Fullpoängare

Det är mycket sällan jag hittar musikprogram i P2 som inte behöver snabbspolas då och då (för skrikiga operaröster, för jazziga klanger, för mycket tolvton, för mycket romantik, för mycket programledarprat, och så vidare och så vidare), men Klassisk förmiddag 9 september med titeln ”Musikterapi” är en äkta pärla. Hade till exempel aldrig tidigare hört något av Zelenka (samtida med J.S. Bach), och Emilie Mayer hade jag hört alldeles för lite av, tills nu. Och Michajl Pletnjovs pianovirtuositet i Tjajkovskijs opus 40 gör mig snudd på svimfärdig av beundran.

Hoppas att programmet får ligga kvar på SR:s sida länge, länge.

Livet som vuxen

Kan man tejpa fast sitt finger på en elkabel utan att ens försöka, och sedan knappt ta sig loss igen? Absolut.

Kan man ha en gps-röst i öronen som (med märkliga betoningar) säger exakt hur man ska åka och ända köra fel? Utan tvekan.

Kan man känna djupt obehag inför en sådan enkel sak som att lämna in bilen på service? Been there, done that.

Kan man ena dagen sitta och titta på en favoritserie och nästa dag ha fått den i inkorgen? Ja hurra! Johnny T, du förgyller mitt liv.

Besatt

…av ”Kikuchiyo to mohshimasu” med Pink Martini, Timothy Nishimoto och China Forbes. Lyssnar på den om och om och om igen. (Hade gärna skaffat den som cd men kan inte hitta den någonstans.)

Sedan byter jag till ”Glitter and Gold” med Barns Courtney – som jag också kan höra till tidernas ände. Texten, hans röst, hela rasket är formidabelt. Som tur är har jag båda hans cd (404 och The Attractions of Youth).

Och sedan börjar jag om igen. Igen och igen och igen. Tröttnar aldrig!

Besatt? Ja jag sa ju det.

Livet som vuxen

Idag har jag varit vansinnigt vuxen:

…mindes att flytta bilen från den gamla p-platsen till den nya – annars hade det blivit p-böter

…har (snart) gjort två äppelpajer på ruskigt goda och lika ruskigt små äpplen (lätthanterade? nej!)

…har kontaktat diverse verkstäder för prisjämförelser när det gäller kommande service (lutar åt att det blir CMS Group i Biskopsgården)

…har läst kultursidorna i en upphittad söndags-GP (och blivit lite impad av skribenten som vågade sig på att ge tre av landets manliga storstjärnor på komikerhimlen humoristiska kängor i storlek 58)

…har diskat. Tre gånger!

…har sprungit 7 kilometer på min ”falska ischias” (gjorde det ont? ja! grät jag? nej!)

Hur vuxet som helst!

Dagens mening

…direkt ur livs levande livet:

”Denna bomullsplåt skyddar den övre delen av huvudet och tröstar dig med hjälm.”

Hittade den när jag letade efter svetshjälmar och -mössor på amazon.se. Förutom att det är en skojig mening så blev jag faktiskt tröstad även utan hjälm: maskinöversättning kan vara till stor hjälp i många stunder, men än så länge behövs kanske min yrkesgrupp (ett tag till)?

Om…

jag måste välja mellan att köra fyrhjuling och att svetsa så väljer jag svetsen. Varenda gång. Alla kurser som jag har kikat på under hösten har varit fullsatta (eller på tok för dyra), men svågern lät mig ha lekstuga hemma på hans och syrrans gård idag. Än så länge har jag bara provat MMA/pinne (bågsvetsning med pinne), men svågern gissade att för sakerna som jag drömmer om att göra när jag blivit varm i kläderna (no pun intended) så blir det mer relevant med TIG (tungsten inert gas), framgent. Med betoning på framgent. Än så länge svetsar jag som en kratta, men herregud vad roligt det är! Jag ville inte åka hem. Det enda som kunde slita mig från vinkelslipen, ESAB-svetsen, och de rostiga metallbitarna var klockan och vetskapen om att måndagens deadline ryckte allt närmare.

Om jag hade trott på reinkarnation hade jag beställt mig själv som konsthantverksvetsare i nästa liv.*

Nästa gång jag svetsar hoppas jag att det blir så bra att jag vågar ta ett foto eller två som bildbevis. Innan dess behöver jag köpa en svetshjälm som låter mig se vad sjutton det är jag håller på med.

*Att jag inte tror på reinkarnation beror på att det förutsätter en ganska så hemsk människosyn, typ: ”Skyll dig själv om du har det svårt här och nu, för då har du varit elak i ett tidigare liv. Än sen att du inte minns dina synder i ett tidigare liv och vet vad det är du straffas för.”

Måste erkänna…

Känner mig extremt nedstämd just nu på grund av allt som pågår runtom i världen. Naturkatastrofer, flyktingströmmar, högerextremister, religiösa förtryckarstater, kommunistiska förtryckarstater, slaveri, pandemi, djurplågeri, människohandel, skövling av livsnödvändiga biotoper och sist men inte minst, konspirationsteoretiker som slänger bensin på lågorna.

Uppfinningspotential

Har denna dag suttit med grannens maximalt gosiga katt i knäet i ett fjärdedels dygn. Det är så underligt att hon vill vara precis där man är … hela tiden.

Hon gör sitt bästa för att ”valla” även Emmett till soffan för maximal uppmärksamhet, men ibland blir det för varmt i ett människoknä, och då hoppar hon ned under bordet. Skulle man då passa på att resa sig för att göra något annat tar det max en minut innan hon börjar jama och undra vart man tog vägen.

Av den anledningen kan jag inte ha henne här så ofta, hur hopplöst förälskad jag än är i den lilla pälsbollen. Tiden räcker helt enkelt inte till.

Men ett är säkert. En spinnande grannkatt i knäet gör en extremt sömnig, något som en kronisk ”sömnproblemare” verkligen uppskattar. Det enda lilla problemet är att jag inte får sova mer än några mikrosekunder eftersom jag blir väckt så fort jag glider bort och slutar klia henne i nacken.

Så… tänk om man kunde uppfinna ett insomningsmedel som fungerade enligt samma principer som grannens katt, men utan det där ”men hallå, vad hände med kliandet?”-jamandet när man väl har tuppat av? Det skulle vara himmelskt.

Plantnet

Vilken skillnad det gör att ha en app som på några sekunder hjälper en att identifiera okända växter, jämfört med att sitta och bläddra i 8-12 böcker – ibland i timmar – för varje ny växtfrämling som man har fotograferat och nu vill få namnet på.

Har till och med varit så ovanlig sällskaplig att jag sällat mig till Plantnets ”community”, bara för att kunna bidra med egna referensbilder. Plötsligt ingår jag i ett sammanhang. Märklig känsla.

Blommor som jag har hittat och som Plantnet hjälpt mig sätta namn på: kungsmynta, Sanguisorba hakusanensis (av släktet storpimpinell), kanadensiskt gullris, åkerklätt, färgkulla och höstanemon. För att nämna några.

Suverän app. Och det verkar som om det är ett ”renhårigt” projekt (dvs inte framtagen av en totalitär statsmakt som vill kartlägga aktiviteter och rörelsemönster hos jordens befolkning): https://www.mobil.se/appar/apptips-plantnet-identifiera-vaxter-med-mobilen

Möjligen

…nappar jag på syrrans tips om att testa att nåltova ett sittunderlägg, en matta eller en tavla i Bollebygd i oktober för den smått svidande summan av 900 riksdaler.

Om jag bestämmer mig för att göra en utflykt österut så tänker jag bannemej ha som mitt konstprojekt att tova Döden som ett offer för den nya trenden att gå med lie istället för med trimmer.

Not because he’s worth it. Because he can.

Några år senare…

I samband med en ommöblering hittade jag en gammal Lär dig teckna hundar-kurs, i vilken författaren Walter T. Foster skriver i slutet:

”If you merely buy the book, look it over and put in on a shelf, I will feel like we have both missed the boat and maybe I haven’t done my part. Go back and try again, won’t you?”

Det där kunde ha varit riktat direkt till mig, men troligen hade inte Foster tänkt sig att det skulle dröja många, många år innan jag ”gick tillbaka och försökte igen”. Boken är så gammal att författaren utan betänkligheter kan använda WTF som sin signatur.

Men vad är det de säger? ”Bättre sent än för jämnan” (pardon the tongue in cheek)? Så i början av sommaren lovade jag mig själv att teckna en hund om dagen ur boken. Det lyckades, så när som på de dagar då deadlines behövde gå före. Och med tanke på att jag numera alltid tecknar och skriver med ”fel” hand, så är jag mycket nöjd med resultatet.

Här ett axplock.

Fladdermusprojektet

Har nu tillverkat min åttonde av tio fladdermusholkar (för den här gången), och konstaterar att det är mycket trivsamt att i humlesurret bland blommor och blader på balkongen skruva ihop dessa tänkta bostäder åt mygg- och knottätande fladdermöss = nyttodjur.

Virket som används har legat under en presenning i några år och ”slagit sig”. Då blir det lite glipor här och där, men de går ju alltid att täta i efterhand.

Sågade till de olika delarna i svågerns snickarbod eftersom det var onödigt jobbigt att försöka såga till dem för hand här på balkongen. Men själva byggandet låter sig skötas (nästan) utmärkt på hemmaplan.

När jag blir stor ska jag ha en egen snickarbod. Har redan börjat investera i nyttiga verktyg. Härnäst på önskelistan står en eldriven cirkelsåg. Och om jag nu hade en snickarbod skulle jag också skaffa en plats för att svetsa ihop användbara konstverk som grindar, stolar, bord, lampor, klädhängare med mera. Har huvudet fullt av idéer, och min förhoppningsfulla plan är att mina investeringar på börsen ska hinna generera pengar till ett husköp innan liemannen hunnit komma för att hämta mig … Ja just det, jag skulle kunna svetsa ihop en konstfärdig lie också! Inte bara till L-mannen. Hörde på Studio Ett i P1 att svenska folket plötsligt har fått smak för att gå med lie.

Det har sina fördelar

Emmett, som mycket länge varit aktiv nyllebokmotståndare, tvingades via sin distansundervisning ändå gå med och hittade då ganska snabbt, via en av sina före detta lärare på musikutbildningen i Umeå, fram till Rainbow Slow Music. Idén kommer från Slow TV med älgar, men här är det den roliga trombonisten, dirigenten och kompositiören Christian Lindberg och Östgötamusiken istället för skogens stora surpuppor. (Jorå, jag har blivit jagad av en grinig älg en gång, men just då råkade jag vara cykelburen och kunde därmed trampa så fort att älgskrället blev avhängt. Bah!)

Tack vare Emmetts nyfunna nyllebokskonto har sålunda ävenledes jag kunnat stifta bekantskap med det hemliga livet bakom portarna till en konsertsal. Under den första dagen repeterar de kompositören Per Egelands arrangemang av Nötknäpparsviten. Det är minst lika fascinerade som älgar, kanske till och med ännu mer. Materialet är skojigt på så många olika plan. Har aldrig tidigare sett någon dirigera aå som Lindberg gör. Förutom att man skrattar när han sprattlar runt i sin dirigentstol så är han gruvligt skicklig. Har järnkoll på allt! Fattar inte hur man klarar av att minnas ett helt partitur med alla instrument, och dessutom till exempel kunna höra i flygande fläng att någon spelar ett ess istället för ett e. Det är enastående.

Länk till första dagen.

Ovanstående ledde mig sedan till Christian Lindbergs dag-för-dag-inövande av Bachs violinpartita i E-dur, BWV 1006. Även om man inte spelar trombon är det intressant och lärorikt att följa med i hur Lindberg strukturerar sina repetitioner. Och inspirerad att gå motsvarande kurs, fast med violinen, laddade jag raskt ned noterna från imslp.org. Om man bläddrar ned till Sheet music kan man hämta de vackra Bach-bladen i pdf, antingen gratis eller som betalande kund.

Övrigt idag: Ihållande åska, ösregn, tillverkning av fladdermusholkar (det går bättre för varje gång), en enorm mental trötthet av att vara hackkyckling åt en bekant (allt-allt-allt-allt-allt-allt-allt jag gör ska kommenteras och korrigeras – det är omöjligt att göra rätt; fattar inte hur hen orkar leta fel varenda sekund och hitta på att det är fel i den händelse att inga kan hittas), Tomb Raider i min kära Xbox (i väntan på en ny spelversion jobbar jag mig åter en gång igenom Lara Crofts äventyr i Sydamerika, där hon tampas mot mordiska varelser i olika skepnader, löser gåtor och hittar skatter – en fin blandning av allt, och framför allt: nästan inga idiotiska time runs).

Lila balkong

Mina observationer har lett mig till slutsatsen att lila blommor är humlemagneter, och därför har vi nu en tämligen lila balkong bestående av kantnepeta, lavendel, anisisop, chili, aster samt några ängsblommor (klöver, stinknäva och rosenskära).

Chiliskottet från grannen har burit frukt (i en färg jag inte sett förut)
Aster, anisisop, fjärilslavendel och ”vanlig” lavendel

Rosenskära (i den engelskspråkiga världen kallas den ”mexikansk aster”)

Och jomenvisst, de tufsiga små gullrumporna kommer på besök med jämna mellanrum. Här en sötchock, tillhörande arten åkerhumla, upptagen av en anisisop.

Humlekavalkad

Har varit löjligt förtjust i humlor i alla tider (men tycker det är mycket klurigt att se skillnad på de många olika arterna, inte minst därför att de skiljer sig åt beroende på om det är en drottning, arbetare eller drönare) och kan bara glädjas åt att det börjar råda konsensus på gräsrotsnivå kring dessa och många andra insekters livsavgörande roll i vår överlevnad. Utan pollinerande insekter, ingen mat på bordet.

Det är inte så enkelt för en stativlös amatör att fotografera humlor i denna stad där det blåser jämt och de dessutom med sin tyngd får blomstren att gunga på sina stjälkar. Men stockrosor tycks locka dem att dröja sig kvar. Får nästan för mig att de blir lite drogade – i alla fall mer stationära – mitt i allt pollenöverflöd.

Hushumla på stockrosknopp
Svårt att se men gissningsvis också hushumlor (på stockros)

Åkerhumla på syrenbuddleja
Åkerhumla i fingerborgsblomma
Mörk jordhumla (?) på rysk salvia
Stenhumla på rysk salvia

Mörk jordhumla (tror jag) på gulsporre

Vilka stridisar

De svenska fotbollsdamerna kommer att spela OS-final på torsdag. Har sett varenda match de spelat och ibland tuggat lite för mycket på naglarna, bland annat i matchen mot Japan som bjöd trixigt motstånd. Men nu har Seger, Blackstenius, Jacobsson, Rolfö och alla de andra kämpat sig fram till ett slutmöte med Kanada. Har jag några naglar kvar att bita på?

Väntar på kraschen

Har jobbat i ett helt dygn, mer eller mindre utan uppehåll, och jag har varit vaken i två dygn – om man räknar bort stunden då jag slumrade till i gymmets massagefåtölj trots val av ”Extreme Recovery” (med allt som det innebar av kavlande och knådande). Nu vågar jag inte göra något i stil med att cykla, köra bil eller ens prata med grannar av rädsla att lyset plötsligt ska slockna mitt i något betydelsebärande för framtida väl och ve.

Är skrapig i vänsterögat men i övrigt bekymmersamt pigg. Försökte studera aktiekurserna i hopp om att de skulle vyssa mig till ro, men jag blev bara så urbota korkat hoppfull inför de senaste dagarnas vackra siffror att jag började drömma i rosenrött om det där huset med örtagård och luftiga rum för kreativt skapande samt stall och hagar för en charmigt tjurig åsna eller två …

I’m an eejit. What goes up has to come down. Fact.

Så här sitter jag nu istället och skriver brev till mig själv. Inte ens det tråkar ut mig tillräckligt för att John Blund ska tycka att det är mödan värt. Men jag slår vad om att det är tvättstugans absolut nödvändiga plikter som kommer att fälla mig till slut. Eller råkar det vara så bra att vi har rena handdukar så att det klarar sig till nästa vecka? Och måste vi förresten verkligen laga middag idag? Vem orkar tugga i den här sömnbristen kryddad med ett alldeles för högt varvtal efter en stressrelaterad adrenalinkick? Och är det absolut nödvändigt att jag besvarar det där mejlet som undrar när jag tänker bege mig ut på landet igen och lyfta saker så att jag inom fem minuter ser ut som om det har ösregnat på mig ända sedan 2017?

Måtte jag aldrig försätta mig i en situation liknande denna någonsin igen. It’s a resolution based on two keywords only. Priorites and Planning. Learn them by heart Priorities and planning. Planning and priorities. It’s quite simple really. Even an eejit can do it. Fact.

Vad har jag gjort idag då?

  1. Gått vilse i Frölunda köpcentrum
  2. Cyklat kors och tvärs över hela stan på jakt efter rostfria fladdermusholkskruvar som har rätt form och dimension och som INTE kostar 400 kronor för en hel ask när jag behöver kanske max 30 st
  3. Ramlat med cykeln i höjd med Näset. Fick för mig att jag skulle se vart cykelvägen ledde. Den ledde till en gatsten, skrapsår på armbågen och ett konstigt blåmärke på insidan av pekfingret. Låg kvar en lång stund på marken, lyssnade på fåglarna, funderade över solskenet och huruvida jag hade skadat mig mer än vad jag först trodde. Sedan satte jag mig upp, lyssnade på lite mer fågelkvitter, kisade mot solen och bestämde mig för att ge f-n i vart cykelvägen ledde
  4. Känt mig konstigt less på allt

Felhörning

Jag tycks kunna feluppfatta även saker som sägs, inte bara sådana som skrivs. Dagens ”felhörning” var nyhetsflödets rapportering om det minskade antalet sommarjobb, enligt Sadistiska Centralbyrån.

Sysselsatt med just nu…

Att bygga fladdermusholkar. Det är ett nybörjarprojekt, så de är inte riktigt lika snygga som dessa … än: http://www.ungafakta.se/pyssel/skapa/fladdermusholk/

Mina fladdermusholkars tillkortakommanden har delvis att göra med att snickeboas ägare åkt norröver och inför resan stuvat undan viktiga saker såsom de rätta skruvarna (för monteringen) och de funktionella stämjärnen (för klätterytan).

Men jag trivdes ändå en stund i sågspånslukten och i tjutet från både ”storsågen” och cirkelsågen – det bor en oförlöst timmerman i mig, känner jag.

Förresten. Utmanade mig själv igår och hängde med några vänner ned till stan och pubhäng. Charmigt och omalligt ställe vid namn Notting Hill i närheten av Järntorget med bland annat ett schackspelande stammisgäng, fulla av roliga och snälla infall. Är mycket glad att jag följde med, folkflyktande fantast som jag annars sedvanligen är.

Höglandsboskapskavalkad

Idag sa yr.no att det var 34 grader Celsius som kändes som 39 grader Celsius. Det skulle förklara varför jag idag har befunnit mig i mer flytande än fast form, trots vinden.

Flämtade i värmen gjorde även de underbart fina Highland Cattle-individerna som går i naturreservatet vid Välen. Kom i samspråk med folket som tittar till dem och fick veta att de godmodiga djuren, som heter sådana passande saker som Iris och Oliver, lever en hotad tillvaro på grund av besparingspåhitt från personer vid stadens parkförvaltning.

Tänker personligen göra mitt bästa för att hjälpa boskapen och deras människor med kommande uppropet på Facebook i syfte att försöka få maktens kyliga korridorer att förstå vilket misstag det vore att avliva djuren … enbart för kortsiktig vinnings skull. Nu när området ändå har deklarerats vara ett naturreservat borde det ligga i allas intresse att hålla marken öppen – vilket boskapen gör. Dessutom är det en strid ström av människor till området som alla verkar tjusas av de fascinerande lurviga varelserna.

Värmedag

Mitt på dagen sa yr.no att det rådde 29 grader Celius på vår adress. Det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Gick barfota tvärs över på konstgräset vid Mossen och trodde att fotsulorna skulle brinna upp.

Sedan gick jag (med skorna på) till biblioteket och hämtade en Agatha Christie-bok (Dead Man’s Folly) och la mig raklång i ”vanliga” gräset (på ett liggunderlag som skydd mot alla som kissar sina hundar i grönområdet). Kom bara till kapitel 4 innan jag gav upp, gick in och tuppade av i skrivbordsstolen.

Alla tecken tyder på att sommaren har anlänt.

Är knappt på Fääijsbuck

…som det heter på finsvenska, men när jag vid sällsamma tillfällen ändå tittar in där och ser att någon av mina ”vänner” har delat främlingsfientliga lögner blir jag genast en ”vän” mindre. Det gör inte ett dugg ont.

Serendipitet

Hade tänkt vara flitig och köra ett Farmer’s Crossfit-pass med grästrimmer i fårhage, men tekniken strulade och alldenstund jag inte var på humör för eventuella elakheter från herrn i huset dunstade jag snabbt som ögat och fann mig några ögonblick senare vara på vandring längs Bohusleden. Där hittade jag en sjö som enligt mobilens karta heter Norra Bamsjön [sic]. Hittade en enslig bergsknalle i den kyliga blåsten och trodde att jag var ensam … ända tills jag fick syn på en rörelse i vitögat. Varför, ack varför, hade jag ingen matsäck på ryggen att dela med mig av?

Var så skönt att ligga där på bergsknallen och lyssna till vågskvalpet att jag somnade och icke vaknade förrän en kvinna med son skulle bada sin gråa pudel under tjo och tjim ända tills jag reste på mig och gick.

Då skulle de också gå.

Så klart. Något som jag alltid har misstänkt, och var och varannan dag får bekräftat är: jag är en tokmagnet. Det kanske hänger samman med att jag – utan att förstå hur det gick till – plötsligt upptäckt mig vara genetiskt besläktad med en tvättäkta foliehatt, vilket är förbluffande, skrämmande, tröttsamt och intressant på en och samma gång.

Hobby weekend

It’s wonderful to have had a weekend totally at my own leisure for the first time in ages. No deadlines, duties, chores; only free time to enjoy the sun, the blustering winds (close to storms) and my newly-found interest: illuminated meditation. Gilding my own drawings with gold, silver and bronze imitation leaves could very well turn out to be my ”thing”. Handling (and messing things up with) the crazy thin leaves makes for a person completely oblivious to the surroundings, which is a very liberating experience indeed.

So, here’s my first gilded drawing ever, an imaginary insect. I quite like it.

När man staplar om ved

…hittar man allehanda märkliga saker. Bland annat en albinoorm. Eller om det nu var en ny art av orm som tagit sig till Sverige. Den var hur som helst blågråblek, nästan likfärgad, och mycket större än en kopparödla men kanske mindre än en snok eller huggorm. Inga mönster, vad jag kunde se. Hann heller inte studera formen på huvudet men jag såg tillräckligt för att kunna konstatera att den inte var särskilt söt.

Är mycket glad att den lilla närkontakt jag fick med den dödens bleka ormen dämpades av trädgårdshandskarna.

Det var molnigt och lite för kallt för den att försöka hugga, om det nu råkade vara en orm av den sorten, men jag gick ändå långa omvägar runt den lilla gren- och gräshög dit den slött ringlade sig.

Jag bara VET att jag kommer att ha mardrömmar inatt.

Sparar till just nu…

En svets, hanterlig för nybörjare. Har fullt upp med att skissa på funktionella figurer som skulle göra sig enastående bra i metall, rostig eller ej. Lampor, klädhängare, brevlådor, fasaddekorationer, stolar, bord, fågelskrämmor, trädgårdspynt, det finns hur mycket som helst som jag skulle vilja svetsa ihop!

Sålde min själ och loggade in på Pinterest – man måste ange hur man definierar sig och vilka intressen man har, men lik förbenat får man en sabla massa virk-, mat- och klädförslag bara för att man har snurrat ett visst antal varv runt solen och av Skatteverket definieras som ett visst kön. Hur som helst, om man är ettrig så hittar man (trots alla spindelförsök att valla in en i en fålla) en massa roliga uppslag i metallarbeten. Och jag vill sätta igång asap!

Har fått ett halvt löfte om ett tillhåll för min svets och verksamhet så fort plånboken tillåter. Livet leker, hurra!

Kära ritplatta

Är nästan rädd för att låta tangentbordet byta plats med ritplattan, för när jag väl börjat teckna vill jag inte sluta.

Hade en tämligen klar idé när jag väl tecknat den första figuren, han i rött höftskynke, och efter lite bråk med själva ritplattan och dess tokhoppande fram och tillbaka så blev bilden ungefär så som jag hade tänkt mig, med samtidighet i tid och djup och mystik. Om man nu ser det samma som jag gör…

Fruktansvärt dyrt

…att se på SVT Play. Senast sedda program var extremt välgjort och handlade om Alfred Hitchcook, och det inspirerade till en ivrig jakt på tidiga klassiker som ”The Lodger”, ”De 39 stegen”, ”Notorious”, ”Sabotage” ”Rebecca” och ”En dam försvinner” samt ”North by Northwest” och… naturligtvis även ”Psycho”. Många pengar blev det i slutänden…

Vet att jag som ung tösabit tyckte att ”De 39 stegen” och ”En dam försvinner” var enastående spännande. Mitt nutida, mer luttrade, jag lär lägga större fokus på det rent filmtekniska. Ska bli jättekul när filmpaketet trillar ner i brevlådan!

Om jag ska nämna 12 saker

…som jag har lärt mig idag så är de hämtade ur ”Faktakalendern 2021” och påfläskade med lite kött på benen med hjälp av bland annat Wikipedia och Nationalencyklopedin, och de lyder som följer:

*fotoelektriska effekten – en lag som visar att ljus är kvantiserat; den förarbetades av bland annat Max Planck men fick sitt slutgiltiga utförande av Albert Einstein, vilket gav honom Nobelpriset i fysik 1921; Max Planck fick Nobelpriset i fysik 1918, i egenskap av kvantteorins huvudsakliga upphovsman

*brownsk rörelse – små partiklars slumpmässiga rörelser som beskrevs av både Jan Ingenhousz 1765 och Robert Brown 1827 men som förklarades först av Albert Einstein 1905 och ledde till att existensen av atomer och molekyler slutligen accepterades

*heelingsystem – omfördelar ett fartygs ballastvatten så att det inte får slagsida; på en isbrytare hjälper systemet fartyget att rulla fram och tillbaka så att isen lättare bryts

*punktskriftens bokstäver, siffror och skiljetecken (gick ganska fort att lära sig i teorin, men jag kommer att behöva repetera!) – Louis Braille var en organist, blind efter en barndomsolycka, som utvecklade punktskriften redan som ung, men den blev inte officiellt vedertagen förrän efter hans död (han dog i TBC 1852); i Sverige fanns Amy Segerstedt som 1892 grundade ett punktskriftsbibliotek i Stockholm.

*Oden – en av de fem isbrytare som för närvarande är i bruk i Sverige och som också är det längsta av dem med sina 107,75 m och som dessutom är det enda av dem som är byggt vid Götaverken i Göteborg (lite nostalgi där eftersom salig svärfar ingenjörade där en gång i tiden); de övriga är Ale, Atle, Frej och Ymer – samtliga byggda vid varvet OY Värsilä i Helsingfors och enbart isbrytare emedan Oden är både isbrytare och forsknings- och expeditionsfartyg

*Captain Molly Kool – namnet på en privatägd isbrytare som såldes till Kanadas kustbevakning 2018 och döptes om till just Captain Molly Kool, efter en av Nordamerikas första registrerade kvinnliga sjökaptener, Myrtle Kool, och tillika Kanadas första sjöbefäl; hon föddes 1916, dog 2009 och hann däremellan vara den hittills enda (om jag förstått saken rätt) kvinna som gått den handelsmarina utbildning som erbjuds i Saint John, New Brunswick

*Jesus hade så många som 2 Judas bland sina 12 apostlar – den apostel-Judas som inte har en penningpung som symbol går även under namnet Taddeus, Lebbeus eller ”Jakobs son” och han har en knölpåk eller hillebard som symbol

*Hjalmar Branting – fick tillsammans med norrmannen Christian Lous Lange Nobels fredspris år 1921 för sitt arbete för Nationernas förbund, bildat 1920, som en förebådare av FN

*Albert Einstein – erbjöds att bli Israels president 1952 men tackade (som bekant?) nej

*Atle – eller Atli – är ett fornnordiskt namn besläktat med Attila som betyder ”lillefar”. Hade ingen aaaning; i den fornnordiska Völsungasagan blir Atle tagen av daga av sin äkta maka Gudrun, men i den tyska versionen av samma berättelse (Nibelungenlied) klarar han livhanken

*Gram – betyder inte bara en tusendel av ett kilo utan även ”bister”, åtminstone när det gäller Odens svärd, som inspirerade J.R.R Tolkien när han skrev Sagan om ringen; det är inte svårt att tänka sig att Tolkien även inspirerades av Odens spjut Gungner som smitts av dvärgar, samt av hans magiska armring Draupner som också smitts av dvärgar och som droppar av sig åtta nya ringar var nionde natt, lika tunga som originalet

*Dusjanbe – huvudstad i Tadzjikistan, ett land i Asien som har ungefär lika många invånare som Sverige, en medellivslängd på 72 år och en valuta som kallas somoni

Så fel det kan bli

Syrran sa att hon hade märkligt ont på ovansidan av sin underarm. Jag tittade på stället hon pekat på och sa: ”Ja det ser ganska svullet ut.” Sedan tittade jag igen och tillade: ”Vänta lite, det är ju dina muskler…!”

Varpå syrran skrattade så att hon nästan ramlade ned från bilflaket hon satt på.

Men varken hon eller svågern skrattade sedan åt mitt – i mitt tycke – otroligt lyckade skämt om en Lantmännen-keps som svågern rotat fram ur gömmorna och som han mindes att han fått i gåva år 2005. Som värsta ståuppkomikern slängde jag då genast ur mig: ”Ja men då har den några (h)år på nacken.”

Men de båda stirrade bara på mig, och jag kan berätta att skämtet inte mådde bra av att bli förtydligat.

Flackande blickar och några slurkar till ur drickaflaskorna fick mig att förstå att slaget var förlorat. Fanns bara en sak att göra. Harkla sig och försöka omlokalisera en mygga, en gråsugga, en gigantisk spindel samt en daggmask som alla tycktes ha trivts med livet ända tills jag dök upp och började röja i deras vedtrave.

