rätt sorgsen version med gamla pappas favorit Johnny Cash.

När jag nu ändå spanar på sådant som jag en gång i tiden fastnat för så ligger OK Go väldigt högt på listan. Speciellt deras ”A Million Ways”, både för att det är en superbra låt och för att de dansar så roligt. Det gäller även i ”White Knuckles” – och då har de hjälp av ett suveränt gäng jyckar.

Bokrecensent in spe

Så trillade den ner i brevlådan till slut, drygt en månad efter beställningen:

Göteborg rouge (häftad)

Och efter läsningen tillåter jag mig att samla några intryck i subjektiv predikatsfyllnadsform.
Boken är…

* kort till sidantalet men fullmatad med action: handlingens fartränder har fartränder.

* välskriven i sina språkligt roliga vändningar, med de rätta ”knapptryckningarna” på kulturella, geografiska, sociala, ekonomiska , tekniska ting och andra företeelser som ger trovärdighet åt huvudpersonens skruvade verklighet. Till exempel: ”Så gled Frank förbi Jagaren Småland och andra uttjänta skepp. En skolklass sprang omkring utanför Lilla Göteborgsoperan. Ett par lärare vallade med plågade röster vilddjuren mot entrén.”

* doppad i svart humor, där Frank ofta är föremålet för skrattet. Till exempel: ”Jag är Sveriges mest jagade man. Och vad har jag för flyktfordon? En cykel från första världskriget.”

* återgiven ur ett perspektiv som inte släpper en in på livet när det gäller vare sig huvud- eller bipersoner.

* en historia som nog skulle passa bra i en viss typ av actionhylla, proppad med spännande miljöer, skjutglada situationer och kvinnor enbart definierade av hur lila gubbsen blir i brallorna.

Så. När jag nu härmed tänker låta Emmett ställa denna bok i byta-med-varandra-biblioteket på hans jobb hoppas jag sålunda hjälpa till att sprida vetskap om denna ruschiga berättelse i ett halvfuturistiskt Göteborg.

Carol’s been creative

Yup. I’ve written and recorded a new poem, toghether with a short piece of music I’d somehow managed to forget I did only a month ago in MuseScore, in response to a number of things, including a walk among frosty red oak leaves and a passing feeling of futility.

What shall I call the poem, I wonder. ’Sightlines’, perhaps? Yes. That’ll do nicely.

So…

Sightlines

I’m leaving, my friend
The years aren’t on a mend
What they’ve gained is a loss
floating across
the shores that you see
aren’t the shores that I see
across the ocean, amidst the sea
Plundering wrecks
Counting the years, cups of tea
Heavy sigh
Looking at maps, asking warily why
Good morning, my sweetie,
don’t think once that I
will ask ’bout your plans
The goalkeeper’s nigh
wearing a cloak of black and confusion
My sense of injustice is merely contusion
I’ve finished the wine sooner than was desired
and rented a star that wasn’t for hire
We’ll meet up some day at some random spring fair
I’ll be at a place that is quite far from here

 

I’m incredibly satisfied with the result. Is that wrong of me? Complacent, somehow? In blatant contradiction of the poem itself? Not so. Not so at all. No. The feeling of deep satisfaction is gently patting my brain and telling it ’hush, it will be all right in the end’.

 

 

 

Animationstips

Snubblade över denna inspirerande 12-punktslektion i hur man animerar på bästa sätt.

Och nu vill jag inte alls ut i solen trots att det vore klokt att passa på så här i nybliven vintertid, vilken inleddes igår 27 oktober med snö, avåkningar och långa köer till dropinstället ”Däckändring” på Obs Bäckebols p-plats.

John Ajvide Lindqvist

…gav en inspirerande intervju i P1 häromdagen.  Den 24 oktober, närmare bestämt.

Ajvide Lindqvist var ett ljus i mörkret* för den som kanske sitter där i sina skrynkliga, nednötta skrivarbrallor och behöver ett litet peptalk. Inslaget börjar 1:24:55.

* Vilket var välkommet inte minst efter de båda programledarnas enerverande tjatiga, osakliga och sensationshetsande frågor till det avgående språkröret Fridolin. Tagga ner, vettja.

Fördelen med att vara förkyld och febrig

…är att man utan att skämmas får lov att ligga i bubbelbad och läsa Robin Hobb tills ögona blö’r. Vilken underbar författare hon är: huvudpersonen i den första trilogin (som jag inte vill lägga ifrån mig) är en under lång tid namnlös oäkting till rikets tronpretendent. Han kallas bara ”boy” eller ”bastard” och tränas i konsten att lönnmörda samtidigt som han hela tiden får anledning att visa prov på sin starka empati med andra levande varelser. Detta bäddar för både yttre och inre konflikter och är spännande på allvar, samtidigt som författaren handskas så skickligt med sitt uppslag att hon får en att göra det som inte är en självklarhet vare sig i skönlitteraturens eller i filmens värld: man tycker så mycket om huvudpersonen att det är någon som man gladeligen sitter och biter ner naglarna för.

Senaste serietipset

…fick jag när jag lyssnade på Kulturnyheterna. Det var Netflix-serien ”Bodyguard” som recenserades av en kvinnlig kulturjournalist i P1 som berättade att hon nästan skrikit högt på grund av den nervkittlande spänningen, det höga tempot och det superbraiga innehållet. Och serien har tydligen slagit tittarrekord i England.

Därför unnade jag mig en paus i översättandet och glodde på det första avsnittet alltunder ätandet av min i jobbstressen översaltade grönsakspaj. Vet inte om det var pajen eller stressen, men jag blev enormt häpen över hur raka motsatsen serien var till allt som recensenten på Kulturnyheterna hade påstått.

En annan tänkbar förklaring till mina förväntningar som kom så gruvligen på skam skulle kunna vara att recensenten möjligen, eventuellt är nyligen urgången sina tonår och därför inte är lika förhärdad som jag själv när det gäller dramaturgiska knep och knåp, och sålunda också är mera benägen att låta sig dras med i bröd och skådespel.

Jag ska tipsa Emmett om serien. Om han vill se mer än ett avsnitt så vill jag det också. För jag gillar att sitta och hänga på honom i soffan.

Tillägg:

Jag gav episod 2 en chans på egen hand, och konstaterar att folket bakom serien har tittat några varv för mycket på Terminator och förläst sig på könsstereotyp kiosklitteratur. Ack och ve!

Ocker

Svärmor, 85 år gammal, vill sälja sitt hus. Hennes bank SEB har då kopplat in ”de mäklare som vi brukar jobba med”, nämligen folk från Svensk Fastighetsförmedling. Med högsta sannolikhet finns det ett provisionsbelopp som kickar in för banken.

Så mäklaren på Svensk Fastighetsförmedling där ryckte ut med en oannonserad lärling i släptåg och satte sig i köket hemma hos ensamma svärmor för att i hurtigt tempo rasa igenom en massa fakta och papper, innan svärmor slutligen i flygande fläng förmåddes att med sina gråstarrögon skriva på ett kontrakt gällande något som kallas Varudeklarerat. ”Och det har jag ju hört att det ska vara bra, och att det ska man ha.”

Jaså, minsann? Går man lite i närkamp med de personliga skyldigheter som ändå alltid föreligger vid husköp och -försäljning så framstår Varudeklarerat som en stämpel med besynnerligt tomt innehåll.

Och priset för denna vattniga gröt fick till och med projektledare inom fastighetsförvaltning att studsa när jag rådfrågade dem: 24 200 kronor.

Vad ingår då? En styck Anticimexförsäkring mot dolda fel samt en styck besiktning i nivå 2-klassen (det finns 3 nivåer) vilken ändå måste göras innan försäkringen kan tas. Och om olyckan skulle vara framme är maxbeloppet för utbetalning ca 200 ooo kronor. Men bara i teorin. För i försäkringen ingår ett otal villkor vilka vid lusläsning i praktiken torde innebära att inget någonsin betalas ut till någon alls, oavsett vad saken gäller. Däremot är självrisken 20% av prisbasbeloppet.

Via konsumentrådgivning och prisuppgifter från certifierade aktörer konstaterar jag att om svärmor ordnat med besiktning och försäkring på egen hand istället för att låta mäklaren koppla in ett företag som med största sannolikhet ger henne provision på tjänsten, då skulle hon bara ha behövt betala cirka en tredjedel av det som hon nu tack vare Svensk Fastighetsförmedling ska punga ut med – och på samma gång hade hon kunnat bli försäkrad för 2 miljoner istället för en tiondel av det beloppet.

Som grädde på mäklarens mos tillkommer svärmors kostnad för den obligatoriska energideklarationen – som också går raka vägen till Anticimex med förmodad provision – samt det faktum att mäklaren kommer att ta närmare 3 % av försäljningsbeloppet.

Det hela tycks landa i att livet leker för dem som jobbar på SEB, Svensk Fastighetsförmedling och Anticimex istället för att behöva vara en 85 år gammal änka med grå starr.

 

 

Nailed it!

Vet inte varför man ska behöva bli så spralligt glad som jag blev idag över en sån sak som att för första gången backa med ett släp. Och lyckas. För den som aldrig har gjort det är det svårare än det låter. Släpet ska åt höger: tänk tvärtom med ratten. I backspegeln. Förvirrande? Ja.

Så Carol är larvigt glad idag.

Mallig?

Oh yeah!

Släpet backades in på uppfarten utan att ens nudda vid häcken (åtminstone inte vad nån inne vid surrande kaffebordet känner till). Bedriften var värd en segerdans – som jag tror gjorde svärmor förvirrad, men den förvirringen gick nog över när jag åt upp hennes hembakta ”mormorsbröd”.

Hoppas nu bara att murbruket som yrde när vi rev ner vävtapeten i källaren inte innehöll asbest eller något annat ”säg ajöss till dina lungor, sucker!”-ämne.

Imorgon ska Carol rolla. Cos she’s on a  roll!

 

Dunkirk, ett måste

Senast sedda filmen är ”Dunkirk” av Christopher Nolan, som ofta står bakom produktioner som publiken (inklusive jag själv) uppskattar. Bland de personliga favoriterna finns ”Following”, ”Memento”, ”The Dark Knight Rises”, ”Interstellar”, och nu senast ”Dunkirk”.*

Innan vi bänkade oss i filmsoffan var jag en smula skeptisk. Tänkte: en krigsfilm? Vad kan en sån ge, med splatter och skrik, explosioner och lemlästade kroppar, sotiga ansikten och utdragna dödsryckningar allt enligt amerikanska skriksuccéer?

Men så blev det inte. Filmen följde ett antal personliga öden på ett stillsamt sätt som visade sig vara väldigt effektivt för att skapa en ”verklighetskänsla”. Via skickligt kameraarbete var man ”hos” de personer som i en fast och vuxet tyst beslutsamhet kämpade för att rädda sitt eget och/eller andras liv mitt i  det kaos som rådde år 1940, när 400 000 allierade soldater hade pressats tillbaka till stranden i Dunkirk där de var helt beroende av att fransmännen höll stånd mot de tyska nazisterna, under tiden som en armada av civilister gav sig ut i sina båtar och fiskefartyg för att undsätta soldaterna från stranden, allt under bombardemang från tyska stridsplan. Cirka 338 000 personer evakuerades. Resten dog där, i ett sista hopp om räddning, och de franska soldater som höll stånd vid den allra sista utposten – och överlevde – fick några veckor senare se den tyska krigsmaskinen marschera in i Paris och ta över landet.

I krig blir människors drömmar och viljor till spelbrickor i något som aldrig kan leda till annat än sorg och förlust. Med hjälp av Hans Zimmers musik, som ligger som en nervös skevhet över hela filmen, biter Nolans ”Dunkirk” tag i tittaren, samtidigt som filmen visar att människors orubbliga mod kan träda fram när det behövs som allra mest. Därmed väcks hoppet om något annat. Något vackert.

*De flesta skulle nog tillägga ”Inception” men jag själv säger njä. Den är väldigt snyggt gjord, ett fantasifullt cgi-mästerverk, men det ska till något mer i den personliga skildringen för att fästa i det cerebrala nätverket hos undertecknad.

Pust på dig, sandsäcken

Jaha, så hittade jag ett nytt gym med sandsäck. Mycket bra. Ända sedan gymmet i Mossen valde att resignera inför sin trasiga sandsäck så har jag legat av mig så pass mycket att jag efter tio minuter vid mitt nya vattenställe flåsade om en tok.

Det är bra. Somliga behöver avreagera sig.

I övrigt har jag nu börjat läsa del 2 av Robin Hobbs Fjärrskådaretrilogi: Royal Assassin. Efter att ha läst del 1, Mördarens lärling, i Ylva Spångbergs utmärkta översättning så kräver det nu en smula ansträngning från min sida att ”tänka om” när det gäller alla företeelser och alla figurers namn. Wit är Klokskapen, Chivalry är Ärlig, Regal är Kunglig, och så vidare, och så vidare. Vidunderlig läsning är det hur som helst.

Hade en liten diskussion med Emmett om vad det är man numera orkar läsa i den skönlitterära fåran (been there, seen that, done that, spelar väl in), och det landade i att texter kan vara hur mycket fantasy, deckare, skräck eller vad de nu vill vara, bara de förmedlar något av vikt. Något av allmänintresse. Något om existensen i sig själv. Något om glädjen och sorgen i att över huvud taget finnas till. Hur man handskas med det.

Det är sällsynt. Vilket är skälet till att jag nu för tiden mest slänger all skönlitteratur ifrån mig. Men inte Robin Hobbs böcker. Än så länge.

Denna väntan

För nästan en månad sedan beställde jag 5 böcker från Bokus. De har inte dykt upp än. Det har hänt förr, så jag börjar vänja mig.

Inte.

Bokus kundtjänst berättade efter påstötningar att det beror på att de själva väntar på en av titlarna, och under tiden håller de inne med resten av mitt paket varuti det ligger hett efterlängtade astronomi- och historieböcker.

Det är metaskojigt att ”skurken” i detta drama om Bokus loja hantering av bokbeställningar –  och ytterst om företagets renommé och dess bas för vidare företagsamhet – är en kriminalroman med förvecklingar i Göteborgsmiljö, vilka tycks ha sträckt sig ända fram till tryckeriet.

Som Bokus kundtjänst uttryckte det: Ha en bra dag!

Humorn lägger sig i debatten

Stormarna kring sär- och hopskrivningar handlar ofta om att vi på svenska gärna drabbas av särskrivningsdille.

Men det kan bli skojigt åt andra hållet också. Såg så sent som idag ett exempel som jag tror egentligen var sött menat och isärtänkt till ”över allt”. Men vem vet?

”Jag älskar dig överallt.”

Kyffin Williams

I’ve seen this painting, ’Snow on the Mountains’, in real life at the National Museum of Cardiff, and this photograph does not do it justice. Not at all!

It was peace in its purest form to sit down in front of the real life painting. To just look at it. To be in the painting. To be in the scenery. In the mountains. In the snow…

Sen är det en helt annan sak att försöka sluta känna sig ledsen över att i verkligheten vara här, och inte där.

 

Already planning my next trip

Okay, so apart from this town being the place where the most wonderful human being ever lives – my dear, sweet, lovely Mr. Cohab –  I’m not at all sure that I like to be back home.

I’ve had a lovely sojourn in Wales, and I’m absolutely flabbergasted by the great beauty of the country and the immense kindness of all the people I’ve met on my meanderings.* Even the staff working at Cardiff airport were really nice and friendly, and I can’t resist comparing them to the staff back home at Landvetter airport. At Landvetter, the staff hardly bothered to answer any of my questions, and a customs lady with a drug dog actually barked at people (she did, not the dog) for not shuffling past her in a pace that suited her.

From now on, I’ll only travel abroad by train, bus and boat**, and I’m already busy planning next year’s route including hikes and horseback riding. Also, I’m really eager to cross the Pontcysyllte Aqueduct and to visit Snowdonia. This time I only got as far as to Brecon Beacons – which isn’t bad! Highly recommended!

Cardiff Bay – Scott’s Antarctic Expedition memorial:

 

Roald Dahl and his giant crocodile book has a place in Cardiff:

And when in Cardiff, don’t miss visiting the National Museum. They offer a walk through the history of Cardiff, all the way from the birth of Earth itself up until modern time. It’s fascinating to be ”on site” when the planet is formed and when Wales first surfaces and travels across the globe to its current location, when it shows its first signs of life, starts its evolution of fauna and flora and eventually enters the age of industrial development. My favourite part of this walk was the chance to actually pat an Apatosaurus (its thigh bone) who lived  some 220 million years ago. The mind staggers at the thought!

At the National Museum of Cardiff there is also a fine collection of paintings and sculptures by famous artists, e.g. Turner, Monet, Rembrandt, Renoir and Degas. And also: the Welsh landscape painter Syr John Kyffin Williams. Not to be missed!

 

* Except an unexpected Swede on a bench in Chepstow, who for some reason thought it a good idea to eavesdrop on my private telephone call back home, only to interrupt my conversation with Mr. Cohab and vent strange opinions on what I was talking about.

** Apart from the rather humiliating experience of security checks and strange people patting you down if you’ve forgotten to remove a coin from your pocket, demanding to see your passport every other minute, giving you orders and you yourself obeying them like a sheep off to shearing, the constant delays of flights and the necessity to run like a maniac for a mile – no kidding! – to get to your connecting flight …  it just isn’t worth it.

 

Kramp i läsnerven

Lyssnade på OBS i Studio Ett igår och lärde mig att det jag lider av är skönlitterär läskramp. Faktaböcker är inget problem, tvärtom, men skönlitteratur har sedan drygt ett år tillbaka varit värsta släggan i pannan.

Detta trots att Emmetts systersons sambo har skrivit en roman om sin goth-identitet och dessutom ska vara med på Bokmässan. Jag har köpt boken men inser att jag aldrig kommer att läsa den till sista sidan.

Och idag pratades det på Kulturnytt om gotländska Crimetime som flyttat till Bokmässan i Göteborg, och inbjudna gäster vittnade om att ”krim” bara ökar i popularitet bland svenska läsare. Anledningen, menade de, är att det kan vara ett sätt att bli medveten om problem i verkligheten som man kanske annars missar, samtidigt som det skulle kännas ”tryggt” att läsa om påhittade människors verklighetsbaserade elände och veta att det hela slutar lyckligt ändå. Typ.

Kan väl säga att jag inte alls kände igen mig. Jag var ute och sprang i skogen medan jag lyssnade på samtalet, och inslaget fick uppförsbackarna att kännas märkligt mycket tyngre än sedvanligt.

Men om inte svärmor fyllt fint och jämnt just på söndag så hade jag sällat mig till vimlet och letat efter astronomiböcker. Alla gånger.

Jobba på semestern

Inte klokt: de senaste decennierna har vi semestrat nästan uteslutande i Sverige och Danmark, och när det nu därför blir av att resa till det länge drömda Wales så har hittills hela 5 semesterdagar gått åt till att planera och förbereda semestern. Jag är så utmattad av att ha bläddrat runt bland rutter, velat mellan boenden, priser, utflykter, suttit i telefonköer till banker och försäkringsbolag, kollat upp kort och avgifter, impregnerat vandringskläder,  försökt fatta molntjänster för alla fina bilder som man snälla, snälla kommer att ta, grubblat och oroat mig över eventualiteten att ha missat något vitalt att jag inte vet om jag orkar ha någon semester. Jag är kort sagt helt urlakad av att försöka säkerställa att allt kommer att löpa smärtfritt.

Snacka om att ha välfärdsproblem…

Transformation

Yesterday was a bleak day indeed. Walking home from a very important, but essentially very silly meeting with a treadmill and listening to everything revolving around itself in eternal circles I suddenly felt week at the knees.

I contemplated giving it all, as in all, the ill-famed finger. Instead a poem began taking shape in my head. And strangely enough, the words slowly turned things around. All of a sudden they gave purpose to the idea of proceeding home with haste, putting put pen to paper and whipping out my keyboard.

And after some tweaking of words and musical notes – and an excellent piece of advice from Emmett concerning the final touch – I’m all transformed.

Yup. This is the new, happy me:

 

Så har man multimediaexperimenterat igen

Det har tagit lång tid att gå från svårartad dipp i humöret – med utlopp i en dyster dikt – till inspelningsteknikfunderingar, sång, violingalenskaper, knepeliknåp i timtal i Flash, ytterligare teknikfunderingar (den här gången i Premiere), åtskilliga ”häng” i Emmetts dörröppning med frågan ”har du lust att kolla och säga vad du tycker?” och slutligen en färdig produkt.

I alla fall så färdig som det är lönt att göra den.

Nu går jag vidare till nya projekt, och tar alla mina nyförvärvade insikter, kunskaper och erfarenheter med mig. Som den otroligt mycket klokare person jag plötsligt har blivit.

 

 

När sömnen inte vill komma till en

…kan man lyssna på så skickligt spelad musik att man glömmer allt annat. Halkade in på P2 framåt morgonen och undrade vilka det var som trakterade sina instrument så magiskt underbart att jag blev pling klarvaken. Kontraproduktivt, kan man tycka, men då säger jag ”Bah!”. Och det såklart… jag borde ha hört och förstått att det var en Oistrakh på violin: Igor, son till giganten David. Men pianisten, lika makalös han, var skam å sägandes ett nytt namn för mig.