Farmer crossfit

Känner mig både mör och belåten efter helgens gårdsarbete, och pricken över i var att få köra fyrhjuling över stock och sten (för att tippa av lasten jag samlat på mig). Att få bullra omkring på ett starkt terrängfordon är så infernaliskt roligt att jag inte fattar att gårdsfolket inte är ute och kör varenda ledig sekund.

Men en sak som jag ändå fattar är hur lätt det är att en kurva eller lutning blir för tvär och att man sålunda välter. Nu hände aldrig detta, eftersom någon där ovan måste ha älskat fyrhjulingen och inte velat se den komma till skada. Det är jag tacksam för, eftersom jag på det viset åkte med liksom på ett bananskal. I dubbel bemärkelse.

Ut i naturen

Började av en händelse se på det norska naturprogrammet ”Ut i naturen” som visas på SVTPlay, och blev genast inspirerad att försöka lära mig teckna lodjur. Och med tanke på att jag använder ”fel” hand så är jag mäkta stolt över mina framsteg.

Funderade ett tag på att skicka ett egentillverkat Svärmorsdag-kort imorgon, söndag, men det skulle icke falla i god jord alldenstund svärmor är förskräckligt räddhågsen för Mus musculus och med stor sannolikhet skulle utbrista i falsettliknande läten, som mycket skulle plåga de människor som äro inkvarterade i anslutning till hennes bostad.

Och ja, jag är för stunden texteligen inspirerad av Kommendörkapten Carl Johan Hiertas dagboksanteckningar, med start 1827. De bjuder på upplyftande läsning! Det tror man kanske inte, men det är spännande att ta del av hur denna vänliga själ redan som 15-åring gav sig ut till sjöss och därefter målmedvetet förkovrade sig alltmedan han seglade jord och rike runt och antecknade sina intryck av de platser han besökte.

Ertappad

…i ”Dwelling mode” av Emmett som vet hur slipstenen på en systemkamera ska dras. Var ska fokus- och skärpedjupsskåpet stå? Filmpristagaren vet.

Ovan nämnda humör vände tvärt uppåt i eftermiddags, när grannens katt ringde på och tyckte att det var dags för lite TLC.

Och vem kan neka den mopsiga lilla bossen, den roligaste huskatten söder om nordpolen?

Aha

När jag lyssnade på dagens P1 Kultur blev jag varse en pågående diskussion om litteraturkritikerns roll. Detta mot bakgrund av en recension i Expressen av ”En ensam plats”.

Har tyvärr inte läst boken (än), men när jag besökte Expressen och röjde igenom recensionen upptäckte jag att det inte var så mycket recensentens ordval – som tycks ha varit det som främst väckt upprörda känslor – som skavde utan mer det faktum att recensenten får texten att handla om henne själv och allt som hon personligen retar sig på, snarare än om författarens bok.

Litteraturkritik verkar vara ett svårt ämne.

Vetenskapsradion om konspirationsteorier

Det är otroligt fascinerande och lärorikt att lyssna på denna episod av Vetenskapsradion På djupet, som hjälper lyssnarna att förstå drivkrafterna bakom alla galopperande konspirationsteorier vilka på sikt riskerar att skjuta hela mänskligheten i sank.

Det börjar med en diktatur – eller varför inte en maktgalen politiker? – som vill avleda uppmärksamheten från sina ljusskygga aktiviteter genom att spela på människors rädsla för olika ting. En metod är att låta troll i olika medier pumpa ut fabricerade påståenden, till exempel att befolkningen i Sverige tvingas göra något som den inte alls måste göra. Påståendena väcker en sådan stark upprördhet att ingen tar sig tid att undersöka sanningshalten i dem, varifrån de kommer, vilka intressen som ligger bakom. Allt man tar fasta på är orden som väcker skräck, och så är känslokarusellen igång. Man börjar argumentera mot något som från början är en ren lögn, och inga logiska argument tränger in genom den agiterade bubblans hölje.

Och någonstans i bakgrunden finns det destruktiva krafter som skrattar ihjäl sig.

Vid min mila

Så förflöt en söndag. Under ett solparasoll i ösregn. Hade jag hetat Dan Andersson – ”Kolvaktarens visor” kan läsas direkt på Litteraturbankens sida – hade jag eventuellt skrivit en dikt eller två. Nu får det duga med en bild eller två.

Vid min sida i det falnande ljuset fanns Molly, som varken tyckte det var kul med blötan eller tufft att söka skydd under parasollet. Hon är en komplicerad varelse.

Idag fick jag en ny kompis

När jag denna dag hjälpte till med stängsel i en hästhage fann jag mig mer intresserad av att gulla med denna häst än av att skruva ur gamla isolatorer. Den godmodiga f.d. travaren hängde efter mig runt hela hagen för att jag skulle klia honom på halsen medan han satte hakan mot min skult och lutade huvudet på mig.

Det var obeskrivligt underbart att bara få stå där och lyssna och uppleva. Hamnade i en annan dimension. Får rätt mycket samma känsla när vi ”lånar” grannens katt, som enkelt kan parkera i ens knä i 5-6 timmar bara för att få bli kliad och placerad i universums mitt. Det vill säga, jag förstår att dessa djur inte bryr sig om en annat än som en pälskliare – men det gör mig inget. Tvärtom. Det är skönt att veta att man inget betyder för dem när man väl har rundat hörnet.

Kullamannen

Arbetar just nu med en australisk serie som ger mig Kullamannen-vibbar (även om handlingen förstås är helt annorlunda). Och vilken tur då att jag, i väntan på att den australiska serien ska börja visas på Netflix, hittade just ”Kullamannen” i SVTs arkiv:

https://www.svtplay.se/kullamannen

Vad kan man säga? Hurra!!!

Dessutom fanns Folke Mellvigs originalbok från 1967 att reservera på biblioteket. Hurra igen! Var så länge sedan jag läste den att jag nog kommer att få rysningar av den tid som flytt.

Ännu en dag av tacksamhet

Första dosen av covid-vaccinet är nu tagen och trots en tendens till lite frossa är jag oerhört glad att bollen mot immunitet nu har satts i rullning. Har varit svårartat nojig inför risken att bli smittad och inlagd med syrgas, eller ännu värre – hamna i respirator – så nu känns det som om livet äntligen börjar gry.

Alla dofter och färger och ljud får plötsligt en helt ny dimension. Underbart är ett vackert ord, men det räcker inte till för att beskriva livet just nu.

Fast man får förstås inte sänka garden än på ett tag… Avstånd, avstånd, avstånd.

Fler felläsningar

När man bor i en stad där det blåser 30 sekundmeter motvind oavsett i vilket väderstreck man springer så känner man sig rätt väck innanför pannbenet efter sisådär en och en halv mil i löparskorna. Och då tycker man plötsligt att skyltarna i industriområdet längs vägen ropar saker som ”Näsets Båtkapell och Spetssömnad”, ”Mumins byggmaterial”, ”Köksmackorna i Sisjön”, ”Sisjöns Maräng och Fordon” och ”Näsets Tandätargrupp” … när ovanstående företag i själva verket heter helt andra, och betydligt mindre fåniga, saker.

Men nu har jag fått vila lite och är redo för resten av dagens arbetsinsats. Hoppas jag.

Tacksam

…över att det blir en första covid-spruta redan på torsdag. Trodde aldrig att det skulle kunna gå så här fort, vare sig med smittspridningen och mutationerna eller med framtagningen av verksamma vaccin. Inte heller trodde jag att man i min åldersgrupp skulle kunna komma ifråga för en första skyddande spruta förrän till hösten/vintern.

När mänskligheten lyckas med den här typen av teknologiska och biomedicinska underverk borde den väl lätt som en stekpanneplätt kunna fixa att mäkla fred på jorden också? Det borde vara lättare att släcka alla oroshärdar världen runt med hjälp av rättvisa för alla än att i hypertempo forska fram, framställa och distribuera miljardtals doser vaccin mot en pandemi på endast ett år.

Come on, humanity! You can do this!

Grannen fick rätt

Det går över.

Från ena dagen, när deppigheten gav mig svårartad bakvärk (var tvungen att ge mig ut på cykeln och cykla vilse flera mil i regn och åska innan jag äntligen glömde bort hur meningslöst allt kändes) till denna dagen, då jag plötsligt har fått en bil. Fått. En mycket fin bil. En som bara rullat drygt 14000, saknar rost, har 125 hk, inte har en enda tejpad slang under motorhuven, har medföljande fina vinterdäck, har en tyst motorgång, hela säten och bromsar som tar, är nyservad och inte behöver besiktigas förrän i januari nästa år.

En bil som jag kan använda för att ta mig till landet och får och hagar och hundar och hästar och trädgårdsarbete och förhoppningsvis även en kurs i svetsning så småningom. Jag bara fick den. Befinner mig fortfarande i (positivt) chocktillstånd.

Och plötsligt blev allt roligt igen.

Så nu sitter jag här och läser i V50-manualen om hur man jobbar med elhissarna, hur man öppnar tanklocket och hur man justerar värmen. Och vad den tredje nyckeln är till för. Hmmm.

Ibland är det kul att inte kunna läsa

Rubriken ”Hamburgare skickas med drönarbud” på SVTs nyhetssida idag fick mig genast att förstå att det handlade om invånare i staden Hamburg. Hamburgare. Hur klart och tydligt som helst. Men i kölvattnet av denna revolutionerande nyhet följde en lång rad frågor:

Hur mycket väger en genomsnittlig Hamburg-bo? Hur stor måste drönaren vara för att orka lyfta en sådan genomsnittsperson?

Varför skulle man behöva skicka en Hamburg-bo någonstans över huvud taget?

Och varför skicka med en drönare? Varför inte med tåg eller buss? Eller bara i baksätet på en vanlig bil?

Hur långt kan man skicka Hamburg-bor innan drönarna hamnar utanför fjärrstyrningens räckvidd?

Behöver de skickade Hamburg-borna kvitteras vid ankomst? Hur landar man dem förresten på ett personsäkert sätt?

Glad överraskning

Har nu sett säsong 1 av fantasyserien Shadow and Bone (på Netflix), och längtar redan stort efter nästa säsong. För det kommer väl en sådan, hoppas jag…?

Vill så gärna veta hur det ska gå för den friska fläkten Alina Starkov och hennes barndomsvän Mal Oretsev, för trion Kaz, Inej och den roliga Jesper, och inte minst hur det ska gå för general Kirigan och grishorna.

Alla i serien har sin egen intresseväckande historia, och jag är inte förvånad över att det hela bygger på en bästsäljande trilogi av Leigh Bardugo. Blir tvungen att köpa/bibliotekslåna titlarna.

Luftburna bläckfiskar

…eller kanske bara rymdvarelser i största allmänhet?

Stannar man upp och bara låter blicken vandra så kan man få syn på de mest underbara saker. Var till exempel på väg rakt förbi de vissnade nyponen, men när de började svaja med sina ”ben” i vinden upptäckte jag dem, mina nya favoriter bläckfiskarna.

Redan innan jag tittade på My Octopus Teacher så var jag medveten om att bläckfiskar är förunderliga varelser, men efter den något udda dokumentären kan man nog påstå att jag är hopplöst betagen.

Mot alla odds

Vilken lättnad och lycka att ha hunnit deklarera före midnatt den 3 maj 2021.

På ett år hinner jag förtränga hur bottenlöst tråkigt jag tycker det är att sitta och jämföra bokföringsprogrammets förtryckta NE-bilaga med Skatteverkets automatifyllda dito när man har nyttjat deras ”Förenklat årsbokslut”-tjänst och förhoppningsfullt tryckt på ”Hämta” till deklarationen.

Och sedan ägna återstoden av dagen åt att försöka begripa varför o varför siffrorna blir så annorlunda?

Många timmar senare visar sig svaret vara att kontot för till exempel kundfordringar medverkar i olika uträkningar beroende på om man är ett bokföringsprogram eller en Skatteverketalgoritm.

Det borde kännas ganska tillfredsställande när man äntligen lyckats spåra alla siffror, belopp och summor som hoppar runt och ger en migrän. Men migränen till trots är känslan snarast rena rama euforin.

Färgprakt

Bland de läckraste blombilder jag tagit på sistone:

Önskar att jag visste vad det är för en växt som stod i en utomhusurna och såg lite oansenlig ut ända tills den fastnade på bild.

Tillägg: Efter ännu ej avslutade efterforskningar lutar det åt att blomman jag fotograferat tillhör arten gyllenlack. I så fall har jag nu lärt mig ett nytt blomnamn.

Humlor och blommor har vaknat

…och ekorrar och myror är redan i farten.

Man kan ha åsikter om skärpan, men man kan ju alltid låtsas att det är ett uttryck för fotografens konstnärlighet. Varken humor, ekorrar eller blommor i blåst är särskilt samarbetsvilliga motiv.

Nu tror jag förresten att jag äntligen förstår varför jag är så besatt av blommors färger och former – i sina ljuvaste stunder påminner de mig om de vackra bokmärken jag samlade på som barn, och som jag inte längre hittar. Änglar och blommor med glitter på, i förtroendeingivande silvernyans. Jag skulle bli mycket lycklig om de plötsligt dök upp igen. Till dess får jag nöja mig med mina egna ”bokmärken”.

En av de trevliga effekterna

…med det här jobbet är att man med jämna mellanrum blir tipsad eller påmind om fantastiska författare och illustratörer. Tove Jansson, till exempel.

Hämtade en stor trave Mumintrollet-böcker på biblioteket idag, tog plats i gungstolen, läste de tre första volymerna av hennes samlade serier (de tycks ha publicerats i en brittisk tidning allra först), och hade extra stor behållning av ”Föreningsliv” där Muminmamman och Mumintrollet råkar bli medlemmar i Stinkis gangsterförening.

Fridag

Det kan vara trevligt med lite oväntad ledighet mellan varven. Passade på att i det soliga, blåsiga vädret ta cykeln till Ikea för att köpa ett sängbord, inte för att kunna spilla morgonkaffe på kudden utan för att kunna sitta och teckna närhelst andan faller på. För säkerhets skull köpte jag 2 sängbord (”sängbrickor” noga räknat).

Vid hemkomsten gjorde jag en Joakim von Anka, det vill säga, jag klev in i mitt kassavalv (loggade in på ISK-kontot) och räknade alla mina guldmynt (kollade hur marknaden lattjat med siffrorna), och såg att det gått upp mer än vad som egentligen är rimligt.

Emmett ville påminna mig om att det som går upp snart går ner igen men jag överröstade honom med en klassiker. Inget är som förnekelse.

Det var med vemod

…jag skildes från vår kära V40 idag. Den fräste på så fint och mopsigt hela vägen till skroten, där jag fick några tusenlappar för den. Tänk att jag – med svågerns utryckningar i extra svettiga lägen – faktiskt lyckades plocka isär den, montera nya delar och sedan skruva ihop den igen … och dessutom få den att rulla. Mitt första bilmekarprojekt någonsin, och den bil som jag tyckt absolut bäst om att köra. Någonsin!

Hade teoretiskt kunnat köra med den ytterligare en månad, men sedan skulle den ändå ha fått slira till de sälla racermarkerna eftersom ingen besiktningsman med två ögon i huvudet skulle ha släppt igenom den på grund av all rost och en evigt tindrande krockkuddelampa.

Farväl vackra Volvo, farväl.

Längtar mig fördärvad

…efter en riktigt bra film, full av trovärdig action och innovativ dialog, typ Star Trek-filmen som kom 2009 och regisserades av J.J. Abrams. Jag kan även acceptera en riktigt bra underdog-film, typ Sjöfartsnytt, regisserad av Lasse Hallström, där en kantstött människa hittar sin ”superkraft” och sprider magiskt gott omkring sig. En annan höjdare av Hallström är förresten Gilbert Grape.

När, ack när, kommer det en ruskigt bra film som man ännu inte har sett?

Marvel universe

I takt med att Emmett och jag håller på att beta igenom alla Marvel-filmatiseringar i kronologisk ordning tycker jag nog att Thor Ragnarok varit roligast att se hittills (minus Cate Blanchetts löjliga ”sexy walk and talk” så fort hon kommer åt), tätt följd Black Panther och Ant-Man. Jag vill minnas att jag tyckte likadant när vi såg filmerna första gången. Ikväll hoppas jag att äventyret fortsätter med Infitiny War.

Fast egentligen har jag haft det äventyrligt så det räcker för idag: Kände mig som det tilltänkta mordoffret i en Agatha Christie-deckare eller nåt när jag var ute och körde en bekants gamla Skoda på motorvägen och plötsligt upptäckte att bromsarna inte tog när jag skulle svänga in på en avfart. Var nära att välta i kurvan – hade i så fall varit min första trafikolycka sen ett fyllo rammade min fina röda bubbla Karlsson i en korsning för många år sen – men de högre makterna måste ha haft ett gott öga till Skodan och inte önskat se den repad i lacken, så jag slirade endast runt lite och körde sedan resten av vägen hem med hjälp av motorbromsen.

Trots att jag nyss har inköpt trevliga bilmekarverktyg så har jag inte brytt mig om att kolla under huven på lånebilen. Det är ju påsktider = godistider, och sockerchocken gör att jag känner mig helt knockad. Och less på krångel. Faktiskt.

Oväntat möte

Igår lyste solen. Ändå var jag på uruselt humör. Tog en promenad i Änggården och fick mest ta mig fram off-track bland stubbar och snår för att slippa möten med alla påskfirande storsläkter som drev omkring i horder överallt. I en verklighet som gått dem heeeelt förbi. Blev på ännu sämre humör bara för det.

Vreden lättade lite när jag trampade ner i mjuk mossa som stod i direktkontakt med en kall och blöt mosse, som jag ett kort ögonblick funderade på att fälla mig själv raklång i med ansiktet före. Bara för att se vad jag skulle få se. Sen tog vuxenjaget över och jag stapplade omkring en stund på jakt efter en torr utpost, ända tills jag hamnade öga mot öga med en alligator. Då först blev jag på riktigt ordentligt gott humör igen.

Och idag ser jag krokodildjur överallt. Tyckte nyss till och med att min dator bjöd in mig till Krokodilpanelen snarare än till Kontrollpanelen.

Man ser det man vill se. Eller för att tala med Sherlock: man hittar det man letar efter.

Succé

Har med svågerns benägna bistånd äntligen monterat ihop bilen igen, och till och med fått den att starta. Nu ska jag bara fylla på med glykol, motorolja och lite annat essentiellt och kanske, kanske få den att rulla hem till Göteborg.

Blotta tanken på att detta skulle lyckas – efter mycket slit och många nyttiga lärdomar – gör mig gråtfärdig av lycka.

Och om det sedan går att avyttra den på vikoperdinbil – dubbel lycka i så fall. Den är om inte annat numera utrustad med en helt ny vevhusventilation och ett likaledes helt nytt bränslefilter. Bara det måste ju vara trevligt för vilken Volvo V40-mekarintresserad person som helst (som gillar årgången 2002).

En alldeles egen sorts lycka har det i alla fall varit att få se sprillans nyfödda lamm försiktigt buffas upp på benen av tackan så att de vinglar iväg till mjölken helt för egen maskin efter bara några minuter.

Den suddiga bilden till trots får man nog en känsla för hur sabla söta de är.

Jakten på det upphöjda lugnet

Det är en bit kvar innan jag lyckas sätta mig över den vrede som uppstår när timtals arbete under motorhuven omintetgörs när hylsan till en extremt svåråtkomlig bult släpper från hylsnyckeln och ramlar ner mellan generatorn och spjällhuset, i en obegriplig fördjupning som inte går att nå annat än genom att avlägsna alla de nyss så slitsamt monterade delarna på det infernaliska grenröret. Tre timmar rakt ner i sjön.

Det är inget fordon jag äger. Det är en svordom.

Sydön, Nya Zeeland

Idag har jag varit i Nya Zealand och sprungit längs Sydöns västkust. Så kändes det i alla fall när jag råkade hitta Janet Frames hemland bland löpbandets olika ”Courses” och strax därpå fick strömma förbi bland annat Franz Josef-glaciären och den vackra Blå floden. Det hela var smått svindlande.

Om jag någon gång hamnar i den situationen att jag inte har något att förlora så kommer jag att göra allt för att få se Nya Zeelands natur innan jag dör.

Polanskis Pirater

Efter att vi förra veckan fått lust att återuppliva de roliga minnena av Polanskis ungdomsverk ”Vampyrernas natt” gjorde vi igår en omtittning även av hans ”Pirater”. Den är sällsynt skickligt gjord och måste ha kostat massor av både tid och pengar med tanke på all hypertrovärdig scenografi och patinering. Dessutom är Walther Matthau en strålande Captain Red (en blandning av kapten Haddock och Jack Sparrow). Som den smutsiga och gruvligt elaka pirat han är löser han alla sina problem på ett blott halvlistigt sätt – och hamnar hela tiden i nya knipor. Ganska ledsamt. Och absurt.

Absurt är bra. Ska kolla med Emmett om han även har mästerverket ”Hyresgästen” bland sina skattgömmor. Och ”Chinatown” vill jag mycket gärna också se på nytt.

Nya favorit”middagen”

1 apelsin, i klyftor

1 päron, i skurna bitar

3 inlagda sillbitar

ymnigt med gräddfil ovanpå

toppat med örtsalt

Blir en salig blandning av sött, surt och salt och jag loooove it. Dessutom går det hypersnabbt att göra. Ett måste i många nutidssituationer.

Så kom och gick ännu en helg

…fylld av förhoppningar om att äntligen få gjort allt det där som samlats på hög, i travar, i ofrivilliga hinderbanor. Och visst har man jobbat och slitit, men inte med en enda av de där hemska dåligt samvete-sakerna som snart ger en krupp.

Och imorgon börjar allt om igen.

Men jag har i alla fall hunnit blivit betittad av olika skockar av nyfikna Fåret Shaun-kusiner…

… samt har även hunnit måla mina kläder vitare än rummet jag fick i uppdrag att piffa upp.

Bra jobbat!

Inspirerad

Våren tycks ha kommit. Fåglarna kvittrar, snön är borta och minusgraderna likaså. Därmed kändes det som läge att åka iväg till Lindometrakten och försöka få ordning på bilen. När jag kom fram pågick fårklippning i hagen utanför, så jag passade på att klippa ett halvt får – längre kom jag inte innan nedanstående kompis dök upp och började äta på mina kläder och buffa på mig så att expertisen fick ta över resten av klippningen. Husfolket vittnar om att hon vill vara med överallt. Nyfiken som en katt och väldigt påhittig när det gäller att utforska området UTANFÖR hagen.

Denna min nya kompis (och hennes vänner) var under hela fårklippningen hängivet påpassad av en av gårdens charmtroll:

Lilla Molly hittar alltid finurliga lösningar på allt. Notera hakstödet.

Efter vissa framsteg i bilmekandet fick jag chans att beundra får och bordercollies även i tovad form, och med i konstsamlingen fanns dessutom tovade katter, ugglor, tomtar, vantar, grytvantar, sittdynor, julgranskulor, krypin för små husdjur … och till och med fågelholkar.

Det var så konstfärdigt och fantasifullt att jag genast letade upp info om hur man tekniskt går till väga. Det finns idel info om nåltovning (needle felting) på YouTube men jag inser att det inte är något för mig, trots allt. Det beror inte enbart på att jag får krupp av alla reklamavbrott var tionde sekund. Det beror på att jag saknar det berömda Tålamodet, samtidigt som jag äger det lika berömda Ifrågasättandet. Den dag de hittar ett botemedel, särskilt mot det sistnämnda, kommer jag att stå först i kön.

Ny musik

Medan jag försökte återbekanta mig med Sibelius och NotePerformer – går fasaväckande fort att bli ringrostig – krånglade jag (som vanligt) till det genom att ge mig i kast med rytmsektionen det första jag gjorde.

Skvalpade runt ganska länge på djupt vatten, men med tanke på att jag inte hade nån badanka att klamra mig fast vid så blev resultatet heeeelt okej.

Idag

…såg jag Martin Ponsiluoma ta VM-guld i skidskyttesprinten i Pokljuka och lärde mig av Björn Ferry uttrycket ”att tapetsera pallen” – mycket roligt

…har jag lyssnat på SR:s USA-podden med information om, och analyser av, demokraternas respektive republikanernas argument i den andra riksrättsprocessen mot Trump – mycket intressant

…har jag lyssnat på Vetenskapsradion På djupet och dess inslag om den dolda FB-grupp som bedriver kampanj i internationella medier mot företrädare för den svenska covidhanteringen; har även läst i Expressen och Aftonbladet där bland annat grundaren av gruppen och en av dess medlemmar bemöter uppgifterna i programmet – mycket krypigt

…har jag lyssnat på P2:s musikdokumentär om Dan Andersson och för första gången på allvar stannat upp vid orden i hans visor och dikter – mycket vackert

…har jag lyssnat på Emmetts senaste komposition med full orkester, och starkt önskat få bege mig till den äventyrsfyllda värld som hans musik frammanar – mycket mäktigt

…konstaterar jag att hela dagen gått i lyssnandets tecken och nu tänker jag lyssna på mig själv när jag spelar piano; har fått Debussys Golliwogg’s Cakewalk på hjärnan (synd bara att jag inte har fått den i fingrarna (än)) – mycket kämpigt

Idag

…har jag ont i baken efter att ha varit fåtölj åt grannens katt i drygt 6 timmar (det är synd om henne eftersom hon haft en traumatisk upplevelse i händerna på folk som kallar sig veterinärer)

…har jag avundats syrran som just nu befinner sig i Fjätervålens snö och 27 minusgrader

…har jag haft en identitetskris och bestämt mig för att plugga antingen hyresrätt eller fastighetsjuridik till hösten (i akt och mening att hitta ett jobb som äntligen ger mig betalt efter förtjänst; möjligheten att gå en universitetskurs i Svampkunskap lockade som allra hastigast)

…har jag pratat i telefon med en person som åt viltgryta under samtalet

…har jag fått en strålande idé som inbegriper den söta (?) pandamyran och den roliga (?) pelikanspindeln

…har jag återigen läst och tjusats av Tove Janssons ”Kometen kommer” (teckningarna och ordvändningarna är förunderliga)

…har jag läst Marcus du Sautoys ”Lär dig räkna till oändligheten”, och precis som väntat fått lite svindel

…har jag haft en bra dag på börsen

…har jag sett ”And then we danced” på SVT Play (om den georgiske dansaren Merab som gjorde mig tårögd med sin dans och sin livssituation)

Idag

…klev jag upp trots att jag ville fortsätta sova

…åkte jag skidor i 5,7 kilometer men brände bara 302 kalorier

…tittade jag på dokumentären om Gunnel Lindblom på SVT Play

…fick jag ett uppdrag trots coronaläget

…följde jag med Emmett och storhandlade många fler matkassar än någonsin förut (ingen av oss har haft tid förrän idag)

…sa bilen 5 minus men mina tår och fingrar sa 10 minus, minst

…skalade Emmett en apelsin åt mig (den var mycket god)

…spelade jag Pachelbel i harpsichordläge på vårt nya digitalpiano (Yamahas Clavinovaserie)

…blev jag lovad besök av min favoritkatt till helgen

…ritade jag en ny katt, med mera, på min kära ritplatta

…lovade jag att stängsla in en fårhage imorgon

…lärde jag mig att paddan Blomberg, eller Bufo blombergi, med sina ca 25 cm är den troligen största paddan i världen

…lärde jag mig att det fanns en svensk upptäcktsresande som hette Rolf Blomberg och som letade efter Eldorado men som hittade en padda (se ovan)

…hörde jag för första gången ordet ”aktieaktivister”, i betydelsen aktieamatörers bestraffning av aktiehajar (med anledning av de senaste dagarnas stökigheter kring GameStop på Wall Street)

…har jag inte vågat se hur det gått för mina aktieinnehav

…har jag känt fantomstanken av gårdagens hund som hade rullat sig i grävlings-nummer-två innan den varmt välkomnade mig till sitt hemman, en gård med skogstomt och allt som där ingår

…har jag återigen missat att hämta ut låtsasstjärnkikaren som medföljde i nyabonnemanget på Illustrerad Vetenskap

…har jag ännu inte gått och lagt mig trots att jag vill sova

Filmtipset

Råkade på SVT Play hitta en av Harry Dean Stantons allra sista rollprestationer. Filmen heter ”Lucky” och är regisserad av John Carroll Lynch. (Om man undrar över den andre regissören Lynch så är han med som skådis i just den här filmen.)

”Lucky” handlar om en 90-årig man som oväntat (för honom själv) drabbas av insikten att döden förr eller senare kommer att bli ett faktum för honom. I sina försök att hantera tankarna och känslorna som följer i vågskvalpet av denna talgdank får han hjälp av bland annat en landsköldpadda, ett mariachiband och en sjuårig buddist.

Trots att huvudpersonen Lucky verkar ha väldigt mycket gemensamt med Harry Dean Stanton själv så är handlingen ganska tunn, med personer som på given signal dyker upp och serverar kaffe, drinkar och passande repliker. Men Lucky som person är en hjärtevärmande bekantskap, mycket på grund av hans godmodigt släpiga och lite hesa röst som är ack så vacker i sång.

På tal om Stanton, må han vila i frid, har jag under ett par veckors tid nu letat mig fördärvad efter hushållets exemplar av ”Alien”. När hela min själ trängtar efter en mäktig filmupplevelse vet jag att ”Alien” levererar. Om jag bara kan hitta den. Innan den hittar mig…?

Det nya inneordet

Ser och hör allt oftare i intervjuer och rapporter att personer i ansvarsställning, så fort de ställs mot väggen för politiska och/eller ekonomiska oegentligheter, har en autopilot som är inställd på att genast skrika ”häxjakt”. Såg det senast i SVT:s bevakning av assistansfusket. Gissar att tänket går något i stil med ”funkar det för Trump så funkar det för mig”. Hoppas innerligt att de har fel i det.

Igenkännbart

Bara för att ha som referens för framtida sommardiskussioner med Emmett om hur fjolårets vinter var. Sålunda: Först minus och hårda vindar från nordost under förra veckan. Sedan kom ganska mycket snö och strax därpå tö. Därefter mer snö, uppblandad med regn. Som naturligtvis genast frös på.

Alltså har det idag, söndagen den 10 januari 2021, varit helt underbart ensamt ute i skogen som hann mörkna på under mina tre timmar bland stenar, stigar och blåbärssnår under det knarriga snötäcket. Under den vådligt kuperade promenaden mötte jag blott en person (som pratade i mobilen medan han joggade i mössa och fantomentrikåer). Det enda som hördes i övrigt var lite förvirrat (?) fågelkvitter samt en och annan knäckt gren orsakad av dolt djurliv längre in bland stammarnas skuggor.

Ljuvligt.

Om jag inte haft deadlines till i morgon hade jag gärna stannat kvar därute i tre timmar till.

Föregå med [gott/dåligt] exempel?

Vet med säkerhet att jag inte är den enda som känt sig alltmer tyngd under de senaste 11-12 månaderna.

Demoraliserande är det då att diverse politiker, ministrar, generaldirektörer och sjukhuschefer undantar sig själva från alla allvarstyngda rekommendationer att avstå från onödiga butiksbesök (typ mellandagsrea), mötesplatser av olika slag (till och med bibliotekens viktiga informationskällor och fristäder har passat på att bomma igen), motion på gym och andra anläggningar, sociala aktiviteter, resor, och så vidare.

När man förväntar sig att andra ska göra sådant som man själv inte behöver – eller vill – göra är det nästan som om man tycker att man står över andra, att man är mycket mer värd än vad andra är. Och då har man väl per automatik bevisat motsatsen?

Inledning på avslutning

Så har årets sista dag inletts. Några minuter efter midnatt och inget regn faller. Känns konstigt, efter att ha blivit vattnad nonstop varje gång man varit ute de senaste veckorna. Som tur är har de lovat regn under dagen sedan. Bara så att man känner igen sig. Skönt.

Ska ägna stunden före sänggång åt att träna på att teckna katter (de är notoriskt svåra), öva på ackordbyten på gitarren samt läsa ett kapitel i Bachboken jag fick i julklapp. Därefter borde jag vara redo för ”morgondagens” nyårsfirande. Jag ska fira ut det här sabla året så resolut att mitt skoavtryck i dess bak sent ska blekna.

Mörkerhumör

Kände igen mig i en bekants beskrivning nyligen av sitt allmäntillstånd: trött.

Men just när det känns som tristast och gråast och regnigast hjälper det att plocka fram den kära gamla ritplattan och unna sig att vara barnslig.

Jag gillar färgerna. Jag behöver dem. Framför allt behöver jag min Wacom Intuos Pro. It’s so perty!

Julhälsning

Skulle egentligen ha skrivit musik till decemberrimmet här i min Captain’s Log för några veckor sedan, men i takt med att tonerna växte fram i Sibelius – med hjälp av ypperliga NotePerformer – insåg jag att texten inte passade. Så jag skrev en ny.

Sålunda blir detta mitt officiella God Jul för i år.

Och den nya texten jag skrev för att passa musiken lyder som följer:

Wish you all a merry Christmas
Light the candles and sing a Christmas joyful rhyme
now to celebrate time after time,
how the year passes mild into a glowing light,
blessed with colour and shimmers bright
Glist’ning stars in the snow give warmth to the night
Tell the morning it’s free of all dark plight
Jubilare….
Jubilare….

Hear with hope now the chorus bells in steeples
all filling Christmas night
O gladly, gladly join the Christmas choir
O praise now the Yuletide fire
Wish you all merry Christmas white
What a glorious, glorious sight

Wizard of Evesham

Agatha Raisin. I’ve seen her on the telly without realising she’s the main character in a book series by M.C. Beaton. The TV series is a bit silly, and strangely amusing. That’s why I grabbed the novel off the library shelf some weeks ago, i.e. in the hopes of the written original being equally amusing as the TV version, and perhaps slightly less silly.

But I have to confess… I prefer the televised Agatha, mainly because she’s not obsessed with her looks and her age and men. That sort of thing tends to bore your pants off in the end.

Right. The Wizard of Evesham. Who is he? A hairdresser. A really good one. And a really bad man.

By the way, I’m amazed that Agatha keeps her hair on as long as she does, what with her frequent visits to the salon an’ all. All those people constantly shampooing, rinsing, combing, blow-drying, dyeing and spraying her hair? Think of the wear and tear!

Lite närmare jul

Jähäpp, så har man slutligen fått upp delar av julpyntet och dessutom bakat saffransbullar. De hade nog blivit ännu godare om jag följt rådet som oväntat gavs i P2:s Spanarna om att låta saffransdosen ligga och dra i konjak först, men ociviliserat nog hade jag ingen konjak hemma. Bullarna slank ned ändå, kan jag berätta helt utan extra kostnad.

Dessförinnan under dagen hade jag mekat med bilen. Egentligen synd att kalla det för det. För att komma åt vevhusventilationssatsen måste jag plocka bort fler och fler saker, och jag börjar tvivla på att jag trots nojig fotodokumentering ska lyckas sätta ihop motorn igen på rätt sätt.

Får dessutom en heeelt oväntad typ av nackont och migrän av att stå framåtlutad över motorhuven med armarna utsträckta framför mig, timme ut och timme in. För så lång tid tar det. Att hitta rätt verktyg, bara det kan ta en halv evighet, särskilt om skruvarna och bultarna sitter löjligt dumt till. Vilket de gör.

Emmett verkar tycka att jag har hybris när jag kommer hem och är arg på mig själv för att jag ännu inte har lyckats komma åt att lyfta ut det sabla grenröret. Han har en poäng, faktiskt. Jag har aldrig riktigt tittat under en bils motorhuv förut, och det är först nu som jag börjar – med betoning på ”börjar” – förstå hur en bilmotor fungerar.

Glad tredje advent. Deck the halls with boughs of holly, falalalala lalalala…

P.S. Så kom och gick även följande dag i bilreparationens tecken, den dag då vi stavar till söndagen den 13 december. Det betyder att det bör ha varit en massa luciafirande idag. Insikten drabbade mig i höjd med klockan 20.30, lagom till hemkomsten från ”verkstaden” där jag stått och hängt hela dagen med huvudet i en Volvomotor. Den stora behållningen av dagens insats är insikten, tack vare svågern, att jag måste ägna måndagen åt att i någon välsorterad butik försöka hitta en ”treåtting” (med kardanknutfunktion) så att jag kommer åt att skruva loss bulten från helvetet längst ned till vänster på grenröret bland slangar och rör och annat eländes elände.

P.P.S Efter lite detektivarbete som skulle fått Sherlock att avundsjukt utropa ”sheer luck” fann jag att ”treåttingen” heter ”universalknut” på återförsäljarespråk. Plus, att den inte nödvändigtvis ingår i en hylsnyckelsats för 2199 kronor, utan kan köpas styckvis för en femtiolapp. Japp.

Den där julstämningen

…som jag hann få vittring på i november sprang till skogs igen. Nu är det den 9 december, och jag har inte haft tid att fixa med mer decemberpynt än stearinljus vid matbordet och en elektrisk snöglob som jag var fascinerat förtjust i ända tills jag tog ett foto på den och i närbild såg att en teddybjörn bland julklapparna stirrade på mig som hämtad ur en B-skräckis. Sen dess har jag inte brytt mig om att ens tända globen. Sorry, Teddy.

Möjligen, kanske, eventuellt, hinner jag fixa med lussebullebak och annat decemberstök under den stundande helgen, under förutsättning att jag först får en obetvinglig lust att lägga en heldag på att göra den nödvändiga grundstädningen.

Frid och fröjd…

Och…

…bye bye, Teddy.

Årets första snö

Hurra!

Idag just denna dag
vid middagstid nån gång
så föll det några flingor lätt
på våran grå balkong
Den stund de föll var mycket kort
ja den var inte lång
men vackert frö de nu har sått
Nu blir det julesång
Jag sjunga ska
varenda da’
till vinterns ljuva lov
med buller och med bång
Nu blir det julesång!

Så lyder min spontant rimmade reaktion på dagens stora händelse: vinterns officiella intåg.

Tonsättning följer inom kort.


Svårt att veta

…vad det beror på att hösten upplevs som underbar samtidigt som horisonten flyr undan. Frågeställningarna om vikten av saker och ting multiplicerar gravitationen med hundra, drar benen efter sig, tynger ögonlocken och grumlar tankarna. En tinnituston skär gränsen mellan mikroglädje och makrotristess. Allt och inget spelar någon roll.

I ena stunden sitter man på en intensivt grönmossig bergsknalle i skymningen, beundrar kråkfåglarna när de tumlar runt ovanför huvudet i kastvindarna, lyssnar på träden när de ruskar av sig sina sista färger, försöker få ögonkontakt med en långbent jägarspindel när den trevar sig fram över ens fingrar. I nästa stund sitter man på hallgolvet och undrar varför det mol så hemskt i magen, varför huvudet bara vill sjunka ner mellan axlarna, varför all ork plötsligt har försvunnit.

Beror det på världsläget? Med viss sannolikhet.

Smålycklig

Emmett har skaffat notskrivningsprogrammet Sibelius samt det svenska samplingsbiblioteket NotePerformer 3. Konstaterar att det är mycket roligt och inspirerande att arbeta med NotePerformers realistiska orkesterljud.

Och bara för att Emmett hade fått i musikskoleuppgift att göra ett arrangemang på ”När juldagsmorgon glimmar” med F-horn, Bess-trumpet, tenortrombon, tuba och valfritt slagverk så kunde jag inte låta bli att göra ett försök, jag också. (Valde ”tubular bells” som slagverksinsats.)

Är en (glad) amatör, javisst, men jag hamnar ändå i decemberfeststämning redan nu tack vare de trevliga instrumenten.

Tack Sibelius, NotePerformer och Emmett!

Förresten

…är jag lite mallig över att jag nu på egen hand … nästan (det skedde under svågerns överinseende) lyckats meka med en bil för första gången i mitt liv och byta bränslefilter på vår Volvo ”jag rullar” inte.

Det jag absolut måste lägga på minnet är svaret på frågan om var bästa stödjepunkten är när bakvagnen ska lyftas. Många timmar gick åt till att försöka hitta instruktioner om var lyftpunkterna är med en vanlig garagedomkraft – och att sedan förstå dessa instruktioner med alla sina termer som fjäderben, spindelleder och annan marsianska. När jag till slut trodde mig ha kommit fram till något vettigt och slutligen anlände till bilen hade (förstås) mekargenisvågern redan löst problemet genom att placera domkraften under dragkrokens fäste. Dessutom hade han hittat balk med förstärkning längre in under karossen som liksom vinkade till sig en stöttande pallbock.

Grumlet i bägaren är att det inte tycks ha varit bränslefiltret som var problemet. Nästa steg blir att byta vevhusventilation (med allt vad det innebär av skruvar och bultar och slangar och grenrör och annat som måste lyftas bort först.) Hur ska det gå, hur ska det gå…?

Du store tid

…vad jag älskar ”Derry Girls”! Jag är snudd på besatt av dem och jag hade önskat att de 2 säsonger som än så länge visas på Netflix även fanns på blu-ray (hade till och med nöjt mig med dvd).

Jag är livrädd för att serien ska försvinna från utbudet; därför ser jag om de (alltför få) episoder som finns så ofta jag bara kan.

Alla i persongalleriet är så charmigt oskuldsfulla och knäppa på samma gång. Och deras sjungande engelska är helt underbar!

Lär mig nåt nytt 8

Efter mitt höstarbete i fårhagar med instängslande och grästrimmande har jag lärt mig att det finns något som heter hjortflugor (Lipoptena cervi). De påminner till utseendet om tjockbenta spindlar, men de har vingar och är ganska platta. Deras uppgift i livet är att vara blodsugande parasiter vars larver på hösten utvecklas till vuxna individer som genast börjar flyga runt i jakt på ett nytt värddjur.

File:Deer fly.jpg
Bilden är hämtad från: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Deer_fly.jpg

När en hjortfluga hittat ett offer, helst en hjort, ett rådjur eller en älg för att kunna fullborda sin reproduktionscykel, bryter den av sina vingar och slår sig till ro tills den ätit sig mätt och kan släppa en ny laddning larver på marken så att dessa kan utvecklas till nya blodsugare, som behöver hitta nya värddjur. Och så vidare.

Förutom hjortdjur kan även hästar råka ut för dessa parasiter. Och människor. Insekten kallas ibland älgfluga eller älglus, men jag kallar den rätt och slätt för äckelmardrömsvämjelighet.

Jag kan inte finna något som helst tilltalande med denna snabbkravlande, svårupptäckta, envetna insekt som sprider bakterier vilka i sin tur kan ge hudinfektioner. Lusflugan är tämligen liten, har klor på fötterna som gör att den svårligen släpper taget när den väl har landat på en, och den är mycket snabb som sagt.

När man känner att en insekt kryper på en gör man bäst i att hoppas att det inte är en hjortfluga, för är det det så hjälper det inte att svepa bort den och tro att saken är klar. Med stor sannolikhet har den bara hoppat upp på fingrarna och kilat in under tröjärmen och rusat iväg upp mot nacken och håret. Sedan kan man duscha, schamponera och kamma sig till förbannelse, men under flera timmar därefter hittar man ändå nya äckelmardrömsvämjeligheter på kroppen och på kläderna ända tills man bara vill skrika och aldrig mer vågar somna.

Innan jag förstod vad dessa djur var för något släppte jag ut dem i det fria. Nu dräper jag dem med ett snabbt slag med en rund sten. Hemskt att behöva säga om (oskyldiga) djur men hjortflugor ger mig uppkastningsimpulser.

(Källor: https://www.mdedge.com/dermatology/article/171732/infectious-diseases/deer-ked-lyme-carrying-ectoparasite-move; https://sv.wikipedia.org/wiki/Hjortfluga

Kosmos gör mig konfys

Med jämna mellanrum gör jag tappra försök att få ett rudimentärt grepp om vad kvantmekanik egentligen är, och varför vi inte kan vara utan den i våra teknologiska framsteg, och varje gång får jag lite lätt migrän.

Idag hade jag dessutom redan migrän, så jag får väl skylla mig själv.

Bland dagens fynd fanns dock en animerad förklaring med Schrödingers katt, förmodar jag, som guide.

Bildbevis

Har i alla år trott att jag enbart var besvärad av snäckor och sniglar, men plötsligt en dag började jag titta på dem med hjälp av kameran. Och då började jag också upptäcka att de kan vara förtrollande såväl som knäppa och knasiga. Och hotfulla (skulle man kanske kunna läsa in när man ser en mördarsnigel som höjer på huvudet och spänner sina tentakelögon i en).

Ja, jag snackar med dig.

Vad snackar ni om?
Varför drar du omkring med ditt hus så avslappnat, på gränsen till slarvigt?
I otrampat skick är du rätt så fascinerande.

Lär mig nåt nytt (7)

* Det finns ekorrar i Arktis men inte i Australien. Den i Arktis är det enda däggdjur som klarar minusgrader under vinterdvala.
(Källa: https://www.thefactsite.com/fun-squirrel-facts)

* Flygekorrar lyser i mörkret, i en färg som beskrivs som ”nästan neonrosa”. Detta har man kunnat se i ultraviolett ljus, men man vet inte varför de lyser.
(Källa: https://wildlifeinformer.com/facts-about-flying-squirrels/)

* Av ca 265 olika arter av ekorrar är afrikansk dvärgekorre (Myosciurus pumilio så liten att den bara har en kroppslängd på ca 6 cm (har hittat uppgifter om 10 cm, men då är eventuellt svanslängden inräknad) och en svanslängd på ca 7 cm. Den indiska jätteekorren (Ratufa indica), kan ha en kroppslängd på upp till 45 cm och en svanslängd på upp till 40 cm.
(Källa: https://onekindplanet.org/animal/squirrel/; https://sv.wikipedia.org/wiki/Indisk_j%C3%A4tteekorre; https://sv.wikipedia.org/wiki/Afrikansk_dv%C3%A4rgekorre)

Ett öde

I morse hittade jag en tvestjärt bakom kaffebryggaren. Den satt där på kakelväggen – fascinerande små hullingfötter – och såg lite fundersam ut. Den måste ha följt med hem i går när jag var ute och plockade björnbär, aronia och fläderbär. Måhända tänkte den: Typiskt. Här går man omkring och sköter sig själv bland blommor och blader när plötsligt en vettvilling kommer och stoppar ner en i en papperspåse och cyklar iväg med en drygt en mil bort från där man nyss haft det så bra. Och sen är man bara där, i ett kök med ett eluttag som närmaste granne. Vilken öken!

Jag hade inte sinnesnärvaro att fotografera vår ofrivilliga besökare, men jag hoppas att syrenbuskarna på Guldheden kan ge nöjaktig trivsel även om de ligger fjärran från de hästdoftande ängar där jag (troligen) hittade krabaten.

Seriefynd

”Måste gitt” är en supercharmig och rolig serie, i alla fall om avsnitt 1 är ett riktmärke för hur resten kommer att utveckla sig.

Blev mycket glad av att halka in på SVT Play och hitta denna samling godhjärtade människor som kretsar kring ett tänkt filmprojekt. Fullt av uppiggande infall och godmodiga vändningar. Con Demirtas i huvudrollen är jättekul.

Me like very much.

Hur går det till?

I samband med att jag rastade bilen till Järnbrott för att köpa en ny skrivare – den gamla är bara drygt ett år gammal och dess plötsliga och synnerligen irrationella kreperande tycks bevisa granskningar angående tillverkarnas inbyggda fel i hushållsteknik i giriga syften att öka vår konsumtion – tänkte jag att jag skulle åka vidare till Fridhems kyrkogård där lillebror vilar.

Hade aldrig tidigare kört bil till Hisingen via Gnistängstunneln och Älvborgsbron, men jag tänkte ”hur svårt kan det vara?”. Oövervinneligt svårt, skulle det visa sig. Passerade avfarten till Eriksberg, för dit skulle jag ju inte. Passerade avfarten till Biskopsgården, för dit skulle jag ju inte heller. När avfarterna till Torslanda, Arendal, Volvo dök upp i tämligen rask följd började jag ana oråd men tänkte ändå, mycket riktigt, att nänä dit ska jag definitivt inte. Och fortsatte framåt.

Och plötsligt satt jag fast i en konstig bilkö till Öckeröfärjan.

Dagsens sanning!

På sätt och vis är jag lite stolt över hur mycket jag ibland lyckas knasa till saker och ting.

Lillebror skulle ha skrattat.

Flowerville revisited

Nu när jag inte längre ska hjälpa syrran och svågern med husrenovering så får jag desto mer tid över för mina kära blommor och insekter igen. Blir nog tvungen att spara ihop till ett makroobektiv till våren. Det halvt osynliga livet bredvid obegripliga människor fascinerar mig bortom all sans. Och balans, som det verkar, eftersom jag nu har lyckats ramla ner både från en byggnadsställning och från en stege. Bra jobbat liksom.

Bra på börsen

Just nu ser det så ljust ut för mig på börsen att alla de pengar jag förlorade i mars nu är upphämtade med massvis av god råge. Framför allt är det Sinch som hittills har burit upp min framgångssaga. Och även Bravida har varit en trogen pålle. (Men jag är inte tillnärmelsevis så rik – än – att det är någon idé att försöka telefonbedra mig eller dylikt.)

Det är ingen idé att önska att man varit med på tåget när Oasmia gjorde en tjurrusning uppåt och att man då även förstått att hoppa av långt innan den sjönk som en sten igen. Den sortens aktier, sådana med stora minus-P/E-tal, är inget för nervösa typer som jag själv. I mitt fall får det räcka med branscher och företag som jag gissar har en framtid även utan en massa urvattnande nyemissioner.

Tidsaspekten är viktig, både när det gäller det ekonomiska tålamodet och studiet av vettiga företag. Och tyvärr är det väl inte direkt min favoritsysselsättning att ägna lediga stunder åt att studera årsrapporter och kassaflöden. I alla fall inte när man nyss har kånkat hem en trave Tove Jansson-böcker från biblioteket…

Skröpligheter

På alla lediga stunder assisterar jag för närvarande syrran och svågern i trädgårds- och fasadarbete i akt och mening att de ska kunna sälja sitt hus och i oktober flytta till sin nyligen inköpta och riktiga gård, de gottegrisarna.

I uppdragen ingår att montera och beklättra byggställningar, och i ett svagt ögonblick av övermod hoppade jag ner på utsidan från en alltför hög höjd, landade i obalans, halkade på algbeklädda stenplattor och föll baklänges på en stentrappa. Det gjorde ont att ta emot fallet med armbåge och fingerleder. Länge trodde jag att jag hade brutit både det ena och det andra, så där satt jag och bara silade luft mellan tänderna i hopp om att jag snart skulle vakna upp ur en löjligt levande mardröm.

Det rörande var att syrrans ena hund, en stor och busig lufs, förstod att något var fel där jag satt och därför kom fram och ”tröstade” mig. Buffade med huvudet, gav mig ett vänligt slick på örat och lät mig borra ner ansiktet i mjuk svartvit päls. Det hjälpte. En snäll och lite bekymrad bordercollieblick räckte för att jag snart skulle vara uppe och svinga mig i ställningen igen. Jobbet blev klart till slut och syrran bjöd på en god rosé i skymningsljuset. Allt kändes så trevligt och bra att det var med förvåning jag vaknade i morse med ring- och lillfinger så svullna att jag emellanåt undrar om de kanske tänker explodera.

Det sorgligaste är inte att jag har svårt att tangentbordsskriva och därmed förtjäna mitt levebröd. Det absolut sorgligaste är att jag inte kan böja fingrarna runt gitarrens greppbräda. Ack o ve! Gråt och tandagnisslan!

Lär mig nåt nytt (5)

* Drog fram en bok på måfå ur bokhyllan – Emmetts ex av Ivar Lo-Johanssons ”Tröskeln” – och lärde mig redan på sidan 6 att skäkta betyder vägglus. (Jag har alltid trott att det bara hade med armborstpilar att göra.)
(Källa: Tröskeln av Ivar Lo-Johansson, 1982:6)

* Eva de la Gardie var Vetenskapsakademiens första kvinnliga medlem. Hon var bara 24 år gammal när hon valdes in, och medlemskapet berodde på att hon förstått att potatis kunde användas för att baka bröd, men framför allt hade hon uppfunnit ett sätt att göra brännvin av potatisskal. Poängen var att man nu slapp använda råg, vete och korn för att göra brännvin och istället kunde använda dessa sädesslag till brödbak. Dessförinnan hade hon bland annat klurat ut att potatis kunde användas som puder istället för den dåtida variant som innehöll arsenik. Hon uppfann även en tvål som kunde användas för att bleka bomullstyg.
(Källor: Nationalencyklopedin; https://www.tekniskamuseet.se/lar-dig-mer/svenska-uppfinnare-och-innovatorer/eva-de-la-gardie-brannvin-pa-potatis/)

* Nanna Svartz, född 1890, var Sveriges första kvinnliga professor i medicin. Hon forskade på reumatiska sjukdomar och uppfann en inflammationshämmande medicin som är verksam både mot reumatism och tarmsjukdomar och som är i bruk än i denna dag. Hon gav ut sina memoarer ”Steg för steg” 1968 (som jag härmed har reserverat på Stadsbiblioteket).
(Källor: Nationalencyklopedin; https://www.tekniskamuseet.se/lar-dig-mer/svenska-uppfinnare-och-innovatorer/nanna-svartz-salazopyrin/)

Kalasserie

”Mystery Road”. Säger bara det. Filmen, som serien bygger vidare på, var sevärd på sitt sätt men extremt deppig med all sin förbrända jord och tristess så långt ögat nådde. I serien, åtminstone säsong 1 som vi är på gång att avverka, har inspektör Jay Swan tillfälligt flyttat norrut till lite mer händelserika australiska marker för att lösa mysteriet med två försvunna unga män. Det hela vävs sakta ihop med Jay Swans egna problem, inte minst det att han är aborigin i vilda västernhatt och därför ständigt måste förhålla sig till straffångeättlingarnas bonnlurkiga fördomar. Man blir så himla glad varje gång han sätter käppar i hjulen för dem. Yiihaa!

Tillägg: Skippa säsong 2. Nya författare och nya regissörer ger ett hopkok av lösryckta scener, totalt förändrade personligheter och en rent allmän avsaknad av logisk handling.

Ordens förskjutning

Det är fascinerande att få vara med i realtid när ord och uttryck börjar användas med andra, ibland helt motsatta, betydelser än de haft i decennier, kanske till och med i århundraden.

Några ganska roliga exempel är när journalister, politiker, sakkunniga, företagsledare, kulturpersonligheter och andra som troligen tvingats läsa och lära sig en hel del i sina liv…

* anar oråd inför något och säger att de blir ”misstänkta” istället för ”misstänksamma”. ”När bedragaren ringde upp blev jag rätt misstänkt.” Sålunda, när en person blir haffad för ett brott antar jag att vederbörande från och med nu är ”misstänksam”, det vill säga, ”hyser misstankar gällande omgivningens avsikter” (NEO). Sherlock Holmes, vad glad du ska vara att du aldrig levt, och framför allt inte i dessa tidevarv. Till och med du hade blivit förvirrad…

* i bevakningen av EU-förhandlingarna om det ekonomiska hjälppaketet meddelar att Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike av de andra unionsländerna kallas snåla eller i bästa fall ”ansvariga”. Därmed förmodar jag att jag även i detta fall måste lära mig att vända på uttrycken och hädanefter säga om personer som bär skulden för olika typer av samhällshaverier att de är ”ansvarsfulla”, alltså tar eller känner ansvar (NEO).

* beskriver goda gärningar som ”björntjänster”. Alltså måste jag, som gärna brister ut i någon av Djungelbokens gamla sångtexter, nu på allvar lära mig att det ska vara ”en björntjänst gör ju ALLA glad”. För åt helvete med grammatiken nu när man ändå håller på.

Det gäller att hänga med i utvecklingen om man vill vara en del av det sociala nätverket. Annars finns risken att man vaknar upp en dag och inte kan kommunicera med en enda mänska eftersom den breda massan har bestämt sig för en helt ny uppsättning regler medan man låg och sov.

Minnesanteckning

…till mig själv: Nästa gång du är trött ända in i själen och undrar över meningen med allt, lyssna då på Brahms fjärde symfoni dirigerad av Celibidache. Det torde finnas få problem som genialiskt komponerad och likaledes genialiskt framförd musik icke kunna lösa.

Montera de brusreducerande hörlurarna på skulten, släck ljuset, lägg/sätt dig till ro och bara absorbera. Revitalisera.

Tipstack till Emmett. Och på omvägar till Stefan S.

Blommig bombus

Det är så rätt att humlornas tjocka släkt heter Bombus (i alla fall när det gäller de sociala humlorna; snylthumlorna är en annan historia). De slår ner som en bomb av gullighet när de korsar ens väg, ibland bokstavligen så att man måste lyfta upp de däckade små liven från asfalten och släppa av dem på en blomma, helst en som är lila.

Tror att det var en åkerhumla som jag lyckades få någorlunda skärpa på medan den undersökte en daggsalvia (om nu mina botaniska efterforskningar råkar stämma).

Fyra humlefakta som tidigare var okända för mig: 1) De har både fasettögon och punktögon; 2) De är specialister på att vibrera loss pollen med hjälp av kroppen och av vingarna som slår 130 gånger per sekund eller mer. De är därför norra halvklotets viktigaste pollinerare; 3) Marken under lindar blir lätt humlekyrkogårdar på sensommaren på grund av att blommorna fortsätter att dofta gott även när de är tömda på nektar, vilket gör att humlorna ändå dröjer sig kvar och slutligen svälter ihjäl; 4) Världens största humla är sydamerikansk, heter Bombus dahlbomii och kan bli 4 centimeter lång – om den är en drottning, vill säga.

(Källor: https://blogs.scientificamerican.com/extinction-countdown/biggest-bumblebee-threatened/; https://www.livescience.com/57509-bumblebee-facts.html; NE; Wikipedia)

Fler flygfän

Den längtan efter skönhet man ständigt bär omkring på får överraskande ofta sitt lystmäte när man stannar upp och tittar lite extra på det man först kanske uppfattar som oansenligt. Till exempel. I en spretig liten klöverblomma på en gräsmatta, full av andra lika spretiga klöverblommor, kan det finnas en högst avancerad och märkligt förbisedd (ursäkta) livsform.

Magiskt bra serie

”Sharp objects” är en HBO-serie i 8 delar med Amy Adams, Sophia Lillis, Patricia Clarkson, Eliza Scanlen och en massa andra helt otroliga skådisar.

Första avsnittet är djärvt långsamt berättat, och samtidigt så krypande i alla sina effektivt antydda hot och skuggor att man är rädd att titta vidare bara av den anledningen.

Det handlar om en tidningsjournalist som motvilligt skickas tillbaka till sina hemtrakter för att bevaka polisutredningen kring morden på två unga flickor. I takt med att hon försöker få klarhet i vad som hänt flickorna träffar hon alla de människor och grupperingar som hon en gång i tiden lyckades lämna, och i mötet med deras olika subkulturer växer bilden av hennes egna traumatiska minnen fram.

Det är så snyggt berättat att man tappar andan. Bryggorna mellan nutid och dåtid är smarta och vackra och skrämmande – utan att nånsin göra mer än bara antyda, vilket är det absolut bästa sättet att krypa in under skinnet på en. Ondskan kryper omkring bland doftande rosenbuskar, dockskåp och sydstatshögtider. Obehagligt vackert hela tiden. Total koll på psykologin (i avsnitt 1-6) hos människor som ägnat hela sitt liv åt att träna upp sin manipulationsförmåga av andra … och hos dem som vet vad som pågår och kanske, kanske inte försöker sprattla sig fria.

Serien bygger på en roman av Gillian Flynn, som också skrivit manus, och den är skapad av Marti Noxon som även var inblandad i den underbara ”Buffy vampyrdödaren”-serien.

Full poäng till ”Sharp objects” … om man bortser från de två sista avsnitten, där det plötsligt blir väldigt bråttom att knyta ihop påsen och det är mycket svårt att gå med på rollernas tvära personlighetskast.

On your feet, soldier!