Det visade sig vara Beethovens violinsonat nr 9, tillägnad en violinist vid namn Kreutzer som enligt P2:s nattpratare avskydde stycket och aldrig spelade det. Tur då att Igor Oistrakh och Igor Chernishov tyckte annorlunda och lät en sömnlös stackare få en stunds lisa.

Har för mig att nattprataren sa att inspelningen är från 1978, men här är en länk till pappa David Oistrakh (som dog 1974) tillsammans med Lev Oborin.

Ny musik

Nu har jag lagt upp en ny musikskapelse på SoundCloud, med genväg via Min egen musik. Har kallat den ”Triplets” (trioler).

Emmett tyckte att det hördes att jag hade lyssnat på EST. Det var inte en association som jag medvetet strävade efter där jag satt och knappade in noterna via mitt keyboard, och jag kan säga att det skulle bereda mig stora svårigheter att felfritt och i rätt tempo spela de där udda triolerna på vårt IRL-piano. Detta faktum har en hel del att göra med att jag på grund av lyhördheten i huset drar mig för att öva på pianot så som jag gjorde förr (när vi hade grannar som inte var hemma jämt), men jag hade ändå aldrig kunnat spela lika flyhänt som Esbjörn Svensson. För en sådan bedrift krävs, förutom en grundläggande begåvning, en källare med ett piano i och en lågande kärlek till övandet i sig själv.

Subliminal påverkan

Emmett tipsade mig om EST – Esbjörn Svenssons Trio. Så jag gick till YouTube och lyssnade. Och häpnade över denna trios skicklighet och samstämmighet. Emmett gav mig också länken till en intervju med Esbjörn Svensson själv vid en flygel där hans kärlek till musiken verkligen framkom.

Även om jag personligen sällan hittar förmågan att uppskatta jazz så finns det mycket i det EST gjorde som tar ett fast grepp om öronen och får mig att stanna upp och bara ta in.

Förklaringen är antagligen att Esbjörn Svensson lyssnade på och spelade mycket klassisk musik, och lät sig inspireras av harmonier och rytmik i klassisk musik. På så vis hände det nåt vid flygeln även i hans vänsterhand som skapade oförutsägbara figurer och dynamik.

Här låter det till exempel som om Bach haft ett finger med i spelet. (Det börjar lugnt, men vänta bara…)

Alla i trion handskas snillrikt med sina instrument och jag kan bli lite rörd över hur de bevisar att det är fullt möjligt för en grupp människor att lyssna på varandra och interagera med total harmoni som slutresultat.

 

 

 

Inställningsval

Eftersom det är lätt hänt att man, när man är på uselt humör, ”skriver in” det usla humöret på allt i sin omgivning, på allt det som händer och är, och på så vis själv bekräftar för sig själv i en nedåtgående spiral hur vansinnigt rätt det är att vara förbannad, så borde även det motsatta kunna gälla.

Visst?

Huru konstigt är det då icke att man (läs: jag) glömmer bort att i soliga stunder aktivt sprida ut den rådande glädjestämningen på allt runt omkring sig, och sålunda ”smitta” sig själv med Nalle Puh-tankar att lägga i bagaget och raskt plocka fram nästa gång ett dovt morrande börjar leta sig upp mot den främre pannloben.

Typ:
* Den soliga versionen: Det är roligt att med Dynamobibliotekariens hjälp ha hittat en ny favoritförfattare i Robin Hobb.  (Istället för Den sotiga versionen: Jag blir deppig av att det inte finns några nya underbara Harry Potter-äventyr att läsa.)
* Den soliga versionen: Bra jobbat att på en timme springa 1,2 mil i galet kvalmig och kuperad terräng. (Istället för Den sotiga versionen: Sabla kondis som bara tycks bli sämre ju mer jag tränar!)
* Den soliga versionen: All kreativitet är av godo så fortsätt teckna, spela och sjunga. (Istället för Den sotiga versionen: Varför sitter jag här och dilettantar när det finns folk som verkligen KAN?)
* Den soliga versionen: Bananflugor är fantastiska djur med superkomplicerade hjärnor. (Istället för Den sotiga versionen: Ge F i mitt rödvin, era @#½!)
* Den soliga versionen: Det är skojigt att lära sig programmera drakar som sprutar eld och katter som jagar munkar. (Istället för Den sotiga versionen: Jaha, och hur gammal är du egentligen?)
* Den soliga versionen: Katter är magiska djur som jag aldrig tröttnar på att beundra. (Istället för Den sotiga versionen: Vik hädan med era läskiga uppstötningar…)
* Den soliga versionen: Hårutredningsarbete är en toppenursäkt för att återbesöka Mumien, xXx, Tomb Raider, Buffy, Indiana Jones eller nåt annat kul äventyr. (Istället för Den sotiga versionen: Helvetestovor, ni går mig på nerverna!)
* und so weiter, etcetera, and so on, jusqu’a le fin

Min inre kastrullbankare

Om nån ger mig ett ensligt hus nån dag så ska jag flytta in där och ägna hela dagarna åt att spela taikotrummor.

Detta är inte taikotrummor, men jag gillar det ändå.

Ännu mest hade jag gillat det ifall det gått att förstå sig på vad det är för knas som uppstår mellan mitt midi-keyboard och MuseScores ”drum notation” samt dess instrument. Det är ursvårt att få fram – och behålla – de slagverksljud jag vill ha.

Keep trying. And, I dunno, read the manual, why don’t you? Oh yeah. Good advice. Thanks!

P.S. Emmett tyckte att det låter som ett stort troll som  kommer klunsande med skvalpande mage och tänderna fulla med mat. Och alla som inte flyttar sig ur vägen blir mosade.
I love it!

Radio och dess biverkningar

Sedan en knappt en vecka tillbaka har jag börjat lyssna på P1 medan jag är ute på mina skogliga springrundor, vilket innebär att jag får ta del av innehållet i Studio 1, Kulturnyheterna och annat världstillvänt som vill öka lyssnarnas samtidsförståelse och inblick i diverse ämnen. Jag har redan blivit smått beroende av denna stund på dagen, och hade det inte varit för springandet hade jag inte heller kommit mig för att som igår snubbla in på Meny med Tomas Tengby där Soki Choi pratade om forskningen om människans bakterieflora och knöt an till två koreanska ord som jag inte tidigare var bekant med: kimchi och kombucha. Och när jag kollade upp dem i efterhand så blev jag frestad att själv försöka göra denna dryck respektive rätt.

Lättare sagt än gjort. Jag fann ett recept på kimchi som inbegrep rättika. Så istället för att springa i skogen cyklade jag runt i halva stan inklusive en del förorter i jakt på just rättika. Några timmar senare: något slags succé. Hittade sönderdelade och inplastade tingestar istället för den sortens fina färska rotsak jag sett framför mig. Men ändå.

Sedan ska man inte glömma att det sammanlagt gått åt några timmar för att förbereda salladsskålen, samt finhacka, riva och krossa ingredienser som ingefära, vitlök, purjolök och ja … rättika, veva ihop dem och därefter omsorgsfullt fördela blandningen på varje salladsblad, tvinna ihop alltsammans och peta ner i glasburk med tättslutande lock. När jag äntligen var färdig med hele rasket såg det ut som om förskolan haft årsmöte i vårt kök.

Imorgon får vi veta hur det har gått, om fermenteringen lyckats och om resultatet smakar lika suveränt bra som den färdiga kimchi jag såg i affären när allt stök och bök redan var avklarat: Tistelvinds kryddiga kimchi.

Jag köpte den som referens.

Risken är att den kommer att bli mitt hushållspyssliga jags fall.

Jag gillar att göra musik!

Det uppstod en trevlig liten lucka i schemat igår, som gjorde att jag kunde ta fram mitt keyboard och öppna MuseScore.

Två stycken stycken blev det, det ena med hjälpsamma tips från Emmett om fiffigheten i att infoga en flöjt. Han föreslog även bra saker med slagverk, men jag lyckas satan-i-gatan inte få kläm på slagverken i MuseScore. Hipp som happ låter de precis som de själva vill.

Det vill jag inte.

Måste ta en ordentligt titt på det där, när tiden för det infinner sig.

Grains

Primary

Sara Danius = bäst

Att hävda att Sara Danius sommarprat är det bästa ”Sommar & Vinter i P1” jag nånsin hört säger inte så mycket eftersom jag mycket sällan lyssnar på detta program. Men jag kommer att vara Emmett evigt tacksam för att han tipsade mig om denna programpunkt. Och jag kommer att göra precis som han, lyssna på inslaget flera gånger.

Sällan har jag blivit så djupt imponerad av en offentlig persons lugna saklighet och förmåga att skjuta personliga känslor åt sidan i sin yrkesroll.

Göteborgs kulturkalas

…drog igång den 14 augusti. Så det är inte så mycket att skryta med att jag den 19 augusti hastade ner på regniga gator för att närvara vid de sista 45 skälvande minuterna av denna gigantiska gratisfest förlagd till en uppsjö olika platser i staden. Men jag hann med rätt så mycket ändå, med mina mått mätt:

  • medeltida rosor
  • en miniscen med folk som skulle demonstrera aikido men som lite glest så där stod och tittade ut över det folktomma, regnblöta gräset
  • barnteater med sång och dunderhurtigheter aplenty
  • indierockbandet The Bongo Club (vars LP jag absolut skulle ha köpt om jag inte haft så bråttom iväg att jag glömt alla monnies hemma)
  • Smultronstället – en änglalikt (ingen underdrift!) spelande grupp om fyra personer bakom Stora Teatern (och vars musik jag definitivt skulle ha sponsrat om jag bara kunnat hitta dem på nätet – men de verkar endast ha varit en sommarjobbande ensemble i Kulturstadens regi)
  • double stick martial arts (vad det nu kan heta på svenska) och som inspirerade mig att ”knycka” två av de avsågade pinnar som kvarlämnats i vår trappuppgång av hissreparationsfolk. Jag började genast träna lite i cykelrummet, och minsann, de gamla kamsportstakterna satt i. Kände mig som rena rama Jet Li där ett tag
  • Felix Sandman när han framförde sin ”Imprint” på Götaplatsen till småtösernas illtjut

Helt okej för ett trekvartspass i kulturens tecken.

WIP

Det hela ska bli en berättelse med bild och musik om en figur som mycket bestämt vill något som andra påstår är helt omöjligt. Vilket bäddar för knasiga äventyr längs vägen.

Klyschigt upplägg, men än så länge har jag väldans roligt. Egentligen finns det inte tid att knåpa med egna saker, men kanske är det extra roligt just därför…?

  1. Se Wayne-Wayne går på stigen fram
    barfota så det blir tåjam
    som dumt folk ska få lukta på
    tills att dom plumsar i en å
    Och öronen han pyntar med
    små pluppar från en älgbak bred
    När han ger upp ett rysligt rap
    får han ett monstermedlemsskap

Så tänker Wayne-Wayne med ett smil
och välter en och annan bil
För han är ruskig han som få
ett monster att skrämt heja på

Spöket i skalet

Igår tog vi oss tid att titta på ”Ghost in the shell” som handlar om en cyborg, spelad av Scarlett Johansson, på jakt efter skurkar och sitt eget förflutna.

Att historien bygger på en serietidning i mangaklassen stod klart ganska tidigt, och diverse blinkningar mot filmer som ”Blade Runner” och ”Underworld” var också lätta att upptäcka.

Tack vare sina fantasifulla inslag – min favvis var en fascinerande kuslig robotgeisha – så höll filmen intresset (åtminstone mitt) vid liv ganska länge. Samtidigt var det något urbota skitfånigt med upplägget att Scarlett Johansson-cyborgen måste vara naken för att kunna slåss mot skurkar: det fanns kamouflageteknik i hennes artificiella hud. Det märkliga var att andra cyborger kunde kamouflera sig alldeles utmärkt utan att vara näckis. Till och med skurk-cyborgen, i övriga avseenden hur hänsynslös som helst, hade gjort sig det artiga besväret att krångla på sig (ganska säckiga) byxor ovanpå sin hälften-maskin-hälften-människa-kropp.

I vanliga fall tokälskar jag robotar och futuristiska skildringar där AI och cyborger spelar huvudrollen, men dessa spöken i skal gjorde mig trött med sina osammanhängande premisser och agendor.

Det kanske har blivit läge att se om ”Matrix”. Eller varför inte ”Altered Carbon”? Heavy stuff.

EM är slut

Det känns trist. Har varit rätt trivsamt att då och då kunna ta paus från det byxnötande skrivbordsjobbandet och glo på folk i farten, se hur de sliter och kämpar, de också, fast på ett väldigt mycket tjusigare sätt än vad jag själv gör.

Extra svag är jag för kastgrenarna, av skäl som jag inte behöver gå in på här, men låt mig säga att det har med attityd att göra.

Men nu är det alltså slut för den här gången. Det är så att man har lust att gråta.

 

I’m impressed

There will come a time when this summer’s crazy, crazy workload will be nothing but a distant memory. By then I’ll hopefully remember what my own personal WIPs were all about.

Until then, I’ll just have to congratulate myself on the ability to press on without any time to spare for trivial things such as grocery-shopping, dinner-making or socialising with friends and family, all in a summer’s heat that promises to be more energetic than ever by the end of this week.

That’s the spirit!

P.S. We watched First Reformed in the middle of the night, as opposed to sleeping. Good choice!

First Reformed

That’s the name of the film we watched the other night. First Reformed was written and directed by Paul Schrader who also wrote Taxi Driver. And Mr. Cohab, who’s seen Taxi Driver a number of times, testifies to its theme being similar to that in First Reformed.

It’s about a priest tending to his small congregation in a half forgotten ”tourist church”. One day, one of his parishioners approaches him, asking him to talk to her husband who is struggling with feelings of dark despair. The priest reluctantly agrees to a meeting, which triggers the surfacing of  deep problems and personal doubts of the priest himself.

The narrative is very slow, most certainly in order to quietly lull the viewer into the sad and desperate world of Reverend Ernst Toller. And I gather it’s no coincidence that the light in the religious man’s darkness is a pregnant woman called Mary…

Once I’d had a chance to ponder the ending, I came to the conclusion that I quite liked the film. It made me sad, true, but it also offered some ray of hope in the good will of all wo/-men.

Cykelturens skörd

Trampade iväg till Sisjön i akt och mening att hitta salvia eller nåt annat lila och väldoftande som humlor och bin kan tänkas gilla nu när de egna planteringarna inte riktigt burit den frukt som önskats. Även om humlor inte varit sådana otroligt söta små djur  hade man ändå varit tvungen att hjälpa dem och alla deras pollinerande insektsvänner så här i torkan.

Om jag haft vett på att ta bilen istället skulle jag ha köpt rosenstav. I biffiga krukor stod de där i Plantagens utomhusavdelning alltmedan humlor, bin och fjärilar trängdes som tokiga kring växtexemplarens vackra färg och ljuvliga doft.

På andra plats i surrig popularitet kom krukorna med temynta – som jag lyckades få med mig ett par exemplar av när de väl evakuerats av smålivet.

Nu står inköpen hemma på balkongen där de besöks av de efterlängtade humlorna (hittills bara åkerhumlor, vad jag kunnat se). Jag försökte plåta de små pälsbollarna, men de är så flitiga att de bara blir till ett gulligt sudd på den förnämliga men långsamma kamerans plåt.

Enklare då med temyntorna. De håller sig något så när i skinnet, även om de gärna dansar loss i vindpustarna och grumlar sig i konturerna. De rackarna. Men underbart luktar de i alla fall, det anser både humlorna och jag.

Lektören som sparade tid

Värmen består, och långa stunder är det som stode man i duschen med kläderna på, även om plaskigheterna som blir är motsatsen till renande.

Så för att inte ytterligare snabba på den personliga uttorkningstakten via onödigt arbete och medföljande frustration rekommenderar jag å det varmaste (sic) att man inför varje lektörs- och redigeringsarbete av en text, såväl sin egen som andras, noggrant ber om svar på följande:

  1. Vilken bärande känsla vill du väcka hos läsaren? Glädje, medkänsla, vrede, skadeglädje, vemod, saknad, hat, etc?
  2. Hur vill du att läsaren med ett enda ord ska beskriva din huvudperson? Modig, feg, problemlösande, fördomsfull, endimensionell, nyfiken, lojal, ytlig, cynisk, etc?
  3. Hur vill du sammanfatta bokens handling med en enda mening? T.ex. ”Stina hittar en undulat, och snart hittar hon även problem – på internationell nivå”;  ”En nyligen friställd Sture hamnar i livsfara när en inbrottstjuv lämnar kvar en sammetspåse med diamanter på hans hallmatta”; ”Renés spegelfobi får dödliga konsekvenser när AI-övervakning enligt kinesisk modell plötsligt introduceras på hans arbetsplats”; etc.

Om man inför läsningen skaffar sig svar på dessa frågor kan man så mycket enklare lämna alla personliga reaktioner åt sidan och koncentrera sig på det författaren själv vill åstadkomma, samt hjälpa till att lyfta fram dessa målbilder närhelst man ser att texten kraschar, tumlar, välter, stukar sig. Bryter halsen, vrickar tummen, slår ut en tand, får nässlor i håret, sväller upp, tråkar ihjäl sig, svimmar. Eller bara rent allmänt saknar nåt.

Häpp. Nema problema.

Ny musik

Det är trixigt att hinna med allt man vill, men jag lyckades i alla fall färdigställa ett musikstycke så här före sänggång (eller om det ska vara sånggång), och fick benäget bistånd av Mr Cohab när det gällde att balansera instrumenten volymmässigt. MuseScore är som många gånger tidigare nämnts ett mycket trevligt hjälpmedel i musikskapandet, men instrumenten i sig låter inte jättebäst. Strunt samma. Nöjd är jag ändå.

Senaste filmen

Tittade på BFG häromkvällen. Läste Roald Dahls ursprungsberättelse för några år sedan, och tyckte väl som vanligt när det gäller Dahl: extremt fantasifullt och en aning kyligt.

Och när jag äntligen kom mig för att bänka mig framför Steven Spielbergs filmversion var det samlade slutintrycket: extremt, extremt fantasifullt och ganska varmt.

Jag blev i alla fall tämligen förtjust i Big Friendly Giant eftersom filmteamet tagit sig tid att ge honom en lagom portionerad bakgrundshistoria och en stillsamt stoisk personlighet.

Jag kommer att se om filmen, inte minst på grund av det suveräna cgi-arbetet.

Note to self

Dear Crackpot,

Do not, I repeat not, delay in dealing with all things necessary in order to pay the rent and put food on the table. Unless you think sleep is a waste of time, of course, since all manner of dillydallying will land you in the deep dark indeed if you don’t find yourself a box of matches stat and start burning the midnight oil.

Congrats, by the way, to the not listening to the advice given above, and wasting time instead in writing this pointless log. What to do with you, I wonder. In vain, I might add.

Som de brukar säga på film: Whyyyyyyy?!

Om jag inte varit så rädd om mina knän skulle jag ha dunsat ner på dem och sträckt händerna mot skyn, för maximal effekt i mitt inte ett dugg filmklyschiga why-ande. För varför, ack varför, tog jag inte med mig teckningsblocket ut igår när jag ändå bara tänkte sitta och halvsova i en solstol på en molnig bergsknalle?

Nyckelordet här är ”moln”.

All den stund jag satt där i de härligt småkalla 17 graderna och blinkade upp i det blå började molnslöjorna där ovan att bjuda på ett nästan osannolikt skådespel. I en skyarnas stillsamma animation började varelser och väsen med jordiskt påbrå men med utomjordiskt fantasteri ta form, agera och försvinna i nåt som liknade en dans. Det var som om de ingick i en  föreställning koreograferad av en säreget målmedveten entitet.

Jag försökte memorera dem alla, men när jag kommit in igen och skulle skissa ner dem i mitt block så bidde det inte ens en tumme. Och idag håller himlen på att spricka av gråmjölkigt hånskratt. Inte en enda magisk varelse släpps fram och ner i mitt ritblock. Men nu vet jag i alla fall var alla de underbara figurerna till mitt bildprojekt bor. Gårdagens föreställning är slut, men så länge den fina mänskligheten ännu inte hunnit mjölka igen himlen för gott så finns det fler föreställningar att se fram emot.

Golden

Mr. Cohab gave me a note on which he had written the address to a website generously sharing a book on musical theory, explaining the methods of composition in a way that makes perfect sense (to my dense brain): Harmony.org.uk

So far, I’m actually on board with all the things dealt with in the book. Admittedly, I’m only just starting on Chapter 3, but all the same. I might just come out of this with a basic grasp of musical theory. Neato!

Avgränsningar

När jag nu grunnar som bäst på min faktabok så kliver mängdlära fram på stora fötter som ett jääla kruxigt problem att lösa. Mängdens avgränsande linje är i sig själv en retsticka: vad ska vara innanför och vad ska vara utanför? Och vad är det egentligen som definierar själva skiljelinjen, varför är det så mycket som så gärna vill lägga sig plums på den i stället för på endera sidan av den?