Jomen, jag gillade Terminator 1 (och 2) så mycket att jag använder denna Sarah Connors beslutsamma order på mig själv närhelst det behövs. Som idag, när solen lyser, blåsten viner och planteringarna behöver tillsyn, gitarrfingrarna behöver motioneras, sångrösten harklas, ritplattan aktiveras, Tintin läsas, bokföringen bokföras, pianot stämmas, violinen gnisslas och aktieböcker återlämnas, ja då måste jag ta mig extra mycket i kragen denna min sista arbetsdag före semestern.

Som jag tänker ägna åt ovanstående ting plus en utvärdering av tillvaron i största allmänhet.

Lycka till liksom.

Lärt mig nåt nytt (4)

Till dagens inhämtade nykunskaper hör…

* Maria Antonia, sedermera Marie-Antoinette, och Louis-Auguste, sedermera Ludvig XVI, gifte sig via ombud innan de unga tu ens hade mötts. Vid den ställföreträdande vigseln agerade Maria Antonias ett år äldre bror brudgum, och den franske ambassadören i Wien agerade brud. Detta skedde flera veckor innan den storslagna bröllopsfesten slutligen hölls i Versailles. Vigsel via ombud, så kallad prokuration, var vanlig både i furstliga och militära sammanhang. Maria Antonia var vid tillfället fjorton år gammal och Louis-Auguste femton. (Källa: Vetenskapsradion Historia från 28 april 2020)

* Kejsare Gaius (Caligula) ägde en kapplöpningshäst som han uppskattade så mycket att historien lär oss att han bjöd den på fina middagar och utsåg den till konsul. Troligen är det inte sant. Troligen hotade han bara med att utse lille Incitatus till konsul, för att förolämpa ämbetet eller för att han helt enkelt var galen. Hästens namn var som sagt Incitatus som enligt mitt latinlexikon betyder ”sporrad”, ”försatt i snabb rörelse”. Vad det blev av hästen till slut verkar ingen veta. (Källa: ”antika rekord boken”[sic] av Allan Klynne & Cecilia Klynne; Wikipedia.se; Norstedts Latinsk-svenska ordbok)

* ”Homo mercator vix aut numquam potest Deo placere.” En köpman kan sällan eller aldrig behaga Gud. Det är i stort sett allt jag minns av mina latinstudier. Och i den andan har jag idag, för en andel av månadens intäkter, utökat min aktieportfölj. Sinch, Bravida, Ericson, Fortnox och Medicover har hittills varit goda investeringar. Och nu tog jag ovan nämnda deitet i hågen och köpte även Stillfront-aktier. Det finns mycket med det köpet som var dumt: Aktien är dyr, jag är inte påläst än om företaget, och aktien rusar uppåt så mycket just nu att jag troligen bara lyckats pricka toppen och inom kort följer med ner i det oundvikliga raset. Så varför köpte jag? För att jag inte har lärt mig nåt nytt om aktier idag. That’s why!

Nyupptäckt

Musikensemblen Vox Luminis. Första gången jag hörde dem var häromdagen när de vaggade mig till ro med hjälp av Johann Michael Bach i Klassisk förmiddag, och just nu lyssnar jag på deras framförande av Johann Sebastian Bachs mässa i H-moll. Saknar adjektiv för att beskriva hur bra de är. Och hur bra J.S. är förstås.

Husflugan som tycks ha flyttat in hos oss verkar hålla med. Jag har erbjudit vår lilla Musca domestica massor av chanser att försvinna samma väg som hon/han trängde sig in. Men icke. Här sitter det lilla flygfäet och kastar lystna blickar på mitt vinglas medan den svajar i takt till musiken. Eller har den lilla pesthärden redan lyckats smyga i sig några klunkar av min dyrbara tröst?

Är nämligen ofattbart less på somliga ting som har med jobbet att göra. Så less att jag tycks ha drabbats av en existentiell kris. Jo tack, välfärdsproblem i kubik, men min hjärnas kemiska kommunikationssystem skiter i logiken och bara signalerar ”deppa deppa deppa!” nonstop. Svinjobbigt. Men Bach hjälper.

Lär mig nåt nytt (3)

Det finns så ofantligt mycket jag inte vet, men numera vet jag åtminstone att…

* tvestjärtar kan flyga men inte verkar göra det så ofta på grund av att flygvingarna är veka och i uppfällt skick är 10 ggr större än när de är hopvikta.

Hopvikningen sker med hjälp av bakkroppens saxar och utan några som helst muskler i vingarna, endast något som beskrivs som fjädrande funktioner. Själva vikningsmönstret har visat sig vara en svår utmaning för origamiexperter, ingenjörer och andra som vill vara lika bra som tvestjärtarna … och tjäna pengar på det. Hur som helst är tvestjärtar mycket vackrare än vad jag insåg som barn då mina möten med dessa underverk nästan alltid var smärtsamma. Gallskrik stod på schemat… (Källor: mina vinklade barndomsminnen; engelska och svenska Wikipedia; samt https://www.nationalgeographic.com/animals/2018/11/earwig-origami-wings-how-they-work-insect-flight/)

* hejderidare var yrkestiteln på de hästburna tjänstepersoner som förr övervakade och skötte kronans skogar. Att jag ens hittade ordet beror på att jag på en av mina motionsrundor passerade ”Hejderidaregatan” och ba’ typ liksom ”va?” ba. (Källa: SAOB)

* Härjulf Hornbrytare var en norrman på 800-talet som först flydde från kungen Halvdan Svarte i Norge och sen från kung Anund i Uppsala för att slutligen slå upp sina bopålar i det som skulle bli dagens Härjedalen och uppmuntra till landskapet första fasta bosättningar. Sägs det. (Källor: min slöa solstolssittande lässtund under några fågelkvittrande träd; STF Brott och trakt; samt Wikipedia)

Lär mig nåt nytt (2)

Bland helgens lärdomar finns…

* upptäckten att det är väldigt roligt att gå med trimmern längs elstängslade fårhagar, och att flera timmars användning i ett sträck leder till nervstörningar i händerna – eskalerande stickningar – vilka (i bästa fall) ger med sig efter några timmars sysslande med annat. (Källa: Mina händer)

* det latinska namnet på gräsand, som i mitt tycke är väldigt sött: Anas platyrhyncos. (Källa: Slottsskogens infotavla vid minigolfbanan)

* informationen att Boris Pasternak (”Doktor Zjivago”) gick på Moskvas musikkonservatorium och hann komponera musik inspirerad av Scriabin innan han satsade på litteraturen. Om jag tolkar saken rätt var det hans mors skicklighet som konsertpianist som gav honom musikaliska prestationskramper och fick honom att styra in på annan väg. Hon hette Rosa Kaufman. (Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Boris_Pasternak)

Julian Bream

Världens bästa klassiska gitarrist? Lyssnade på ”Musik mot midnatt” häromkvällen och hörde då Julian Bream spela Fantasi i C-dur av Fernando Sor. Nu när jag vet hur svårt det är att spela klassisk gitarr i största allmänhet så är ”förhäxad” bara förnamnet…

Torsdagens program (28 maj 2020), kl 21.33.

Och hur många gånger har jag inte försökt spela detta stycke av Bach på pianot åtminstone hälften så snabbt och jämnt som Bream? Vilket i förhållande till de snabba fingerförflyttningar som krävs på gitarren borde vara en baggis. Det är det inte.

Suck.

Lär mig nåt nytt (1)

Idag har jag lärt mig att…

* en promenad i normal takt (i gassande sol och svalkande hård motvind) mellan Skulltorpsmotet i Partille och Södra Guldheden i Göteborg tar 2 timmar och 45 minuter. Dagens motionspass? Japp. (Källa: Genomdränkta kläder)

* rimtursare var frostjättar skapade av en kombo av Ymers svett och hans bens kopulation. (Källa: NE)

* den indonesiska vulkanen Samalas, som länge ansågs vara en ren myt, fick ett utbrott år 1257 som var så kraftigt att det skapade 43 km höga pelare av rök och pimpsten vilka spred ut pyroklastiska moln som kunde uppgå till 800 grader Celsius. Effekterna av utbrottet blev globala. Solen skymdes, temperaturen sjönk och människor dog av hungersnöd även på andra sidan jordklotet. (Källa: ”Vår våldsamma planet” i SVT Play samt Wikipedia)

Bevis för att man behöver läsglas

Var tvungen att via chatt kontakta mobilleverantören gällande en angelägen fakturafråga, och efter många och långa turer på telefonens fjompiga lilla skärm kom vi slutligen överens om vad som ska stå på fakturan. För säkerhets skull tillade jag frågan: ”Är det några villkor kopplade till detta?”

Varpå jag fick svaret:

Ingefära.

Okej…


Medan jag satt där och mumlade ”ingefära? ingefära?” för mig själv likt en byfåne i högform tog Emmett en titt på skärmen och sa lugnande ”ingen fara”.

Aha…!



(Källa: By Franz Eugen Köhler, Köhler’s Medizinal-Pflanzen – The Internet
Archive List of Koehler Images, Public Domain,
https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5111564)

Mot alla odds

Hade det varit upp till mig hade vi lagt ner Netflix-serien Messiah redan efter första avsnittet, men Emmett gav ”Play Next Episode” en menande blick. Och vips är vi nu inne på slutrakan i en berättelse om en kanske-kanske-inte-Guds-son som dyker upp på den politiska arenan och väcker känslor hos alla han möter.

Mysteriet kring vem han är och varför han gör som han gör blir ganska fascinerande efter ett tag. Parallellerna till Bibelns Jesus är tydliga, och det blir en intressant metaeffekt när man börjar fundera på att människor i romartidens Jerusalem med omnejd troligen betedde sig exakt som människor gör än i våra dagar … och att det ska till en gudomlig varelse för att kunna älska mänskligheten ändå.

Valet av skådespelare i rollen som al-Masih, den mystiska Messiasfiguren, är klockrent. I varje scen lyser Mehdi Dehbis anletsdrag av godhet, visdom och renhet. Därigenom ”köper” man den inverkan hans rollfigur har på omgivningen.

Dessutom är manuset skickligt och fint gjort med tanke på att mysteriet hela tiden måste hållas vid liv, för den som vill, och vara löst redan från första stund, för den som vill. Replikerna och reaktionerna måste hela tiden vara de rätta. al Masih måste konsekvent säga de oväntade, kloka och mänsklighetsälskande sakerna. Vilket kräver en hel del tankeskärpa runt manusbordet skulle jag tro.

Ikväll blir det slutspurten för oss i tv-soffan. Borde jag träna på gitarrens omöjlig D9-ackord? Borde jag deklarera? Borde jag plantera om balkongkrukornas spirande grönska? Borde jag lära mig hela ”Agnus Dei” på violinen någon gång? Borde jag ta cykeln till Gunnebo och springa Rådasjön runt? Borde jag hämta upp tvätten innan grannarna blir förbannade?

Ja, troligen.

Istället sitter jag här och skriver text till ingen nytta. Men å andra sidan. Det är ju al-Masih vi snackar om här.

Fin miniserie

Om man håller ut genom det första avsnittet av Giri/Haji (Guilt/Shame), som visas på Netflix, kommer man i 8 avsnitt att få ta del av en mycket charmig, rolig, vemodig, poetisk, gripande, skickligt uppbyggd, underbart väl rollbesatt och exemplariskt filmad berättelse som med fantasifulla infall utspelar sig i Japan respektive England.

I centrum för handlingen står Kenzo Mori, en japansk polisman som hamnar i kläm mellan sin familj, yakuzan och sin yrkesetik när han måste åka till London för att leta efter – och hämta hem – sin gangsterbror som alla trott vara död. En rad förvecklingar uppstår som Mori måste hantera med sitt lugn och sin djupa förståelse för andra.

Man bryr sig om nästan samtliga figurer i serien, inklusive den brittiska ”gangster”-kungen. Och det fåtal gånger som något sådant händer i film- och tv-serievärlden kan man lugnt påstå att kreatörerna har lyckats med sitt projekt. 9 av 10 i betyg. Inget snack.

Filmtips

När sluttexterna rullade för ”Upgrade” sa jag: ”Jag gillade den!” Och Emmett sa: ”Det förstår jag.”

Med andra ord: Sci-fi, action, påhittiga infall och till och med humor.

Filmen utspelar sig i en framtid som har Blade Runner-, Robocop- och Terminatorvibbar på grund av musiken och fotot men i övrigt är en helt annan berättelse.

Det handlar om en till synes enkel man (märkligt lik Tom Hardy) vars vägar korsas av en galen vetenskapsman. The rest is history.

Vem bryr sig?

Kanske är svaret ”mitt framtida jag”. I så fall kan jag berätta att det idag har varit den 13 april och dessutom annandag påsk. Delvis soligt samt mycket blåsigt och ohyggligt kallt.

Tog bilen till Kortedala sporthall och vandrade Bohusleden söderut förbi Dvärreds hällkista och Lindome bågskytteklubb med måltavlor mellan trädstammarna en bra bit längs spåret, något som hade känts präktigt nervöst om nu inte området varit helt tomt på Robin Hood-wannabees (som jag för övrigt själv kan tänka mig att bli såvida inte käck mössa och korviga tajts är ett krav).

Eftersom klockan redan var tidig kvällning och Bohusleden är en one-way ticket var jag tvungen att vända efter cirka en timme. På språngmarschen tillbaka till bilen passerade jag en stor hage med bedårande kor vars kalvar sprallade runt och stångades med varandra, det vill säga de som inte stod och glodde på mig med uppnosig misstänksamhet, fjärran från den hjärtinnerliga förtjusning med vilken jag glodde på dem.

Var så pass mycket ute på ”landet” att jag även såg en hel del fasaner som struttade runt i hagarna. Tror inte att jag någonsin sett dessa hönsfåglar i det vilda förut.

Solen hade hunnit ställa sig i bländläge när jag körde hemåt. Det är mycket med bilen som är skruttigt, men vi gillar den ändå. Mestadels. Sanningen är att bilen sjunger på sista versen, och jag tänker på den både vackra och söta bordercollien Fredrik som nyligen fick springa in genom himlarnas grindar och på de saligas ängder jaga så många bilar han bara vill utan att någon tycker att han är knäpp som inte kan se skillnad på en bil och ett får. Vila i frid, Fred, din lilla knasboll.

Förebilder

Jag vill bli som Folkhälsomyndighetens Karin Tegmark Wisell och Anders Tegnell när jag blir stor. De är så lugna och sansade och kloka och uthålliga och har en beundransvärd överblick som de lyckas hålla i minne när media gör allt för nöta ner orken med hjälp av missvisande jämförelser med andra länders hantering av pandemin.

Och det är även en tröst i eländet att det är Stefan Löfven som är vår statsminister i denna kris, bevisat bland annat av hur han besvarade frågor i Studio Ett ställda av Helena Groll som enträget försökte – men misslyckades med – att överdriva sakernas tillstånd och provocera fram en följetong om en personlig syndabock. Det är annars sådant man kan önska att ”skjutjärnsjournalistiken” väntar med tills krisen är över och alla fakta (inte spekulationer och tyckanden) ligger på bordet.

Lycka!

Har gått runt hela dagen och pyrt över att ”Biblioteken i Göteborg” tills vidare har stängt 6 av stadens stadsdelsbibliotek ”i enlighet med Folkhälsomyndighetens rekommendationer”. Att jag blir arg beror på den falska informationen. Det är inte sant att Folkhälsomyndigheten rekommenderar några stängningar av bibliotek. Tvärtom.

Det som än så länge gäller är att regeringen har förbjudit folksamlingar på mer än 50 personer. (Lyssna på de dagliga presskonferenserna, eller läs innantill på de olika myndigheternas hemsidor, vettja, kära kommunala beslutsfattare!) Därmed borde det vara rimligare att stänga det stora biblioteket vid Götaplatsen, som rymmer betydligt fler än 50, och i så fall låta de mindre biblioteken hålla öppet.

Men när jag surfade in på Göteborgs stads hemsida för att undersöka saken närmare hittade jag en tipslista på saker man kan göra istället för att låna och läsa böcker nu när alternativen för andra aktiviteter stadigt krymper. Och bland tipsen fanns Cineasterna, ett filmbibliotek där man kan få låna 8 titlar i månaden gratis om man har ett lånekort på något av de bibliotek som är kopplade till tjänsten. Det finns ganska många och ganska schysta titlar att välja på, och sedan är det bara att glo tills ögona blö’r. Mycket bra.

Sakliga informationskällor

Om man vill ha fakta om coronaviruset, dess spridning och hantering från olika myndighetshåll och även råd och info om hur man som medborgare kan och bör göra för att hjälpa till att minska spridningen finns det pålitliga källor att gå till:

Regeringskansliet

Folkhälsomyndigheten

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)

Krisinformation.se

1177 Vårdguiden (info på 20 olika språk)

Liten myra

…försöker dra sitt strå till stacken för att hålla ekonomin (och kanske en och annan humla) levande genom att köpa blommor och jord och fröer utan att bry sig om prislappen. Har ett minne av att kassapersonalen bakom sina plexiglas mumlade nåt om tusen kronor hit och tusen kronor dit. Det är bra. Köpte till och med lite kläder i hopp om soliga dagar framöver.

Och javisst. Det har varit väldigt soligt hela dagen idag, söndag, och dessutom så varmt att många var ute och gick i kortärmat. Så långt gick inte jag. Men ändock tillräckligt långt för att plötsligt finna skogsvägen blockerad av en otroligt högdragen älg.

Efter ca tjugo minuters velande fram och tillbaka (inklusive falsksång i ett patetiskt försök att skrämma bort skogens drottning) kom jag fram till att om man nu ändå ska dö så småningom så kan man lika gärna göra det just nu, när man faktiskt vet vad som väntar. Därföre tog jag ett djupt andetag och började småjogga förbi den mäktiga varelsen, som hunnit lägga sig ner några meter från stigen. Parkerad inför natten kan man tro. Där låg den så och glodde magnifikt hotfullt på mig när jag skumpade förbi. Dock utan ansatser att fara upp och jaga ikapp och stampa ihjäl.

Det kanske var rätt bra. Då fick jag ju chansen att lite senare bära bort en stressad humla från asfalten och känna dess små fötter sprattla i min handflata. Gud vad jag älskar humlor!

Älgar är fina men humlor är underbara.

Demokrati? Svar ja!

Bara för någon dag sedan förklarade jag för mina vänner hur lycklig och tacksam jag är över att vi bor och lever i Sverige, ett land där olika myndigheter och institutioner är frikopplade från varandra på ett sätt som säkrar de demokratiska principerna: Folkhälsomyndigheten och dess forskare och experter analyserar läget och ger rekommendationer om åtgärder som sedan regeringen tar ställning till innan de lägger fram åtgärdsförslag som ska godkännas i riksdagen (svenska folkets representanter). Efter det långtgående privatiseringshaveriet inom sjukvården tar nu Socialstyrelsen över ansvaret för att samordna inköp och kvarlitetssäkring av skyddsutrustning som ska användas av vårdpersonal och patienter. Svenska media är fria att rapportera om läget och analysera det. Finansministern och hennes kollegor har säkrat ekonomiska resurser som de nu sätter in för att hjälpa löntagare och företag att hålla näsan över vattenytan tills stormen bedarrat. Detta i flitig kommunikation med riksbanken, representanter för näringslivet och med uppdateringar från konjunkturinstitutet. Vi har fristående forskare samt en myndighet för samhällsskydd och beredskap som analyserar aggressiva propaganda-attacker mot Sverige från totalitära stater vars syfte är att destabilisera samhällsbärande företag och institutioner genom att demoralisera befolkningen, med det bakomliggande motiv att sedan kunna expandera politiskt, ekonomisk och ideologiskt genom ”rea”-köp av svenska företag, på samma sätt som skedde i samband med finanskrisen 2008-2009. Det är bara att läsa på om vilket land som i den vevan storinvesterade i till exempel svensk bilindustri och svensk vindkraft.

Vi får hela tiden uppmaningar om att vara källkritiska till alla påståenden som florerar, inte minst i sociala medier, och fundera över vilka motiv de har som lägger fram sina ”fakta”. Vill man ha fakta är Folkhälsomyndigheten ett utmärkt ställe att börja på!

Tyvärr verkar det som om svenska media i mångt och mycket väljer att gå yttre krafters försök att jaga upp stämningen och skapa hysteri. Även den annars så pålitliga nyhetsredaktionen i P2 trummar på med sina försök att tjata fram konflikter. Istället för att jämföra Sveriges hantering av krisen på ett positivt sätt jämfört med andra länder, så envisas de med att lyfta fram tyska och franska journalister, bland annat, som sitter med på varje daglig presskonferens och tjatar om att det är märkligt att Sverige inte gör som i Spanien, Italien eller något annat land som inte är Sverige. Har det hjälpt där, att stänga ner allt? Det är väl snarare så att det finns rapporter om att det skapar fler problem än vad det ”botar”? Varför lyfter inte de svenska nyhetsredaktionerna fram det? Varför jämför man inte med Taiwan, där det finns indikationer på att öppenhet från myndigheternas sida är ett framgångsrecept mot spridningen av c-viruset?

Och vad blir då resultatet till slut, efter allt hamrande i huvudet om att de svenska myndigheterna ska följa i spåren av länder som åsidosätter demokratiska regler, och lägger kraft bakom dem med hjälp av polis och militär och saftiga böter? Jo, nu vill vår folkvalda regering införa en lag som tillåter dem att bestämma saker och ting helt på egen hand. Vad hände?

Jag blev djupt chockad när jag hörde detta i dagens Luncheko, och plötsligt tappade jag tacksamheten över hur regeringen och dess allianspartier hanterar pandemin. Plötsligt känns allt bara fult.

Tillägg 8 april: Efter protester från bland annat Vänsterpartiet och Moderaterna har nu förslaget justerats så att regeringen visserligen ges makt att ta egna och snabba beslut om stängning av flygplatser, köpcentra, gym, restauranger och liknande, men att våra folkvalda representanter i riksdagen i efterhand får möjlighet att granska och rösta om besluten. Det vill säga, att antingen godkänna dem eller upphäva dem. Hurra! Demokratin i vårt land lever vidare!

Storstaden flyttar ut i skogen

Jisses vad mycket folk det är som är ute och går i ”skogen” hela dagarna. I klungor och på bredden. På senaste springrundan var det ”ursäkta, kan jag få komma förbi?” stup i kvarten. Lugnet uteblir bland alla människor som trängs i prat, parfymer och pollen.

Lika bra att gå direkt till gymmet imorgon. Där vet man i alla fall vad som väntar.

Sommartid

När man blir bestulen på en timme blir hela dagen seg. Dessutom har det rått finger- och tådomnande motvind åt vilket håll man än sprungit. Ofattbart men sant. Tur att solen lyste åtminstone. Och att Folkmusiken i P2 29/3 bjöd på strupsång* – som jag var tvungen att lyssna på fyra gånger och som försatte mig i sådan trans att jag helt skamlöst tvärnitade i springskorna, blickade upp mot himlen och kramade några underbara exemplar av mitt favorittträd björken (trots att det utan en daglig tallbarsdrink får mig att nysa näsan av mig).

*Ca 1:33:00 in i programmet. I skrivande stund har ingen låtlista presenterats så jag har inte kunnat hitta artisterna på nätet. Annars hade jag köpt skiva bums.

The Umbrella Academy

Gillar man fantasy, spänning, knasig humor och storartat skådespel ska man absolut ge The Umbrella Academy en chans. Just som jag trodde att Robert Sheehans rollfigur Klaus var min absoluta favvis så har nu Aidan Gallaghers rollfigur Number Five närmat sig med stormsteg in på upploppet. Båda skådespelarna är helt crazy skickliga! Målsnöret korsas ikväll.

Både längtar och bävar. Vill inte lämna gänget. För vad göra sen? Kanske ge Doom Patrol en chans. En serie som också fått 8.0 på imdb.

Fredagsrekommendation

Dagens (20/3) avsnitt av Spanarna, med titeln ”Full rulle. Spanarpanelen muntrar upp…”: Dels blir man glad av att höra Ingvar Storm, Niklas Källner, Jessica Gedin och Göran Everdahl tala förnuft med glimten i ögat, dels blir man upplyst om Svampbob Fyrkants förtjänster.

Win-win.

Förresten tror jag att jag äntligen (efter en jäddra massa år) fick syn på min dubbelgångare. Jag säger ”tror” för jag såg henne visserligen två gånger men bara i all hast. Ungefär samma längd på kropp och hår, samma ansiktsuttryck, men hon var tjusigare klädd. Det intressanta var att jag inte reagerade som jag alltid trott att jag skulle reagera när denna nästan mytomspunna person slutligen dök upp i mitt liv. Det vill säga, jag skyndade inte fram till henne och sa… vad då? Nä för det kändes liksom inte relevant längre. Dessutom hade jag bråttom som satan till spårvagnen.

Tallbarr

Har sagt det förut och säger det igen: 10-15 rengjorda tallbarr i en 33 cl flaska vatten som fått stå och dra några timmar är rena dundermedicinen mot pollenallergi.

Räcker med ett halvt glas endast en gång om dagen för att nysningarna ska försvinna som genom ett trollslag. Det är så fantastiskt att jag inte hade trott på det om jag inte själv hade upplevt det. År efter år.

Aktier och allergi

Har nyst som en tok sen igår på grund av allt damm och pollen som virvlar in genom luftventilerna när lövblåsarna och sopmaskinerna härjar runt knutarna och yr omkring med allt som får ögonen att svullna och näsan bli täppt. De är duktiga och sopar upp allt flis som de i flera omgångar under nattens timmar spred bland oss i ”vinterns” plusgrader. Som grädde på moset gav det vassa gruset explosionspunka på cykeln. [svordom]

Hoppas-hoppas-hoppas att de lämnar oss ifred snart…

I övrigt har jag funderat på ekonomin inför ålderns höst och försökt lista ut vilket sparande som är bäst. Vågade mig på att doppa tårna i det stormande havet av digitala lösningar och tillverkning av hygienartiklar: Sinch och Essity B. Funderar fortfarande på Getinge som sysslar med tillverkning av hälsovårdsartiklar, men än så länge är det för mycket åksjukekurvor upp och ned för att jag ska palla trycket.

Tillägg: Äsch, jag bestämde mig för Getinge till slut i alla fall. Än så länge verkar det ha varit en god idé. Men det är som sagt fnattigt just nu. Tänker stå mitt kast och inte bry mig om de ryckiga rörelserna under resten av månaden.

Nej

Jag är inte ens en bråkdel så rädd för virus som jag är för ryktesspridning och oresonlig flockmentalitet.

Det räcker att besöka Folkhälsomyndighetens hemsida och följa deras rekommendationer. Inget jagande efter uppskruvade tonlägen behövs. Bara sansat lugn och sunt förnuft. Frisk luft och motion.

Jag gråter över alla gamla människor som står och ser förvirrade ut bland butikernas hyllor vilka ”smarta” människor länsat på gryn och toapapper.

Varför?

Varför sitter folk i ett upplyst land och skriver hatmejl till människor på Folkhälsomyndigheten som gör allt för att informera och hjälpa allmänheten? Varför beter sig människor som gått minst nio år i skola – ofta mer – som om vanligt sunt förnuft plötsligt har kidnappats ur vårt dna? Varför besöker man gammelmormor med snorförkylda barn jul efter jul och ger henne lunginflammation samtidigt som man helt omotiverat beter sig som om digerdöden och tredje världskriget var här? Och varför skulle hamstring av toapapper vara den briljanta lösningen på alla problem? Betänk att den återstående delen av samhället då plötsligt står utan sanitära åtgärder vid varje toalettbesök och därför kommer att sprida smitta som fasiken ute bland allmänheten. Hejsan, hejsan, nu kastar vi oss alla över stupet på samma gång. Och de som vägrar rusa med i paniken hatas till döds långt innan dess.

Det hade varit komiskt om det inte varit så sorgligt. Det är egoismen i alltihop som bedrövar mest.

Och sedan ska man inte glömma att medierna låter kinesiska ”fördömanden” av de svenska, kloka och sansade myndighetsåtgärderna stå oemotsagda. Hur var det nu? Var uppstod smittan egentligen…? Svaret finns här.

Via tv till ny musikfavorit

Först tittade vi på teveserifieringen av Harlan Cobens The Stranger, och sen tänkte vi ja va f-n, vi tittar väl på Safe då också då’rå. Och då, satan i gatan, satt vi under 8 avsnitt som trollbundna av signaturmelodin. Detta trots att Mr Cohab vanligtvis annars är smått allergisk mot populärmusik i alla de former.

Efter en del detektivarbete uppdagade jag att det är Barns Courtney som sjunger samt att låten heter ”Glitter & Gold”. Håll med om att den är underbar!

När jag sedan provlyssnade på hans övriga musik stod det klart att jag kommer att bli sjuk om jag inte får köpt all musik som han hittills gett ut. Så jag har idag ägnat rätt mycket tid åt att försöka hitta albumtitlar och försäljningsställen.

Fick slutligen napp hos Digital Stores.

Och nu inleds den långa väntan på att ”404” och ”The Attractions of Youth” ska nå fram till mig från England.

Väderrapport

Idag är det torsdag. I det hällande regnet singlar stora vita snöflingor omkring. Vackert. Stundtals blåser det dessutom mycket kraftigt. I Skåne är tågtrafik inställd. Öresundsbron är avstängd. Allt på grund av storm. Det innebär minst 10 Beaufort, att det blåser minst 24,5-28,4 meter per sekund. Det i sin tur innebär att mitt långspring i skogen idag går bort.

Hejsan, gymmet, här kommer jag.

Tillvaron är gåtfull

I egenskap av tämligen nybliven innehavare av ett ISK-konto dels på Avanza och dels på Nordnet följer jag med stort intresse händelseförloppet på världens börser. Jag försöker lära mig något. Det är svårt. Att det går nedåt när nyheterna till största del handlar om produktionsstopp och oljepriskrig, det kan jag förstå. Men att kurvorna nästa dag pekar markant uppåt igen, trots att nyhetsflödet innehåller ännu mer dysterhet, är ett mysterium för mig.

Hela mänskligheten ter sig gåtfull.

Jag är i alla fall glad att jag hann hoppa av tåget lagom för att göra en insikt som visserligen smärtade men som ändå inte innebar jordens undergång.

Sade hon i en from förhoppning.

Sevärda filmer

Senast sedda filmer – och som biter sig fast, var och en på sitt sätt – är ”The last thing he wanted”, baserad på en berättelse av Joan Didion, regisserad av Dee Rees, samt ”Hateship loveship”, baserad på en berättelse av Alice Munro och regisserad av Liza Johnson.