It seems I’ve hit a brick wall. Let’s just hope my skull is thick enough to break through it and make it come tumbling down.

To paraphrase Hedy Lamarr: If there’s a problem, figure out why that is and do something about it.

Vad äter katter?

Häromdagen, när jag i gassande solsken slet med en lång buxbomshäck så att svetten lackade och humöret började tryta kom trösten plötsligt smygande på fyra vita tassar.

I ena stunden var det absolut ingen annan där förutom jag själv och den bångstyriga häcken. I nästa stund satt det, allra längst bort där häcken tog slut, en grå katt med vitt underrede och stirrade på mig så där som bara katter kan.

Jag sa väl nåt till hälsning som den nonchalerade på ett magnifikt sätt genom att börja slicka sig om ena tassen. Jag vände mig bort för att samla ihop några avklippta grenar. Nästa gång som jag tittade åt kattens håll satt den på exakt samma sätt som förut. Fast närmare.

Återigen sa jag väl nåt. Är så svag för katter att jag lätt glömmer bort att de aldrig i livet skulle göra sig besväret med att lära sig tala och förstå människa. Katten började tvätta den andra tassen.  Jag återgick till mina avklippta grenar, och sneglade i ett lyft åt kattens håll igen. Den satt som förut. Fast mycket, mycket närmare.

Det hela var som i en skräckis av prima kvalitet, med den skillnaden att jag blev glad, inte rädd. Katten befann sig så nära nu att jag skulle ha sett dess pupiller om inte juniljuset krympt dem till två sandkorn och låtit två guldsolar få fullt utrymme i stället.

Eftersom jag vet att humanoider kan vara vidriga varelser blev jag även glad över att katten var på sin vakt. Och egentligen borde jag inte ha visat den att det finns vänligt sinnade tvåbeningar, men den var så otroligt fin med sina guldögon och sin gråa päls prickad av frön och pollen och sina vita tassar som undertill såg ut som otvättade sportsockor och sina vassa tänder som blottades i gigantiska gäspningar medan den sträckte ut sig på asfalten och flexade sina klor mot mina byxben samtidigt som den fick sin dammiga nacke kliad. Gräset som jag repat ur planteringarna passade dessutom väldigt bra att tugga på. Det var som om jag hade repat gräset enbart för min nya väns skull. Men för den sakens skull fick jag inte lov att sluta klia. Då fick jag genast en ”men hallå vad är det frågan om?!”-blick.

Det enda som fick den fröjdefulla lilla katten att slita sig från uppmärksamheten var ett ljud – som jag inte förstår hur den kunde uppfatta genom grönskans rasslande i vindens sus, grannarnas trädgårdsfest, flugornas surr och det avlägsna trafikbruset – som kom från andra sidan häcken jag var i färd med att frisera. Katten jamade till, satte sig upp och stirrade mot en punkt i häcken, som i mina ögon endast bestod av blad och trimmade grenar. Inte ens en fluga var i sikte just då.

Men katten fortsatte att stirra, svirrade på baken som för att hoppa rakt upp i bladverket. Stirrade och satsade. Fortfarande varken såg eller hörde jag någonting som kunde förklara det kompakta intresset för en nyklippt häck, inte förrän en fjäril plötsligt svävade över kanten och avtecknade sig som en liten älva mot den absolut molnfria blå himlen. Då slickade sig den lilla katten runt munnen och kilade runt på andra sidan häcken för att kolla om det fanns bättre åtkomst den vägen.

Det gjorde det inte, kan jag lugna alla fjärilsälskare. Katten strosade iväg för att begrunda saken i lugn och ro. Jag sa hej då men det brydde den sig förstås inte om. Själv fortsatte jag med mina sysslor, och lite senare, när jag pausade med min medhavda matsäck, tänkte jag på hur det är rätt skönt ändå att vara människa och kunna bre sig en ostmacka. Hellre det än en fjäril. Vilken dag som helst.

Har nog sett för många sci-fi- och fantasyfilmer

Drömde inatt att jag med jämna mellanrum, med manuell kraft, bröt nacken av mig själv för att byta skal. Sista gången misslyckades det, och jag fick problem när det strömmade till folk och myndighetspersoner för att begära en förklaring på alla konstiga knäckljud, samt det otrevliga faktum att utbytta skal lämnar spår efter sig…

Jag tror att jag har lite för mycket att göra just nu, det är då mardrömmarna brukar dyka upp. Men om jag haft mindre att göra hade jag kanske kunnat väva ihop en skräckhistoria kring bildminnena.

The Mercy

These days I seem to have trouble finding films that I truly enjoy. So I didn’t get my hopes up when I pressed play The Mercy.

But as it turned out I did like it. Admittedly, I got rather seasick when Donald Crowhurst set off on his rickety journey around the world, and the camera swayed and wriggled just to make sure that the viewers understood exactly how Mr. Crowhurst felt. I didn’t go so far as to throw up, as Mr. Crowhurst did, but I did stop and take a short break in search of my sea legs.

The Mercy is the story of Donald Crowhurst, who in 1968 dreamt of circumnavigating the globe and winning a large sum of money. He was an amateur sailor, an inventor and the father of three children. He left them and his understanding wife behind, sailing off in a trimaran, Teignmouth Electron, which he’d had built on short notice, pawning both his company and his house in the venture.

Crowhurst’s journey was riddled with difficulties from the very start, and things did not end well for him or his family.

If it hadn’t been for Colin Firth and Rachel Weisz playing Donald and Clare Crowhurst with gentle charm and quiet fortitude, I’m not sure I would have felt very sympathetic towards Mr. Crowhurst. After all, he did leave his family high and dry while pursuing his own private dream. But in this film, he is also portrayed as a man genuinely believing that he could pull the whole thing off – at least, he did at first – and improve life for both himself and his family.

The ending is a very sad one, but it’s also sort of beautiful. It’s the story of hopes and dreams that may or may not come true, but nevertheless keep people going.

 

Veckans mikronovell

Ena dagen låg han utsträckt på köksgolvet Andetagen i träda. Kölden underifrån stretade sig upp genom linoleumbeläggningen.
Nästa dag låg han på knä i svärmors krassliga rabatt och rev i tistlar och fräken. Presenterade sig som världens undergång för gråsuggor och myror. En spindel, två spindlar uppför hans ben. Tre spindlar. Han andades bort dem och lät resten vara.
Grannarna satt i sina utemöbler och sneglade. Deras mummel guppande i vinden. Deras skratt och framviskade hemligheter.
Svärmor tryckte fast händerna i valkarna ute på trappen. Skulle han ha en kopp kaffe, kanske? Innan han åkte vidare till körgårn?

Novellsamling

Har nu läst ut Stina Stoors novellsamling ”Bli som folk”, där bland annat ”För vår del” ingår och som jag blev helt knockad av när den vann Umeå novellpris 2012. Och det är fortfarande den av alla Stoors noveller som gör mig yr av beundran.

För några år sen köpte jag novellsamlingen på Bokmässan i Göteborg där jag stod och knäade i en förvånansvärt kort kö för att författaren själv skulle skriva nåt på försättsbladet.

Så tappad har min haka varit inför Stina Stoor att jag inte kommit mig för att läsa hennes lilla mästerverk förrän nu. Stoors författarkonst är med rätta hyllad och prisbelönt. Hon har förmågan att i sina unika detaljer och mikroobservationer måla upp berättelsens större och hemligare perspektiv med alla dess sorgsenheter, all dess hopplösa längtan efter att få höra till.

Det gör inte så mycket att sidorna ibland blir så fyllda av fantastik att jag kommer av mig och ger upp alla försök att förstå vad som är dröm och vad som är verklighet – och vad sjutton det var som egentligen hände. I ett par av novellerna blir jag avhängd nånstans på mellanrakan och får nöja mig med att avundas författarens imponerande språkliga kurvtagningar ända in i mål.

Min inre soffpotatis

…förvandlas till en yttre dito i ett fotbolls-VM som jag känner mig väldigt kluven inför men som jag ändå inte kan låta bli att titta på. Särskilt rolig hittills har Island-Argentina-matchen varit. Det ligger nåt mycket entusiasmerande i det att få ta del av nittio minuters äkta kämpaglädje och -glöd.

 

Räknas det?

Att kunna spela ”God rest ye, merry gentlemen” gnisselfritt på violinen mitt i sommaren hålls nog inte av den stora massan som en meningsfull målsättning. Vilken tur då att jag kämpar på med mina springmil och samtidigt minskar min massa. På så vis blir det legitimt att gnissla vidare, antar jag.

Synd att man inte bor i enslig villa, då hade jag fått ”God rest ye”-a hur mycket jag ville just nu, i denna sena timma. Som det nu är, har jag att välja mellan att koppla av från dagens sista uppdrag genom att…

a) gå ut i köket och bre mig en macka
b) se på ett reprisavsnitt av Brooklyn Nine-Nine
c) repetera lite matte
d) komma ikapp med bokföringen
e) plocka fram ritplattan och träna på att rita hästhovar
f) svepa av dammskyddet från mitt midi-keyboard och hitta på lite musik
g) gå och lägga mig
h) skriva en mikronovell

Jag väljer…

h) och sen c).

Här kommer mikronovellen:

Hon hade gett upp försöken att få med sig Edgar ut i världen. Han hade åtaganden hemma, sa han och räknade upp dem på fingrarna. Teaterrepetitioner, dirigentuppdrag, karatelektioner och orkidéodling. Hon nickade så att han skulle förstå att det var hon som förstod.
Hon gjorde diverse resor i diverse väninnors sällskap, och tvekade sedan över sin ryggsäck. Det var dags att annonsera. ”Sökes: snarkfri, gnällfri, slöhetsfri, tråkighetsfri, irritationsfri, begravd-med-näsan-i-sitt-twitterflöde-fri reskamrat med förnuftiga skor och upptäckarglädje i sin gps.” Hon insåg att ingen var på det viset. Så redan nästa dag gav hon sig iväg med ingen, och ångrade sig aldrig.

Lätt att snöa in

När man äntligen får möjlighet att titta på Brian Greenes och andras förklaringar av kvantfysiken och dess ”weirdness” är det mycket svårt att slita sig. Inte för att jag egentligen förstår vad det är frågan om, men det gör ju inte de heller. Egentligen. Även om jag tror att kunskaper i matematik av den högre skolan är till stor hjälp…

Ibland (rätt ofta faktiskt) kan jag tycka att det var fanken också att jag inte valde naturvetenskaplig linje på gymnasiet.

Target acquired

Kan inte hjälpa att jag blir lite nervös när folk i receptionen på gymmet plötsligt börjar säga saker i stil med ”du hänger verkligen i” och ”du är här, vadå, 5 dagar i veckan?”.

Mycket oroväckande. Det betyder att man märks. Jag är inte så förtjust i att märkas.

Kan det bero på att de flesta som tränar är tjugonånting, och att det är ett tag sen jag själv var det? Eller beror det på att alla som tränar där, även de som inte  är tjugonånting, är klädda i åtsittande fantomentrikåer, wysiwyg, medan jag själv sveper förbi i löst sittande träningskläder med garanterat hög töntfaktor? Eller beror det på att jag är där ungefär samma tid varje dag, alltid med andan i halsen för att hinna in och ut innan klockan blivit 15.30 och mitt dagkort skriker ”Haaa! 80 kronor i böter!”?

På det hela taget är detta fjantiga funderingar. Det viktiga är att jag har avverkat fem mil den här veckan, fyra på löpbandet och en i Skatås (längs hurtbulliga, hemskt kuperade enmilaren i alltför många sommargrader – drack så mycket vatten att magen ännu står som en spärrballong).

Vad jag ville komma fram till var att jag inför springrundan ägnade en timme åt att leta efter nån bra ljudbok att ladda ner. And lo and behold! I found a site with goodies like Asimov, Conan Doyle, Dumas, Stevenson et. al. Check it out!

Förresten har jag hittat en serie på Netflix som Emmett sa att man troligen inte kan berätta för andra att man gillar och samtidigt försöka beskriva vad den handlar om utan att bli rekommenderad en tvångströja. Men jag kan inte låta bli att skratta åt Santa Clarita Diet. Det är en urknasig och egentligen urlarvig serie som handlar om en familj som försöker få vardagen att fungera trots att mamman plötsligt drabbats av en mystisk och djupt störande sjukdom. Än så länge har vi bara kommit till episod 6, och den slutade med att jag skrattade så mycket att jag ramlade ner från soffan. True story.

Senaste Tomb Raiderfilmen

Trots att Alicia Vikander gör en fin insats som en Lara Croft i vardande så känner jag mig lurad på själva äventyret. För mycket pappaproblem, prat i närbild, klyschiga scener med en halvgalen huvudfiende, segt dragna slutsatser, förbihasplade gåtlösningar, benbrytande kollisioner som borde ha fått hjältinnan att gå hädan redan inom de tio första minuterna, samt ett forntida mysterium som aldrig verkar ha varit något mysterium.

Som tröst måste jag genast se den första – och bästa – Tomb Raiderfilmen med Angelina Jolie. För spela spelen hinner jag inte. Dödlinorna hänger över mig som spindelnät.

Hemma igen

…efter en välbehövlig minisemester vid Hanöbukten. Gassande sol, kall blåst. Ett vackert Åhus med omnejd, och underbara sandstränder. Badade i havet för första gången på evigheter. Sista dagens plurr ville jag alls inte avbryta. Kände mig som barn på nytt. Och eftersom det ännu inte blivit badsäsong (trots 22 grader i vattnet) fick man ha havet, stranden och sanden nästan helt för sig själv. Hur lyxigt som helst. Till och med Emmett hoppade i böljan blå. Lovely!

På en gata i de äldre delarna av söta Åhus.

 

Före dopp är det bäst att rekognoscera lite. Varning för havsströmmarna.

Läslyssnar just nu på

…Johan Rabaeus när han läser ”Strindbergs stjärna” av Jan Wallentin. Och det gör han väldigt, väldigt bra. Det är därför jag ”bläddrar vidare” trots att handlingen är ganska mycket för långsam för mig. Detaljerna och förklaringarna är så många och långa att jag bland annat hade kunnat vara expert på grottdykning vid det här laget om jag bara varit intresserad av alla steg-för-steg-beskrivningar.

Romanen kom ut redan 2010 så troligen är jag den enda i Sverige och världen som ännu inte har läst den. Har förstått att den storsålde till en massa länder innan den ens hunnit gå i svenskt tryck.

Den handlar om jakten på några mystiska föremål med anknytning till nazistiska illdåd och alternativa skildringar av Sven Hedins upptäcktsresor i Centralasien och Andrées luftballongfärd mot Nordpolen.

I centrum för handlingen står den tungt självmedicinerande symbolexperten Don Titelman, och så småningom tycks även en parapsykologiskt begåvad italienska bli en kraft att räkna med i sökandet efter svar på vad det är för märkliga föremål, ett kors och en stjärna, som har hittats av en grottdykare i ett gruvschakt i Dalarna.

Alltihop låter upplagt för äventyr, och nu när hälften av boken återstår så hoppas jag att det ska börja på allvar.

Bladverk

Satt och betraktade den frodigt växande oxeln utanför fönstret och undrade vad som pågick mellan skymning och gryning bland rötter och kapillärkrafter, grenar och bladnerver, skatbon och myrfötter.

Funderingarna ledde till ett nytt musikstycke, döpt till ”Foliage” (med alltför många sidor partitur för att jag ska tya att lägga upp dem här.)

Inte bra, PostNord. Inte bra.

När vi väntat överdrivet länge på en försändelse som varken kommit fram till oss eller åkt tillbaka till avsändaren försökte jag komma i kontakt med utdelningskontoret. Bara för att få svar på vilka rutiner de följer när det står korrekt gatuadress på försändelsen samtidigt som avsändaren skrivit fel namn på kuvertet. Tar brevbäraren med sig brevet ut på rundan för att kolla om namnet står på nåt av brevinkasten? (Vi har satt upp en extralapp på namnskylten som ska matcha avsändarens tabbe.) Skickas brevet till adressundersökning? Eller går det direkt tillbaka till avsändaren? Varför har det i så fall på en hel månad ännu inte dykt upp hos just avsändaren?

Först fick jag vänta i drygt 80 minuter på att ens komma fram till PostNords kundservice. Som gav mig ett telefonnummer till nån okänd person på Företagscenter, vilket var det närmaste de kunde komma. Denna person vägrade svara i telefon. Jag blev ombedd att lämna ett meddelande, och sen hände inget mer. Då försökte jag med diverse telefonnummer som hade med jobbsök som brevbärare att göra, i hopp om att de skulle kunna ge mig ett fungerande telefonnummer, men de svarade inte heller. ”Lämna ett meddelande”, ”Lämna ett meddelande”.

Visst, jag kan lämna ett meddelande:

Alltså, inte nog med att brevet inte delas ut, varken till adressaten eller avsändaren; ni som bär ansvaret gör er oåtkomliga för den allmänhet ni har i uppdrag – och betalt för – att serva. Vad ska man säga om det? Ska man köra med poppisuttrycken och säga att det inte är ”okej” och att det är ”helt oacceptabelt”? Nä, för vad hjälper det? Försändelsen, betald och allt, är och förblir borta. Stulen, får man väl säga, av folk med köra-huvet-i-väggen-telefonnummer. På sätt och vis är jag impad. Ni har hittat er grej, och det är ingen som hindrar er från att bara köra på. Det borde vara tummen upp. Men ni får tummen ner. På Colosseumvis.

När man borde sova

…bootar man om sitt inre system från ord till noter, drar åt sig sitt lilla keyboard, öppnar MuseScore och börjar mata in toner.

Resultatet blev nåt som Emmett associerade med tennsoldater i smått sorgsen kamp för att komma vidare. Jag lånade idén om tennsoldater när jag skulle döpa stycket. Det fick jag.

Träningsvärken Allan

Trots att jag gymmar varje vardag i veckan så hittade jag helt nya muskler i kroppen igår när vi skulle slå ner stängselpålar med en slägga som var x antal nummer för tung. Den var mer lik Tors hammare än ett lagom hanterligt verktyg i spännande terräng. Och idag fortsätter äventyret. Jag kommer att bli tvungen att köpa nya kläder på grund av alla svällande muskler. Hulken lär bli grön av avund. Eller, vänta lite, hur var det nu…?

Senaste favoriterna

”Collateral” med Carey Mulligan och ”Altered Carbon” med Joel Kinnaman.

Collateral is about a no nonsense detective (Mulligan) who starts investigating the death of a pizza delivery man and ends up grappling with spies and criminals operating on an international level.

Altered Carbon is about a prisoner (Kinnaman) who is brought out of a 250 year long nap in order to investigate the death of a man who stands for everything he once fought to end.

I övrigt har jag burit omkring på en pensel den senaste veckan utan att veta varför. Där har den legat, i ryggsäcken, varje gång jag öppnat för att fiska upp en bok, mina nycklar, mina gymdojor, mina glasspengar, etc, etc.
Varje gång jag sett penseln har jag tänkt att jag ska lyfta ut den så fort jag kommit hem. Och varje gång jag kommit hem har det fallit ur medvetandet.
Men en pensel kanske kan vara bra att ha med sig. Ungefär som en schweizisk armékniv, fast bättre. För int’ fan finns det nåt penselverktyg i den schweiziska armékniv som jag äger i alla fall. Även om det gjort det så hade det kvittat eftersom jag alltid glömmer min schweiziska armékniv hemma i skrivbordslådan. Hver gang.

Lutning inledd

Det börjar luta åt att jag snart byter jobb, från skrivbordsjockey till fasadklättrare. Har i alla fall börjat ställa in mig på det mentalt. Och köpt utrustning, inklusive fastskruvningsbar keps.

Nostalgia

Last night, I revisited the Life of Brian. Ages ago, when I first saw the film, I laughed my head off. Last night, I didn’t laugh even once. Instead, I felt sad. Don’t know why, exactly. Perhaps it was to do with the people of the past, all lost now.

Handen på hjärtat

När man är förkyld och har feber är saker och ting inte lika skojiga som de möjligen borde kunna vara.

Och låt mig erkänna att det med huvudet fullt av värk är en extra stor utmaning att översätta maxat snabbrappad text och få den att ligga rätt i både munnen och rytmen, samtidigt som en massa andra röster också ska vara med på ett hörn.  I två minuter. Det låter inte mycket, men det är det när varje stavelse räknas. Tro mig.

En lösning inför framtida problem är kanske att redan nu ta för vana att dagligen lyssna på hiphop. Som jag gillar nästan lika mycket som dansbandsmusik.

Var hon ironisk nu? Va? Var hon det? Va?

Fråga

Vad gör man när det står som allra mest nödvändiga punkter på schemat (söka ett jobb med trygg inkomst, vilket i sig själv är ett heltidsjobb; försöka städa bort grannkattens nysframkallande, ögonkliande, storvirvlande, luddiga pälsgåvor i soffor, sängkläder, mattor och lampor; deklarera x 3, fara till Sahara eller kanske bara till Gråbo och vårröja i en stor trädgård, handla, tvätta, laga mat, hinna ut i dagens sista solljus, med mera med mera)?

Svar: Man öppnar MuseScore och gör musik.

 

Tintin revisited

Har gått i barndom. Läser och bildbeundrar just nu Tintin på originalspråk. Det är coolt. Man lär sig nya saker. Som att man, när man står i en egyptisk öken och undrar vart sjutton professor Philémon Siclone tagit vägen, inte ropar ’Allo! ’Allo! utan Ohé! Ohé!

Jag menar, wow, who knew, liksom?

Toutes les personnes qui parlent Français, évidemment…

Zut alors.

Nygjord musik

En högst ovetenskaplig studie (läs ”känsla”) ger vid handen att jag ägnar mer och mer tid och energi åt varje nytt musikstycke som jag knåpar ihop.

Åtminstone resulterade den senaste kompositionen i 10 sidor partitur, så många att jag avstår från att lägga upp dem här.

Men själva musikfilen kan i alla fall få vara med. Jag har döpt stycket till ”Vagabond”:

Livet på en pinne

Ägnade hela helgen åt deklarationsting (med en timmes paus i löparskor och regn) och hela måndagen åt att byta till sommardäck på två bilar, och måndagen var tveklöst den roligaste dagen trots att jag knäckte till bästa pekfingret och nu tangentknattrar med viss tvekan.

När  – om? – den egna bilen kommer tillbaka från verkstaden ska det bli skojigt att få byta till sommardäck på den också. Jag gillar helt enkelt domkrafter, kopparpasta, tryckluftsverktyg, och för stora overaller. Det är kul!

Slightly surprised

The news that several members of the Swedish Academy have decided to resign from their work in the academy (but not from their pay, of course, since they have been chosen for life) is rather disconcerting. If those academy members who think the academy functions in a wrongful manner simply opt out, who then is left to steer the skiff out onto healthier waters? It would have been nice if the honour of being a member of the Swedish Academy came with some grit.

Jobb med finfina biverkningar

Tack vare en julfilm som jag fått i uppdrag att dubböversätta så fick jag anledning att bege mig till biblioteket för att skaffa fram referensmaterial. Julfilmen är nämligen baserad på Frank McCourts självbiografiska ”Angela’s Ashes” (”Ängeln på sjunde trappsteget”, övers. Thomas Preis), som jag bara hört talas om men inte läst.

Jag fäste mig redan vid första sidan, och ryckte åt mig även översättningen av denna Pulitzerbelönade bok. Det är en himla tur att julfilmen är så väldigt fin och trevlig i sig själv.  Annars hade det varit extra infernaliskt svårt att slita sig från McCourt, som dessutom är väldigt rolig att lyssna på.

Another day

…another piece of music, fresh out of my KORG midi keyboard and MuseScore.

When putting it all together, it was not my intention to make something that gave off a  serious ”sad movie” vibe. But I’m feeling a bit under the weather at the mo, so I’m guessing that that has something to do with the end result of this lovely evening’s musical experiment.

The fact that I actually ended up liking this piece was the doing of the one and only Mr Cohab, who saved my composition from an offensive counterbase and gave the floor to an oboe instead. Much more pleasant and integrated, listening-wise.

 

Ännu mer hemmagjord musik

Idag blev några saker inställda som gjorde att vi fick chans att göra mer musik, MuseScore, KORGen och jag. Det hela började med att kära Emmett konstaterade att de musikstycken jag hittills gjort går i samma tempo, och att man hör att det är jag. Så då tänkte jag att nu jäklars ska jag göra nåt heeelt annat. Jag tror inte jag lyckades så bra med just den saken.

Men Emmett lyssnade och sa nåt om Nino Rota som inspiration, och det kan han kanske ha rätt i (jag tänkte på en absurd cirkus när jag petade med noterna och de rätt så skrälliga instrumenten), men jag kunde ha påpekat att jag nog mest är inspirerad av Emmett.

Det var för övrigt han som föreslog en fördubbling av melodistämman i ett träblås av nåt slag, för att på så vis slippa drunkna när stråkinstrumentet gör entré.

En bit i taget…

Efter att på dryga milspringrundan ha tampats med övernaturlig motvind – den blåste med full kraft hur vägen än svängde (hus och berg skapade vindtunnlar längs asfalten), och sen ha tampats med en skrivare som envist tjatade om att pappret var slut (när det var den själv som hela tiden tuggade i sig alla ark), och sen ha blivit jävla arg på Poseidon som på elva månader har höjt p-avgiften med nära 30 procent, bara för att de kan – hur stavar man till ”giriga ockrare”? – så hjälper det att avsluta dagen med nåt som skänker lite energi och glitter i tillvaron. I mitt fall denna dag: att leka med MuseScore och KORGen.

Manuell volymsänkning rekommenderas.

 

KORGen till nytta igen

Det var ett tag sen jag hade tid att göra egen musik, men idag blev det äntligen av. En liten 32-taktare med pentatoniska vibbar.

Och som vanligt: manuell sänkning av volymen är helt nödvändig före uppspelning. Annars blåser man ut hjärnan, öronvaxet eller vad det nu är man har valt att gå runt med i sina kraniala gömmor.

 

En frestelsens impuls

Under bråkdelen av en sekund kände jag mig helt absolut nödvändigt tvungen att hoppa på Ann Ljungbergs tåg till Bokmässan. Från och med april ska hon skriva och göra färdigt en bok lagom till årets bokmässa i Göteborg, och hon erbjuder max 12 personer att vara med och parallellskriva sina egna böcker tillsammans med henne. Beroende på vilket paket man köper får man olika nivåer av stöd och hjälp. I det billigaste paketet ingår endast en kurs, och i det dyraste ingår allt (tror jag), även tryck och exponering i hennes monter i september.

Har man en självklar bokidé, benhård beslutsamhet samt massor av tid och energi och dito pengar, så är det nog jättebra att boka plats i skrivarkupén, destination Göteborg 2018.

För egen del studsade jag inför de 32000 kronorna som det dyraste och mest målinriktade paketet innebar, men jag tror också att det för många kan vara värt beloppet.

Jag tänker ofta på den kända författare som en gång sa att man ska aldrig behöva betala pengar för att man har skrivit en bok. Den som jobbar är den som får pengarna, den som konsumerar ens arbete är den som betalar.

Med detta sagt inser jag naturligtvis att det i ovan nämnda bokmässepaket ingår en rad tjänster, som naturligtvis också är sådant konsumenten ska betala för.

Kanske om jag haft en hög med pengar som låg och samlade damm nånstans…

 

En ängslans tanke

Läste en första recension av den nya TombRaider-filmen, och nu är jag djupt bekymrad. Jag har längtat mig fördärvad efter en ny äventyrsfilm med den supercoola Lara Croft, helst spelad av Angelina Jolie, men nu vete sjutton:

Den enda häftiga actionhjältinnan på tusentals mils avstånd, har enligt SVT:s filmkritiker, blivit en som gråter, blir rädd och får stryk.

Och varför detta skulle vara något positivt övergår mitt förstånd, men enligt recensionen gör det henne ”mänsklig” och del av en ”charmig” känsla.

Är det nån som har sett James Bond gråta, eller Indiana Jones för den delen? Har nån sett Jack Reacher bli rädd? Gråter Jack Sparrow en endaste gång? Går det bra att se dessa figurer på filmduken ändå? Finns det nån som klagar på att dessa män har en ”psykopatliknande mental inställning”, bara för att de har magen full med is när de löser alla sina skruvade äventyrsproblem? Vem ser en film i äventyrsgenren för att få se huvudrollstuffingen gråta? Varför ska kvinnliga hjältar behöva följa andra regler än manliga hjältar?  Varför ska flickor vara rosa, och pojkar leka med bilar? Varför är reklamklippen i  tevekanalerna för både barn och vuxna fulla med med kvinnor/flickor som kråmar sig framför spegeln medan män/pojkar är i farten med aktiva saker? Vad handlade metoo-rörelsen om? Värderingar?

Alla dessa frågor utan svar.

Tillbaka till TombRaider: Jag hoppas verkligen att jag målat fan på väggen. Jag hoppas innerligt att Mr. Cohab, som sett några klipp ur filmen, har rätt när han säger att den faktiskt verkar helt okej. Time will tell…

Liten filmreflektion

Såg Three Billboards Outside Ebbing, Missouri häromkvällen, och man kan väl konstatera att det inte är något som direkt händer i filmen, och att figurerna inte verkar följa någon direkt inre logik utan bara beter sig på det sätt som manusförfattaren behöver i stunden för att få ihop varje enskild scen med så maxade konflikter som möjligt. Men Frances McDormand är bra. Såklart, hon fick ju en Oscar för sin insats. Det fick även Sam Rockwell, som spelar en märklig byfånebonnlurkpolis. Go figure.

Vi såg även The Shape of Water, den bästa filmen enligt Oscar. Jag måste erkänna att jag inte håller med. Som Mr. Cohab sa: Filmen handlar om kärlekshistorien mellan en kvinna och en fisk, och sånt är svårt att relatera till.

Back from a Journey

Note to self: Next time you feel down in the dumps, please watch the Journey gameplay, the one with no commentary: https://youtu.be/bkL94nKSd2M

It’s completely otherworldy, and its graphics, storyline and music will fill you with awe, and it will calm you and make you forget whatever it was that got you down in the first place. It’s 77 minutes well invested.

Får väl säga som Averell Dalton

…att jag känner mig konstigt så trött.

Och jag får väl svara mig själv à la Joe Dalton: ”Det är ju för att du har arbetat, din idiot!”*

Det är helt sant. Jag kämpar på med min Adobe Illustrator-kurs på egen hand, och det är inte klokt vad tung man blir i huvudet av att försöka hitta alla verktyg och funktioner i en annan programversion än den som gäller för läroboken, som dessutom är på ett annat språk än det man själv sitter med.

Vet inte hur länge jag till exempel försökte byta perspektiv på en rektangel som skulle bli ett fönster innan jag blev så arg att jag trodde att jag skulle självantända. Men så kom Mr. Cohab med sitt lugn och sin höga IQ – som vanligt – och löste gåtan genom att han upptäckte att den separata sifferpanel som jag använder inte svarade på rätt sätt mot programmet och att jag därmed enbart kan använda tangentbordets siffror om jag vill kunna byta perspektiv på objekt som skapats med perspektivverktyget. Japp, där försvann de timmarna…

*Det var i det Lucky Luke-album som bröderna Dalton tänker råna banken genom att låtsas vara anställda.

Oj då

Jag har missat att det varit bokrea! Eller pågår den fortfarande?

Fast … vad jag skulle ha köpt om jag varit på alerten är jag inte helt säker på. Något om astronomi, troligast.

Nu får det väl istället bli att man plockar fram alla stjärnböcker som redan finns här i hyllorna och återstiftar bekantskapen med deras mäktiga innehåll.

Men först ska jag iväg till stadsbiblioteket och se om jag kan hitta en död handelsresande. Och kanske något mer med Anthony Horowitz korkade privatdeckare Tim Diamond. Än så länge har jag bara läst South by Southeast och Public Enemy Number Two, och konstaterar att de inspirerar till eget skrivande. För första gången på mycket länge får jag lust att knåpa ihop egna texter igen. Det är bra. Det är mycket bra.

 

 

Denna köld

Mr. Cohab har fått flunsan i de torra, blåsiga och bitiga minusgrader som råder just nu, de värsta på länge. Han blev sjuk för en vecka sedan, och orkar fortfarande knappt ens hasa runt här hemma i lägenheten. Men läkaren på vårdcentralen, så ung att hon nästan var nyfödd, sa att han gärna kan gå till jobbet, inga problem.

Isgatorna i vår stad ligger som ett faktum sedan ganska lång tid tillbaka, den statiska elektriciteten får grannkatten att ge mig djupt svikna blickar när jag gör som hon vill och klappar henne, och den ödsliga vinandet genom ventilerna får mig att undra hur alla hemlösa klarar sig.

Världens lyckligaste just nu!

Vad kan vara bättre än att få översätta en serie som man verkligen tokgillar, typ The Hollow? Svaret är att få översätta TVÅ serier man verkligen tokgillar, typ The Hollow OCH en ny serie som heter Hilda och bygger på Luke Pearsons böcker om en orädd flicka  på ständig jakt efter äventyr.

Jag är så gla så gla så gla!

Nu ska jag till biblioteket och försöka få tag på några av böckerna. Jag låtsas att jag måste ha dem som referensmaterial och inte alls för att läsa, bläddra i och trivas med (vuxna människan).

All vår början bliver svår…

Just nu önskar jag att jag kände nån som var duktig på AI (som i Adobe Illustrator), men jag känner bara folk som är duktiga på Excel, harmonilära, kampsport, kattuppfödning, rostskyddsbehandling, projektledning, matematik och fårvallning. Ingen AI-kompetens nånstans i sikte.

Och jag som så gärna vill lära mig programmet – vektorgrafik hälsar att den skulle kunna vara min grej.  Men jag börjar redan bli smått crrrrazy på att jag inte förstår hur man handskas med ytorna runt fältet man skapar med en blob brush. Jag menar, hur ända in i glödhetaste ruttenägghelhavre gör man en höna grön?

Grundboken som jag lånat är väldigt bra men inte tillräckligt modern för att ha hunnit avhandla ämnet blob brush. Så… varför händer inget när jag försöker fylla ytan innanför blob brushens blob-fält?

Jag vill att min höna ska vara grön. Jag vill det så innerligt att det gör ont. Men det skiter väl AI i.

 

 

Charlotte’s web

Jag undrar om inte E.B. Whites bok om hur grisen Wilbur räddas från slakt av spindeln Charlotte är den finaste berättelse jag nånsin läst. Jag missade den under min egen barndom, men bättre sent än aldrig. Helst hade jag velat läsa den på originalspråk, men biblioteken verkar ha rafsat bort just de exemplaren. Och det gjorde väl inte heller direkt ont att läsa översättningen ”Fantastiska Wilbur” av fenomenala Britt G. Hallqvist.

Ramverket i berättelsen är livet på landet under ett år, och man får följa med från födelse till död bland både växter och djur. Utan pekpinnar och sentimentalitet, och med en stillsam dos humor, lyfter E.B. White fram det vackra i det enkla och skapar ett underbart lugn kring livets kretslopp, det som annars kan göra vem som helst nervös.

Wilbur får sitt namn när han som ynklig spädgris räddas från yxan av Fern Arable. Hennes föräldrar är vänliga själar och stoppar därför undan yxan och låter henne föda upp grisen med nappflaska. Så småningom blir Wilbur för stor för familjens inhägnad och får flytta till morbror Zuckermans gård. Där äter han och mår bra, men har det samtidigt lite tråkigt eftersom inget av de andra djuren vill leka med honom. Råttan Templeton är upptagen med att samla mat, gåsen ruvar sina ägg och lammet tycker att han är för smutsig.

Enformigheten och ensamheten gör Wilbur deppig, och han slutar äta. Då hörs en liten röst från ingenstans. Det är spindeln Charlotte som iakttagit honom från sin plats i ladans öppning och bestämt sig för att hon tycker om den lilla grisen och vill bli hans vän.

Till en början är Wilbur tveksam till henne eftersom hon dödar andra djur, men så småningom inser han nyttan med en spindel som håller flugbeståndet nere. Dessutom blir han under berättelsens gång varse vilket gott hjärta den lilla spindeln har, och hur modig och benhårt lojal hon är mot sina vänner.

Det får hon chans att visa när Wilbur får reda på att Zuckerman tänker slakta honom till jul. Wilbur blir förtvivlad. Han vill inte skiljas från gården och djuren där. Han är förälskad i livet. Charlotte lovar att hon ska rädda honom. Än så länge vet hon inte hur, men hon lovar att fundera på det tills hon hittat en lösning. Hon är väldigt säker på sin sak, och Wilbur litar på henne. Han gör som hon ber: tar det lugnt och trivs medan hon grunnar.

Och till slut kommer hon på det. Hon jobbar hela natten med sitt nät, och på morgonen glittrar daggdropparna i hennes text: ”Some pig”. Familjen Zuckerman, familjen Arable och de andra tror att det är högre makter som vill berätta för dem att Wilbur är en fantastisk gris, och han blir snart känd i hela trakten.

Efter ett tag lägger sig uppståndelsen, och Charlotte är tvungen att göra om sina bedrifter ett antal gånger – med hjälp av Templeton och de andra djuren på gården – innan Wilbur slutligen får ett specialpris på en höstutställning och därmed går säker för yxan för all sin grisliga framtid.

Men Charlottes insatser på marknadens utställning har tömt henne på all kraft, och hon vet att hon snart ska dö. Wilbur blir upprörd men bestämmer sig för att åtminstone rädda hennes äggsäck och ta hand om alla hennes hundratals små spindelungar när de kläcks.

Wilbur körs hem från utställningen, och Charlotte dör i ensamhet.*

Vintern kommer (utan att Wilbur blir julskinka), och när sedan våren börjar spira kläcks Charlottes äggsäckar. De flesta av de små barnen seglar iväg med hjälp av sina silkestrådar, men tre av dem stannar kvar i ladans dörröppning där Charlotte en gång bodde. Där fortsätter de att hålla Wilbur sällskap tills det är dags för nya generationer att ta deras plats. Wilbur gläds åt dem allesammans, men han glömmer aldrig sin vän Charlotte. Hon var i en klass för sig.

 

* Och ja, det är fullt möjligt att en spindels död gav mig en tår i ögat.

Opp, Amaryllis

Tänk att den vaknade till slut, vår Amaryllis som bara var en tvärhand hög när jag köpte den i december, och som nu har blommor som vardera är större än en hand.

Det kan hända att Amaryllis blivit min nya favoritblomma. Åtminstone för stunden.

 

 

Soundcloud

Jähäpp. Så har man då äntligen uppdaterat sitt Soundcloudkonto och gett det där liggande enda, och numera ganska gamla, diktspåret lite musikaliskt sällskap i form av tio musikkompositioner. Tänkte nämligen att det kunde vara fiffigt att samla allt som har med egen musik att göra på en sida, och allt som har med bild att göra på en annan.

Frågan är bara var man bäst lägger sina bilder. Tumblr, Instagram eller  nåt annat? Frågade Mr. Cohab, i hopp om att han skulle ha några sociala medier-junkies som arbetskamrater, men det var som väntat noll napp på den fronten. Attans.

I valet mellan ritplatta och keyboard

…var det ovanpågrannens dumdumentoniga basgångar på högsta volym som till slut fick mig att fly till hörlurarna och eget musikskapande.

Jag är rätt så nöjd med min komposition, även om jag ser och hör saker som jag behöver jobba på i mitt fortsatta musikihopknåpande. Frågan är nu bara om jag ska tacka den vansinnigt trevliga människan ovanpå för besväret eller om jag ska fortsätta räkna till 58000 varje gång jag ser honom…

Obs! Volymen är det ständiga sorgebarnet. Den behöver sänkas manuellt före uppspelning. Annars risk för tinnitus.

 

F’låt igen

När jag i det förra inlägget skrev att jag inte har ro att tillägna mig fiktiva ting så glömde jag bort att jag inte skäms för att soffparkera och glo på film.

Den senast sedda är Pirates of the Caribbean-filmen ”Dead men tell no tales”. Jag minns att jag blev spralligt förtjust över den första filmen, och att jag sedan blev alltmer besviken på de efterföljande. Så varför jag började titta på nummer fem i raden är en smula oklart. Möjligen är jag en obotlig optimist som tänkte att nu, ja nu jäklar har de hunnit ikapp sig själva och snott ihop nåt helt suveränt.

Det hade de inte.

Obs, obs, obs! Nu följer text som avslöjar handlingen i denna produktion. Läs inte vidare om du med egna sinnen vill uppleva denna drygt två timmar långa marina storslagenhet.

Ye be warned. Sista chansen att vända tillbaka…

Okej.

Historien handlar om unge herr Henry Turner som är fast besluten att lyckas med det ”omöjliga” uppdraget att hitta Poseidons treudd, med vars hjälp han tänker bryta förbannelsen som vilar över pappan. Detta samtidigt som en ung vetenskapskvinna med djup urringning vill göra detsamma av grumliga skäl som har med hennes pappa att göra, nåt om att hon inte vet vem han är och att hans karta till treudden är hennes enda länk till honom. (Hon verkar uppslukad av bekymmerslös längtan efter en pappa som lämnade hennes lilla spädbarnsjag på trappan till en kyrka eller nåt liknande). Samtidigt finns det en zombiekapten med fladdrande hår som också vill hitta treudden. Men det kommer han på först sedan han med kapten Barbossas hjälp har hittat Jack Sparrow, som han av ett tämligen tunt skäl vill hämnas på. Allt detta sammantaget ger en film där alla springer runt och skriker och gapar och överlever omöjliga fall och flygturer medan de jagar eller flyr från varandra.