I den första filmen spelar Anne Hathaway en knivskarp journalist som rotar i USAs inblandning i Nicaraguas stridigheter mellan contras och sandinister på 80-talet. Det är en aning svårt att hänga med i turerna kring vapen, narkotika, pengar, lönnmördare och politik, så jag tror att jag ska läsa på lite om de faktiska händelserna under Reaganregimen innan jag ser om filmen. Anne Hathaway är fullkomligt lysande. Som alltid!

I den andra filmen spelar Kristen Wiig en extremt hämmad men egentligen mycket målmedveten kvinna som försörjer sig som hushållerska. Tror att Mr. Cohab har rätt i att man måste betrakta filmen som en liknelse, att persongalleriet utgörs av värderingar som ställs mot varandra. Huvudpersonen rör sig genom handlingen som ett stillsamt samvete, en katalysator till ett förändrat beteende som slutligen leder fram till den amerikanska drömmen om familjen med stort F. Jag konstaterar detta som ett sätt att slippa bli förbannad på vad budskapet om en kvinnas högsta dröm annars verkar vara. Och Kristen Wiig är en sådan skicklig skådespelare att det räcker som skäl för att se filmen. Tror att den fortfarande visas på SVT Play, så varför tveka?

Ny musik

Grubblade en stund över saker och ting, dammade sedan av tangentbordet och totade ihop ett nytt musikstycke, lite förvildat döpt till ”Baroque Tango”. Sedan glodde jag på ett program om Einstein och Hawking i SVTPlay. Och nu ska jag återknyta bekantskapen med Hawkings bok om svarta hål. Så svårt att greppa att jag räknar med att snart ha somnat.

Skottdagen

Lördagen den 29 februari 2020. I Göteborg faller snöblandat regn på de snörester som ligger kvar sedan veckans förskrämda köldknäpp.

På jordklotet i övrigt är läget mer än kärvt. Obönhörliga förföljelser av uigurer, rohingyer och förmodligen även andra folkslag som för stunden råkat hamna i radioskugga. Ett till synes ökat förtryck av etniska grupper i såväl Europa som i övriga delar av världen. Öppet krig i Mellanöstern och på den arabiska halvön med miljontals människor som måste fly för sin överlevnad, men vart? Förödande bränder som strax därpå övergått i förödande översvämningar. Gräshoppssvärmar som vid ett enda nedslag äter lika mycket som befolkningen gör på ett helt år. Högerpopulism som sveper fram på bred front i länder som tidigare betraktats som fyrbåkar för demokrati och skydd av mänskliga rättigheter.

Och så nu detta: En ny typ av influensa som på sätt och vis kan ses som en naturens reaktion på människors brist på empati för annat levande, eftersom smittkällan bekräftats vara djurhanteringen som sker i samma land där tidigare globala smittkällor också varit just djurhanteringen. Det är för övrigt ett land där det anses vara ett folknöje att varje år ordna med en ”festival” där man plågar och flår hund(valp)ar levande.

I ljuset av allt detta ter sig ens egna problem som makalöst futtiga. Än sen att man inte hann sälja av sina aktier och fonder innan man gått back en halv månadslön? Än sen att man inte hunnit lämna in bilen till besiktning och att den nu därför fått körförbud? Än sen att man inte fick sin lilla drömkåk med trädgård och musikrum? Än sen?

Och nu är det rea på börsen…

När allting tokrasade under måndagen kändes det först som att det där jag alltid varit införstådd med – att själva min tillblivelse var en plump i protokollet – också innebär att det aldrig bereddes någon plats för mig i rumtiden och att jag därför är förutbestämd att motsatsen till lyckas med alla mina drömmar och projekt.

Men sedan erinrade jag mig att man mycket ofta, om inte till och med alltid, själv kan välja sina reaktioner och tankekedjor. Därför beslutade jag mig (efter ett eget litet tokras) för att meddelst de slantar jag har kvar köpa fler aktier – på storrea – i de företag som jag verkligen tror på.

Historiskt sett har alla nedgångar och ”krascher” på börsen lett till att kurvorna snart klättrat uppåt, mer eller mindre (ibland mycket mer) för varje gång. Den som på 40-talet, till exempel, satte in sina pengar på sparbanken har till dags dato inte tjänat många hundralappar, medan den som sparade i (rätt sorts) aktier blivit ytterst förmögen. Den berömda ränta-på-ränta-effekten.

Självbelåten

Det är inte klokt vad stolt jag är över mig själv:

Först lyckades jag klara av alla deadlines till på måndag redan under fredagen, och sedan lyckades jag komma ikapp med de extremt krångliga reglerna och turerna kring handel med EU-länder angående moms och omvänd skattskyldighet, hur alltihop ska bokföras, redovisas och deklareras.* Tog mig hela dagen igår att begripa vilka konton i mitt bokföringsprogram som överensstämde med kontonumren som visas i exempel på nätet. Rena snurredjungeln, men jag valde att ändå känna mig glad när jag äntligen kunde sätta in det sista dokumentet i bokföringspärmen samtidigt som klockan bildligen dångade midnatt. Detta eftersom jag förstått att även personer som gått på Handelshögskolan tycker att moms är ett snårigt ämne, och vid ett av Skatteverkets möten för några år sedan erkände till och med en av föreläsarna att moms hit och dit på EU-handel är ett klurigt fält även för myndighetens experter.

Just det.

Så nu har jag skickat in en helt korrekt momsdeklaration för år 2019, och jag har plockat fram alla rapporter och NE-bilagor som behövs för att så småningom skicka in även en helt korrekt inkomstdeklaration så fort slussarna behagar öppna.

Förnöjsamheten vet inga gränser.

Och eftersom nästa vecka blir knökfull av jobb så tänker jag fortsätta ägna helgen åt att komma ikapp med sådant jag längtat efter: göra en dossier över alla företag jag numera är delägare i, långspringa i skogen samt umgås med grannkatten (om hon nu har lust att käka tonfisk och vara universums mitt i några timmar).

* Om det är någon som läser denna blogg som också lider av momssyndrom så kan jag berätta att min väg till bot gick via dessa länkar:
Småföretagarens hjälp i moms- och skattedjungeln
Bokföringstips för din bokföring
Skatteverket omvänd skattskyldighet

Note to self

Skriv upp att man som (nybörjande) aktieägare behöver ha bokmärken till bland annat Börsdata, Aktiespararna och Placera.

På Börsdata kan man söka på branscher och börsmarknader, hos Aktiespararna ges löpande företagsanalyser och hjälp med jämförelser av olika nyckeltal, och hos Placera publiceras senaste nytt i telegramform. Som några exempel.

Efter att ha suttit i några timmar nu, djupt försjunken i P/E-tal, direktavkastning och nya vd:ar, är jag så yr i mössan att jag knappt längre vet skillnaden mellan Medcap och Jetpak.

I övrigt har vi denna dag avslutat tittandet på en väldigt fin Netflix-serie vid namn Locke & Key, baserad på ett seriealbum av bland annat Joe Hill. Som även var med i en scen på sluttampen – såvida det inte var hans pappa, i så fall digitalt föryngrad – som stack fram huvudet och tyckte att de skulle åka nu.

Talgdank

Till mitt eventuella framtida jag som eventuellt får lust att besöka sitt dåtida jag på denna Captain’s Log vill jag bara säga: Grattis till att du äntligen begrep att du aldrig kommer att kunna brödfödejobba dig ihop till din dröm (hus med musikrum, klar stjärnhimmel + teleskop, målarrum, bibliotek, orangeri och stor fruktträdgård), samt att du icke heller kommer att kunna skriva dig ihop till den, ej heller sparbanksränta dig ihop till den, och definitivt aldrig kommer att kunna Eurojackpotta dig ihop till den.

Ett gigantiskt stort grattis till insikten – inte ett ögonblick för tidigt! – att du bara kan få ihop till din dröm om du gör det som du i alltför många år trodde var girigt och fult, nämligen att investera i aktier. Att det sedan är en tidsödande process att sätta sig in i både börspsykologi och de enskilda företagens verksamhet* är inget man behöver sticka under stol med. Men jag har insett att det är värt det. Man ska bara veta vad det är man köper och tro på företaget så mycket att man kan sitta lugn även när det blåser.**

* Finns ingen anledning att bli delägare i företag vars värdegrunder man avskyr, även om de nu skulle råka vara ”kassakor”.

** Vilket är mycket lättare sagt än gjort. En grundlig analys att gå tillbaka till hjälper när det lyser rött i tabellerna.

Byta regn mot snö

Så har man varit i fjällen och åkt skidor, både på längden och utför. För andra gången i sitt liv. Och man är mycket förvånad över att man inte ramlat mer än vad man gjort. Bara en gång i knappliften och x antal gånger när vi i dimman och dålig skyltning hamnade i svart pist.

Den gång jag slog mig värst (och som fortfarande känns) var i längdspåret på ”platten” – det är mycket smärtsamt att på hårt underlag falla raklång baklänges. Just saying…

Kan det finnas gapskratt i en faktabok?

Om inte svaret varit ”ja” hade jag självfallet inte ställt frågan. Duh!

För glatt tårade ögon – och mycken intressant kunskap om människans eviga kretslopp runt grindstolpen – ska man absolut läsa ”Investeraren” av Jonas Bernhardsson, som för övrigt verkar ha en sällsynt pedagogisk förmåga när det gäller att informera om superkluddiga saker i hela det breda fältet mellan en akties värde och dess faktiska pris, kort sagt, varför ”man ska akta sig för att såga sig i grenen”.*

*Det är naturligtvis Fermenta-profilen Refaat El-Sayed som myntat detta kloka ordspråk. Emmetts och min självklara favorit är dock: ”Vi simmar alla i samma båt.”

Framförhållning

Egentligen är det väldigt väldigt väldigt mycket för sent påtänkt att börja spara till pensionen – eftersom jag som egen företagare inte kommer att få ett öre mer än det jag själv har lyckats få ihop – men nu har jag på allvar börjat studera börsen och granska aktier och fonder och till och med smakat på att köpa på mig sådant som jag tror på. Det är både spännande och nervöst. Men att spara på ett vanligt bankkonto, till 0,65 procents ränta i bästa fall, är helt och hållet idiotiskt när inflationen är mycket högre än så och det varje år dras skatt på räntebeloppet och ens besparingar därmed sakta men säkert knapras upp av andra än en själv.

Därför har jag bland annat börjat månadsspara i indexfonder som Avanza Zero och Nordnet Sverige (0 kr i avgift), samt i Spiltan Investment aktiefond (0,20% i avgift). Det gäller att ha järnkoll på avgifterna!

Detsamma gäller valet mellan ett ISK-konto och ett AF-konto. I det förstnämnda sker en (just nu pga ränteläget tämligen låg) schablonbeskattning varje år utan hänsyn till vinst eller förlust. I det sistnämnda sker en 30-procentig beskattning på uttagen vinst. Rent allmänt har jag via diverse avgiftskurvor förstått det som att ISK lönar sig för ca 5 års sparande, och AF för det andra.

Dags att återgå till jobbet så att det ramlar in några kronor till nästa autogirosparande. Kämpa kämpa!

1/1 2020

Hejsan, nya året. Hur känner du dig så här i startgroparna? Uppvärmd och taggad inför arbetet med att göra de kommande 366 dagarna till ett år värt sina sekunder, minuter och timmar i global glädje och gröna skogar?

Det är bra. Kör hårt!

Som du kanske minns skålade Emmett och jag för dig och dina förväntade insatser uppe på ett berg med utsikt över staden där hela horisontens rand glittrade av fyrverkerier. Det var vackert.*

Sedan inledde vi år 2020 med att dra igång en ny genomgång av hela Marvelserien i filmformat. I kronologisk ordning. Det krävs en lista från folk som har koll. Den inledande ”Iron Man” var mycket bättre än jag mindes den. Och jag tror inte ens att det var champagnen som talade.

Det första jag gjorde när jag vaknade imorse var att somna om.

När jag äntligen klev upp tog jag sikte på fiolen, innan jag ens borstat tänderna, för att träna på Spel-Gulles polska. Jag bara SKA lära mig förstå polskan som genre.

Och nu skymmer det redan. Jävlars. Ut på snabb springrunda och sen är det bara att skruva fast baken i jobbstolen inför morgondagens deadline.

*Intrycket förtogs av alla uppskrämda fåglar, fladdermöss och harar som vi såg.

P.P.P.S.

Bland julklapparna låg biobiljetter till senaste och sista (?) Star Wars-filmen ”The Rise of Skywalker” i Filmstadens IMAX-salong. Och både Emmett och jag säger: Wow, vilken suverän upplevelse!

Knivskarpa bilder i 3D, omslutande ljud och muller i stolarna som är inställningsbara fåtöljer med massor av utrymme för armar och ben.

Själva filmen var en förstklassig uppvisning i bildberättande och cgi-lösningar. Dessutom var Daisy Ridley lika bra som vanligt – den Star Wars-skådis som jag personligen tycker gör bäst ifrån sig i hela sagan, och till och med Adam Drivers truliga minspel gick an i denna strålande filmkonsumtionskontext.

Om vi någon gång skulle vilja se om filmen på vår vanliga tv är gissningen att vi kommer att bli besvikna eftersom berättelsen i sig är mycket förutsägbar, ologisk och i det långa loppet ganska tröttande.

P.P.S

Tror att Emmett och jag skapat gemensamma synapser under årens lopp. På julaftons morgon väntade det en liten för-julklapp till mig på frukostplatsen.

Och hade Emmett haft en digital dagbok hade han kunnat skriva detsamma.

I mitt paket låg det choklad plus en bok av Ola Lauritzsón som hjälper en förstå hur man ska tänka kring aktier och fonder för att trygga sin ekonomi.

Och hade Emmett haft en digital dagbok hade han kunnat skriva detsamma, med den skillnaden att han fick annan sorts choklad samt att hans bok var författad av Per H Börjesson.

Vi har redan läst ut våra respektive böcker så att vi nu har bytt med varandra. Och jag kan säga att den första titeln ”Aktier – 3 steg till ekonomiskt oberoende” av Lauritzsón är lite mer ”hands on” än ”Så här blir du miljonär i hängmattan” av Per H Börjesson, som tar ett mycket större grepp om ideologi och människosyn, vilket är mycket sympatiskt och godhjärtat.

Sålunda är båda titlarna mycket läsvärda. Och efter springrundan ska jag unna mig ännu en dags vila i läsfåtöljen och bara läsa och läsa och lära och begrunda ännu mer.

Även om vi (än så länge) tillhör den ekonomiskt ”osmarta” delen av Sveriges befolkning så känner jag mig så tacksam över hur bra vi ändå har det jämfört med den gigantiska majoriteten i världen. Dela med sig om man kan? Absolut!

24 december

P.S.

Best Christmas ever! This is the first Christmas that Mr. Cohab and I have been able to enjoy, completely on our own, without any stress or obligations. To celebrate, we started our very own Christmas tradition of what to eat. No mandatory Christmas ham or Janssons frestelse. Instead stuffed turkey and roasted potatoes with trimmings and expensive red wine. Delish!

We feel very fortunate indeed to have food on our table, presents under the tree and Christmassy music on the stereo.

Plus, my long departed brother gave me a splendid idea when we spoke earlier today at the cemetary, when a candle was lit for him as a symbol of him having walked this earth only too short a while.

Thank you, dearly missed little brother. Pax tibiscum in eternam.

Dan före dopparedan

Vet inte varför jag envisas med uttrycket. Har aldrig doppat i grytan och kommer aldrig att göra det. Icke heller kommer jag att äta lutfisk eller julskinka. Det blir kalkon i år. Traditioner är till för att skapas.

Nåväl. Alla julklappar förpackade. Det var mycket trivsamt att sitta i nattens timmar och lyssna till Änglar sjunger medan jag ritade och målade egna juletiketter, rimmade och krånglade till ett paket genom att göra det till en julkyrka. Den vi hade, som så vackert klinkade Stilla natt, checkade ut förra året, så man gör vad man kan för att sätta plåster på såren.

När sista maskinen tvätt är upphängd och torkad, dammråttorna under soffa och sängar borttrollade, doftande hyacinter inköpts och mikrogranen pyntats, ja då kan julen komma när den vill.

Säger härmed tack och adjö för det här året.

God jul och Gott Nytt År!*

P.S. Och just det: det regnar.


*För den som är optimist.

22 december

Jag tror att detta var den sista kontorsdagen före jul. Jag hoppas i alla fall att det var det, för annars vet jag inte hur jag ska hinna baka kakor och saffransbullar, klä granen, avsluta julklappsinköpen, frisera de sista fåren och inte minst paketera julklapparna och skriva rim före självaste julafton.

Hur som helst, här sitter man nu med grusiga ögon och bultande tinningar och undrar ifall man vågar spela lite gitarr jättejättetyst innan man går och lägger sig utan att grannsämjan för den sakens skull får sig en törn.

När vi skaffat fristående hus – med trädgård! – kan man sluta grubbla på såna saker. Alltså. ”Kära tomten. I år önskar jag mig…”

21 december

Regnet höll sig (nästan) borta även denna dag. Känns lyxigt.

Nåt annat som känns är ryggen. Upptäckte idag att man, om man har sömnsvårigheter inte ska räkna får. Man ska klippa dem.

Var inte särskilt många jag var med och klippte idag, men jisses vad trött jag blev.

Saxen är tung (och respektingivande för en novis), klippställningarna är trixiga, ullen är tjock och även fåren är tunga: Till och med de mest kelsjuka av dem kräver att man baxar och lyfter dem* hela vägen från transporten till klippstället och sen baxar och lyfter dem tillbaka igen. På ditvägen ska de nämligen baxas och lyftas bara för att de vägrar lyssna på ens lockande stämma när kompisarna inte ska med; och på tillbakavägen ska de baxas och lyftas därför att de upptäckt hur angenämt det är att bli av med den tjocka och tunga ullen och vill därför ha mer tid på spa.

*De klyftigaste har som strategi att lägga sig ner. Då hjälper till slut bara pellets. Cute and clever!

20 december

Idag har jag åkt ett pyttemini-Vasalopp på gymmet och därför gjort mig förtjänt av blåbärssoppa och ostmacka. Hävdar jag bestämt.

Detta alltmedan jag försöker förkovra mig i hur man klipper får. Bra att kunna, tänker jag, inför helgens uppdrag i bräkande miljö. Det planerade bilmekandet går därmed bort. Tror ändå att det är kört med vår gamla kärra. Motorn är suverän och stadgan på vägen likaså, men när den plötsligt inte vill släppa in en genom förardörren och dessutom bråkar när man ska vrida om startnyckeln, ja då är det helt klart detsamma som ett frammuttrat ”låt mig få gå i pension för bövelen”.

Ska bli, kära skrälle. Härda bara ut i några veckor till. Snäll och fin nu, snäll och fin…

I övrigt tänker jag belöna mig själv efter arbetsdagens slut med en omtittning på Klaus, en mycket stiligt animerad och finurligt hopknåpad berättelse om jultomtens tillblivelse. Innehåller lagom nivå på konflikterna, stillsam magi och påhittiga infall. Går att se på Netflix.

19 december

Uppehåll i regnet och ett stämningsfullt besök på Liseberg. Mycket vackert och roligt med hantverksbodarna, julmusiken, belysningen och de konstgjorda vinterlandskapen – inte minst det område där en samisk mansröst hörs sjunga något som klingar uråldrigt och magiskt mellan trädstammarna.

Sen är Tomtehuset med sina påhittiga små mekaniska nissar alltid sevärt, tillika medeltidsbyn (eller vad man ska kalla det) i ena änden av parken. Anakronismen blir extra kul när byborna säljer träsvärd, draksköldar och annat fjärrantidaaktigt samtidigt som de aldrig har långt till kortbetalningsdosan eller det laminerade Swishnumret.

Trots det förhållandevis fina vädret, och den annalkande julaftonen, var det inte mer folk på plats än att vi träffade mina grannar hela fyra gånger. Inte illa jämfört med hur man under andra år på Liseberg varit tvungen att leka packad sill och träna på sin pingvingång.

17 också!

Nu var jag inte det minsta rolig. Sjuttonockså-känslan dröjer sig ändå kvar. När jag kom hem efter min enträgna julklappsjakt genom stan hade jag kunnat krama ur mina kläder och fylla ett helt badkar med lagrat ihållande hällregn. Inte med julstämning.

Det hänger samman med att man så lätt blir oväntat mycket fattigare av att promenera längs stadens gator än vad man blivit om människor sluppit sitta där på marken i ösregnet med sina pappersmuggar och sina trasiga tänder. I detta upplysta land.

De som säger att tiggare borde förbjudas (och jag känner några välgödda personer som brukar lufta denna åsikt) får gärna fundera på om det inte vore enormt mycket bättre att förbjuda fattigdom. Eller varför inte giriga politiker?

Om en medmänniska måste sitta hela dagarna i kyla och förakt för att få ihop till brödfödan så är detta ett symtom på – inte en orsak till- att något är fruktansvärt fel.

Medan man själv sitter här i stugvärmen med obekymrad tillgång till allt man behöver.

Än så länge.

16:e decemberdagen

Biofilmen ”Joker” var en kluven upplevelse. Dels satt jag som förhäxad av Joaquin Phoenix rollfigur, dels hörde jag ibland suckar från både mig själv och andra i salongen – troligen på grund av att historien aldrig egentligen tycktes vilja dra igång. Men som biokompisen H sa på hemvägen: ”Det luktar ändå Oscar.”

Visst ja. Det regnade också. Av det ösande slaget. Så även idag, fram till tresnåret. Vädret imorgon blir … jajamänsan: regnigt (”heavy rain” utlovat).

Har nu även sett ”Once Upon a Time in Hollywood”, skriven och regisserad av Quentin Tarantino, en person som verkligen vet hur man bildberättar och håller ihop ett manus och dessutom får alla skådisar att prestera glimrande. Två av filmens rollfigurer är så renhjärtade att det inte går att förstå sig på dem annat än som två mänsklighetens hopp i mytologisk skrud. Eftersom Tarantino skildrar 1960- och 1970-talets filmindustri i lite av dess utkanter figurerar några för den tiden uppmärksammade namn – med några skruvar och vändningar som trycker på ”Det var en gång”-sagans knappar. Därmed är ”Once Upon a Time”-titeln knappast enbart en blinkning till Sergio Leone.

I ingendera av ovan nämnda filmer hittar jag någon enskilt utpekad kompositör. Måste alltså röra sig om idel blandmaterial och kollaborationer. Funkade fint. Musiken var väldigt bra, i synnerhet i ”Joker”.

Over and out.

Tredje advent

…går i Jokerns tecken. Det räckte att jag såg ett amatörklipp från inspelningen av Jokerns dans i trappan för att jag skulle förstå att Joaquin Phoenix har ett alldeles särskilt sätt att spela rollen på som jag tror kommer att göra mig glad ikväll när vi tar plats i biosalongen.

Rapport följer. Särskilt till stackars Emmett som inte kan följa med på grund av extra inkommendering på jobbet. Juletiden är slitetider.

På tal om det. Dags att börja jobbajobbajobba med morgondagens deadline.

På den 14:e dagen

…strosade hon runt i affärerna på jakt efter julstämning och -klappar. Hon fann inget av det förstnämnda (hon fann inte ens några pepparkakor) men något litet av det sistnämnda.

Sen körde hon hem i regnet, drack sig otörstig på rött vin, åt sig mätt på saffransbullar och surfade sig trött på julpaketerbjudanden från diverse hotell och konferensanläggningar.

Sålunda upptäckte hon att hon vill besöka Sigtuna, en metropol för namnkunniga slott, gamla handelsvägar, sköna naturområden och trevna museer. Men jag konstaterar att hon får sno på om hon ska hinna avhandla årets julmarknad.

Då i vårt mörka hus…?

Enligt Lunchekot minskar intresset för luciafirande stadigt i vårt land. Jag förstår vad de menar. Själv har jag inte sett glitter i huvet på en enda människa, inte på hela dan. Inte ens på gymmet. Där var folk som vanligt klädda i sina valkiga kroppsstrumpor. Fanns inte en enda vit särk nånstans.

Har Johan Glans en förklaring till varför den allmänna lusten har avtagit inför ställandet av klockan på ringning i gryningen den 13:e december varje år?

I så fall kanske SVT:s uppgift om Lucias ursprungliga identitet återigen kan bredda intresset för firandet av ljus och saffran och tippetappsånger?

Den tolfte dagen

Tog en uppfriskande promenad i mörker och ösregn för att lyssna på julkonsert i Domkyrkan. Kör, trumpetare, pianist och baryton (tror jag) ingick. Det lät bra. Det hela blev dessutom en ännu bättre upplevelse i samma stund som kvinnan på platsen intill uppmuntrade mig att byta plats och därmed helt oförhappandes få både bättre utsikt och akustik.*

Sedan. Full av julens glädje lade jag en slant i kollekten, fann att regnet hade upphört, men blev ändå plaskig om tårna vid feltrampandet i en pöl på väg till NKs julskyltning. Rymdtema i år. Vet inte varför. Blev kissnödig och skyndade hem lagom till Aktuellt och fler rapporter om Brexit. Åt blåbärssoppa medan jag försökte intressera mig för stockholmarnas ökade droganvändning. Sen blev det väder.

Ding dong merrily on high…


*Trodde först att jag fått tinnitus, men det visade sig vara denna entusiastiska själ som småylade med i alla de kända julsångerna – när hon inte helt på egen hand gnolade på ”Hosianna Davids son”. Hennes man föreföll ta det hela med ro. Själv är jag lite mer kräsen i mina musikval.

9 december

Det blåser ute. Ännu ingen snö. Men på onsdag lovar pricksäkra Yr ”heavy rain”. Hurra!

Idag har jag ”ledigt” och ska baka saffransbullar, tvätta fönster och hänga upp lite adventsstjärnor. Hurra, hurra!

Och förkylningen har gått in i andra ronden med knogjärnsförstärkta slåssvantar. Hurra, hurra, hurra!

Andra advents julförberedelser

…bestod av att ännu inte ha pyntat med julsaker, ännu inte ha bakat en enda pepparkaka, ännu inte ha packat in en enda julklapp men dock ha kånkat på vinter- och sommardäck fram och tillbaka mellan bil och källare – och däremellan såklart ha fixat bilens väghållning om och när nu vintern skulle råka dyka upp.

Bytte dessvärre inte själv. Tidsfaktorn – deadlines, deadlines, deadlines – spelade roll när jag hastade iväg till Sisjön och lät Däckfixarna trolla till fyra däckbyten på 3-4 minuter. För 349 kronor. Det var det värt!

Smällande 7 december

Försöker slå dövörat till inför den evighetslånga kanonad av smällare nedifrån Mossen där stans chalmerister håller till. De tycks inte veta att det är tämligen många och långa dagar kvar till nyår. Och de ska väl ändå föreställa framtidens hopp? De unga och de utbildade? Tror vi är körda allihop…

Grattis Finland 6 december

Idag firar Finland sin självständighetsdag. Gratulerar!

Vårt grannlands stora dag har jag koll på tack vare en estnisk sopran i kören där jag brukade sjunga, i utbyte mot att få träna på orgeln närhelst den var ledig.

I Göteborg regnar det bara än så länge, men jag antar att snön redan ligger vit och vacker i stora delar av Finland. Grattis till det också!

Glad eller sorglig första advent

Det bestämmer man själv. Vill man till exempel ha äkta humor ska man absolut se på Landet runt med Henrik Kruusval. Inte nog med att man får många goda skratt, man får dessutom ett litet hum om vad som pågår runtom i vårt kära land. På en mänsklig nivå.

Och om man inte pallar några Pernillor eller Perar i årets julkalender så kan man med fördel istället välja att följa julkalendern Tomtens minnesluckor där Tom Alandh minns människor som han mött i sina reportageserier.

Den första minnesluckan var en rejäl en. Den vill inte lämna mig.

Winter’s Bone

Ytterligare en film som man nu har sett ännu en gång, och som man blir alldeles uppslukad av lång tid efter att man i 1 timme och 40 minuter följt med huvudpersonen Ree när hon tar hand om sin mamma och sina två småsyskon samtidigt som hon är tvungen att hitta sin försvunna pappa. I annat fall åker hon och familjen ut på backen, dömda till i ett ännu kargare och fattigare liv än det som de redan lever.

Problemet är att de hårdföra grannarna/släktingarna döljer något kring pappans försvinnande, och de tvekar inte att gripa till våld för att Ree ska sluta leta efter honom.

Debra Granik har gjort en enastående film, full av hjärta och med känsla av hundra procent realism, med regler som ter sig mystiska för alla utomstående. Granik har även skrivit manus tillsammans med Anne Rosellini, och det hela bygger på en roman av Daniel Woodrell.

Regin, dialogen, scenografin, skådespelet – allt är fantastiskt. Det är en enormt spännande film, mycket på grund av sin lågmälda ton i alla de hemliga koderna.

Hell or High Water

Hell or High Water. Det var omtittning på den igår. Och japp, jag tycker fortfarande att den är fantastiskt bra. Varje levnadsöde räknas. Spännande och hjärtskärande på samma gång. Allt är mästerligt, allt från manus, klippning, bildspråk och tempo till regi, skådespel och musik.

Jag kommer att se om den igen snart, inte minst för att försöka förstå mig på hur bildvalen kan vara så enormt avgörande för själva innehållet och skådespelarnas trovärdighet. Imdb:s betyg är alldeles för snålt!

På tal om mästerliga filmer: Ska försöka övertala Mr. Cohab att göra en omtittning på Spiderman – Into the Spiderverse. Har visserligen fått 8,4 på imdb, men jag hade gladeligen gett den 9,5.

Så tomt det känns

En väns katt checkade in här i fredags och checkade ut idag, söndag, och jag saknar henne enormt mycket. Nyfiken och klättrig och kelig och krukväxtvältande och grönögd och fiskälskande och med de sötaste små tassar man kan tänka sig. Hon är tydligen en ”skeppskatt” med den femte tån intill de andra så att hon teoretiskt skulle stå stadigt på böljan den blå. Hon var i alla fall ganska intresserad av spolande vatten. Dessutom spelade hon piano då och då utan problem. Undrar om hon inte slog an några strängar på gitarren i natt också…

Missan, come back!