Som en extra krydda har man beslutat slänga in en brittisk officer som är så monomant fokuserad på att få ha ihjäl den urringade vetenskapskvinnan att han jagar henne längs myllrande gator, genom grumliga gränder, via skottlossningssäkra hötappar och kanonskjutna torg för att slutligen sätta segel och rejsa ikapp henne över de sju haven (som det känns). Och gissa vem av dem det är som dör…

Under tiden sysslar Jack Sparrow med just ingenting annat än att bakfull vakna upp i ett inbrottssäkert kassaskåp tillsammans med borgmästarens fru (med uppknäppt klänningsliv ifall publiken nu skulle tro att de bara suttit där inne i det syrefattiga mörkret hela natten och räknat pengar), för att därmed påbörja en virrig flykt som fortsätter hela filmen igenom. Att Sparrow alls börjar springa (eller snarare lifta med ett skenande hus) beror på hans på alla sätt obegripliga närvaro i kassaskåpet eftersom borgmästaren prompt ger de brittiska kolonialsoldaterna order att döda honom; att han fortsätter springa beror på att han på ett krystat magiskt sätt, täckt av grisdynga, råkar aktivera zombiekaptenens obönhörliga jakt på honom.

Johnny Depp är sötare än alla flickor jag vet, med ögonskugga och allt, men hans Jack Sparrow blir alltmer överdriven för varje film. Kanske beror det på att han får allt färre vettiga repliker att säga? Det gäller hela persongalleriet, tyvärr, men man kan i alla fall fascineras av filmens specialeffekter. Javier Bardems zombiekapten kan inte ha varit särskilt lätt att cgi:a. Inte heller det delade havet med hysterisk finalaction på havets botten.

Men pricken över i måste ändå vara när Keira Knightley, i sitt första och enda uppdykande i filmen, kommer dansande över kullarna för att rusa sin länge saknade Jack Turner till mötes. Det var Svindlande höjder. Det var Sound of Music. Det var episkt.

 

F’låt

Syrran hade varit på jobbföreläsning och lyssnat på Robert Karjel som enligt henne talat så entusiasmerande att hon blivit tårögd, och så hade jobbet köpt två av Karjels medhavda böcker åt alla sina anställda. Men syrran, som har ett 60-timmarsjobb, har ännu inte hunnit läsa dem. Därför lånade hon med strålande ögon ut dem till mig med orden ”Det ska bli roligt att höra vad du tycker!”.

Mina förväntningar sköt i höjden, i tron att böckerna skulle förmedla unika tankar om kollektiv intelligens och annat intressant som jag hört Karjel prata om på YouTube.

Alltså. Glad i hågen började jag på första sidan … och insåg att det var en kriminalroman. Så ock den andra boken. Denne man måste ha hur mycket energi och brain power som helst som hinner med att spotta ur sig skönlitteratur mitt i allt helikopterflygande och divisionschefande och överstelöjtnande och föreläsande, men jag hinner tyvärr inte med att läsa påhittade saker just nu. Tiden rinner iväg och jag blir myrkrypig om jag gör annat på min lediga tid än försöker vara kreativ eller lära mig nya saker.

Så nu undrar jag hur jag ska kunna mobilisera modet som krävs för att göra syrran besviken och förklara att hennes vänlighet var pärlor kastade till svin. Aj.

Ingen blå blodmåne i perigeum i sikte

Snöblandat på kinderna och mjölkigt på himlen. Bor man i Göteborg är det bara så det är. Visserligen gillar jag rugget och hade gärna varit ute ett bra tag till, men jag hade också mycket gärna velat se månen ordentligt nu när den både är blå och i perigeum (för andra gången den här månaden).  Och de som bor på rätt håll i världen har dessutom kunnat se en månförmörkelse med ljus från solen filtrerat genom jordens atmosfär så att månen tett sig röd.

Så var det med de himlafenomenen, den sista dagen i januari.

Men det är lite fint här ändå, tycker jag.

 

 

 

Fårkalendern äntligen klar

Hurra, min kära fårkalender blev färdig till slut! Nu väntar jag bara på att Vistaprint ska leverera den på extra glansigt papper också.

Att hela januari gick bort gör inte så mycket eftersom jag valde januaribilden även som omslag.

Jag hoppas väldigt, väldigt mycket att slutresultatet ska vara en skojig sak att hänga här hemma på väggen. Varje bild, tillverkad på Wacomritplattan, i Photoshop, illustrerar nåt som har med får (och vargar) att göra, och 2018 års månader bär sålunda följande titlar: Fårmation, Fårskallig, Fårell, T-Fård, Fårsytesagan, Fårt Knox, Fårstek, Fårsränning, Fårsadel, Milos Fårman, Harrison Fård och Snälla får klappar.

I’m so childish it hurts.

Återhämtad

Två av grannens katter övernattade här igår, den ena mycket grinig och reserverad och den andra mycket nyfiken och social. Bland annat fick jag av den sistnämnda hjälp med att översätta eftersom hon la sig på mitt tangentbord och skrev mystiska kattsaker i stil med ddddddddddddddddzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz44444444444444444444444444iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii. Det var också hon som höll mig vaken hela natten genom att komma farande så fort jag bytte ställning i sängen (yes, I’m a bed tosser) för att trampa runt på mig och tugga på mina fingrar. Det var så hjärtknipande sött, det att varje gång jag öppnade ögonen i grumlingsljuset, få se hennes siluett på skrivbordet i ständig beredskap att komma rusande vid minsta ursäkt (ögonkontakt eller rörelse). När jag äntligen gav upp och klev upp så var hon så totalt utmattad av allt nattligt busande att hon somnade som en sten i fönstret.

Själv tillbringade jag resten av dagen som i en dimma. Vågade inte ens göra det som jag hade föresatt mig, att göra bokslut för 2017 och förbereda alla siffror inför deklarationen.

Men i gengäld gjorde jag en väldigt bra imitation av en sluddrande zombie, samtidigt som jag hela tiden tänkte på hur extremt rar och oskyldig hon är, grannens katt. Det är så hjärtknipande trevligt att få umgås med henne att man blir alldeles varm inombords.

Nya serier

Såg nyss att en serie som jag är med och dubböversätter, Vampyrina (eller Vampirina på engelska), har börjat visas på Disney Channel. Serien handlar om en liten vampyrflicka som flyttat från Transylvanien till Pennsylvania med sin familj för att öppna ett pensionat för monstergäster. Omgivna som de nu är av vanliga dödliga människor är livet inte helt okomplicerat för Vampyrina och hennes gelikar, men hon skaffar sig snabbt två människovänner som regelbundet hjälper henne att brista ut i sång om uppståndna problem och diverse andra ting.

En annan serie, som jag hoppas att jag ska få chans att dubböversätta rakt igenom helt själv eftersom den är så extremt speciell och fantasifull, heter The Hollow och kommer så småningom att visas på Netflix. Tre ungdomar vaknar upp i ett rum, utan minne om vilka de är, och hamnar i en rad galna och spännande äventyr medan de försöker förstå vad de råkat ut för och hur de ska kunna ta sig hem igen.

Mer The Hollow-jobb nästa vecka, men just nu måste jag bli klar med en episod av The Magic School Bus, en serie som bejakar barns nyfikenhet och upptäckarglädje. Och bannemej om inte jag själv lär mig intressanta saker under resans gång, ibland innan jag ens hör talas om dem på Kunskapskanalen. Senaste exemplet är episoden som handlar om hur växter och djur kommunicerar med varandra. När jag sedan häromdagen hörde den mycket vältaliga geologen David R Montgomery berätta om växter och den för växternas del helt avgörande kommunikationen med mikroorganismer i jorden, så hade jag redan – via mitt jobb att titta på animerade serier – skaffat mig ganska så stadiga krokar att hänga upp hans information om no-tilling på. Jag säger som Ms. Frizzle: I love my job!

Kunskapskanalen

Man lär sig mycket intressant på Kunskapskanalen, bland annat hur man går till väga för att försöka bygga bort biltrafiken i storstäder som London, och hur man kan odla ”ekologiskt-aktigt” genom att skrota plogen och på så sätt låta växterna och jordens mikroorganismer själva öka avkastningen och höja grödornas näringsvärde samtidigt som behovet av bekämpningsmedel, konstgödsel och dieselanvändning radikalt minskas – en ekonomisk och miljömässig vinst, och inte minst en möjlig väg att få slut på världens svält.

Då snackar vi om UR Samtiden och deras föreläsningsserier.

Men ibland, när det rör sig om inköpta program, kan det lätt bli lite för mycket låtsasdramatik. När några människor försöker släcka en eld så läggs det på högljudd filmmusik som hämtad ur värsta amerikanska actionrullen. En jaktfalk tar sina första vingtag och landar lite skakigt, även det till högröstat actiondån, medan berättarrösten förklarar att ”kraschlandningen” inte ingick i falkens planer. Hur sa? En flygfärdig jaktfalk som likt Sickan haft en plan? Som suttit vid ritbordet i timmar, och funderat och funderat och slutligen gjort upp noggranna flödesscheman för hur hon ska fixa första flygturen … och sen går alltsammans i stöpet! Och medan den för övrigt ”äventyrliga” jaktfalken står där och svär över ödets makter så har filmmakarna lagt in några klipp på en halvspringande varg. Berättarrösten meddelar att vargen är hungrig och att det nu är fara å färde för den kraschlandade jaktfalken. Men jaktfalken klättrar upp på högre höjd och breder återigen ut vingarna. Och flyr! Hurra!

Saken är bara den att vargen aldrig var där. Och jag kan känna mig grymt irriterad på den sortens actionfilmdramatik i naturprogram. Det är rena rama idiotförklaringen av tittarna. Ungefär som när man i ett program om Shanghai Tower låter berättarrösten säga samma sak sisådär tio gånger. Ja ja, vi VET att skyskrapan är 632 m hög, har 128 våningar och började byggas 2008. Snälla ni!

 

Födelsedagspresentprodukter

Vem har den mest galet snälla Mr. Cohab i hela vida världen om inte jag: Förra året fick jag en underbart skojig ritplatta, och i år fick jag ett händigt midikeyboard så att jag lättare ska kunna jobba i MuseScore.

Och som choklad på glassen: Jag invigde keyboardet genom att tota ihop ett stycke inspirerat av O Virgo splendens (som jag kämpar för att lära mig sjunga – kyrkotonarter är inga enkla grejer precis), och jag hade mycket roligt under processen men insåg också att det hela spretade en aning. Så jag tog paus genom att titta på ett avsnitt av Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå (som inte alls är som Douglas Adams bok, men det är nog inte meningen heller).

När jag kom åter var det inte alls som i Anna-Lena Löfgrens sång, utan raka motsatsen eftersom Mr. Cohab hade passat på att arrangera stycket och lägga till en orgelbas som lyfte alltihop och gav det den rätta stämningen. Plötsligt föll allt på plats. Vilken pärla du är, Emmett!

Grattis på din födelsedag också, Emmett! OBS: YouTube har defaultvolymen på max, så den behöver sänkas före tryck på play.

 

 

Hemma och hänger

…i jobbselen igen.

Londonupplevelsen tog slut så himla fort, snyft. So much fun to do, and so very short legs to do them on. My feet didn’t manage to cover more than the (admittedly very large) space of Winter Wonderland in Hyde Park and a fraction of Harrods – where they got lost big time in the luxury of all the boutiques with crazy rich people milling around looking for designer tableware, bathrobes, handbags and jewel Christmas trees.

My brain took it all in, while my ineffectually stubby legs carried me onward. They stopped for a while by the costly Egyptian Escalator, where they were duly impressed. Then they passed all sorts of things in bright colours, rich scents and wealthy accents, and when they finally managed to find the exit, they immediately went looking for Marks & Spencer and Selfridges. In the end, they were forced to admit: there simply wasn’t time for more than a wee glimpse of all things Christmassy English style.

P.S. Resan förgylldes av det faktum att syrran, som är projektledare på ett up-and-coming fastighetsbolag, åkte till London direkt från jobbet klädd i en rejält vadderad och no nonsense neongul arbetsjacka. Redan på Heathrow fick hon frågor från folk som behövde hjälp med att hitta terminaler, hissar och t-banestationer, och när hon stirrade på dem och sa ”No idea” så mumlade de häpet till varandra ”The staff doesn’t know…”.  Och på Harrods, som en helt vanlig dag har cirka 30 000 besökare, så tror jag att syrran är den enda som nånsin har strosat omkring därinne bland oljeshejker och hårdbevakade dyrbarheter klädd som en vägarbetare med bister uppsyn.

Av alla saker man kan oroa sig för…

Just som jag bokat och betalat för några dagars vistelse i London, i hopp om att insupa en annan sorts julstämning än den som finns här och som numera har svårt att gripa tag i mig, infann sig den strålande idén att tillverka en 2018 års kalender på temat fårskallar.

Strax därpå kom jag att tänka på att London … hmm … i attentatens tidevarv … hmm … tänk om jag inte kommer hem igen för att avsluta min fina kalender? Nu när jag har så skojigt med mina bilder att jag inte ens vill ut och tramsa i snön som nyss fallit?

Och så blir jag ängslig. Tänker att jag måste skynda mig och bli klar innan jag reser. Vilket är en omöjlighet eftersom en enda bild tar mig cirkus en dag.

Här är en dokumentation av dagens alster. Resten av bilderna kommer inte att synas förrän de hanterats av Vistaprint eller nåt liknande och blivit till en skojig kalender för nästa år. Om London tillåter …

Janet Frame-vibbar

Läser just nu The Book of Memory av Petina Gappah. Den handlar om en kvinna som sitter fängslad för ett mord hon nekar till. I väntan på avrättning skriver hon ner sin historia för en amerikansk journalist som befinner sig i Zimbabwe och som intresserar sig för fallet.

I sin redogörelse av det som hänt ser Memory tillbaka på sin uppväxt och på sitt liv som albino, med allt vad det innebär av fördomar och rädsla. Mitt i den hårda och fattiga tillvaron står det ändå ett skimmer runt huvudpersonen på det sätt som det nog bara kan göra runt en person som befinner sig ”utanför” och därför kan se så mycket klarare på allt som försiggår.

Memorys stillsamma iakttagelseförmåga och personliga styrka, i kombination med första person-perspektivet, är troligen anledningen till att jag så starkt associerar till Janet Frames Faces In the Water där huvudpersonen också hela tiden är i händerna på andra människor, vilka utan eftertanke ständigt jagar egna fördelar.

Vad som händer när man lagar mat

Mitt bland kastrullerna kan man få en melodi i huvudet. Då gäller det att springa in till datorn och knappa in en skiss i MuseScore. Efter uppäten mat och avklarad disk återvänder man till datorn och avslutar sitt musikstycke.

Tror man.

Efter alla takt-, harmonik- och instrumentbryderier visar sig det färdiga stycket inte alls låta som det man gick och trallade på över Mulligatawneykoket.

Huh. Figures…

Sägas ska också att Emmett lyssnade och kom med ett utmärkt förbättringstips ifråga om att ta idén med åttondelar som speglar sig i halvnoter ända in i mål. Tack, käraste Emmett!

Musikäventyret fortsätter

Senaste MuseScorekompositionen både blev och blev inte så som jag hade tänkt mig. Ack, hurusom frustrationen frestar fräta på förtjusningen i fobevakade fögonblick!

Men, men. Det viktiga att minnas är att det lilla barn man är i musikskaparår räknat enbart förtjänar uppmuntran. Det finns ett halvt paket chokladglass i frysen. Det är ditt. Varsågod.

 

 

Mystiskare och mystiskare

”En morgon när vi vaknar är hela världen vit…” Och jag struntar i att gå ut och trampa i snön. Hur är det ens möjligt?!

Svaret är att det är MuseScore som drar. Mer än nåt annat just nu. Till och med mer än science fiction-film. Hur konstigt är inte det?!

Det är så skimrande skojigt att på mycket kort tid, jämfört med tiden det tar att skriva en novell eller måla en tavla, kunna trolla fram ett helt musikstycke. Och utan MuseScore, och Emmett som tipsade mig om det, hade det aldrig gått eftersom jag aldrig direkt tränat på att skriva noter.

Trots att mina kunskaper i harmonilära och komposition är begränsade till det som jag sugit i mig parasitvägen från Emmett, och trots att jag vet att de flesta (especially among my peers) sällan gillar detsamma som jag gillar, så är jag mycket stolt över sena gårdagskvällens/nattens komposition. Det var mycket upplivande att se att ett fyrstämmigt stycke med instrumentering inte låg utom mitt räckhåll. Tack vare MuseScore. Och Emmett!

Som musik i mina öron

Emmett plockade  fram en violin han köpte för rätt många år sen och som legat bortglömd i ett skåp i väntan på tid och möjlighet att lära sig handskas med den. Till slut, efter att ha varit hos en mycket vänlig instrumentbyggare vid Linnéplatsen och skaffat nya strängar, är det nu mer eller mindre kö till violinen. Ingen av oss kan – ännu – traktera detta vackra instrument, men det hindrar oss inte från att försöka på tider då vi tror att grannarna inte är hemma, eller när de ändå fläskar på med sina hårdrocksrytmer.

Mors lilla Olle, det är ungefär där jag är just nu, och det kan jag säga, att det är en fin liten melodi som är bra mycket mer finurligt uppbyggd än vad man först tänker på. Hon visste vad hon gjorde, Alice Tegnér.

Det är mer än vad jag kan påstå om mig själv. Men jag är ändå ganska nöjd med mitt senaste stycke kallat Hoax Hill 2. (Hoax Hill 1 är en helt annan historia.)

 

Just as I thought

…that there is no point in reading fiction, the truly great novel The Buried Giant by Kazuo Ishiguro fell into my lap.

I am almost speaking the truth. More specifically, the novel was on display at the library, where I accidently knocked it over. I picked it up, became fascinated by the cover, was intrigued by the title, made a note of the author’s name, read the sales pitch summary on the back cover, and then went ahead and borrowed the book from the nice machine librarian. The rest is history. I hurried home and read the novel without stopping for more than a midnight snack and some stretching of the legs.

The story is set in a post-Arthurian England  enveloped in a strange mist that makes people forget the past. The main characters of the story are Beatrice and Axl, an old and gentle couple who, for some reason, are badly treated by their fellow villagers. Something makes Axl and Beatrice remember that they have a son who eagerly awaits them in a nearby village. They set out to find him, and on their journey they find many reasons for concern: what would happen if the mist disappeared and they were to retrieve their memories? What would they find out about themselves and each other? Would their love and friendship endure the lifting of the mist?

During the many hardships on their journey they hold on to each other as best they can. They meet strange people and creatures, and each new encounter seems to bring them closer to an answer.

The Buried Giant is a novel inhabited by mythological creatures such as the ferryman of the dead, Sir Gawain (one of King Arthur’s knights), dragons, trolls, sprites and demons. Their presence adds a dreamlike dimension to the story of Axl and Beatrice, which invites the reader to walk beside the old couple and experience at first hand the effects of their lost memories.

Halfway through the novel I was tempted to make references to Pilgrim’s Progress and Beowulf, but then I realised that there is no need for comparisons of any kind. The Buried Giant is a story in its own right. A very memorable one at that.

Surrender is not an option

However, I do get a serious case of the bleh whenever I consider the possibility of catching you up, dear NaNoWriMos of this world.

I simply have too much on my plate right now. I mean, where to find the stamina needed for 1667 words per day when each working day is aplenty with rapid speed dialogue in science lingo, richly spiced with bad puns and crazy rhymes? It’s hard work, let me tell you. Dub translating that kind of stuff taps into your creative powers and feeds on them until they’ve all dried up. And it doesn’t get any easier when one of the episodes turns out to be a 25 minute long musical. Rhyme, rhythm, content, images, lip sync. They all need to fit. Which makes for long hours, very long hours indeed, in front of the computer, with a pair of chafing headphones and an aching butt.

So, NaNoWriMo, I’m not surrendering. I’m falling asleep.

 

Svar på tal

Okej. Då försöker jag väl besvara mina egna batteriladdningsfrågor dårå (i föregående blogginlägg) … för utskrift och inramning. Med lysdioder. På väggen framför mig. Mitt emellan H.C. Andersens samlade sagor och Nationalencyklopedin. Till höger om Stjärnor och stjärnbilder och strax nedanför National Trail Companion. Inte alltför långt från The World of Pooh. Puh.