Emmett tog ett tjusigt foto på henne, men i väntan på att han ska skicka det till mig får jag nöja mig med min kom-ihåg-bild på whiteboardtavlan inför besöket. Det finns inga likheter whatsoever mellan fiktionen och verkligheten!

Galleritips

Efter att ha varit på Galleri Majnabbe och sett en utställning av Nils-Gunnar Eek, inspirerad av far och son Hoefnagels naturhistoriska stilleben, vill jag varmt rekommendera ett besök på galleriet senast 27 oktober för att beskåda de underbara kopparsticken med insekter och blommor (och kanske liksom jag, falla för frestelsen att inköpa ett av dem).

Galleriet har öppet onsdag, torsdag, lördag och söndag kl 12-16.

Stora nöjet för stunden

Just nu håller jag på att sammanställa en egen liten köpa hus-guide med byggteknisk info i största allmänhet (allt från ströläkt och dagvattensystem till torpargrund och fuktisolering), viktiga saker att tänka på (snack med kommunens olika instanser, jordabalksbesiktning, köpgaranti på värmepumpar och vitvaror, överlåtelseklausul, m.m.), samt en ordlista med allt som ter sig relevant (hussvamp, löptid, asfaltsklister, etc.).

Det är så knasigt kul att jag inte vill att det ska bli klart. Men det är det snart.

Vad göra då?

Lägga in allt i InDesign och trycka ut som en bok till oss själva?

Blir nog bra.

My very own spaceship

Last night I sort of managed to make my own means of space travel, simply by using some of the instruments in MuseScore, which ordinarily frustrate the hell out of me but now served their purposes beautifully.

I call my new piece ”Spaceship En Route”, and if a spaceship was to land outside our house tonight I would jump on board faster than you could say ”stalwart”, provided that the spaceship looked exactly the way my own musical spaceship does, i.e. set for very dark and dangerous adventures.

I close my eyes and let the mysterious ship carry me off to dimensions hitherto unknown…

Call me a rotten braggart, if you will, but I’m much pleased with the result.

Vilken tur att jag inte är förläggare

I så fall hade jag refuserat den bok som jag köpte för några år sedan och som jag aldrig lyckats läsa förbi sidan 36 (där kapitel 2 börjar). Det är en text skriven i jag-form av en trettioårig man som nyss har sagt upp sig som alltiallo på en advokatbyrå för att göra något annat, vad vet han inte. För tillfället är han hemmaman och lagar middag åt hustrun som varje dag kommer hem allt senare från jobbet.

Boken inleds med att berättarjaget kokar pasta – och gör en ganska stor sak av det – när hans viktigheter plötsligt avbryts av att telefonen ringer. Det visar sig vara en främmande kvinna som inom kort ska börja prata avancerat snusk med honom. Men innan hon nått dithän hinner berättarjagets hustru ringa och be honom gå ut och leta efter deras försvunna katt och betala räkningar på samma gång. Alltså går han ut och letar, men inte särskilt ivrigt. Istället hamnar han i en solstol bredvid en Lolita-typ som börjar prata om hur hon vill skära upp människor. Sedan går han hem och lagar middag – och gör återigen en ganska stor sak av det. Dessförinnan har han gjort en ganska stor sak av hur han stryker skjortor, samt av sådant som han genom husens fönster kan se att folk har i sina vardagsrum.

Så här berättar han på sidan 36 (där jag gav upp… igen):

”När Kumiko den dagen snabbt hade avslutat sin frukost och gått hemifrån, hade jag lagt tvätten i tvättmaskinen. Medan maskinen gick bäddade, diskade och dammsög jag. Sedan satte jag mig med katten på verandan och ögnade igenom tidningarnas platsannonser. När det var dags för lunch gjorde jag i ordning en enkel måltid och åt den. Därefter gick jag till snabbköpet för att handla. När jag var klar med inköpen till middagen och hade köpt tvättmedel i reahörnan, köpte jag pappersnäsdukar och toapapper också. Sedan gick jag hem och förberedde middagen. I väntan på att min fru skulle komma hem lade jag mig på soffan och läste en bok.”

Min allvarliga invändning är att det inte är god litteratur när författaren/berättarjaget mikroredovisar sin urtrista vardag ända in i minsta detalj. Hela tiden.

Därav den refuseringsorder som jag omedelbart skulle ha utfärdat om det varit jag som suttit bakom förläggarskrivbordet. Men som tur är var det nu inte jag utan någon helt annan. Det är därför världen slipper gå miste om den 741 sidor tjocka romanen ”Fågeln som vrider upp världen” av Haruki Murakami.

Oktober

…kan vara en vacker månad. Förutom kapstjärna och gladiolus i olika färger ute på balkongen har jag i diken och rabatter bland annat hittat blommande johannesört, malva, snöbär, vitplister, strandaster, höstflox, samt en del annat som jag får lägga upp en annan gång (t ex rödfibbla, stinknäva, syrenbuddleja och nyponrosor).

Every day is a fight against the suspicion that everything is fundamentally silly and not worth bothering about, but whenever I suit up and venture out on a long, long run in the autumn-smelling woodlands, then I wise up and realise that there really are things worth your while. Colour and music, and magpies and cats and guitar-playing and trees and shapes and insects and chocolate ice cream and long, long runs in the forest. And flowers.

Semester, eller?

När man slutligen får chans att knipa åt sig några dagars semester visar det sig att man har pressat så hårt att allt bara lägger av i samma stund som ledigheten officiellt börjar: huvudet snurrar och kroppen värker, och man ligger efter med så mycket praktiska göromål att man inte vet i vilken ände man ska börja. Ska man ge sig ut och köpa mat och andra livsnödvändigheter? Jobba ikapp med bokföringen? Storstäda? Tvätta? Plantera om de stackars krukväxterna? Sticka färdigt den jämrans halsduken så att påsen med alla garner slutar stå i vägen? Rostskyddsbehandla bilen? Leta hus? Ringa banken? Ta en promenad i skogen medan solen ännu lyser? Laga middag? Träna på franska genom att ”regarder France 24 en direct”? Träna på (det toksvåra) Bess-ackordet på gitarren? Öppna Android Studio-boken och dyka ner i apparnas förtrollade värld? Eller ska man bara tuppa av och sova några dagar, i hopp om att sagofen dyker upp under tiden och tralala trollar bort alla veliga fundersamheter?

Pappajakt

Igår bevistade jag för skojs skull en ”ta dina första stapplande släktforskningssteg”-föreläsning. Har alltid undrat över min pappa, som lämnade familjen när mina syskon och jag ännu var telningar. Men eftersom han var dansk och flyttade runt mycket i de nordiska länderna har jag alltid tänkt att det skulle vara snudd på omöjligt att finna någon information om honom. Jag gjorde inget allvarligt försök ens när jag långt i efterhand fick veta att han nästan bott granne med mig 1981 och sedan dött i Norge 2012.

Men under många år har det förbryllat mig att jag tycks ha en dubbelgångare i stan, som dessutom tycks röra sig i samma stadsdelar som jag själv. Sålunda har jag undrat: kan det vara så att jag har en okänd syster…?

Därför har jag nu bestämt mig för att greppa spaden och börja gräva i min pappas vandringar på denna jord. Jag är kluven inför detta projekt. När jag var liten var pappa (naturligtvis) bäst i världen, men numera misstänker jag att han egentligen var en ganska sorglig figur.

Hur som helst.

Dagens steg 1 har i alla fall varit att ringa Folkbokföringen och få hans fullständiga namn och födelsedatum, och därefter även få tipset att ringa den norska folkbokföringen för info om lille pappsens senast kända adress.

Det får bli måndagens äventyr. Jag är nämligen fortfarande kluven inför detta projekt. Behöver fundera lite först.

Knasboll

Gick upp kl 06.00 i morse – vilket är ungefär fem timmar för tidigt för mig – för att vara chaufför åt svågern som skulle på visning av en gård (syrran fick inte ledigt från jobbet).

Väl på plats skulle det skakas tass med mäklaren och delägaren; och jag antar att all min hjärnkraft hade gått åt till körningen för jag presenterade mig som systern till min svågers syster. Jag hörde själv att det blev nåt knas där längs vägen, så jag korrigerade det till att jag var syster till svågerns man.

Ingen rättade mig, men jag förstod ändå att jag borde ta mitt babbel en tredje vända och förklara att svågern är min systers man.

Sedan var jag tvungen att gå ett helt varv runt ladan innan jag kom på att det heter ”lantras” och inte ”svammelsvammel” när Orusthönor kommer på tal. Ja jisses.

Hoppas inte att jag sabbade syrrans och svågerns chanser att köpa gården, om de nu vill ha den…

Varmt filmtips

Yesterday, i regi av Danny Boyle och med manus av Richard Curtis. Och med helt suveräna Himesh Patel och Lily James i huvudrollerna. Filmen ger en underbar skruv på Beatleshistorien. Den är roligt och vuxet skriven, regisserad, filmad och spelad, det sistnämnda i dubbel bemärkelse.

Jag, som är motsatsen till förtjust i romantiska komedier, tyckte att denna film var en ljuvlig pärla, dels för att huvudrollsinnehavarna båda är så galet charmiga och skickliga, och för att birollsskådisarna är så himla roliga (särskilt Joel Fry som en vandrande halvkatastrof och Kate McKinnon som en patologiskt elak amerikansk musikmanager) och dels för att historien lyckas ta oväntade vändningar rakt igenom.

Det är så snyggt gjort att man blir tårögd.

Skapa appar för Android-kursboken

…har anlänt. Lite väl sent in på terminen, men inkorgen har varit så proppfull med arbete att jag ändå inte skulle ha haft tid och möjlighet att plöja igenom de 786 sidorna – plus en massa länkar till artiklar, historik, videor o dyl – som ingår i 7,5-poängskursen.

Känns det som ”overkill”? A little…

Dessutom verkar jag vara den enda på kursen som inte redan jobbar som programmerare, forskare eller lärare i ämnet.

Känns det som om jag redan ligger och skvalpar rejält i bakvattnet? A little…

Känns det som om jag vill ge upp? A little…

Tänker jag göra det? Not bloody likely!

Ska försöka ta semester efter nästa vecka. Och då jäklar, då kör vi, ”lilla” boken och jag!

Och det här är allt som jag kommer att lära mig, hurra! Och behärska, jajamän. Till fullo.

För första gången på länge

…fick jag lust att läsa skönlitteratur igen. Och då var det Chuck Palahniuk jag valde (att läsa på nytt): ”Fight Club”. Den börjar sålunda:

”Tyler gets me a job as a waiter, after that Tyler’s pushing a gun in my mouth and saying, the first step to eternal life is you have to die. For a long time though, Tyler and I were best friends. People are always asking, did I know about Tyler Durden.”

En egensinnig början, kan man tycka. Både en cliffhanger och inte. Palahniuk gör ofta så, åtminstone i de romaner som jag har i min ägo, däribland ”Diary”, ”Choke”, och ”Lullaby”. De börjar alla både spännande och grådystert. Vill man verkligen läsa vidare, eller vill man springa ut på gräsmattan och hjula och låtsas att livet leker?

Den här gången väljer jag att läsa vidare…



Fobi

Svägerskan har spindelfobi, svärmor har husmusfobi, Emmetts svåger har nålfobi, syrran har getingfobi, grannen har trängselfobi, f d arbetskamraten har flygfobi. Själv har jag V40-fobi.

Varenda gång man är tvungen att dra sig bortåt p-platsen till för att hämta den (inte längre så) glänsande droska som ska bära en till platser dit inga cyklar, bussar eller tåg går – och sådana ställen finns det gott av, har vi märkt när vi varit ute på diverse husvisningsäventyr – så stiger både spänningen och ångesten ju närmare man kommer sin silverhäst (som börjat skena iväg längs sin inslagna rostbana på innerspår där den lagt sig flera noslängder före sina medtävlande):

Ska pållen låta en sitta upp i sadeln och kuska iväg, eller ska någon fjant under natten ha snott all havre för den så att den inte ens orkar starta? Eller ska någon annan fjant ha monterat hästskorna felaktigt så att de trampat fel i sömmarna och sagt paff sedan sist man såg dem? Ja, frågan är om denna pegasus med bromsspår i kallingarna ens står kvar i spiltan nästa gång man behöver den.

Och vad gör man då? Hjälp, ack hjälp, ack hjälp ock mej! Detta nagelbitande tar kål på mig!

Problemet är att jag inte tror det hjälper med KBT för att bli av med denna min högst seriösa fobi…

Molly Tuttle

Ännu mer musik som jag tänker köpa: Molly Tuttles debutalbum When You’re Ready.

Ända sedan jag först hörde henne i Klingan har jag varit lite beroende av att få höra – och se – hennes skicklighet i olika musikerkonstellationer på YouTube.

Och det är fascinerande att höra henne – på världens vänligaste och mest självklara sätt – dela med sig av sin spelteknik till vetgiriga intervjuare, t ex här.

Distanskurs

Höstterminen har börjat med en universitetskurs i apputveckling för Android. Har alltid tyckt att programmering i olika former verkar vara en bra sak att kunna. Och det hade varit ännu bättre om jag förstått mig på hur kursen egentligen är upplagd. Borde ju inte vara särskilt krångligt att hitta all info man behöver via portalen. Men joho då, det är det. Det hela kan jämföras med cykelvägarna i Göteborg: man trampar på ett steg i taget och tror att man sakta men säkert närmar sig sin destination, men plötsligt har man hamnat antingen ute på en motorled eller i en återvändsgränd.

Mitt arma tålamod. Det sätts på hårda prov just nu…

OUM – Chajra

När jag lyssnade på Klingan igår, 31 aug, blev jag helt betagen när OUMs röst och musik började sväva ut genom hörlurarna. Mina neuroner jublade, och hade jag inte varit så nervig inför fästingar hade jag dansat över ängarna.

Vill man hitta musiken finns den under sektionen ”Bäst just nu – Säsongspremiär”, kl 15.28. Den finns även att hitta på YouTube.

Mitt nya nöje

Istället för att titta på repriser av Buffy the Vampire Slayer och Brooklyn 99 så har jag börjat titta på hemnet och booli.

Att leta efter ett hus som ska stämma in på ens inre visioner och tillika praktiska behov samt ekonomiska möjligheter är som att stå invid ett hav och se den ena vågen efter den andra slå mot strand, skumma och virvla och locka, bara för att sköljas bort igen innan man haft möjlighet att kasta sig ut och låta sig bäras bort.

Vågor som snabbt sköljs bort är ändå att föredra framför de enstaka som dröjer sig kvar och gräver i ens längtan. Vågor som kommer med gamla stationshus eller handelsbodar och lantluftsdoftande kringbyggnader som omgärdar odlingsmöjligheter. Högt i tak, knarrande golv, rena ytor och plats för massor av kreativitet. Sådana som stämmer in på allt utom på den lilla detaljen att de ligger bortom nödvändigt pendlingsavstånd till arbetsplatsen.

Knasdrömmar, idel knasdrömmar.

Såvida man inte kammar hem storvinsten i spel och dobbel. Sade hon och betraktade sina framskrapade 30 kronor att hämta ut hos ett ombud nära dig.

Spindeln som blev en tordyvel

Efter långspringandet i skogen satte jag mig på en bergsknalle i den sjunkande solens ljus och märkte plötsligt att jag hade sällskap av en massa långbenta spindlar. Som rusade iväg så fort jag rörde mig.

Av det skälet var det ingen av dem som riktigt fastnade på bild, trots att jag aktiverade slutaren minst hundra gånger. Inte heller har jag denna dag haft någon framgång med att ta reda på vad de heter, och då menar jag inte Lina, Sixten, Bosse och Gretchen, utan vad de heter på latin.

Vet inte varför det skulle spela någon roll, men det gör det.

Inga andra småkryp verkade heller vilja bli dokumenterade av mig. Varken harkrankar, myror eller blomflugor. Och självaste tordyveln, den som jag först trodde behövde hjälp, tog sig tid att höja på huvudet och liksom räcka ut tungan åt mig. Resultatet: rörelseoskärpa. Sabla illbatting.

Märkligt rogivande

…är det att lyssna på en göteborgsförfattares smått underfundiga funderingar på YouTube kring sin flytt från storstaden till ett hus i Småland där konstnärsskap är tänkt att bedrivas på heltid under ett antal år.

Jag gissar att Levnadskonstnären anammat konceptet ”slow television”; intressant lyckat är det i alla fall. Stillsamt humoristiskt. Och vem vet om det inte till och med kommer att dyka upp slow-tv-älgar så småningom.

Blomexperiment

Det var väl inte jätteslugt att plantera blomlökar på balkongen sent i juli, och inte heller att plantera dessa högväxande blommor i grunda balkonglådor. Men nöden hade ingen lag, och med hjälp av snören och en hårt kämpande sol så hände plötsligt något från ena dagen – bokstavligen – till den andra. Den 27 augusti: ingenting. Den 28 augusti: violett storblommig gladiolus. Och mer är på gång. Ibland är livet inte så himla dumt. Säger bara det.

Vore underbart om jag kunde unna mig lite semester snart och ägna den åt att färdigställa min egen lilla blomsterbok. Har tagit massor av tjusiga bilder med min trogna tellifån.

Vikarierande vuxen

Under de senaste dagarna har jag varit en mycket vuxen människa, med alla de klassiskt många bollarna i luften. Förutom att jobba mer än heltid har jag kört bil mil efter mil efter mil* i jakt på tänkbara hus att bo i; jag har ringt fram och tillbaka till mäklare, besiktningsmän och banktjänstemän och har i största allmänhet försökt förstå hur man praktiskt går till väga för att flytta till sitt drömhus – när man väl hittar det.

Spännande och utmattande på samma gång. I ena stunden pyser jag av stolthet över hur aktiv och ruschig jag är. I nästa stund känner jag mig som en figur i gallernas by, med armarna i skydd över huvudet och med en ängslans blick upp mot himlen, i full vetskap om att den snart kommer att ramla ned i huvudet på mig.

* När Emmett var tvungen att jobba och det därmed inte blev något byte vid ratten så passade jag på att sjunga hela min repertoar för fullaste gaphals – det funkade suveränt, det höll mig på alerten Allan, även om jag tror att mitt skränande nog hördes ut i trafiken när jag svischade förbi. Stackels medmensker.

Mer längs minnenas aveny

Hittade bland mina gamla textdokument en reflektion jag tydligen gjorde när jag läste en bok som varit så omsusad långt före utgivningen att det gått lite väl fort i tryckningen av första upplagan. Boken i sig var en spännande kriminalroman, men för min del tycks läsningen mest ha varit en livad historia – på grund av en stressig tryckfelsnisse. Som får mig att dra på munnen även alla dessa år senare:

”Stavfel. Så lätt det är att slinta med fingrarna och i hasten till exempel skriva borr i stället för bror, bar i stället för bra och garv i stället för grav. Kan hända vem som helst, och därför borde det aldrig snålas på korrekturläsningen innan en text går i tryck. Hypnotisören är en kittlande gåtfylld historia på ett lite sjuka-och-elaka-människozombier-i-ett-parallellt-universum-sätt. Persongalleriet utgörs av så avskärmade och dystra figurer att alla de skojiga stavfelen kommer som en befrielse varje gång de dyker upp. De flesta av dem verkar bero på fingrar som tvångsmässigt halkat på f-kombinationer. Folk blir oupphörligen knufade, de finittrar, de sitter i sofor, det pratas om färilar, faggstänger, fäderblommor, fugsvampsramar, faskor med vin, faddrande ljus – och så mina absoluta favoriter: torterade fickor och fåglar som faxar och fällräddningen.

Muntert blir det också när folk utbrister i ett fly fan. Det får mig att önska att de även ville bli fy förbannade och lysa med flicklampor på fluktfläckar. Men hur jag än letade hittade jag inte dessa ord någonstans. Däremot hittade jag spänning med hyggligt driv framåt och ett klurigt nystan av trådar som satt ihop med varandra någonstans långt där inne i mitten.”

I backspegeln

Håller på att städa bland alla mina gamla texter och hittar då en och annan lustig betraktelse från en tid jag inte längre minns. Som denna, när året var 2012, och det i media tydligen pratades om en slags ”den moderna människans undergång”:

”En solstorm väntas hit år 2012 och när den drabbar jorden förmodar jag att den ivriga debatten om bokens framtid, läsplattor och skamligt ofördelaktiga e-boksavtal får ett naturligt slut. Antagandet bygger på att solstormen förväntas slå ut all elektricitet på denna vår planet. Senast något sådant hände var 1859, men då var det i stort sett bara telegrafisterna som blev olyckliga. Medan de svor över att det slog gnistor om deras morsekoder var de flesta andra fullt upptagna av att beundra norrskenet som sträckte sig ända ner till Medelhavet.

År 2012, alltså. Det kan bli året då bensinpumpar, datormoln och tevetittande försvinner; då författare inte längre måste blogga, twittra, facebooka för att sälja sig själva och sina böcker. Året då böcker självklart skrivs och läses på papper. Bra böcker vilka kan läsas i skenet av soffmöblerna som hushållet tuttat eld på i jakten på värme och energi till kokplattan för trädrotsoppan som vankas till middag.”

Komik i kulturbygden

Så for vi då åstad under dagen för att beskåda en gammal skola till försäljning i den anrika kulturbygden och mötte då en mäklare som var ruggigt mycket mer mossig än vad skolan var, som ändå var från 1896.

Så fort vi presenterat oss lade denna relik en andlig arm runt Emmetts axlar och kurade ihop sig med ryggen vänd mot mig så att jag svårligen skulle kunna höra vad han hade att förtälja om huset. Han släpade iväg med en halvt uppgiven Emmet runt tomten för att visa honom, och bara honom, var på kartan, respektive var i verkligheten, gränsen gick mellan stenar, träd och pinnar. Och för att understryka att detta bara angick dem båda sade han med jämna mellanrum Emmetts namn högt – ”nu ska du se här, Emmett” och ”som du säkert vet, Emmett”.

Redan innan vi hade älgat färdigt bland snåren var jag innerligt less på honom, vilket ledde till den i efterhand ganska skojiga situationen att jag suddade bort honom från näthinnan och enbart ställde mina frågor till Emmett i hopp om att han blivit förstahandsinformerad om sakernas ordning. Mäklaren, som hängde som ett plåster på Emmett, hörde egentligen mina frågor, men i de lägen där Emmett ännu inte fått ta del av mäklarens vishet blev han sålunda tvungen att upprepa min fråga till sin nya artonhundratalskompis innan denne svarade.

Nu skrattar jag åt det, och önskar att jag varit filmskapare. Det hade kunnat bli hur kul som helst på bioduken. Men att köpa ett hus av en dylik mellanhand, det skulle jag aldrig göra. Saknas det insikt om att detta är 2019 så saknas det även insikter gällande dagens affärsliv, regler och juridik. Och då är man ingen tillförlitlig mäklare.

Impulskontroll

Var och tittade på ett hus igår i Halland som fick mig att börja drömma. Det fanns gott om plats för musikstudio, målarateljé, metallhantverk och kanske till och med för keramikarbete, och tomten (alltså husets tomt, inte dess lilla pyssling) väckte tankar på grönsaksodling och örtagård.

Allt såg mycket fint och välskött ut, och under hela bilresan hem igen såg jag framför mig hur absolut rätt det skulle vara för Emmett och mig att flytta in på stört.

Sedan skickade mäklaren det efterfrågade besiktningsprotokollet, och då blev mitt huvud äntligen en aning nedsvalkat. Det är möcke bra när säljaren själv har ordnat med besiktningsprotokoll. En expertblick på sprickor och läckage och annat som kan innebära behov av omfattande reparationer sparar tid, gråt och tandagnisslan för alla, tänker jag.

Och just nu befinner sig undertecknad i ”dra åt sig öronen”-läget.

Är det bra? Eller är det ett gyllene tillfälle som går oss ur händerna? Blott hin håle vet.

Sci-fi/fantasy/manga

Önskar att jag hade sett ”Alita” i 3D. Blev väldigt imponerad av det mycket häftiga och vackra cgi-arbetet. Sånt som naturligtvis borde ha skådats i sitt tänkta format.

Själva filmen var visserligen en ganska traditionell historia, med en stundtals ologisk handling, men det var ändå mycket uppfriskande att få följa en ung kvinnlig superhjälte som sparkade rumpa utan att snyfta över sig själv en enda gång.

Trippelfullrulle den här veckan

Dubbeljobb och sen husvisningar ovanpå på det, plus viktiga födelsedagar. Dagens villatitt i Falköpingstrakten gjorde mig väldigt längtansfull till skog, åkrar, kulturbygd, fornimmen, veteranbilar, kossor, hästar, krusbär, vinbär, musikstudio, målarateljé, örtagård, med mera med mera. Måste snacka med besiktningsmannen imorgon och höra om de noterade problemen går att lösa med vår plånbok. Troligen inte, men man måste ju få drömma…

Ann O’aro

Tack vare Klingan 13 juli kl 15.13 vet jag nu att jag måste köpa debutskivan från Ann O’aro, en artist från Réunion med ett tonspråk som visserligen bygger på hemöns Maloya-rytmer, men som ändå är helt unikt för just henne.

Jag hänger inte med på hennes kreol, men jag vet att hon sjunger om svåra saker under sin uppväxt. Kanske är det därför hennes sound är så rakt och fjärran allt insmickrande. Nu har jag lyssnat på hennes låt flera gånger om i Klingan, och den blir bara mer och mer förhäxande för varje gång.

En utmaning

Det är ingen lätt sak att i flygande fläng försöka sätta sig in i terminologin i basket när ens personliga hållning till sporten är en smula kluven. Spelade under en kort – mycket, mycket kort – tid basket på mellanstadiet innan jag fick spader på spelets regler som tycktes mig helt obegripliga. Vadå ”foul”…?!

Emmett flinar bara.

 

Agatha Christie i nytappning

Igår var det brittiska tv-mord i alfabetisk ordning som gällde, och det var en helt annan Hercule Poirot än David Suchets ekorrepigga och pedantiskt fåfänga mästerdetektiv som löste det finurligt uppbyggda mysteriet.*

I stället var det John Malkovich, i skepnad av en sorgsen man, nedknuffad från sin piedestal och plågad av en händelse i det förflutna, som tog sig an fallet med den katt-och-råtta-lekande seriemördaren.

Det rådde stor enighet i tv-soffan om att denna nya version var mycket bra. Manusförfattaren Sarah Phelps har vågat ändra på rollerna och ge berättelsen nya infallsvinklar vilka stärker persongalleriet och gör människoödena i sig mycket minnesvärda. Det vill säga, imdb-betyget är på tok för lågt.

Poirot är denna gång en ganska tystlåten och hemlighetsfull man. Och när han väl säger något är det saker som verkligen betyder något. Ingen lätt sak att åstadkomma i fiktionens värld!

 

* Undrar om inte Christie var ett stort antal grader klurigare än till och med Arthur Conan Doyle och Minette Walters…?

Jisses

…vad less jag blir på det ”sociala spelet” som går ut på att skratta och prata smörja i stället för att vara rak och renhårig.

Blir gigantiskt trött och sömnig av att försöka gissa mig till huruvida folk verkligen menar det de säger, eller om ingångna överenskommelser bara är något som jag har inbillat mig – och därför förlorar mycket tid på.

Ibland alltså… Knytnäve!

Jähäpp, så har man fått huvudbry igen

Har gått och blivit bjuden på 50-årskalas hos folk som är enormt mycket i farten, samt har alla pengar de behöver för att köpa precis vad de vill ha.

Vad ända in i sablars trollskogar ger man i present då?

En keps med inbyggda burkhållare och sugrör? En nyckelknippa? En grillvante? Två grillvantar? En läslampa? En planteringsspade? En tidningsprenumeration? Ett anteckningsblock? En tillhörande kulspetspenna? En papperskorg? En skruvmejsel? En förvaringslåda? Ett brädspel? En brevlåda? En ljusslinga? En gullranka? En cykelpump? En påse skosnören? En färgpyts?

Jag tror inte ens att födelsedagsbarnet hade velat ha något så fint som ett eget elljusspår, en uppsättning golfklubbor med egen caddie, en segelbåt eller en månads vistelse på valfri kurort. För som sagt, hade den sortens ting funnits med i önskedrömmarna så hade de garanterat redan blivit realiserade vid det här laget.

Så vad göra? Vad ge i present?

Ångest, ångest arvedel, och så vidare…

Närhelst…

…jag känner mig lite sliten och börjar sväva iväg i semesterdrömmar hjälper det faktiskt att öppna Excel och förvandla den aktuella dagens svettiga insatser till krassa siffror.

För vem skulle inte börja prunka som en nyponros i rabatten när varje ny kik i Excel visar att 2019 års juni och juli lyser som en sol på ens pekuniära omständigheter?

Vanligtvis är jag frestad att bli en paraplysamlande ”krumelur” à la Erik Satie (för att tala med Camilla Lundberg i ”Klassiska podden” om Claude Debussy), men om det ska fortsätta så här kommer jag att kunna kosta på mig ett rejält regnställ i värsta långvägsfotvandringsledturistguideexpertstil.

 

Jobbglädje

Det är mycket roligt att titta och lyssna på slutproduktionerna av Fancy Nancy Clancy och Vampyrina på Disney Junior!

Smakprov finnes här.

Önskar bara att man fått veta vilka de svenska rösterna tillhör. Vem som är översättaren vet jag ju redan…

Ny musik

Är mycket glad att jag tog mod till mig mitt i sommarstressen och stjälade* åt mig några timmar för att göra första delen i ett nytt musikstycke med arbetsnamnet Scraps. Som små smulor av minuter nedtrillade från det dubbelarbetande skrivbordet. I morgon blir det en fortsättning.

Om jag ska fortsätta ha så här mycket arbete kommer jag att få ihop en årslön som slår värsta findoktorn. Om jag överlever.

*Stjäla, stjälade, stjälat; själa, själade själat; välan, välan, välan.

Miniserie

Emmett lyckades övertala mig att börja titta på HBO-produktionen ”Chernobyl”. Det tog emot, ska jag säga, med tanke på det faktum att olyckan skedde i verkligheten och fortfarande är en djupt oroande verklighet – sök och finn info på nätet om den hopplösa mänskliga faktorn, lögnaktigheten och inkompetensen, de ständigt rostande betonginneslutningarna, de pågående dödsfallen, och den akut farliga strålningen i ännu många hundra år, inklusive i Sverige.

Men.

Efter den inledande, bottenlösa deppigheten över allt det diktaturbruna i det första avsnittet insåg jag också serieskaparnas mästerliga förmåga att återge allt ovanstående. Man får följa ett antal personer ur olika skikt i det sovjetiska samhället, hur de går till väga för att navigera i den tjocka smeten av stupiditet och maktlystnad. Jag förstår egentligen inte hur produktionsteamet lyckats bygga upp alla detaljer med sådan enorm trovärdighet. Och regissören måste vara ett snille som lyckas få alla att agera så absolut övertygande att man bara vill gråta. Förutom när man bara vill skratta. För mitt i sorgen och eländet kör gruvarbetarnas bas sitt helt egna race, och han gör det med bravur.

Två avsnitt återstår för oss att se. Inte svårt att veta vad denna aftons tv-skärm ska bjuda på.

Vad man kan roa sig med

…när hjärnan vill vila från allvarliga ting och samtidigt behöver flexa musklerna lite: Gissa reklamen.

Bläddrade mellan tv-kanalerna i jakt på något vettigt, men allt som stod till buds var reklam, reklam och ännu mer reklam. Ljudet var avstängt, och ganska snart fann jag mig indragen i en tävling där jag gick på pumpen varenda gång. Jag försökte lista ut vad bilderna i varje reklamklipp ville få mig att köpa (innan en bildtext dök upp och berättade det).

Vad vill till exempel en kvinna som kramar ur sitt regnblöta hår över ett barn i soffan att jag ska köpa? Svar: mejeriprodukter

Vad vill en man som i extrem slowmotion plockar  upp ett grässtrå ur en gräsmatta att jag ska köpa? Svar: en pensionslösning

Vad vill en superstilig kvinna som knackar på ett timglas att jag ska köpa? Svar: förstoppningsmedel

Vad vill ett par som deltar i en japansk teceremoni att jag ska köpa? Svar: en lott

Och så där fortsätter det. Jag måste erkänna att det är ganska roligt.

Get a life.

Längtar till november

…för då kommer det en ny Terminator. Ettan hade bäst handling, tvåan hade roligast effekter, trean var mjäh, fyran njäh, femman sisådär, så nu hoppas jag att sexan blir suverän. Linda Hamilton verkar i alla fall vara hårdkokt stentuff.

Och en viss österrikisk terminator ser ut att ha odlat skägg.

Nåväl.

När man älskar science fiction kommer man alltid att hoppas och tro att alla berättelser i genren ska vara magiskt bra.

Don’t ask

Why did I think it a fun idea to take up knitting? Answer: I saw a ball of yarn in a colour that I really liked.
Stupid, really.
I’ve never possessed the patience required in order to knit or crochet or sew or embroider or whatever.
And still. I’ve vowed to see this project through to the end. Dammit.
And I’ll post a picture of the sorry thing once it’s finished. Perish the thought.

Skrattade på jobbet

Under de gångna dagarna har Mr. Cohab kunnat höra glädjeyttringar inifrån mitt arbetsrum.  För att. Ibland dyker det upp en och annan figur på jobbet som får en att bli så förjust att man skrattar högt. Bekymmerslösa sanningssägaren Miguel i RBUK är ett exempel på det. Och Yana i samma serie förgyller också tillvaron med sin oskuldsfulla enfald. Vem behöver fritid när jobbet är så roligt?

 

Efterverkningar

Jomenvisst! Sista avsnittet av Game of Thrones var som precis önskat en fin avslutning, lagom öppen för den som har svårt att ta farväl av detta fantasyuniversum och vill fortsätta drömma om de överlevandes vidare äventyr.

Och så var det där med att bli 3-2-1-vuxen nån gång: fick se min rättade astronomitenta idag, och trots att jag gick kursen enbart för mina helt egna framtidsplaners skull så kan inte min inre Pippi Präktig – som jag trodde var död och begraven för länge sen! – låta bli att reta sig på att läraren på två ställen bara kan ha läst halva svaret och därför ”rättade” texten på grundval av det. Hur barnslig får jag lov att vara egentligen?

För övrigt

… röstade jag på Italiens bidrag. Fem gånger. Ändå vann det inte. Obegripligt.

Bästa framförandet. Bästa musiken. Bästa texten. (Men det sistnämnda tycker jag kanske bara för att den är som hämtad ur ens eget liv – minus kobratatueringen på ryggen och plus pappalögner på danska istället för på arabiska.)

De som gärna fått vinna

På tal om musik. Det har funnits en jäkla massa bidrag under årens lopp som gärna hade fått vinna enligt min ödmjuka uppfattning. Ett pyttelitet axplock:

Rhythm Inside med Loïc Nottet (Belgien 2015)

Never Let You Go med Dima Bilan (Ryssland 2006)

C’est le dernier qui a parlé qui a raison med Amina (Frankrike 1991)

Dancing Lasha Tumbai med Verka Serduchka (Ukraina 2007)

Quién Maneja Mi Barca? med Remedios Amaya (Spanien 1983)

Echo med Anggun (Frankrike 2012)

P2 På hemväg har gjort det igen!

Utan detta suveräna radioprogram hade jag fullständigt missat sopranen Simone Kermes. Det började med att ett stycke av Claudio Monteverdi spelades och sjöngs så vackert att jag helt stannade upp och sen bara var tvungen att söka vidare på den högst underbara röstens ägare. Och kompositören själv, samt medmusikanten Gabriele Palomba i det spelade stycket, går naturligtvis inte av för hackor: Musiken heter ”Sì dolce è il tormento”, och spelas ca 38 minuter in i På Hemväg-avsnittet ”Superduktig” som sändes den 16 maj.

Hoppet lever för evigt

Den 50-lapp jag f n tjänar per månad på ett omförhandlat mobilabonnemang har jag bestämt att lägga i speldjävulens händer. Vi vill flytta till ett hus med örtagård och vi vill göra det nu! Och om jag vann nåt utöver det som behövs för att vår dröm ska gå i uppfyllelse så skulle jag lägga de pengarna på diverse projekt för människor som går på knäna. Inget snack!

Dubbelläser just nu

”Astrofysik i ljusets hastighet” av Neil deGrasse Tyson (övers. Björn Stenholm) samt ”Livet, Universum & Allting” av Johan Hansson.

Det är populärvetenskapligt och tämligen lättillgängligt. Och när det inte är lättillgängligt är det i alla fall klämkäckt.* Förhoppningsvis lär man sig ändå nåt på kuppen.

Men jag begriper faktiskt inte det där med att en foton som lämnar solens yta och når vår jord 8 minuter senare själv tycker att den kommer fram i exakt samma ögonblick som den ger sig iväg. Det har nånting att göra med ljusets hastighet. Okej…

Då har jag lättare att förstå mig på idén med tachyoner, partiklar (eller vad de ska kallas) som skulle kunna färdas snabbare än ljuset och därmed åka baklänges. Neutrinos, till exempel.

* Och vill man ha det superklämmigt kan man besöka Tysons podcast: https://www.startalkradio.net/

Två bra filmer

Glatt överraskad två filmkvällar i rad. Först chansade man på att Galveston med Ben Foster och Elle Fanning i regi av Mélanie Laurent skulle vara en intressant film – och det var den – och sen hoppades man att Life med Rebecca Ferguson, Jake Gyllenhaal m fl i regi av Daniel Espinosa skulle mätta ens längtan efter bra sci fi – och det gjorde den.

Galveston handlar om en gangstertorped som får dåliga nyheter om sin hälsa och som under ett uppdrag räddar en ung kvinna i nöd. Hon ser en väg ut ur sitt elände i största allmänhet och slår följe med honom. Och han hjälper henne utan att ställa frågor, antagligen därför att han i grund och botten är en godhjärtad person och även därför att han kanske vill ge nån annan en chans att leva nu när hans rökning verkar ha gett honom begränsat med tid på jorden (och han dessutom plötsligt har fått ett pris på sitt huvud). Dessa två småsorgliga existenser ger sig iväg på en road trip som inte ens blir en road trip utan ganska snart landar dem på ett motell med ett brokigt klientel. Dessförinnan har de gjort ett, som det ska visa sig, problematiskt stopp i den unga kvinnans föräldrahem. Händelsen hamnar i tidningen och intrigen tätnar …
Tilläggas ska att filmen fått orättvist lågt betyg på imdb.com. Det är en gripande berättelse, och både Ben Foster och Elle Channing är helt lysande!

Life handlar om ett forskarteam på ISS som fått i uppdrag att fånga in ett markprov från Mars. Det går vägen, och allt är jubel och glädje ombord när teamets biolog hittar ett sätt att väcka en främmande cell till liv ur provet. Ännu gladare blir gänget när cellen börjar växa. Men när den allt större organismen även börjar visa tecken på intelligens förstår de församlade att de kanske behöver vidta åtgärder. Är de för sent ute…?
Filmen gav mig lite samma trevliga rysningar som när jag för länge sen såg den första Alien på storbilds-tv: känslan av att vara där var hisnande. Och det finns andra likheter också. Hur som helst är Life jättesnyggt gjord hela vägen. Hurra för svenska regissörer! Och skådespelare!
Och ja, även denna film har fått orättvist lågt betyg på imdb.com.

Aah, spänningen stiger

Sista säsongen av Game of Thrones är fortfarande enormt mycket bättre än den förra. Vilken tur att man inte ledsnade fullständigt utan gav gänget en ny – och sista – chans. Och tjoho, inte en enda nakenscen på två hela episoder! Thankyouthankyouthankyou.

Det ser lite pyrt ut för Khaleesi just nu, men hon har ju visat förr att hon inte bryr sig om dåliga odds. Så hur månde detta sluta?

Å ena sidan undrar jag varför jag bryr mig, och å andra sidan undrar jag varför jag undrar. Det är ju bara att hänga med på äventyret. För bövelen.

Élisabeth-Claude Jacquet de la Guerre

Ännu en kvinnlig kompositör ur historiens gömmor, som ”P2 På hemväg” hjälpt mig att – full av beundran – bli varse.

Élisabeth-Claude Jacquet de la Guerre föddes 1665, och var ett musikaliskt underbarn som, fröjd och gamman, kunde fortsätta spela och komponera även som gift kvinna.

Hon var mycket uppskattad under sin levnad, och jag skulle mycket gärna ha velat sitta i salen när hon på sitt omtalat briljanta sätt framförde sina verk på cembalo.

Det verkar som om hennes popularitet höll i sig, men jag undrar vart hon tog vägen de ca fjorton sista åren av sitt liv. Efter det att hon gett ut en samling sekulära franska kantater 1715 kan jag inte hitta nån info om henne mer än att hon dog 1729. Kanske fortsatte hon att komponera, spela och undervisa.

En halv pust

Astronomitentan är över, och den kändes tämligen lätt och smidigt avklarad, förhoppningsvis på grund av att jag har pluggat så hårt inför den. Men ju mer jag har pluggat desto mer har jag insett hur mycket det är som jag ännu inte förstår. Så det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta fördjupa sig. För hur det än är så gör astronomi mig lugn i själen. Somliga mediterar, andra håller på med hästdressyr. Jag håller på med astronomi. Om man nu får vara så djärv och kalla mitt frenetiska bläddrande i böcker och webbsidor för ett på-hållande med nåt.

Spelar roll.

Det intressanta är att saker och ting får en helt ny betydelse när man betänker alltings storhet och litenhet på en och samma gång. En ensam liten myras kånkande på ett stort fröhänge fram och tillbaka över en karg och extremt blåsig bergsknalle – till synes helt vilse – blir ett hjärtskärande drama, och mitt eget nojande över vilken bilreparatör jag ska kunna ringa på måndag utan att bli ännu mer blåst än ovan nämnda bergsknalle blir ett löjligt problem som är miljardtals gånger mer flyktigt och omärkligt än en neutrino som i denna stund svischar rakt igenom mig … på väg vart?

Vart?

Två ting

Idag hände två saker som jag inte varit med om tidigare. 1) Mitt sifferminne svek mig när jag skulle köpa huvudvärkstabletter och behövde knappa in betalkortskoden. 2) Mitt sifferminne svek mig när jag skulle hem och behövde knappa in husportskoden.

Dessa båda händelser drog genast upp mörka orosmoln i mitt inre, men Emmett tror att de temporärt bortsprungna siffrorna beror på nåt så enkelt som att jag pluggat för mycket.

Han kan ha rätt. Inför lördagens tenta har det blivit massor av funderingar kring kosmologisk strålning, Oortmoln, precession, tidvattenkrafter, HR-diagram, Schwarzchildradier, med mera (mycket, mycket mera). Därav behovet av bollvärkstabletter. Allvar.

I det läget är det ganska trevligt att unna sig en avkopplande stund tillsammans  med en precis lagom smält jordgubbsstrut och några sidor ur Ernst Spoléns minnen av Ivar Arosenius.

Spolén, som var arkitektstuderande vid Chalmers när han och Arosenius först möttes, blev tämligen snart anlitad som hemlig ”livvakt” åt den blödarsjuke konstnären. Och tillsammans åkte de bland annat till Spoléns hemtrakter i Värmland, där både den blivande arkitekten och den store konstnären lärde sig massor under ett intensivt studium av värmländsk flora och fauna.

Boken är mycket vackert skriven i all sin rena enkelhet. Som ett exempel:

”/Ivar/ lärde sig älska skogen nästan som en värmlänning. /…/ Mest älskade han de djupa vildskogarna där tystnaden bodde och lugnet vilade, dag, kväll, natt, som en levande dröm. Men där också stormarna, orkanerna regerade med brak och dunder så att djuren gömde sig under jorden och djupa, allvarliga röster spökade i rymden.”
(s 80, ”Ivar Arosenius. En minnesbild av Ernst Spolén”, 1963)

 

I fina P2-programmet På hemväg

… lärde jag mig att det fanns en kvinnlig tonsättare i slutet av 1500-talet/början av 1600-talet vid namn Francesca Caccini som, enligt vad som är känt, var den första kvinna att skriva en opera. Hon skrev dessutom poesi, sjöng, spelade luta och undervisade vid hovet i Florens.

Dessvärre är nästan allt hon skrev försvunnet. Praktiskt taget det enda som återstår är hennes komiska opera La liberazione di Ruggiero.

Och jag undrar också vad som egentligen hände när Francesca Caccini plötsligt en dag i maj 1641 lämnade Medicis hov och därefter försvann ur rullorna.

Samisk musik

Om man vill höra magiska, mystiska, häftiga, förhäxande toner ska man absolut lyssna på Jubileumskonserten för samiska veckan som sändes i P2 23 april. Medverkar gör Frode Fjellheim, Katarina Barruk, Marja Mortensson, Ulla Pirttijärvi, Norrlandsoperans symfoniorkester med flera. Det blir hela tiden bara bättre och bättre!

Är underbart glad att jag inte hann knäppa av radion efter favoritprogrammet På hemväg.

Tronspelet

I motsats till de flesta recensenter tyckte jag att det inledande avsnittet på sista säsongen av Game of Thrones var mycket lovande. I alla fall var det mycket, mycket bättre än hela förra säsongen: Bortsett från en löjlig nakenscen så var episod 1, säsong 8 ett tämligen pampigt avsnitt med vackert foto.

I episod 2 lades allt krut på lugnet före stormen. Och en löjlig nakenscen.

I episod 3, ja, vad ska man gissa på då? Självaste stormen? Och en löjlig nakenscen.

Piecemeal

How to explayne?
The lack of focus and payne?
The shimmer in black?
The promise to end up on a rack?
The pebbles in your shoes?
The nails in your skin?
The entry of birth as a noose?
The grinding of cogs in a deafening din?
The malarkey of deadening booze?
The flight of your thoughts all gone,
Look at your face, it’s wan

Where did it go?
The jitter in wee belly?
The speed in small legs?
The certainty of yes, never no?
The delights of an ocean smelly?
The diving for treasure and drinking to the dregs?

Harden your soles
Cradle your heart
Look at the holes
They’re off to a start
From now on
You speak to no one
From then on
You’re a shadow anon

Autofyll – ett djävulens påfund

Införskaffade nyligen en ny mobil, och tänkte inte på att autokorrigeringen – som jag för länge sedan avaktiverat på den gamla mobilen – nu återigen var i farten. Och vilken fart, dessutom:

”In a precious Epic, before I Washington mad award of THE fact Thatcher another translato Hades comeback without a differential set of Lyrica /…/”

Det jag ville skriva var: ”In a previous episode, before I was made aware of the fact that an another translator had come up with a different set of lyrics /…/ ”

Tack och lov hann jag kontrolläsa innan jag skickade iväg ett jobbsvar som gick ut på att…

”I ett dyrbart epos, innan jag Washington galen pristilldelning av te faktum Thatcher en annan översätto Hades comeback utan en differentiell uppsättning Lyrica /…/

Vad kan jag säga? WORK with me here…!

Tillägg: Påminner mig plötsligt om att syrran också har en  ”smart” phone. När hon var hästvakt skrev hon ett sms till Köpenhamnssemestrande ägaren angående pållen Lisa, som raringen heter. Men i det autokorrigerade sms:et hette hästen plötsligt Liberté – och ägaren, som mottog meddelandet att Liberté nu fått liniment på en liten svullnad hade genast en fråga till min lilla syster: ”Är det du eller jag som sitter på Ströget och dricker öl???”

Eftersom…

…Reinfeldt är i farten igen och lobbar för sina avdammade idéer från 2012 om att landets medborgare (politiker, riskkapitalister och annat finfolk undantagna, naturligtvis) ska jobba tills de blir 92 (typ), så gäller det att vara förutseende och snabbt som ögat vidareutbilda sig på något långsiktigt område.

Och jag behövde inte grunna särskilt länge innan jag insåg att programmering är framtidens melodi. Det kanske dessutom är något man orkar syssla med på sin ålders höst i rullatorns sken, vad vet jag? Därför har jag idag – i grevens minut – anmält mig till några universitetskurser i grundläggande programmeringskonst.

Kommer jag in, ja då är det väl inget som hindrar att jag så småningom kan dana mig själv till nästa Bill Gates? Just det. Och när den dagen kommer tänker jag anställa alla låglönearbetare som blivit snuvade på sin pension i ett företag som sysslar med att trivas, lata sig – om man så önskar – och i största allmänhet ha det bra efter ett livs hårt slit.

Kanske köper jag dessutom en enslig ö i radioskugga och med nedlagd båt- och flygtrafik där jag låter Mr. Former Swedish Prime Minister bosätta sig. För det är väl klart som korvspad att han också ska ha det bra, i lugn och ro där han slipper bekymra sig över att folk inte är tillräckligt utslitna när de väl dör. Poor thing.

Utmaning antagen

Ser ibland på diverse bloggar att de varje vecka förenas i en bokutmaning: de ska, utan att komma med spoilers, citera ur den bok de för närvarande läser.

Så utan att avslöja hur det går kommer här ett smakprov ur en riktig deckare – det vill säga, man måste anlita en deckare för att förstå vad som står i den. Eller så måste man, tvärtemot vad som hävdas i antagningskraven, vara en diplomerad fysiker.

”Ur Plancks strålningslag kan Wiens lag härledas. Den kallas också Wiens förskjutningslag. Sambandet ger den våglängd där svartkroppsstrålningen har maximum i intensitet som en funktion av temperaturen.” (s. 132 i ”Astronomi. En bok om universum” av Claes-Ingvar Lagerkvist och Kjell Olofsson)

Spännande, eller hur?*

*Om det inte varit för lärarens föreläsningar varje vecka hade jag fattat absolut nada.

 

 

Orchestral test

Emmett offered me a Cubase/Vienna Ensemble Pro crash course yesterday, and let me tell myself: it was gloriously fun sitting in his studio, trying out a number of the multitudinously different instruments, all sounding beautifully realistic.

Since I’ve never played in a band, it was a bit of a challenge not to write the music in e.g. MuseScore, but to record it on the fly on the keyboard, one channel at a time, trying to keep up with myself and remembering what all the other instruments would be doing in the next bar and in the next one. In the end I opted for a sort of creepy setting rather than real music.

The music part will come later. It’s a helluva lot to learn before that opportunity presents itself.

Astronomi hurra!

Via distanskursen i astronomi erhölls av läraren en länk till en toppensida när det gäller vårt solsystem: Nine Planets*

 

*Ang. namnet: Att planeterna numera är 8 stycken uppmärksammas genom att Pluto fortfarande står med i planetmenyn men i den inledande texten strax förklaras ha flyttats över till kategorin dvärgplaneter.

Grace Williams, Franz Schubert, Ian Bostridge och Julius Drake

Se där namnen på mina senaste favoriter. Jag som annars får utslag av ”liedern” råkade knäppa igång radion – Text och musik med Eric Schüldt – just som Ian Bostridge sjöng ”Frühlingsglaube” av Franz Schubert, med Julius Drake på piano (börjar 55.30 in i programmet). Blev helsåld. Sökte upp mer musik i denna konstellation, och jomenvisst. Det är mycket lyssnansvärt. Dessutom har Bostridge en väldigt speciell stil på scen.

Och när Emmett sedan tipsade mig om en svit för 9 instrument, komponerad av walesaren Grace Williams 1932, som han hört i söndagens Musikrevyn, ja då blev jag helsåld ännu en gång. Musiken börjar 1.33.27 in i programmet och framförs av London kammarensemble i ledning av violinisten Madeleine Mitchell. Deras samling med all Williams kammarmusik uppges finnas på Naxos.

I god ordning

Tillhör den skara människor som ”missade” Queen när jag egentligen borde ha lyssnat på deras musik och förstått hur skicklig och speciell denna grupp var. Men i och med dokumentären Freddie Mercury: the great pretender” på SVT Play kunde jag få mitt senkomna uppvaknande genom att titta, lyssna, häpna och tjusas.

Tror dessutom det var bra att se dokumentären först och filmen Bohemian Rhapsody efteråt. På så vis blev det lättare att skilja mellan Rami Maleks enastående rollprestation** och Freddie Mercurys lika enastående original. Och det blev också lättare att påminna sig om att Queen bestod av fyra musiker, inte en enda.

Det fantastiska med filmen är att den är upplyftande. Är mycket glad att Emmett hade koll på den och kunde föreslå den!

 

* Kan ses till och med 17 december 2019, men 8 månader går fort så vila inte på lagrarna.

** Var det han som skulle få en Oscar för bästa manliga huvudroll? Som det heter på engelska: Duh! Eller som det heter i översättning: Dum fråga!

Destroyer

Så heter den senast sedda filmen, i regi av Karyn Kusama. Kusama har även gjort bland annat Aeon Flux (som jag råkade gilla när det begav sig år 2005).

Den här gången har Kusama regisserat inte Charlize Theron utan Nicole Kidman, och det i ett slags kriminaldrama kring ett ödesdigert bankrån.

Jag ska inte avslöja handlingen, men kan ändå säga att filmen är av ett sådant slag att det är lätt hänt att man sitter och metafunderar på Kidmans mask och förställningskonst snarare än på filmens innehåll. Den distraherande metakoefficienten gör att man ibland tycker sig se Kidman förvandlad till Tom Cruise – på riktigt – och fascinationen inför detta hamnar någon helt annanstans än i huvudpersonens mörbultade jakt på den slemme skurken.

Sträcktittade

…på Netflixserien ”Russian Doll”. Serien i 8 delar handlar om en mycket cool och tillika självdestruktiv programmerare med namnet Nadia Vulvokov (som inte verkar vara en slump). Av någon outgrundlig anledning börjar Nads liv haka upp sig på hennes 36-åriga födelsedag. Nad är måttligt road, eftersom firandet hela tiden avbryts av att hon oförtrutet dör. På diverse mer eller mindre absurda sätt.

Uppdraget hon ger sig själv är att lista ut vad det är som pågår, och varför. Och på vägen till svaren hinner hon visa upp hela sitt register av fascinerande ”coolhet” och knasig charm i mötena – ibland upprepade med en ny skruv, ibland helt nya –  med idel udda figurer.

Om själva story håller ända in i mål är tveksamt, men det struntar jag i.

 

Tycker den blev fin

… bilden jag gjorde på beställning, som ett förslag på logga till släktingarnas nystartade kennel.

Eftersom jag misstänker att det är tio gånger lättare att dra ut tänderna på en sur muräna än att få besked på om de vill ha bilden eller inte (modifierad eller ej) så tager jag bladet från munnen och sparar den i min lilla databas här. Deras kennelnamn är godkänt sedan länge, så jag sabbar i alla fall inget på den fronten.

 

Räddaren i nöden

Häromdagen gjorde jag en nyläsning av J.D. Salingers ”Räddaren i nöden”, i översättning av Birgitta Hammar 1953.

När jag läste den första gången tror jag att den ingick i litteraturdelen av svenskan på gymnasiet, och jag var sålunda mycket yngre än vad jag är nu. Det enda jag kunde minnas av boken var att huvudpersonen hette Holden Caulfield. Inget mer. Den gick mig mer eller mindre spårlöst förbi.

Läste någonstans att den varje år trycks upp och säljs i tusentals nya upplagor  ännu femtioåtta år efter att den först gavs ut.  Så jag tänkte att mitt tonårsjag måste ha missat något helt avgörande, och jag ville därför ge denna kultförklarade roman ett nytt försök.

Nu när jag har läst ut den kan jag bara tänka ”kejsarens nya kläder” om och om igen.

Romanen handlar om sjuttonåriga Holden Caulfield som ser tillbaka på sitt sextonåriga jag när han under ett dygn gör ett slags odyssé genom New York efter att ha blivit utslängd från ännu en privatskola. Han beter sig som en trött medelålders man, less på allt och alla. Vilket blir enormt tröttsamt i längden.

Huvudpersonen säger hela tiden emot sig själv, vilket också blir tjatigt. Och när man förstår att han inte vill något, inte ens det som han i ett inspirerat ögonblick påstår inför sin lillasyster att han vill – stå vid ett stup dolt av högt växande råg och fånga upp alla som ovetande är på väg ut över kanten (att vara en ”cather in the rye”) – eftersom han hela tiden ändrar sig och helt enkelt därför att han inte verkar gilla andra människor, varken sin kära lillasyster eller sin drömkvinna Jean, annat än på tämligen långt avstånd, ja då blir han direkt osympatisk.

Inledningsvis trodde jag att Salinger skildrat en ung person som hamnar i kris på grund av att han genomskådar de godtyckligt fabricerade reglerna för hur man ska vara, leva och prestera som människa (à la Neo i The Matrix). Jag hoppades att boken skulle handla om hur unge herr Caulfield upptäcker att regelverket är en trång och frustrerande konstruktion, skapad för att hålla människor i schack. Men strax insåg jag att Salinger endast tar sig tid att skildra en tonårskille som inte vet hur han ska bli vuxen, som snuddar vid självmordstankar när han inte förstår hur han ska göra för att passa in. Han genomskådar ingenting. Han har bara tonårsangst på New Yorks gator bland spritångor och nikotinmoln.

Gissningsvis var det därför som romanen inte rörde mig när jag läste den första gången. Det var i alla fall definitivt därför som jag, när jag väl bestämt mig för en omläsning, blev ännu mer less på Holden Caulfield än vad han blir på sin omvärld.

Berg, blåst, besök

Pausade under dagens springrunda med en funderingsstund på en iskallt blåsig höjd i solen, oförskämt låg i humöret, när en gul labrador med hela sin uppenbarelse bekymmerslöst svängande i blåsten plötsligt närmade sig. Den gjorde det väldigt smålistigt, som den inbillade sig, genom att låtsas nosa på saker som var så intressanta att den inte alls hörde husses rop. Nosa, nosa, snegla på mig, nosa, nosa, snegla på mig … Och så fort ögonkontakt uppnåtts lyste den upp inför den absoluta självklarheten att alla tvåbeningar genast förstår att den är sötast och charmigast i hela vida världen. Och den här tvåbeningen berömmer sig av att minsann inte vara dummare än en labrador. Efter att ha blivit buffad på och omringad av den rara lilla varelsen och fått hjälpa till att stryka bort lite fällande vårpäls så värmde plötsligt solen mycket mer än tidigare. Och resten av springrundan gick hur lätt som helst.

Och väl hemma igen har jag gjort ny musik:

Frontier

Lite känning av medeltid. Lite krigiskt. Kanske en rest av sinnesstämningen som rådde innan jag fick ett peptalk av en gul labrador. Cutie doggy, your work here is done!

 

Och mitt i alltihop

…har storägarna, däribland Folksam och AMF, gett Swedbanks styrelse ansvarsfrihet. Och finfolket i styrelsen har i sin tur nyss beviljat sig själva bonusar. Något som chefen för Folksam i dagens Studio 1 framställde som helt rätt och riktigt.

Finner faktiskt inga ord…

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lars-idermark-har-inte-last-rapporten

[https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1257877?programid=1637]

Svaret som inte infinner sig

Ibland, som idag, när jag har Piero Melogranis Mozartbiografi i färskt minne, lyssnar på Bachs cembalokonsert nr 5 och dessutom läser Ernst Spoléns minnesbilder av Ivar Arosenius, så undrar jag varför jag själv ens existerar.

Frågan aktualiseras än mer när jag lyssnar på detta underbart rena framförande av largot ur ovan nämna Bach-verk.

Filmmusik på orgel

Igår bänkade jag mig i Lindome kyrka – en vacker byggnad uppe på en mycket, mycket hög höjd och dagen till ära höljd i soldis och mycket, mycket friska vindar – för att lyssna när kyrkomusiker Charlotte Edin på orgel, piano och cello framförde signaturer ur filmer som Pirates of the Caribbean, Jurassic Park, Lord of the Rings, Gudfadern, Amelie från Montmartre, Indiana Jones, Schindler’s List, Änglagård, Såsom i himmelen och Harry Potter. Prästen Andreas Thalenius knöt ihop musikkavalkaden med betraktelser kring dessa filmers avtryck både hos honom själv och i ett större socialt och kulturellt sammanhang. Det var en rolig idé, och jag är glad att jag cyklade dit (även om det tog mig sammanlagt fyra timmar fram och tillbaka på delvis livsfarliga landsvägar – om man är cyklist – i bedövande kall blåst).

Det faktum att jag hade fräckheten att alls kliva in genom portarna trots att jag är agnostiker kompenserade jag med en rundlig donation i kollektbössan. Jag är mycket förtjust i kyrkorum, i allvaret och förhoppningarna som byggts in i dem. Det är något med lukten av ålderdom och damm som andas beständighet och skänker ro. Jag trängtar till locket som slår för öronen så fort man kliver in genom en kyrkoport.