  1. En underdog som mot alla odds hittar en kraft eller förmåga hos sig själv och på så vis, i en oväntad vändning, lyckas lösa sitt eget (starkt allmänmänskliga och igenkännbara) problem på ett sätt som hjälper även andra. Tänk Sjöfartsnytt, Winter’s Bone, En ängel vid mitt bord, Harry Potter, Mary and Max…
  2. Intensivt pyrande spänning (om jag nu tvunget måste välja mellan det och fantastisk äventyrsspänning à la Harry Potter-bokserien, Indiana Jones I, Star Trek I av J.J. Abrams, Mumien I och II av S. Sommers, Tomb Raider I av S. West, Terminator I, Firefly av J. Whedon, Matrix I, Django Unchained, osv). Med intensivt pyrande spänning menar jag berättelser där läsaren/filmtittaren ges frikostigt utrymme för egna tankar. Tänk Olive Kitteridge (romanen), River King, Swan Lake, Hell or High Water, Let Me In, det mesta av Jonas Brun, det mesta av Helle Helle, det mesta av Margaret Atwood…
  3. Behöver det sägas? Harry Potter-serien.
  4. Magic Chords av Sharon van Etten låter som något mitt i prick.
  5. Allra bäst tänker jag när jag promenerar i skogen. Utan möten med andra människor. Jag vill inte ens höra dem på avstånd. Eller gå i deras cigarett- eller parfymstråk. Bara jag och träden, koltrastarna. Och det stilla hotet från en när som helst rasande framrusande älg.
  6. Den personliga resan. Sådant som hämnd, kärlek, girighet och blablabla tråkar ihjäl mig.
  7. Under lång tid tänkte jag att jag skulle berätta för omvärlden, men jag har äntligen kommit dithän att jag inser att det räcker att berätta för sig själv. Livet är för kort för att lägga krut på att försöka bevisa nåt för andra.
  8. Jag brygger en gravt mörkrostad kanna kaffe, loggar ut från nätet och meddelar hemmet att jag tänker dra mig tillbaka för en stunds arbete i lugn och ro.
  9. Just nu är musikskapande i MuseScore det skojigaste som finns. Än så länge har det bara en indirekt koppling till mitt skrivande såtillvida att det inspirerar mig att skriva sångtexter om mina figurer. Vad det ska leda till? Vem vet?
  10. Spontant måste jag svara blått, i alla nyanser som jag över huvud taget kan tänka mig. Jag tror att jag vet varför: Associationerna som det ger till ständigt skiftande himlar och outforskade havsdjup. Det är sådan jag vill att min huvudperson ska vara. En figur man aldrig bottnar i. Man bara tror att man gör det, ett kort ögonblick innan man drunknar.
  11. Klyschigt men sant: den egna inställningen. Men för att göra händelseutvecklingen konkret får detta motstånd speglas i en yttre fiende.
  12. Fienden är en person som är så lik huvudpersonen att detta ständigt provocerar och skapar konflikter. Fiffigt och bra för framåtdrivet, åtminstone i teorin.
  13. Risken är att jag är lite för förtjust i min underdog och frestas att leka curlingförälder. Men jag inser att de riktigt jobbiga konflikterna är viktiga för att huvudpersonen ska kunna utvecklas – göra sin hjälteresa – på ett trovärdigt sätt.
  14. Jag försöker minnas att låta ”dummingarna” göra något hjärtknipande gott vid åtminstone ett tillfälle samtidigt som ”godingarna” måste få klappa igenom ibland och vara småsinta och futtiga.
  15. Jag-perspektivet är frestande lätt att ta till, men jag älskar att läsa skildringar som berättas i ett försåtligt tredje person-perspektiv, gärna på ett genomskinligt vetenskapligt sätt. Det vill säga, när det märks att berättaren lurar sig själv…
  16. Tyvärr faller jag ofta för frestelsen att försöka styra läsupplevelsen med hjälp av adjektiv, konjunktioner och liknande. En bra text låter läsaren vara i fred med sin läsning.
  17. Den sortens slut där man skulle kunna tänka sig att författaren eller filmskaparna gärna hade gjort en fortsättning men avstår.

” Och hur var det här då?” – Författarfrågestund

När jag vaknade i morse hade jag antagligen grunnat i sömnen på hur jag bäst skulle kasta mig in i NaNoWriMo-projektet (om jag nu tänkte satsa trots att jag redan hänger i snöret på efterkälken), eftersom min första vakna tanke var en tvärsäker inledning:

Katten låg och vräkte sig på pianopallen. Flexade med tassarna och visade Benni sina nyvässade klor. Bach fick vänta. Både Benni och katten visste visste vilken dag det var. Onsdag, veckans mest oestetiska dag.

Hur detta skulle kunna fortsätta har jag rätt god koll på. Just nu. Av erfarenhet vet jag dock att batteriet snart kommer att behöva laddas upp. Vill man ta sig i mål behöver man ordna laddstationer längs vägen.

Förslag på sådana skulle kunna vara svar på följande frågor, med endast ett svar på varje fråga (alternativ riskerar bara att vela till det):

  1. Vilken sorts huvudperson griper tag i dig när du läser en roman eller ser en film?
  2. Vilken film- eller bokgenre tycker du allra bäst om?
  3. Vilken bok eller film önskar du att du själv hade skapat?
  4. Om din huvudperson hade ett soundtrack, vilket skulle det vara?
  5. Hur skapar du tid och rum för dina allra mest kreativa tankar och funderingar?
  6. Vilken tematik väcker ditt fulla engagemang i romaner och filmer?
  7. Vem vill du berätta din historia för?
  8. Hur gör du för att skapa en maximalt trivsam skrivmiljö?
  9. Vilken är din roligaste hobby och vilken roll spelar den för din huvudperson?
  10. Om du skulle måla av din huvudperson, vilka färger skulle du använda?
  11. Vem eller vad är huvudpersonens främsta motstånd?
  12. Hur går du praktiskt till väga för att se till att drivet hos din huvudperson upprätthålls genom berättelsen?
  13. Vad tycker du om din huvudperson, och hur gör du konkret för att upprätthålla din inställning till henne/honom medan du skriver?
  14. Hur gör du rent konkret för att ge dina rollfigurer nyanserade personligheter?
  15. Vilket berättarperspektiv är absolut enklast för dig att använda, och hur skiljer det sig från perspektivet du föredrar när du läser andras romaner?
  16. Vilken litterär stil är absolut enklast för dig att använda, och hur skiljer den sig från din favoritförfattares?
  17. Vilket slags slut i romaner och filmer får dig att minnas berättelsen för evigt?

 

No NaNoWriMo?

Okej, så kom november med tokfart. Med uppdrag i maffiga Mount Everesthögar. Därför: än så länge inte ett ord skrivet på romanprojektet. Om jag är flitig under helgen kanske jag kan närma mig det ordantal som krävs varje dag för att hinna få ihop 50 000 stycken på 30 dagar…?

Detta under förutsättning att jag inte tar för vana att låta mig överrumplas av mörkret på mina skogspromenader. Det tar så lång tid då att komma hem i allt det becksvarta. Fast det förstås. Uppe på höjderna kan det lysa vackert. Kära, maxade mobilkameran, som fixar att föreviga fullmånen trots mörkret. Ser lite grann ut som om jag hade akvarellmålat den. Gillar’t.

”Har ni verkstatt här, eller?”

…som Emmetts tyska granne sporde honom en gång för länge sen när han var nyinflyttad i sin lägenhet och hade många saker som skulle hamras, spikas och borras upp på väggarna.

Själv har jag bara saker som ska hamras. Ner av pianotangenter.

Kan inte sluta höra melodier som jag vill ge form i MuseScore. Längtan till detta program är våldsamt energigivande, och jag är dessutom ganska stolt över resultaten, trots mina illgrönegröngölingsnybörjarrookiekomponerande kunskaper. Räknat i musikskaparår är jag faktiskt bara en vecka gammal. Då kan man inte begära att det ska låta Bach och Boulanger, Shostakovich och Strozzi, von Bingen och Beethoven om ens alster. Här kommer en Norparevals*.

*En del av mitt monsterprojekt.

Multimediaprojektet

Musikskapandet fortsätter. Jag borde verkligen brödfödejobba i första hand och musicera i andra, men jag vet inte hur jag ska få stopp på mig själv vid klinkandet. Det är ett stort problem…

Inte.

Har så kul att jag får lust att stampa runt en stund i takt till dagens komposition i MuseScore, ett litet stycke som är tänkt att ingå i mitt multimediaprojekt (enligt överenskommelse med Kulturkalasvänner ska det vara klart senast 13 mars) där huvudrollen spelas av monster som ingen nånsin hört talas om men som ändå alla känner till. I’m so clever it hurts. And modest, too.

Stycke för ”violin” och ”violoncell”

Skrattar som en tok över hur infernaliskt, vansinnigt, sinnessjukt, crazy jättekul det är att skapa musik med hjälp av MuseScore. Har i princip inte varit ute på två dagar. Hurra!

Inför senaste kompositionen gav jag mig bara den på att den skulle skrivas i B-moll. Bara för att inte fastna i C-skalans bekvämligheter. Märkte att det omedelbart infann sig en smått svårmodig stämning, och jag tror att det är själva tonarten som inbjuder till det.

I övrigt inser jag att det är dags att plugga harmonilära på allvar, och inte bara emellanåt dryfta ämnet vid matbordet med käraste kalaspuffen Emmett.

Notera: Vet ännu ej hur man bestämmer ljudvolymen vid uppladdning, så manuell nedskruvning fordras…

Tvåstämmigt försök

Jag kan inte slita mig från MuseScore. Känner att jag bara måstemåstemåste dokumentera mitt första tvåstämmiga försök nånsin eftersom jag är tokspralligt förtjust i resultatet.

Än sen om det digitala pianot är lite skramligt och odynamiskt? Det går ju alltid att spela på det analoga sen. Allra häftigast låter det när jag aktiverar mixerns glockenspiel. Då får min lilla Bitty Bye en härligt kuslig stämning. Mer om det i morgon, eller nån annan dag. Snart.

Till dess kanske jag förstått hur man ställer in volymen på den uppladdade musikfilen. Just nu är det nödvändigt att manuellt skruva ner den innan man trycker på Play.

Med taktfasta steg

…tänker jag marschera ner Mr. Cohab till Bergakungens sal inom de närmaste dagarna för att se Blade Runner 2049. (Han fick en biobiljett i födelsedagspresent som han på tio månader ännu inte kvitterat ut, den slarvern.) Och jag krampkramar mina händer i en enträgen bön till de högre makterna om att nya Blade Runner ska vara precis så där bra som jag längtar efter att den ska vara.

Minns hur fascinerad jag var över den första filmen, som jag tror kanske håller än … om jag nu skulle få för mig att se om den. Vilket jag misstänker att jag får. För mig, alltså.

På tal om takt: Just nu notskrivningsövar jag för fulla muggar i MuseScore, och stundtals är det plågsamt svårt att slita sig från tonerna som trillar in på bladet för att istället försöka tjäna ihop till brödfödan, hyran och elen som driver datorn där allting bor. Samt alla andra existensbefrämjande utgifter. Håhåjaja.

 

Semestern snart slut

Det var Kulturnatta igår, så i sällskap av Emmett fick jag chans att göra ett sista kraftkälleinspirerande depåstopp inför årets återstående uppdrag. Mycket bra.

Dessutom har Emmett via sina musikstudier hittat ett suveränt fint och tämligen lätthanterligt notskrivningsprogram, MuseScore, med tillhörande instruktionsfilmer.  Baserat på öppen källkod och gratis, men jag ska donera en lagom summa pengar så fort min nabolandupdragsgivare förstått att det är mer än hög tid för betalningen av den senast skickade fakturan. Wait for it…

Så nu pågår här intensivt musikskapande i helgens sista skälvande timmar, med ett heligt löfte om att jag ska ta mig tid att fortsätta musicera – och ritplattemåla – även sedan måndagen gjort sitt intåg.

NaNoWriMo

Det börjar dra ihop sig till den amerikanska – men globala – frenetiska skrivarmånad då människor tävlar med sig själva om att under novembers trettio dagar färdigställa en roman på (minst) 50 000 ord. Allt under glada hejarop från både amerikanskt och (i det här fallet) svenskt håll.

Själv har jag fått en, som jag tycker, fenomenal idé till hur jag ska kunna blanda fakta och fiction till något som tjusar mig ganska mycket: blommor. Jomenvisst. Det låter säkert ”men hallå, ska du skriva en roman om blommor, är du från vettet, eller?” men jag hade faktiskt tänkt vara lite finurligare än så under november månad.

Tra-la-laa! (för att citera en viss kapten i tajti-wajtis)

Ytterligheter

Hade i minnesuppfriskandets namn tänkt e-boklåna en roman av Kazuo Ishiguro, men det fick jag inte eftersom jag redan hade e-boklånat två titlar. Med Kapten Kalsong i huvudrollen.

Till mitt försvar ska sägas att det skedde av referensskäl.

I ett flygplan nära dig kommer nämligen snart en film med nämnda kapten. Dubbningsöversatt av mäj. Det var ett kul jobb. Så snart det är möjligt kommer jag att låna filmen på biblioteket, som redan lagt in den i sin katalog.

Ingen bokmässa i år

Känns lite konstigt att avstå från alla böcker och seminarier och möten. Men jag har sedan lång tid tillbaka tänkt att jag ska stanna hemma, så det får bli storsatsning på egen kreativitet i helgen istället för konsumtion av andras fantasi och skaparförmåga.

Såvida jag inte får ett spontanryck och sticker iväg i alla fall.

Man kan aldrig veta. Det är det som gör livet lite kul.

Höststädning

När jag vaknade i förmiddags (jag är fortfarande sjuk och har tillstånd att sova mycket) så var det med en glasklar insikt om att jag måste rota fram och riva sönder alla mina gamla anteckningsböcker med idéer och reflektioner till berättelser och även radera alla hårddiskar med mina skrivna alster, både sådana som blev bra (och ibland publicerade) och sådana som förblev oavslutade.

Mitt i sönderrivandet och kasserandet hittade jag en av många texter jag skrivit i ett försök att förstå varför min lillebror inte längre ville finnas till.

Texten kom till som en övning på ett slags skrivarkurs den 5 mars, 2010. Min bror dog 1994, men jag tänker fortfarande på honom nästan varje dag. Och varje ord känns fortfarande aktuellt. Här är texten.

 

Nyheter på långsam franska

Mitt i förkylningsångorna med det obligatoriska bihåleinflammations-halsonts-feberyrsel-eländet så orkar jag ändå vara jättelycklig över att ha hittat en sida med nyheter på långsam franska. Det vill säga, de som läser upp nyheterna och diskuterar kring dem gör så i ett (för mig) ytterst normalt tempo, i motsats till det hysteriskt supersnabba tempo, med hopdragna stavelser ad ludicrum, som franspersoner annars är sådana hyperspecialister på.

Det finns en transkriberad text där man kan följa med i uttal och stavning, och i blåmarkerade glosor och idiomatiska uttryck finns en möjlighet att se en engelsk översättning. Min ringrostiga inre fransos säger: Merveilleux!

Fangbone

Fangbone är en serie som jag tyckte var kalaskul att dubböversätta. Därför är det ännu kalaskuligare att nu få se den på Netflix med svenska röster som är skojigt spänstiga.

Jag är enormt förtjust i den vildsinta – och artiga – barbaren Fangbone som tillsammans med nutidsgrabben Bill bekämpar en slemmig, småkorkad ärkefiende vid namn Drool, och jag kan inte låta bli att sjunga med i introlåten till varje avsnitt. Jag minns att jag svettades lite för att få ihop rim och rytm, men jäklars vad klämmigt det blev i sångarnas händer (tänder).

Det roar mig också att aktivera de svenska undertexterna, som någon annan än jag har gjort, och som ger andra lösningar än mina eftersom de slipper ta hänsyn till figurernas läpprörelser.

Dessutom, idag fick vi ett toksött vykort från grannens (fast vi låtsas att det är vår) katt som rest till Karlstad för att träffa en kompis.

Filmstjärnebilden på vår boss är tagen av Mats Wersén och tillhör honom.

På det hela taget har det här varit en mycket glad dag.

 

 

GoT makes me think of fish

Consider this a spoiler alert:

Game of Thrones, season 7, is a sad, sad story. If I had been an Otto starring in A Fish Called Wanda I would say (shout): Disappointeeeeed!

All of the characters in this formerly exciting world of throney games suddenly act out of character. They stop doing anything important and personal. Instead, they spend most of their time sitting down or walking, walking, walking (e.g. on snow) whilst engaging in a dialogue predictable enough for the viewer to say the lines (almost verbatim) before the actors do.

Although Mr. Cohab and I weathered it out and stayed with them all until the very end, I could not care less who lived and who died. I even nodded off a few times. This was all to do with the lack of logic to the characters’ actions and the lack of wise, wicked and personal dialogue: the stuff that makes the characters’ personalities pop and make the viewers commit.

I feel bad for the actors. When shooting the scenes for season 7, it must have been blatantly clear to them that their GoT characters, all of a sudden, had been turned into cardboard clichés. Maybe I am just imagining it, but I think it sort of shows on the screen.

By the way, I am not the only one to feel cheated: https://www.svt.se/kultur/fragetecknen-i-game-of-thrones

Göteborgskalas… typ

Jahapp, nu har jag två dagar i rad försökt vara med där det händer. Yiii-haaa!

Fredag:
Strosade under eftermiddagen-kvällen runt centrum i syfte att absorbera stämningen och blev a) uppläxad av en äldre medelåldersman i kortärmsskjorta som tyckte att jag inte stod i kö på rätt sätt (åtminstone inte på det sätt som passade honom – innan dess hade han stått och pustat och frustat mig högljutt i nacken), b) skenangripen av en lullig tonårskille som med en galen glans i blicken behövde visa sig tuff inför kompisarna (men just då lyssnade jag på ett extra roligt poddavsnitt av Så funkar det och var därmed på ett alltför gott humör för att låta mig provoceras) samt c) omringad av ett gäng råttor (den äkta, fyrfota sorten med lång svans) som tyckte att bänken där jag slagit mig ner var deras (infoga högljudd rysning).

Lördag:
Klockan 14 infann jag mig vid Stadsbibliotekets Trappscen för att lyss till utlovad rapport om spjutspetsforskning på Chalmers. Och möttes av min före detta lärare i astronomi som tycktes ha sadlat om (ha!) och låtit sig rekryteras av näringslivet för att med hjälp av fysik och matte bland annat hjälpa kuskar att mana på sina travhästar utan piska, mäta hopphöjden på språng över hindren på Scandinavium, ta fram objektiva instrument för bedömning av exteriör, hälsa, färg och annat som har med avel och försäljning att göra. I samband med reklamfilm nummer 2 för verksamheten (med slow motion-bilder, timotej och allt) återbördade jag min lilla sittdyna till dess plats och lämnade dem alla åt sina egna öden.
Klockan 14.45 gick jag en vända bland bibliotekets utgallrade böcker som låg till försäljning för en tia styck. Det mesta tycktes redan ha blivit utplockat.
Klockan 15 ställde jag mig näst sist i kön som ledde in till den öppna visningen av Dicksonska palatset. Sist stod en kvinna som var förkyld och hostade på mig och som sedan tycktes skugga mig hela huset (palatset) runt, vilka listiga snirklar och kringelikrokar jag än valde. Rundvandringen kan sammanfattas så här: Titta på en stuckatur där, ett kakelgolv där och en hostande skugga där. Hasta in i Smetanarummet,  läsa breven till honom från Fröjda Benecke och Franz Liszt, glo på en staty och en hostande skugga. Duckglida ut på avsatsen, snegla sig över axeln och därefter luta sig över gamla fotografier på Margaretaskolans personal. Titta upp och titta rakt in i ögonen på en hostande skugga. Med snörvel som tillägg. Konstigt nog saknade jag denna mystiska förkylningskvinna när jag till sist lyckades få sån fart under sulan att jag skakade av mig henne i festvåningens förrum. Tomheten stegrades när hon undlät att dyka upp vid min sida inne i själva festvåningen. Hon syntes inte till vid flygeln längst in, och inte heller i den breda trappan ner till utgången. På väg ut förbi Higab-gröntröjekvinnan med sin besöksräknande klickmaskin sneglade jag mot utställningstoaletterna, men ingen hostande skugga. Märkligt. Jag undrar vart hon tog vägen.
Klockan 15.40 parkerade jag cykeln utanför Kronhuset (som var stängt och låst, tillträde endast efter uthämtning av biljett en timme före visning – en kvinna med hängande mungipor i regnet muttrade ”årh, detta köande samhälle” innan hon ställde sig under Higabs tak för att bita i det sura äpplet och vänta en och en halv timme) och klev in i Kronhusparkens Historiska tältläger. Där stod både grovsmeder och klensmeder och jobbade med blåstens rökflagor runt huvudena som glorior. Några hade sot i ansiktet. Där fanns rullande kantiner från 1900-talets början (tror jag), våffeltillverkning från en tid då kvinnor bar särk och vit mössa, försäljning av bullar med äldre tiders kryddor såsom anis, fänkål och annat som passerade revy i medvetandet (blev nyfiken, men snål som jag plötsligt kände mig tyckte jag att de såg lite väl små och torra ut för 20 kr/styck). Där fanns möjlighet att sätta sig att balansera på en stock och försöka slå ner en motståndare med en säck. En ung kombatant i 1600-talsbondkvinnekläder väckte munterhet när hon inte ens behövde bli träffad av motståndarens säck för att snurra av stocken och trilla ner i höet, gång på gång, innan hon slutligen lyckades hålla sig kvar. En stund. För att utdela några energiska svingar med säcken innan det var dags för höet igen. Däremellan såg jag 1600-talssoldater stå och prata med karoliner och andra världskrigetsoldater. De stod där i all vänlighet och språkade, glömska om allt som via tid och politik borde ha skilt dem åt. Det var mycket vackert så.
Klockan 16 ställde jag upp mig för bevittnandet av karolinernas exercis. Det var mycket osäkra leenden kring huruvida vändningarna skulle ske åt höger eller vänster, om det skulle vara ett kvarts varv eller ett halvt, hur eldvapnen skulle hållas, vem som skulle kliva fram och fylla vilken lucka i ledet framför, och vem som skulle sträcka ut handen mot vem när leden rätades ut. Det började regna men jag hängde i en stund. Sedan gick jag.
Klockan 16.10 gick jag till Higab-tältet för att hämta ut en biljett till visningen av Carolus Dux kl 17. Släppet hade ägt rum 10 minuter tidigare och nu var alla biljetter slut.
Klockan 16.15 tänkte jag att då kan jag ju besöka Glashyttan istället. Sorry, we’re closed today. Läderstället hade öppet men vem brydde sig liksom?
Klockan 16.30 var jag tillbaka på Stadsbiblioteket. Tänkte lyssna på Jonathan Safran Foer. Hade redan hunnit bli knökfullt i salongen, och videosändningen i Trapphuset hade så låg ljudvolym att scensamtalet drunknade i publikhavet som hade samlats även där.
Klockan 17 var jag hemma igen. Emmett gjorde middag och jag gjorde våfflor. Drack vin till maten. Drack lite för mycket. Vet inte varför.

Mr. Cohab to the rescue!

Only a week ago, I was feeling sullen about my inability to find someone to fill J.K. Rowling’s fantasy shoes (since I’ve read her Harry Potter series about a billion times already). But as soon as Mr. Cohab noticed my sloping shoulders and saggy walk he disappeared into his study and reappeared two seconds later with two hefty books in his hands. And by hefty I mean really, really hefty. Really.

They were two novels by Justin Cronin: The Passage and The Twelve. (I have since learned that there is a third one, The City of Mirrors, on which I have yet to lay my greedy little paws.) And what can I say? So far, I’m only halfway through The Passage (Flickan från ingenstans, beautifully translated by Jimmy Hofsö), but my mind is already totally blown away.

Good grief, the author really knows how to write a gripping story! On the surface it’s about a young girl who isn’t quite like the rest of us, but on a deeper level it’s about what the rest of us are like.

It’s brilliant!

And Mr. Cohab remains a mysterious angel who keeps saving the day.

Nyläst på fantasyfronten

Spoilervarning!

Jag är ständigt på jakt efter något som ska kunna fylla tomrummet efter J.K. Rowlings oslagbara Harry Pottersvit*, och därför blev jag ganska ivrig när jag på bibliotekets fantasyhylla hittade Bobbie Peers ”Kryptalportalen”.

Det är nummer två i en serie om kodknäckaren William Wenton (första delen var utlånad), och det som väckte min iver inför denna bokserie var just associationerna till en parallell värld (en datoriseradmekanisk istället för en magisk), en huvudperson utrustad med en kraft som vederbörande håller på att lära sig behärska (ett kodknäckande luridium i skelettet istället för ett mystiskt ärr i pannan), en ärkefiende (en skrynklig, elak man istället för en deformerad trollkarl), en mentor (en morfar istället för en rektor), hjälpande vänner (en snäll tjej och en reserverad kille istället för en superklyftig tjej och en opportunistisk kille), fantasifulla figurer (dörrar och obotar istället för flygande kvastar och husalver).

Antagligen hade jag ställt siktet alldeles för högt, för under läsningen av ”Kryptalportalen” undrade jag hela tiden när boken egentligen skulle komma igång. Ständigt kunde jag ana att världen var intressant och att fienden var otäck, men jag fick aldrig något egentligt grepp om vem, hur och varför. Kom så småningom fram till att det berodde på att huvudpersonen William aldrig tar några egna initiativ. Han kontaktas av personer som ger honom direktiv. Han följer dessa direktiv och kontaktas sedan av nya personer. Som ger honom nya direktiv. Det gör honom till en passiv mottagare av information och handlingar som inte han själv utan andra väljer att exponera honom för. På så vis blir namn, miljöer, diskussioner om vad en plötsligt uppoppande robot skulle vilja heta, och så vidare, tyvärr saker som snabbt halkar bort ur medvetandet.

Jag skulle vilja läsa om en huvudperson som är nyfiken och modig och som undersöker saker och ting på egen hand, som listar ut svaren på gåtor och agerar, ibland felaktigt, tills alla pusselbitar hamnat på sina rätta platser och fienden besegrats. Åtminstone för den här gången. Det är bara genom en aktiv huvudperson som läsaren ges chans att fördjupa sig i miljöerna och problemen. Med en passiv huvudperson måste händelseutvecklingen istället hängas upp på långa dialoger med frågor och svar. Och när huvudpersonen dessutom måste upprepa svaren varje gång så, ja, vad ska jag säga…?
Till exempel:
”Opalånga”, sa Goffman.
”Opalånga?” upprepade William.

När boken så småningom tagit slut verkar ingenting mer ha hänt än att ärkefienden, som aldrig figurerar i boken annat än som ett namn, har försvunnit genom just Kryptalportalen.

Därföre. Min jakt på en riktigt bra bokserie i lakunen efter Harry Potter fortsätter.

* Att Daniel Sjölin i Kulturnyheterna igår med ett snett leende ville få det till att Rowlings enorma försäljningsframgångar beror på att hon skrivit samma historia om och om igen ter sig som ett försök att förminska Rowlings finurlighet och fantasi, och inte minst hennes järnkoll på hur en berättelses persongalleri ska användas för att på ett klurigt, spännande och engangerande sätt hålla intresset vid liv från den allra första sidan till den sista.

Ny favorit

Den animerade serien jag dubbningsöversätter just nu, Wallykazam, är en himla charmig historia. I centrum för varje äventyr står Wally, ett blått litet troll, och hans röda drake Norville.

Wally har råkat hitta en magisk pinne som kan stava, och i varje avsnitt är det en specifik bokstav eller ett särskilt ljud som gäller. Om Wally – med sina vänners hjälp – kan komma på saker som börjar på dagens aktuella bokstäver eller ljud så kan han trolla fram dessa saker för att lösa problem han hamnat i. Ofta är dessa problem kopplade till den roligaste figuren av dem alla: Billvätte (eller Bobgoblin på engelska). Jag vet inte hur den svenska rösten låter, men den engelska skådisen gör den här lilla okynniga, småkorkade och självbelåtna figuren till seriens höjdpunkt. Jag ropar samma sak som Bobgoblin i obevakade ögonblick: ”Bobgoblin!”

(När jag sökte på ”free downloads” fick jag fram den här bilden, så jag hoppas att allt är lugnt på bilddelningsfronten. Hur som helst är den hämtad från http://www.paperdogstudio.com/data/photos/84_1wallykazambobgoblinmaking.jpg)

Det går starkt

… som danskarna brukar säga när det är full rulle på in- och utkorgen och intensivt tangentknattrande däremellan.

Nu senast har det varit Henry Danger som gällt och jag ska vara ärlig, det är en enormt kämpig serie att dubbningsöversätta, särskilt när det handlar om seriens så kallade ”shorts” där tv-soffvärden och fyra skådisar talspråkspratar i mun på varandra nonstop i sju minuter med en massa öhm och typ och flödestankar utan tillstymmelse till avslut eller logiska sammanhang.

En stor utmaning som förhoppningsvis lärt mig en lång rad nya saker, men framför allt har den gett mig en intensiv längtan efter några dagars stängda munnar. Tysta ord. Notpapper. Digitalkamera. Vind. Regnvatten. Ritplatta. Gitarr. Skogsstigar. Semester.

Oj

Befinner mig djupt nedsjunken i en punkt där jag läser skrivartips och -anvisningar i diverse tidskrifter och bloggar med så tunga ögonlock att jag plötsligt har en massa bulor i pannan av alla gånger som jag tuppat av över skrivbordet.

Vad ska man säga: Skriv om du vill skriva, och skriv inte om du inte vill skriva. Superenkelt.

Och varför inte testa den egna skrivarviljan – inte genom att läsa långa utläggningar från proffs, författarcoacher, gurus och andra om hur man ska och inte ska knåpa ihop en novell – utan genom att faktiskt tillverka ett livs levande bidrag till Skrivas novelltävling på temat ”Passageraren”. Max antal tecken 10 000 (inkl mellanslag) och dito antal ettor och nollor i förstaprispengar. Deadline 24 augusti. Mer info i tidningens senaste nummer, eller möjligen på deras hemsida som torde heta nåt i stil med skriva.se

Lycka till!

Confession

Bookkeeping. Not my favourite pasttime. It really isn’t.

You look away for a second and whammo! It’s piled up on you.

When all you want to do is reminisce about joustings at Nyborg Slot… Shiny!

P.S. The man on the left had a boiling helmet on his head (he fidgeted a lot in the sun), and later on Mr. Cohab and I left the jousting area the spitting images of red hot tomatoes.

Ens stund på jorden

Satt i kvällssolens sken igår, på en kulle, och sträckläste senaste (försummade) numret av Skriva. När jag jämför min hållning till alla dessa författarreportage och -tips med den glöd som drev H.C. Andersen framåt trots allt knäckande motstånd han mötte så anar jag att jag är ämnad för något helt annat än eget romanskrivande. Japp, jag håller på att fördjupa mig i texter av och om Danmarks sagofarbror, som faktiskt även skrev en ohemul massa romaner, noveller, dikter och teaterpjäser.

Eller så är det bara dagsformen som talar. Acklimatiseringen till hemmavardagsmiljön pågår fortfarande, och det var inte ens jätteroligt att blåsa ut hjärnan på gymmet idag. Men 4 kilometer på 20 minuter medan Vivaldi höll takten (det stod mellan honom och Almedalsveckan på radion), det får väl ändå räknas som okej…?

Dejlig ferie

Vår suveräna Danmarkssemester har fått mig at begynde og tale dansk her hjemme lidt mer end hvad Mr. Cohab egentlig syns er sjovt. De danske lyde kommer navnlig ikke nemt til en svensker, selv om hendes far var en (fraværende) dansker. Og at skrive på dansk, det kan jeg slet ikke.

Vi bodde i underbara, underbara Svendborg varifrån vi gjorde dagsutflykter till magnifika platser såsom Egeskov Slot, Valdemars Slot, Kong Humbles grav, Ristinge klint, Ladby och dess unika vikingatida skeppssättning, Nyborg Slot där det årliga Danehof pågick med sin stora medeltidsmarknad och sina fina riddarspel, och så klart till Odense där vi ännu en gång blev varse att i Danmark vet man bannemej hur man skapar påhittiga, roliga, lärorika och energigivande utställningar för allmänheten.*

Vi gick till exempel omkring i H.C. Andersens Hus i flera timmar utan att tröttna (annat än i fötterna). Det första som därför skedde vid hemkomsten (hejsan, knökfulla inkorg; hejsan, kära gamla jobbstress; hejsan, magknip) var att Mr. Cohab letade upp H.C. Andersens texter online på Det Kongelige Bibliotek.

Jag är särskilt intresserad av dagböckerna eftersom urklippen ur dem som visades på museet var så fascinerande och gastkramande att jag inte kunnat sluta tänka på dem, knappt ens när jag gång på gång spelar de 2 cd-skivorna med härligt bra medeltidsmusik inköpt av spelgruppen som satt i riddarhallen på Nyborgs Slot och underhöll i tidstrogen mundering. De heter Almune, och i en tidigare konstellation hette de Lurpakket. Köp deras skivor!

 

 

 

* Bara en sån ”liten” sak som att ha grepp om belysningen och förstå att vinkla glaset i montrarna så att besökarna ser det som faktiskt ligger INNE i dem istället för att se sig själva!

Roligt regnig midsommar

Mr. Cohab read a study contending that Swedish news (papers, radio, television) always only report on the bad, bad stuff that takes place on midsummer eve, such as road accidents, fightings, disorderly drunkenness, rainy weather, overturned midsummer poles, ankles sprained in lame attempts at imitating leaping frogs, and so on, rather than focusing on the truly festive part of the midsummer eve festivities.

So I’m here to report that midsummer eve was indeed a rainy affair. And because of that, it was also a very energizing affair. At least as far as Mr. Cohab and I were concerned, since we made a visit to Nordens Ark* (in the vicinity of Lysekil).

Explanation: At first the sun shone prettily, inviting kids and parents to the national reserve park, running around and yelling their heads off, thus scaring the wildlife away. But soon the rain started falling and the yellers made a beeline for the exit. And suddenly Mr. Cohab and I were blessed with a gradually increasing number of spottings of almost all of the shy animals in the park. Thusly, we admired wolves, Pallas’s cats, Persian leopards, snow leopards, Amur tigers, lynxes, eagle owles, Ural owles, Przewalski’s horses and wolverines (i.e. not only the extremely shy shadow of a single wolverine but the full and furry flesh and body of several individuals).

One of the wolverines even decided to show us a silly game of grabbing its own paws and tumbling around in the grass, snapping at flowers and flies, before finally scuttling off up a tree. Out of sight, but not out of mind.

These two Amur tigers were also playing in a leisurely manner before hearing the rumble of an approaching fourwheeler associated with feeding time. This is why their ears are pricked and their attention is turned up the hill. The ranger on the fourwheeler told us that sometimes the tigers are so excited by the vehicle that they jump at the fence. This time, however, they could not be bothered to show off their acrobatics. They simply yawned and made tiger meows and chewed on some straws of grass, looking lazy and beautiful.

Even so, to me the most endearing resident at the park was this Pallas’s cat, who managed to climb a slippery wet and almost perpendicular mountain side while looking down on us with a nosy sort of grumpiness. I love grumpy cats. I simply love them.

The cat was high up and the distance was great, but Mr. Cohab managed a discernible snapshot.

 

*Nordens Ark is doing important work for the preservation of endangered species, and the park itself is beautifully located and also equipped with a big children’s playground, not to mention quite a large section of lovable farmyard animals. Do pay them a visit!

Semestertider

I sådana har man tid att läsa ikapp böcker som legat och stirrat på en, typ Max Tegmarks Vårt matematiska universum som jag bara hunnit tjuvkika i några gånger än så länge, i samband med universum- och multiversumdiskussioner i Vetandets värld i P1. (Programmets blädder- och nedladdningsfunktion är en smula rörig, men det går att få några träffar om man knappar in astronomi, Danielsson, Tegmark o dyl i sökrutan.)

Annat man hinner göra på semestern är att springa en hel mil åt gången istället för bara en halv. (Men huruvida jag kommer att göra slag i saken och springa Göteborgsvarvet är tveksamt. I springande stund är egen ”bubbla” absolut trivsammast, och människoröster som på olika sätt skär sönder den är högst obehagligt.)

Ytterligare annat är att se på nyupptäckta favvoserier som Teen Titans Go och Min riddare och jag (båda Cartoon Network). En annan ny favvoserie, som upptäcktes när jag själv hade förmånen att dubbningsöversätta ett antal episoder, är Harvey Näbbson (Nickelodeon). Jag skrattade många gånger högt under jobbet, för jag älskar Fee och Foo. Naturligtvis.

En annan sak man hinner göra på semestern är att konstatera att en av ens uppdragsgivare inte betalat en faktura såsom kalkylerat, och att man därför nu sitter med ett semesterkassa som inte tillåter det man hade bokat in. Kul. Inte.

Översättning i nytryck

Blev förvånad häromdagen när Harper Collins Nordic bad mig hämta ut ett bokpaket från dem på ”Posten”. Visste ju med bestämdhet att jag inte hade beställt något från dem. Något misstänksam öppnade jag den tjocka försändelsen och upptäckte att den innehöll 2 provexemplar av ett nytryck som förlaget gjort av Nora Roberts Älskade Jackie (Loving Jack). Det var tio år sedan jag översatte boken så jag hade i princip glömt bort den, men i takt med att jag läste de första sidorna så kom historien tillbaka till mig.

Romanen handlar om en ung kvinna som vill ge sig själv tre månader för att skriva en bok i lugn och ro. Därför hyr hon ett hus som hon blir mycket förtjust i, och tror att allt därmed är frid och fröjd. Vilket det naturligtvis inte är. Annars hade det inte blivit en roman av det. Om man är nyfiken på hur det ska gå för Jackie och hennes kämpatag med fiktiva cowboyhjältar och deras motsatser – eller sublimeringar – i den ”verkliga” världen, så passa på att få inte bara 1 utan hela 3 romaner till priset av några timmar från tv:n samt 99 kronor. De två övriga romanerna i samlingsvolymen är Minns du? av Lucy Gordon och Charaden av Maureen Child. Eftersom jag inte kommer att läsa dessa berättelser själv så kommer jag att lägga boken på en parkbänk nära dig, att plocka upp och läsa efter behag. Låter det bra?

Vetenskapsfestival i Göteborg

Är så uppbokad med arbete just nu att jäklars vad nära det var att jag fullständigt missade Vetenskapsfestivalen som började redan i onsdags. Hjälp, vad ledsen jag hade blivit då.

Programmet finns här. Programmet med individuellt önskade sökparametrar finns här.

Tänker satsa stenhårt på att komma med på bussen till Onsalaobservatoriet. Två chanser återstår..

I annat fall blir det Chalmersföreläsningar så många jag orkar imorgon, lördag, om kvantmateria, elektronmikroskop, grafen och annat som är himla fascinerande (svårt att förstå).

Sveriges Radios novellpris, 2017

Jag missade helt att lyssna på novellerna i röstningsbart läge, men de finns fortfarande kvar på webben att åhöra. Vann gjorde Lina Ekdahl med ”Rent bord”, och bläddrar man neråt på sidan så torde ljudlänkarna till samtliga fem tävlande noveller ligga kvar i slutet av artikeln åtminstone ett tag till.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6673061

Måste genast säga emot mig själv

Vid feberförkylning som kräver heta örtbad, då funkar det inte med stora traktorböcker eller andra tjockt skojiga fakta i 500-sidorsklassen. Då krävs det lite mer lätthållen och ångtålig litteratur, typ en novellsamling av den magiska Margaret Atwood: Den frystorkade brudgummen. Nio berättelser

Jag närapå svimmar av Atwoods fantasifullheter och humor (vilket är tusan så mycket trevligare än att närapå svimma av bihåleinflammationselände).

I nio noveller kretsar författaren kring (mestadels) samma berättelse, fast ut olika perspektiv, och varje gång lyckas hon hitta nya lösningar på till synes omöjliga problem. Gång på gång hittar hon dörrar ut ur alla synbara återvändsgränder som hon ideligen försätter sina fictionfigurer i.

Det är på alla sätt upplyftande att få ta del av Atwoods klarögda och kluriga blick på mänskligt beteende, samtidigt som hon skapar en ny dimension för hur man ska kunna förlåta både sig själv och andra.

Atwood är och förblir en gigant bland samtidens skönlitterära författare. Ge henne Nobelpriset i litteratur, och gör det nu! För bövelen.

Lärorik läsning

Av tick-tack-klockan-går-skäl läser jag numera hellre fakta än fiktion, och bland de absoluta höjdpunkterna på senare tid återfinns:

  • Och själen blev kropp, där vetenskapsjournalisten Carl Zimmer på ett mycket klartänkt sätt nystar i 1600-talets medicinska trådar för att visa hur dåtidens filosofer och vetenskapspersoner – ofta med hjälp av djupt obehagliga metoder – lade grunden för dagens tämligen avancerade kunskaper om den mänskliga hjärnan.
  • 100 platser du aldrig kommer att besöka, en bok där författaren Daniel Smith gör ett smått skrämmande svep över just hundra platser på jorden som av olika skäl – främst militanta – hålls så hemliga att några av dem knappt är mer än rykten.
  • Boken om traktorn – Traktorns historia i bilder. Ingen enskild författare står angiven, men Penguin Random House Company står som ursprunglig utgivare. Förutom att man får en mycket intressant inblick både i enskilda livsöden och i de allmänna levnadsvillkoren under 1800-talet och framåt så är det väldigt svårt att inte bli galet förtjust i alla dessa metallhästar och -oxar som ståtar med idel fantasifulla former och färger. Jag begriper till exempel utan svårighet varför Clayton & Shuttleworth var en populär ”lokomobil” på sin tid (1919). Den såg ut som ett uppfinnarjockeånglok fast med hjul för mark istället för räls.

    Bilden är hämtad härifrån: By WikedKentaur – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4206923
    När jag slutligen betat av alla traktorer så tänker jag ta itu med universum:
  • Vårt matematiska universum, av Max Tegmark. Påbörjade den för ett knappt år sedan men tappade bort den i alla bokhögar. Nu är den lyckligen återfunnen och framlagd på en plats där den inte kan gömma sig igen. Tänker läsa den mot bakgrund av att förra årets Vetenskapsfestival gästades av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, som på en direkt fråga uttryckte skepsis gentemot Tegmarks tes att allt skulle utgöras av matematik. Själv har jag en stark benägenhet att köpa den matematiska grundtanken, så i rättvisans namn får det väl bli en bok av Danielsson härnäst, till exempel Mörkret vid tidens ände. En lovande titel, tycker jag.

Söndagsbestyr

Sol och tio plusgrader ute hela dan, vad gör jag då? Sitter inne och ritar. Juppdidupp. Rockmonster bland annat.