Att Indiana Jones var där igår tillsammans med Jack Sparrow, och Harry Potter med flera, förringade inte alls den bedövande tystnad som ligger gömd i stenarna och murbruket.

Geriatrisk kurir

Senast sedda filmen är ”The Mule”.

Obs! Spoilervarning. Do not proceed beyond this point unless you, as a fearless movie viewer, have seen the film already.

Filmen handlar om Earl Stone en 90-årig man vars dagliljeodling- och försäljning går i kånken på grund av  digitalisering och andra nymodigheter. Samtidigt är hans familj (tre ”hemmafruar” i olika generationer) jättesura på honom därför att han ägnat hela livet åt att slippa umgås med dem. Nu när han är utblottad närmar han sig dem, men de sätter (klyschigt nog) näsorna i vädret, och det är istället en kriminell typ som ger honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till, att blir kurir åt en knarkkartell. Uppdraget är att köra bil fram och tillbaka, svara i telefon både dag och natt, samt lära sig hur man sms:ar.

De dramaturgiska reglerna säger att detta bör leda till problem. Och jajamänsan. DEA är ute efter honom å det skickligaste; i kartellen sker ett maktskifte som innebär att Stone (slumpmässigt namn? I think not!) inte längre kan umgås och ha det trevligt tillsammans med sina knarkkartellkompisar och deras svärm av bikiniklädda pappdockeprostituerade; och sist men allra värst så blir plötsligt exfrun sängliggande i väntan på Döden som kommer hostande och sluddrande i ett rasande tempo. Och eftersom familjen alltid,alltid, alltid är det viktigaste i amerikanska filmer, så teleporterar sig Stone till hennes sjukbädd, omgiven av snyftande dotter och dotterdotter som tycker att han nu äntligen betett sig så fint att de ger honom en inbjudan till Thanksgiving. Det gillar inte knarkkartellen. Och inte DEA heller, som det ska visa sig.

Det hela slutar i en uppsjö konstiga värderingar, men jag skulle ändå inte vilja ha filmen osedd. Dess stora behållning är Clint Eastwood, född 1930, som både regisserat och spelar huvudrollen. Det är alltför mycket kult kring Eastwoods film- och skåderspelargärning för att man ska kunna göra annat än sitta som fascinerad inför anblicken av honom hela filmen igenom.

Och jag tror inte det är särskilt lätt att göra film. Alltså. Bra kämpat!

 

A som i Albanien

Eftersom jag vet att jag inte får spela TombRaider innan jag ska gå och lägga mig (blir så engagerad att jag absolut inte kan sova på hela natten) så tänkte jag slölyssna lite på bidragen till ESC, bara för att.

Och utan att ha hört ett enda av de andras bidrag tycker jag omedelbart att Albanien ska vinna. Originell musik, fantastisk sångröst, och sorgsen text (om jag ska tolka den engelska översättningen).*

Tillägg:

Nu har jag lyssnat (mer eller mindre) på hela startfältet, och nu vet jag inte vilket lands bidrag jag tycker allra bäst om. De flesta artisterna har sångrösterna allan – till exempel Katerine Duska som sjunger för Grekland. Ooch många av låtarna är avancerade, berättande, vemodiga och galet underliga. Tänker framför allt på Australiens och Portugals bidrag.  Det sistnämnda är nästan hypnotiskt. I övrigt vete sjutton vilket bidrag gillar bäst. Kanske föredrar jag fortfarande Albaniens låt. Eller så är det Italiens låt som borde vinna. Eller Nederländernas. Eller Rumäniens. Eller Belgiens. Eller Ungerns.

 

*Att videon är lite knepo behöver man ju inte bry sig om.

Om man vill ha jobb

…ska man sjukskriva sig: När jag vaknade i morse, feberyr och snorig, hade jag 29 nya jobbmail i inboxen…

Om en vecka eller så hoppas jag kunna skratta åt det. Men just nu känns det mycket roligare att skratta åt alla hyss som James Veitch ställer till med. Några av mina favoriter:

Ska man erkänna?

Ska man erkänna att man missade en deadline? Att man gjorde det så aningslöst att man inte ens kunde känna sig som Douglas Adams där ett tag: ”I love deadlines! I like the whooshing sound they make as they fly by.”

Ska man erkänna att missen beror på bristande ork framkallad av ihärdig förkylning i kombination med förvirrande röriga uppdrag?

Ska man erkänna att man inte kan låta bli att gråta när man hör Angelique Kidjo sjunga Aisha, hennes egen version av Largo ur Bachs cembalokonsert nr 5 i F-moll?*

 

*Om jag uttolkat informationen rätt ingår den i specialutgåvan av hennes album Oyo. Som jag nu har beställt från Amazon i den intensiva förhoppningen att de ska klara av att leverera den till mig. Tills det händer lyssnar jag på Klingans uppspelning av detta stycke lördagen 9 mars, 2:35:38 in i programmet.

 

Ny musik

En tämligen produktiv lördag, med 2 nya musikstycken som jag till sist blev ganska nöjd med. Möjligen, möjligen är ”Morgana” min favorit.

Obs: SoundCloud har en förvirrande ”falskskyltande” funktion som innebär att en annan persons musik omedelbart börjar spelas upp så snart ens eget ljudspår klingat ut. Detta lurar en att tro att även deras musik är ens egen. Som min komvuxutbildande, supersmarta mattelärare brukade säga: ”Och vet ni vad det är? Inte bra.”

Ghastly Ghosts

och

Morgana

På tal om musik bytte jag idag från skidskytte i ettan till opera i tvåan. Sopranen som sjöng ur Glada änkan gjorde det så vackert. Tjusigt sminkad och friserad. I fluffigt gul tröja, vit plastblöja och rosa knästrumpor.

Bara det.

Varför? kan man undra. Männen på scen, ska tilläggas, var fullt påklädda. Kunde inte låta bli att fråga mig vad som hände med metoo.

Sedan stängde jag av.

Diverse omständigheter

…gjorde att jag igår, i värsta feberyran, försökte räkna ihop mina odds inför framtiden. Det hela ledde till en trave idéer och möjligheter som var så stor och fin att min hjärna fick överslag och jag var tvungen att gå och lägga mig en stund.

Idag ska jag (feber)vackla iväg till universitetsbiblioteket och börja gräva i ett av de bättre uppslagen – som av en ren slump har anknytning till dagens datum.

Det är ännu oklart

… hur pass vass man är som kniv i lådan. Alltså med tanke på astronomimardrömmen häromsistens:  Magistern har inte rättat inlämningsuppgifterna än. Spänningen stiger.

Eller … det hade den kanske gjort om jag orkat engagera mig. Jäääla förkylning med tokmigrän som extra skojigt godis i snorpåsen!

Dessutom är det totalstopp i avloppet på vårdcentralen. Finns inte en enda tid att få på tre veckor, och längre fram än så kan de inte boka in en. ”Försök ringa nästa vecka och se om vi fått in något återbud.”

Om det inte varit så tragiskt så hade det kunnat vara komiskt. Vad ska man ha vårdcentraler till? Önskar att jag hade kunnat vara precis så där allernådig mot min migrän: ”Försök höra av dig i början på nästa vecka så ska jag se om jag kan trycka in dig någonstans i mitt fullbokade schema. Men hoppas inte på för mycket…”

Mardröm

Det torde vara förkylningen – och de långa nätterna av blodframkallande hostningar – som skapar blängblåsta bilder i minnesbanken när hjärnan emellanåt lyckas stänga av och ”sova” några minuter.

Vaknade till exempel upp i morse med den förlamande insikten att jag hade fått underkänt på min inlämningsuppgift i astronomi. Då har man inte många knivar i lådan, kan jag säga, eftersom uppgiften bara gick ut på att läsa innantill i tabeller och besvara några enkla kringfrågor.

Alltså upplät jag ett rosslande [flämt]. Vilket genast belönades med en hostattack som försökte slita ut både luftrör och öron genom svalget. Jag tror att det delvis lyckades…

Fördelen med detta bryska uppvaknande var att jag så småningom förstod att allt varit just en dröm, av den mariga (och kassa) sorten.

Eller?

Sover jag fortfarande…?

Svårt att avgöra. Eländes förkylning och eländes feber. Förstår inte vad denna typ av skräp ska tjäna till.

Nej, jag bryr mig faktiskt inte

…om hur det gick i Andra chansen. Det enda jag bryr mig om är var jag hittar cd-skivor med mezzosopranen Ann Hallenberg. ”Missade” att stänga av radion efter P2:s Klingan, och där var hon, i programmet Operahuset. Hörde ett urval barockverk där hon delvis själv varit engagerad i att fiska upp bortglömda mästare ur tidens ivägforsande flod. Och vilken röst hon har!

Hittade t ex ett av hennes rörande vackra framföranden där hon sjunger Händel tillsammans med en orkester dirigerad av Alan Curtis (som jag tror att hon även nämnde i programmet):

Svensk film

Så tittade vi då på prisbelönta Gräns. Och jag önskar nästan att jag hade ägnat de timmarna åt något annat.

Problemet var kanske att jag på förhand låtit mig luras av hajp, prisgalor och idel lyriska filmrecensioner i olika medier. När recensenterna påstår att ”det är en mycket annorlunda film” så undrar jag vad de jämför med. Tycker mig ha sett urvattnade färger, deppigt tomma miljöer, hopplöst passiva huvudpersoner, obegriplig psykologi, eviga scener i slafsande måltider och konstigt sex miljoner gånger förr i serier och biofilmer, inte minst i svenska dito. Och när de skriver att ”filmen hela tiden tar oväntade vändningar” så begriper jag på djupaste allvar nada: Det fanns ingenting som var oväntat. Absolut ingenting. Jag svär.

Vi satt uppe och tittade

…. på Oscarsgalan. 99 kronor kostade det plus överhoppad sömn. Var det värt det? Jomenvisst. Fick ju se Ludwig Göransson ta emot priset för bästa filmmusik och Olivia Colman för bästa kvinnliga huvudroll. Tycker personligen att det är mycket välförtjänt – hon är enastående i rollen som sjuttonhundratalsdrottningen Anne i The Favourite. (Har varit helt införstådd med hennes skådespelarskicklighet ända sedan jag såg Twenty Twelve, en magnifik ”mockumentary” om förberedelserna inför OS i London 2012.) Colmans tacktal var dessutom ”förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades”, för att tala med Karl-Bertil Jonssons byrådirektör H.K. Bergdahl.

Vi har för övrigt sett Green Book som Oscarsjuryn ansåg vara årets bästa film. Hmm…. Tycker att filmens uppslag är crazy angeläget – och jag fick dessutom lära mig att det funnits en pianist vid namn Doc Shirley som beundrades av Igor Stravinskij, men filmens manus och regi samverkar för att göra hela berättelsen till en översockrad blandning utan logik vare sig i personskildringen eller i händelseförloppet. Synd.

Vi sätter vårt hopp till BlacKkKlansman, som är nästa film på schemat…

På förgrenande vägar

Närhelst det låg Community-episoder i butikshyllorna så köpte jag. Tyckte väldigt mycket om serien och alla dess udda figurer, inklusive nördarna Abed och Troy. Sedan blev jag överraskad över att se den sistnämnde dyka upp som Lando Calrissian i Star Wars. Och när vi tittade på Black Panther, med stor behållning, och förstod att svenska Ludwig Göransson hade komponerat musiken till filmen och även var uppmärksammad för sin inblandning i en hyllad musikvideo, ledde mig spåren vidare till ”This is America” med Childish Gambino. Som visade sig vara ingen mindre än Troy-Lando-Donald Glover.

Det är en otäckt bra musikvideo. Childish Gambino lyckas med konststycket att illustrera en långvarig, djup och våldsam orättvisa på ett nytt och väldigt eget sätt. Han skrämmer och fascinerar på samma gång.

Lite kluven

Bortsett från att jag ständigt imponeras över många brittiska skådisars enorma förmåga att få en att tro på personerna de spelar så tycker jag att ”Unforgotten” (”Saknad, aldrig glömd” på svenska) bjuder på skickligt och intressant uppbyggda historier. Det kan inte vara någon lätt sak att i manus- och produktionsfasen hålla koll på alla trådar och samtidigt få tittarna att bry sig om alla människoöden som skildras. Men så är det. Man bryr sig.

Och detta trots att det universum som i varje säsong skildras är väldigt mycket vuxnare, eller sötare, än verklighetens: Varje säsong bygger på temat att de hemligheter som gåtans figurer alla går och bär på, hur hemska och pinsamma de än är,  till slut måste hängas ut på vädring inför resten av samhället, samtidigt som varje hemlighetsbärare måste ”bikta sig” inför sin respektive partner – som efter vederbörlig chock hämtar sig och därefter visar oändlig förståelse och kärlek. Även samhället i stort visar i slutänden upplyftande prov på tolerans.

Det är så man VILL att det ska fungera i verkligheten. Men eftersom det inte gör det så vet jag inte om klumpen jag får i halsen av hur underbart det alltid slutar beror på att det är rörande och fint, eller om det är ett överskott av socker som får det att klibba igen i svalget.

Förresten…

Eftersom jag just nu (för sjuttiotolfte gången) gör en omlyssning av hela Rowlings Harry Potter-serie enligt Stephen Fry, så passade det lite bra att jag snubblade över en sida som hävdade att man som ”house elf” (Harry Potter-sagans dito heter Dobby, Winky och Kreacher) skulle heta det som blir om man tar de 4 första bokstäverna i sin gatuadress och de 3 sista i sitt förnamn. Även om jag inte skulle kunna tänka mig att leva som en ”house elf” så skulle det ändå kännas helt okej att heta Doktrol*.

 

*Fråga mig inte varför.

När resten av Sverige

…tittade på deltävlingar i Melodifestivalen så tittade jag på 2018 års bokföring. Eftersom. Det är snart dags att lämna in momsdeklarationen. Och satan i gatan vad less jag blev på bokföringsprogrammet som jag använt under det gångna året. Det tog flera timmar innan jag fick kläm på vart de rätta siffrorna egentligen tagit vägen, och då var målgången inte ens min egen bedrift utan Emmetts. I undran över vad som pågick bakom all sammanbiten tystnad inifrån mitt arbetsrum dök han upp och började ställa smarta frågor som, när jag skulle visa honom vad problemet var, ledde till gåtans obeskrivligt lättade lösning.

Händelsen fick mig att (återigen) undra om jag nånsin kommer att lyckas få min hjärna att sluta koka i pressade situationer. Vore underbart. Jag tror att man tänker så mycket bättre då. Eller hur.

Våren tycks vara här

…med tanke på att non stop-snörvligheten är ett faktum – hejsan, al och hassel, välkomna ska ni vara!

Dags att börja göra tallbarrsdrycker; har faktiskt hjälpt hittills.

Däremellan pågår astronomikursen som hade den trevliga effekten att jag igår, när jag – fröjd och gamman – hittade en plats ute i naturen där jag äntligen fick sitta ensam*, kunde sitta där så länge i den disiga solens sken att jag till slut fick en väldigt konkret förståelse för hur jorden rör sig i förhållande till vår stjärna. Jag ”kände in” hur vårt klot rör sig i rymden, hur det lutar, och hur jag liksom hjälpte till att trycka runt oss alla i banan kring jordens lutande pol. Några meter ifrån mig satt två harar och tuggade på gräs och frön, alltmedan koltrastar russlade i undervegetationen och de allra första optimisterna drillade bland trädens kala grenar.

Mitt dittills dåliga humör blev omedelbart gott.

 

* Har annars en sorglig förmåga att dra till mig människor som likt vätskor är tvungna att fylla allt ledigt utrymme med sina kroppar (och all tystnad med sina höga röster).

 

”Den gode, den onde och den fule” i dansk version

En av tidernas bästa filmer (regi Sergio Leone) fått musikspåret (av Ennio Morricone) tolkat av The Danish National Symphony Orchestra.

 

Tusen tack, Emmett, för det suveräna tipset!

Som av en händelse har jag under helgen sorterat bland våra dvd- och blurayfilmer och vad hittade jag då om inte ”Den gode, den onde och den fule”? Den är lång, men jag vill ändå se om den (för säkert tolfte gången, men det var ett tag sen sist…).

Förresten: Eli Wallach är den stora stjärnan, inget snack.

Timeruns, me no like

Shadow of the Tomb Raider är ett supersnyggt spel, fullproppat med urtjusig grafik, massor av områden att utforska, en bra historia som bär äventyret, idel mysterier att klura ut och diverse skurkar att slåss mot. Spelet är dessutom precis lagom svårt på ”Normal”-inställningen – det vill säga, om man bortser från de tack och lov tämligen enstaka gångerna som Lara måste göra ”time runs”.

Jag verkligen, verkligen avskyr dem, mycket därför att right stick och left stick är klumpiga verktyg när lady Croft måste utföra exakta rörelser under tidspress. I annat fall störtar hon ner i stup, blir mosad av Formel 1-snabba zombietyper, finhackas av roterande knivblad, och så vidare.

Det allra värsta är när hon har klarat av en superlång rad av svårigheter och bara har en enda kvar, och plötsligt right stick/left stick inte längre hänger med och hjältinnan missar en kurva. Och kolar vippen. Det är superstressande att bära ansvaret för det.

Inte blir man lugnare av att spelet laddas om från en punkt långt bort i fjärran, och man är tvungen att börja om ända från början.

Meh.

 

Don’t you roll your eyes at me

Svägerskan ville skicka fotografier på sin hund, men de var för stora för mailprogrammet (hunden är verkligen stor – och charmig = mycket fotograferingsvärd) så då föreslog jag ”molnet” som en lösning.

Reaktionen blev inte så entusiastisk. Så klart: Det är inte så värst superlätt att från alla håll och kanter höra hur enkelt det är att använda molnet när man själv aldrig har gjort det och stöter på megapatrull redan i fasen då ett konto ska registreras. Been there, done that, seen that. Sworn at that. A. Lot.

Men. Då får man minnas Moses .

Förresten är det viktigt att hålla koll på tekniska ting, även om de är flera decennier gamla och särskilt om man likt svärmor råkar hamna på sjukhus och tvingas ligga där i eget rum och stirra på en svart tv-skärm dagarna och kvällarna i ända därför att personalen vägrar lyssna (av högst obegriplig anledning) på att fjärrkontrollens batterier troligen behöver bytas. ”Nej, de är redan bytta. Det är knapparna i fjärren som ’glappar’.” I sådana fall är det mycket, mycket bra att kunna påpeka att även om batterierna kanske har bytts så kvarstår frågan NÄR de byttes, och hur nya de ”nya” batterierna egentligen var. Hoppas att jag aldrig blir så gammal att jag hamnar på sjukhus i händerna på personal som låter sig styras av lättja eller vad det nu kan ha varit frågan om. För till skillnad mot svärmor kommer jag inte att ha några barn och ingifta släktingar som dyker upp när smittrisken och besöksavrådan äntligen hävts för att hjälpa mig i kampen mot ”vården”.

Det snöar än

Nu har det snöat sen i förrgår. Det är ganska vackert. Dessutom var det rätt så äventyrligt att igår ge sig ut på cykeln drygt en mil fram och tillbaka för att korrigera ett köp i Sisjön. Jag hade kunnat ta bilen, men då hade jag inte fått kylan och blåsten och slirandet och knarrandet och kämpandet och håret som frös fast i kapuschongens foder. Det var maffigt. Kände mig som värsta polarforskaren.*

 

*Fick tänka bort den täta – och riskabla – biltrafiken och de enskilda tappra joggare jag mötte. Varav en sprang barbent. Så crazy hade inte ens jag kunnat hitta på att vara.

 

Läser just nu

… ”All Creatures Great and Small” av James Herriot, en skotskfödd veterinär som i en rad godhjärtade berättelser skildrar det stundtals mycket hårda livet i Yorkshire bland både människor och djur under 30-talet och framåt. Blev mycket glad när Emmett skänkte mig boken i födelsedagspresent.

Det är en stor konst att liksom Herriot kunna använda ”jag”-perspektivet och ändå skilda Yorkshires människoöden – för det är de som är betydelsefulla mitt i alla veterinärbestyr – på ett sätt som får dem att övertyga en om att mänskligheten är ganska rörande.

Herriots berättelser, som kom ut i flera böcker, blev till tv-serien ”I vår herres hage”. Minns den med glädje, men skulle nog inte våga se om den idag. Skulle vara orolig för att den ”åldrats” för mycket.

Universum får mig att somna

Det var otippat, kan jag säga. Jag, som annars har enorma sömnproblem, har idag upptäckt att en föreläsning på distans i astronomi kan få mig att somna på tre minuter blankt. Vaknade först när läraren frågade om det var några frågor. Ja, jag har en fråga. Hur fort kan han lägga upp föreläsningen på nätet så att jag kan ha den som sömntablett från och med nu?

Jag vill betona att ingen skugga ska kastas över läraren, eller över ämnet. Jag älskar astronomi! Tror helt enkelt att det var en kombination av undervisningsformen – att sitta i mörkret i sin ensamhet och titta på diabilder och lyssna på en person som pratar i en liten ruta högst upp till höger – och att vara helt enormt utsjasad av svärmors flyttbestyr. Nu är jag dessutom orolig för hennes hälsotillstånd. Vad göra, vad göra…?

Jag har döpt min migrän till Allan

Just nu har Allan gått ut en sväng, så då passar jag väl på att berätta vad som har fått honom att denna gång göra ett av sina tack och lov alltmer sällsynta besök:

Svärmor har köpt en bostadsrätt en bra bit ute på vischan, och hennes stora hus som därmed blivit sålt, ligger också ute på vischan. Fast åt andra hållet. Däremellan har en liten kärntrupp i släkten hållit på att flytta, röja, sortera, kånka och röja, sortera, kånka, flytta i varv på varv. Detta eftersom det är 6 decenniers ansamlade möbler och prylar och minnen som ska hanteras.

Och svärmor själv, som måste bestämma vad hon ska ha kvar och var allt ska stå, har inte kunnat engagera sig så som vi alla är vana vid. Hon har blivit krasslig, och garanterat även rätt så omtumlad av det som fortfarande ter sig som en övermäktig uppgift.

Under tiden far och flänger kärntruppen fram och tillbaka mellan stationerna, svettas och hivar och knäcker ryggarna, river upp händer, armar och en och annan panna på ruggade plankor och kvarglömda spikar. Detta har pågått i drygt tre veckor. Och det är inte över än.

Nu tror jag bestämt att jag hör Allan ta i dörren. Jäpp, här kommer han….

Skulle göra ett alternativ till ”Ja, må du leva”

… men halkade först in på minnet av ”Andrées luftfärd” av Jan Troell. Vi såg om den för några veckor sedan, och av någon anledning fann jag mig själv knappa in noter i MuseScore som hade med blåtonad snö, isande vindar och ett ständigt hot om undergång att göra. ”Northbound” fick stycket heta.

Och så här blev slutligen födelsedagsmusiken till Emmett, inklusive texten:

Att hoppa(s) eller inte hoppa(s)

Inför årsbesked och deklaration och momsredovisning och blättanblättan kollade jag på mitt sparkonto och såg att jag rent teoretiskt skulle kunna ge mig själv ett ”stipendium” på tre månader och totalsatsa på mina egna projekt. Så att de får en chans att gå i mål någon gång.

Då får jag visserligen försaka annat, plus ta risken att bli ”bortglömd” i branschen. Ska jag våga språnget? Ska jag, ska jag inte…?

Ja, än sen? Livet är fullt av frågor. Som hur det är möjligt att jorden snurrar runt solen med en hastighet av 30 km per sekund. Eller att man över huvud taget har kunnat hitta en dvärgplanet när den ligger dubbelt så långt bort från oss som Pluto gör och behöver 588,8 år för att gå ett varv runt solen.

Mininovell

De har hört att det ska flytta in en

Kvinnan i nybyggarlandets blockhus nummer 9. Barnvagnar under trappen. Nyfikenhet genom köksfönstret. Utstörtning genom ytterdörren. Är det jag som har flyttat in? För det här – stor gest – är våra två p-platser. Vi har tingat dem. De är våra.

Varför slutar hon inte tjata? Ingen plats är numrerad. Varför håller hon inte tyst? Jag har ingen bil. Varför lyssnar hon inte? Men jag är välkommen. Det sa hon igår också. Till inflyttningshjälpen. Om det är nåt så är det bara att ringa på. Om jag skulle behöva nåt.

Jag måste acceptera det. Här i hennes fulhet ska jag bo. Från och med nu. I en återvändsgränd i mina brant sluttande år och i hennes bruna småsinthet.

En ny början blir ett gammalt slut. Men jag vet var hon bor, och jag vet var hennes två bilar står.

Vad en liten flytt har lärt mig idag

1. Svägerskan och hennes äkta make har lärt mig vad äkta ”true grit” är. Vilka hjältar de är! Jätteförkylda och ändå i superfarten – och lika rara som vanligt –  utan minsta klagan.

2. Idag har jag lärt mig, via svägerskans äkta make, hur man handskas med en bil som har pyspunka: man springer (sic) till närmaste tapp och köper punkteringssprej, skakar noggrant, sprejar in skummet (och hoppas på att man har en person med starka nypor till hands som orkar pressa trots att sprejflaskan är ett måndagsexemplar), kör 1-2 kilometer i sakta mak och beskådar sedan undret när punkteringssprejen hittar läckan, täpper till och på något magiskt sätt även suger in luft i däcket så att man kan åka till närmaste bensinstation med en FUNGERANDE lufttrycksapparat och fylla på med rätt tryck.

3. Att tidens gång kan vara underbar. Flyttkarlsumgicks idag med svägerskans två söner, som jag först träffade när de var små och busiga, utan att kunna ana att denna dag skulle komma då jag fick se och höra hur klokt och hänsynsfullt de umgås med de små människor som nu har blivit deras egna barn. Det var en märklig och mäktig känsla, som faktiskt gör mig lite gråtmild.

4. Att det inte är lätt att bli gammal. Svärmor, som är en galet vital kvinna, har åkt på en elak förkylning som plockar ner henne rejält, samtidigt som hela hennes liv ska börja om på ny ort med allt vad det innebär av många, många decennier av ansamlat stoff som nu måste bemötas och hanteras. När jag såg henne sitta där bland flyttkartongerna i sin dunkappa med en fjärrskådande blick önskade jag att jag kunde trolla bort alla hennes bekymmer och ängsliga tankar. Såklart att det är svårt att tro, när mörkret faller och man bara ser brunpapp och grus, att den nya lägenheten kommer att bli härlig att bo i. Men käraste lilla svärmor, nu börjar ett nytt kapitel. Allt kommer att bli bra, vi lovar!

5. Hur mycket jag tänker på Emmett hela tiden. När jag kom hem till honom, efter att inte ha sett honom sen igår, var det ändå som om vi alldeles nyss hade vistats i samma rum. Solen har ingen chans mot honom. Jag är så lyckligt lottad att det inte går att förstå!

Space, here I come

Härligt! Jag ska gå en astronomikurs under våren i Kalmar. Kursboken kostar skjortan, men jag är glad att få göra den till kompis med de andra astronomiböckerna här hemma i bokhyllan.

Och sedan återstår bara att flytta till en stad som inte är Göteborg för att man på så vis ska kunna få se natthimmel mer än blott tre gånger om året istället för moln och dis nonstop. Ett sådant beteende av en ort är nämligen redigt klaustrofobiskt på sikt. Pun intended.

Lite glad igen

Har varit dyster ett tag på grund av alltings kretslopp, rundgång, upprepning, yrselgång, cirkelvevande, rantaruntiringentrallande och alla andra ord man kan hitta på. Men igår tog jag mig tid att göra en logga till syrran och svågerns nya kennel, och den blev väldigt fin.

Tycker jag själv.

Fast det är nog bara som jag själv tycker, för syrran har inte kommit med nån respons än. Eller så har hon det som alla andra också har: förkylningsfeber och/eller fullt upp.

Har lust att logga loggan här, men man kanske ska akta sig lite tills allt med företagsnamn och liknande har blivit  godkänt och officiellt registrerat…

Kan i alla fall avslöja att det var urtjusiga bordercolliesiluetter jag fiffade med i nattens timmar, och om jag inte varit inbokad med mina flyttmuskler under helgen så hade jag öst på med Bach för full volym – inte minst för att slippa höra på vansinniga stampandet från grannarna ovanpå – och bara ritat och ritat och ritat nonstop! För musik och bild, ja, det är mitt liv det, se.

Och ja, ibland verkligen HATAR jag grannar…

Stolpigt årsavslut

Funderade en stund och kom fram till att det gångna året trots allt kanske förtjänar en liten rekapitulering. Sålunda:

Mest minnesvärd…

* faktabok: ”Mozart: hans liv och tid” av Piero Melograni

* skönlitteratur: ”The Farseer Trilogy” av Robin Hobb

* musik: Klingans musikblandning från hela världen varje lördag (P2)

* film: ”Dunkirk”

* resa: Minisemestern i ljuvlig majsol med Emmett vid Hanöbukten

 

Mest adrenalinhöjande…

* spel: Shadow of the Tomb Raider

* reseingrediens: säkerhetskontroller och stress mellan gater

 

Mest äventyrliga

* tilltag: ensamresor till Wales respektive Tyskland

 

Mest kreativa

* projekt: delta i årets NaNoWriMo och gå i mål som ”vinnare” med 50 000 ord avklarade på 30 dagar (även om själva boken inte blev färdig)

* skrivande: dikter på mitt hjärtespråk

* egen julkalender – med hjälp av ritplatta och Adobe Illustrator, samt Emmetts benägna framrusslande av monteringsmaterial och det alldeles nödvändiga ”luck-godiset”

* ljud: text- och musikstycken – skapade med hjälp av H4n, KORG midi keyboard, samt MuseScore (sparade på SoundCloud)

 

Mest konditions- och styrkeförhöjande…

* träningsform: att bli arg på personalen på Fysiken vid Mossen och i stället börja motionera i kuperad terräng samt lyfta stockar och springa i bildäck – snart har jag reparerat min nästan tre år gamla skulderbladsskada och kan äntligen göra det som jag så länge önskat, att börja med klättervägg

Mest oväntade

* hälsohändelse: ömma för en vinterkräksjuk person utan att själv bli smittad