 

… Fast jag var faktiskt en sväng i Lindome också och blev nerlerad av tre busiga bordercolliejyckar när jag försökte skotta igen några av de mycket djupa hål som framförallt en av dem hade grävt i syrrans och svågerns trädgård. De små liven (jyckarna alltså). Ett av dem bet mig i handen. Mitt eget fel. Går inte att leka med tre hyperaktiva hundar på en och samma gång och tro att man ska hinna jonglera med både pinnar och bollar utan att fingrarna hamnar i kläm då och då. Säger bara ajsan och inväntar utvecklingen. Ska det bli bli svullet och stelkrampigt, eller ska det klara sig?  Spänningen är olidlig…

Erkänner

Tycker att denna fantasifigur blev skojig. Tillkom på älskade ritplattan det sista som hände före läggdags, men troligen inte före sovdags eftersom grannen sin vana trogen även denna fredag-lördag spelar heavy metal på hög volym … hur länge då?

Min puls, stilla dig.

Philippe Jaroussky sjöng så vackert i nyinvigd Hamburgbyggnad men det som hördes allra mest av utsändningen var det som hördes uppifrån grannen: tjötdunk-dunk-dunk-dunk i möbler och i skelett.

Undrar vad Ricky Gervais skulle ha sagt, han som (också) är ljudkänslig och tycker att den bästa utekvällen är en innekväll. Av det påståendet förstår jag att han inte bor i vår lägenhet och inte har vår granne. Så bra du har det, monsieur Gervais.

Så var jag då där trots att jag inte var där

Hade verkligen satsat för att gå till Göteborgs litteraturhus igår, men det ville sig inte. Och föresatser som gör magplask tenderar göra mig tjurig, så jag gick omkring och hängde med huvudet hela kvällen.

Hade jag inte behövt. Upptäckte jag nyss. Finns ju nåt som heter YouTube, och där återfinns gårdagens tre författares diskussion kring ämnet ”Hur skrivs sjukdom?” dokumenterad. Häpp.

Rent allmänt, läsmässigt, hade jag störst behållning av Ulf Karl Olof Nilssons Glömskans bibliotek – en essä om demens, vansinne och litteratur. Den boken lärde mig massor om det mänskliga psyket, inte minst vårdkårens psyke.

Under ytan

Det är nåt åt det här hållet de egentligen ser ut, de små kissemissarna. Jag tror nästan att jag gillar dem ännu mer nu när jag vet det. Coola typer, liksom.

Litteraturhuset

Har skamligen att säga bara besökt Göteborgs Litteraturhus några enstaka gånger, men på torsdag tänkte jag mig i alla fall dit för att lyssna på Jenny Tunedal, Ulf Karl Olov Nilsson och Andreas Lundberg när de pratar om sina böcker på temat (mental) sjukdom.

Håller som bäst på att läsa deras böcker, och finner deras skildringar av verkligheten mellan sprickorna, om man kan uttrycka det så, både intressanta och lärorika.

Kuddkatt

Hur mycket man än har att göra så finns det alltid tid för den här lilla älsklingen som ringer på vår dörr ibland och vill få tonfisk och en sovstund i knäet.

Då gäller det att ta på sig en tjock tröja som står emot hennes tasstrampande klor innan man hasar ner i lagom  läge i soffan så att hon kan pösa ut på ens mage.  Där ligger hon sen tills hon blir för varm och måste gå och lägga sig under bordet en stund.

Det är frestande att då försöka lura åt sig ett arbetspass vid skrivbordet, men det dröjer sällan länge förrän hon börjar jama i sömnen och strax därpå kommer springande för att få mer tonfisk och omsorger.

Hon är den gulligaste, finaste och roligaste katt jag vet, men hon är ändå svagast för Emmett. Gör inget, för då blir det en desto större ynnest när hon faktiskt väljer mitt knä att slumra i.

Warp overdrive

Eller kanske snarare ”work overdrive”. Har inte hunnit göra så mycket mer de senaste veckorna än jobba, sova, jobba, sova, jobba, och sov-idare.

Hoppas att jag har lärt mig sprida ut gracerna lite bättre i framtiden, så att jag åtminstone får tid över för läsningens musa. Har nyss beställt en egenutgiven roman, Skam, som utspelar sig i historisk – och kriminell – miljö. Om bara tiden tillåter får jag alltså snart reda på vad författaren Robert Warholm har gjort av denna berättelse som sägs bygga på en sann historia. Nyfiken i en strut.

Länk till författarens blogg: http://skrivrobert.blogspot.se/2017/03/skam-kan-kopas-pa-bokuscom-nu.html

Metagrejer kan vara förödande

National Treasure 2 var i sändning igår, men det var helt omöjligt att koncentrera sig. Varje gång huvudrollsinnehavaren dök upp i bild dök också de inre minnesbilderna av honom som Photoshoppad GOT-skådis upp. Och drabbade mig med skrattanfall.

När han som värsta tuffingen ställde sin loafer på gaspedalen för att klara sig ur en högoktanig biljakt såg jag istället en olycklig Sansa med flätad frisyr framför mig. När han initierat och entusiastiskt diskuterade möbler med två franska cykelpoliser var det istället en spritt språngade Ramsay jag såg. När han lyssnade på sina käbblande föräldrar gjorde han det som en tufft sammanbiten Brienne. När han listade ut att de skulle blöta ner hela berget med sina 33 centiliter stora vattenflaskor så flöt en finurligt flinande Littlefinger fram på näthinnan. Och så vidare.

Hemskt.

Roligt.

Marinerande multimediaprojektidé

Ritplattan fortsätter att fascinera och roa. Diverse katter får stå modell när jag ska försöka få kläm på alla Photoshop-verktyg (ge mig några år till…) och samtidigt försöka vässa min idé till ett urfiffigt multimediaprojekt som jag kom på redan runt nyår men som än så länge bara är i spädbarnsfasen. Wacom gör hur som helst att jag varje kväll har enormt svårt att gå och lägga mig. Vill mycket hellre sitta uppe och rita, rita, rita. Påstår inte att min sömnmotvillighet resulterar i Monet, Lerin eller Picasso. Påstår bara att det hela är så himla roligt att jag nästan kolar vippen.

Som grädden på moset, glassen på tårtan, senapen på korven, pricken över i:et, spenaten mellan tänderna, ska det bli snö här i Göteborg på söndag. Hmm, var la jag pulkan nu igen?

Katter på hjärnan just nu

… så det blir till att läsa både Gatukatten Bob av James Bowen och Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron och Bret Witter.

Tillägg: Måste erkänna att jag hade mycket större behållning av boken om Dewey. Beror på att den lilla bibliotekskatten sätts in i ett socialt sammanhang. Vicki Myron och Bret Witter beskriver hur livet tedde sig i Spencer på 80-talet, med karga människoöden mitt i den ekonomiska krisen, och hur Dewey – med bibliotekschefen Vicki Myrons hjälp – påverkade invånarna i den lilla stan. Deweys personlighet och charm blir ett instrument för att berätta om människorna på orten, och vilket ljus de hade inom sig, bara de fick en chans att visa det.

Allt jag inte minns

…heter romanen som jag läser just nu. Och Jonas Hassen Khemiri heter författaren, som jag brukar föredra i novellform. Det beror på att romanformen är så pass lång att jag ofta hinner tröttna på författarens anslag i språk och form.

Allt jag inte minns har ett intressant upplägg med många röster som berättar omlott utan att man riktigt vet vem som är vem – och vad som är sant. Så frågan huruvida jag kommer att läsa ut boken lär inte avgöras av berättelsens innehåll utan snarare av papprets innehåll. Boken är tryckt i ett material som luktar vidrigt illa, ungefär som tidningen Skriva numera gör (sedan de bytte format och ägare och hejfaderullan).

För många ter sig kanske luktfaktorn såsom något löjeväckande, men jag vet att felaktiga luktmolekyler ger många fler än mig – tiotusentals fler bara i vårt lilla land – ont i magen. Konkret.

 

Jag älskar min ritplatta!

Its name is Intous Pro. Wacom Intous Pro.

Jag är så förtjust i den att jag nog roar mig mer med penslar och färger just nu än jag vad jag brödfödearbetar. [infoga en ingalunda skuldmedveten harkling]

Är så sabla kul att jag föll för frestelsen att klabba upp senaste riplattealstret på min förstasida och därmed flytta kära spökskrivarspöket till en skuggigare sidplats. Ett tag i alla fall. Färger! Jag älskar dem! Men jag tror att de styr fokus åt fel håll om de är på framsidan. Hmm, måste rådfråga Emmett, han brukar ha järnkoll på design och slikt.

Annars är jag i farten med en ny liten Disney-serie, som på originalspråk heter Lights Camera, Lexi. Den handlar om ett gäng filmskapare i åttaårsåldern som gör egna filmer i olika genrer och sedan visar upp resultatet för tittaren. Allt från science fiction till stumfilm och däremellan film noir och skräckisar. Rätt så trevligt.

A somewhat strange day

It was the sixth day of the week, an overcast Saturday on the fourth of February, in the year 2017. … Various sites and apps consulted for a lengthier weather forecast all stated that it was raining.

I begged to differ. The blurry lines in the snowy landscape were snowflakes, not rain, falling on my head.

My gaze turned to the possibly treacherous ground. But I didn’t spot any icy patches, only nekkid feet. Or more specifically, the snowy ghosts of nekkid feet.

No matter how closely I looked, they were still there.

 

I remain very curious about the person who made them, and why.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I’m currently tending a small flock of Shaun the sheep-like sheep, and when I told them all about it, they simply couldn’t believe it. They were, like, ”I’m so shocked I don’t even know what to do with this piece of straw that’s hanging out of my mouth”.

Ny serie

Ska erkänna att jag aldrig såg någon av Det regnar köttbullar-filmerna när de kom på bio, men nu när jag har fått i uppdrag att vara med och översätta serien så har nyfikenheten vaknat. Serien har ett lagom knasigt upplägg för att jag ska vilja veta mer. Så de kommande dagarnas prognos lyder: risk för köttbulleregn.

Helgens fokus kommer dock att ligga på den makalöst fina ritplattan (Wacom Intuos Pro) som jag fick i födelsedagspresent av superhjälten Mr Cohab. Den drar något så infernaliskt, även om jag än så länge mest tittar på YouTube för att få animeringstips – Draw with Jazza är en välbesökt kanal – men nu till helgen hoppas-hoppas-hoppas jag som sagt få tid att sätta åtminstone några av alla de där figurerna som jag har i huvudet i rörelse på skärmen.

För närvarande skriver jag inte ett enda ord på något romanprojekt, och jag beklagar det inte ens, för just nu är musik och animation mycket, mycket roligare.

Animationstest

Har fått för mig att jag har tid att lära mig digital animationsteknik. Iver har jag i alla fall. Tar mycket längre tid än vad man skulle önska. Bara det att leta efter lämpliga program – gratisvarianten är säkrast så här i början – tar timmar. Det går att animera i Photoshop, men många verkar föredra Flash. För 3D-animationer  är det tydligen Maya som gäller för proffsen. Eller 3D Studio Max.

För mig som förskrämd nybörjare får det räcka med 2D, så bland gratisprogrammen hittade jag bland annat Pivot Animator. Som fått mig att skamlöst ägna hela helgen åt att knåpa ihop streck och cirklar till katter, rävar, hästar och annat som sedan entusiastiskt animerats, en mödosam ruta i taget. Mycket omtagningar har det blivit…

Och det är blandat resultat bland de hopknåpade småfilmerna – är ju bara barnet än på området – men jag tror att min Angry cat hillitts är bäst i min hyperkassa lilla samling.

Det är så kasst, kasst, kasst att man tappar andan, men det är också roligt, roligt, roligt!

Hoppas innerligt att jag ska få tid under veckan att testa mina förbättrade idéer, både i Pivot Animator och i Pencil2D som också är ett gratisprogram, fast med ritmöjligheter.

P.S. Var tvungen att göra en räv också. Jag gillar själva figuren, men animationen…? Hej och hå.

P.P.S. Hjälp, jag kan inte sluta försöka skapa animationer. Med betoning på försöka. Är jättetrött. Hjälp, hjälp. Hoppas Emmett kommer och säger till mig snart att klockan är jobbdag imorgon så stäng ner, lägg ner och lägg sig ner, att sova sött och vakna otrött till en ny dag imorgon.

Kubo and the Two Strings

Om man vill se en mäktigt animerad film är Kubo and the Two Strings ett hett tips (även om manuset inte riktigt håller ända in i mål). Som vanligt gör en trailer inte minsta rättvisa – den har till exempel inte med de skickliga och roliga origamianimationerna, däribland den lilla orange origamisamurajen som får liv och sällar sig till sökpatrullen. En film som jag snart måste se igen.

Rowlinghelg

Fick de 2 senaste böckerna av favoritförfattaren J.K. Rowling i julklapp  – tusen tack, Emmett!

Fast egentligen är det väl bara Fantastic Beasts and Where to Find Them som är en ”äkta” Rowlingbok. Harry Potter and the Cursed Child är ”A New Play by Jack Thorne … based on an original new story by J.K. Rowling”.

Jag ska absolut inte vara elak och avslöja mer av teaterpjäsen än vad som anges på den officiella Harry Potter the Play-sidan: Harry Potter har blivit vuxen och far till tre barn, varav det yngsta har problem med sin pappas arv och berömmelse. Det leder till att både far och son får anledning att tampas med ett mörker som närmar sig från oväntat håll…

I Fantastic Beasts and Where to Find Them utspelar sig handlingen på en annan kontinent och i en annan tid än vad som är fallet i Harry Potter-böckerna, och huvudpersonen är den magiska varelser-fanatikern Newt Scamander.

Båda böckerna är teater- respektive filmmanus, vilket (åtminstone i mitt fall) kräver en helt annan sorts lästeknik än vad ren romanläsning gör. En mycket nyttig erfarenhet!

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det märks att teatermanuset inte är skrivet av Rowling (det är lite sockrigare än förväntat och inte särskilt överraskande), och att filmmanuset kändes lite snopet med sin tyngd av allt det spektakulära som filmduken förmodligen älskar att få sätta tänderna i. Känner mig redo att gå på bio nu.

Goda råd behöver inte vara dyra

Lyssnade med intresse på John Connolly, författare av 27 romaner, som i The Bestseller Experiment-podden förklarar varför han är skeptisk till skrivarkurser och skrivarcoacher: Man lär sig skriva böcker genom att läsa mycket (och väl) på egen hand, därefter skriva och begå misstag, lära av sina misstag och begå nya misstag.

Enligt Connolly finns det inga universella regler för hur en bok blir till. Var och en måste hitta sin egen lösning. Han sammanfattar det väldigt avväpnande … och inspirerande: ”Every book is a failure.” Med det menar han att varje bok som skrivs, hur bra den än är, alltid skulle ha kunnat göras bättre. Så hur veta när man ska sluta putsa och gå vidare?

Connollys råd är att man ger sig själv en deadline, skriver varje dag och inte låter sig förledas av nya idéer när man kör in i tegelväggen som tornar upp sig efter ca 20000-40000 ord. Det är ungefär då alla börjar misströsta och tycka att det pågående projektet är vettlöst skräp. Men när man nu fått veta att alla har en tegelvägg på sin väg mot avslutat projekt bör reaktionen i misströstande läge aldrig vara att påbörja ett nytt projekt och hoppas att detta ska leda till ett bättre resultat (ack hurusom ofta har jag själv icke låtit mig förledas till denna luciferska lösning!). Lösningen bör i stället vara att envist skriva färdigt det man håller på med.

Slutsats: Läs, skriv, begå misstag, ta lärdom, avsluta. Läs, skriv, begå nya misstag, ta lärdom, avsluta. Läs, skriv, begå…

Ruggigt bra novell

Vinnarnovellen i senaste Skriva (nr 1 januari/februari 2017) är så hiskelig och bra – hiskeligt bra – att jag blir alldeles matt. Den heter ”Hundarna”, är skriven av Julia Melin Bernhardtz, och handlar om Jana och hennes lillebror Anjo i skuggan av en pappa, fyra schäfrar och ett träsk.

Det är sällan numera som fiktion kan få mig att känna mig omruskad, men den här novellen är så kärvt och rakt berättad, med eleganta speglingar och ett rytmiskt växelbruk mellan nuet och bakgrundshistorien, att jag gått och tänkt på det där träsket hela dagen. Författaren avhåller sig från adjektiv och andra känslostyrniningar. All grymhet, plåga och sorg som berättelsen rymmer är (mestadels) upp till läsaren att förstå på egen hand.

Texten gjorde ett sådant starkt intryck på mig att jag under dagen varit tvungen att närstudera dess struktur och upplägg. För att försöka stilla mina oroliga tankar.

Deckarnovelltävling

Den som har klåda i deckarnovellskrivarfingrarna bör genast plocka fram sina skrivdon och börja rota runt i sin hjärnas alla klurigheter. Skälet är att Semic utlyser en deckarnovelltävling på temat vinter/jul, att vara dem till handa senast 1 februari 2017.

Alla som breder ut sina vingar och ger tävlingen en ärlig ansats slipper i alla fall den makalöst vådligt farliga konkurrensen från mig. Jag varken hinner eller orkar längre bry mig om novelltävlingar, 50 000 i prispengar eller ej.

Mer info från Semic här

How to write a bestseller – the experiment

Mark Stay and Mark Desvaux have made a series of podcasts about how to write a bestseller in one year. I have only listened to Episode 00 so far, but I have already sussed out that there will be info on do’s and donut’s [who am I kidding?] in the bestseller-writing business. Michael Connelly et al share their insights on the subject.

Addendum: In case one is pressed for time and prefers to read the essence of all the wisdoms in an e-book, that is possible too. Instant access, free of charge. Brilliant!

Source: I found the two Marks’s site by route of http://jennybafving.se/blogg/

Zou

December är en hektisk månad. Jobbar just nu parallellt med 4 olika serier, däribland Zou som handlar om en zebrapojke och hans zebravänner i mötet med allehanda små problem. Inledningsvis skapar problemet en mild kris, men med lite hjälp från vänliga vuxna (ofta farfar), lyckas de lösa saken samtidigt som de har roligt och är mycket snälla mot varandra.

Upplägget är lite grann som Mats Mus, fast kanske för en ännu yngre publik? Hur som helst tycks jag själv aldrig bli för gammal för animerat.

Litteraturbanken

Kan det bero på att vi varit kattvakter nyssens, åt chockartat fina grannkatter, att mina fingrar idag liksom av sig själva knappade sig fram till Litteraturbanken och Ivar Arosenius Kattresan?

Hur som helst, tips till alla som inte redan visste det: Litteraturbanken är en plats väl värd att bokmärka.

Ta bara en sån sak som att jag utan Litteraturbankens förtjänst aldrig skulle ha förstått att läsa dikter av månadens diktare, Anna Rydstedt. Hade varit stor skada!

Vad får det lov att vara?

Bortsett från att det har hänt nåt aggressivt med bilismen under senare år, vilket man tydligt märker när man numera är ute och kör med den egna lilla Silverpilen (eller om det ska vara silverbilen) -provocerande upp-i-baken-tryckningar med noll bromsberedskap på mörkervägar med rådjursglimmande ögon i varenda dikesren, vrålande omkörningar på hastighetsbegränsade vägguppsvägar med knytnävarna på tutan, filbyten utan förvarning och prejningsförsök till höger och vänster – så är det skönt att i vinterkylan kunna sätta sig i en (tämligen) varm kupé istället för att parkera gumpen på en blåsig cykel för att ta sig till NetOnNet som ligger hyfsat långt bort ute på Hisingen varje gång man måste köpa nätaggregat, processorfläkt eller något annat viktigt. Sladdar brukar vara en favorit. Fråga herr Busbon. Men den här gången blev det … böcker. Och en isskrapa. Och böcker. Någonstans i närheten av förlängningssladdarna och ficklamporna. Så häpet att jag fortfarande knappt tror mina ögon när jag blickar ner på titlarna som ligger här på bordet.

Vet inte vilken jag ska börja med.
1. Summan. Fyrtio berättelser från livet efter detta av David Eagleman (översättning Niclas Hval). Det var baksidestexten som väckte mitt intresse: ”När du dör kommer du kanske att upptäcka att Gud är stor som en mikrob och fullständigt omedveten om din existens. I en annan version av livet efter detta återskapas du utifrån dina kontokortsutdrag och i en tredje tvingas du leva tillsammans med irriterande, alternativa versioner av dig själv som representerar allt det du kunde ha blivit.”
2. Vad gjorde du under kriget av Peter Kadhammar. Köpte boken eftersom Kadhammar är en av mina absoluta favoritkrönikörer. Rättvisemärkt hela han.
3. Skymningsögon av Dean Koontz (översättning Börje Crona). Köpte boken eftersom Koontz mycket sällan gör en besviken. Trots de knasiga världar som i regel målas upp så passar han alltid på att förmedla ett stillsamt hopp om mänskligheten. Det är vackert så.
4. De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet av Orlando Figes (översättning Claes Göran Green). Köpte boken till herr Busbon som hört talas om den och ville läsa. Skulle inte bli förvånad om den ”råkade” hamna i min läsfåtölj så snart herr Busbon tagit sig igenom den. Tur att jag har annat att läsa i väntan på att han ska hinna konsumera de sjuhundrasextioåtta sidorna i myrkryptypsnitt.

NetOnNet, förresten. Förutom Roy Anderssons reklamfilmer om fallskärmsavtal och reklambyrån Forsman & Bodenfors ”snälla Åke” så är det här en höjdare: