Kategori: Blogg

The news that several members of the Swedish Academy have decided to resign from their work in the academy (but not from their pay, of course, since they have been chosen for life) is rather disconcerting. If those academy members who think the academy functions in a wrongful manner simply opt out, who then is left to steer the skiff out onto healthier waters? It would have been nice if the honour of being a member of the Swedish Academy came with some grit.

Två av grannens katter övernattade här igår, den ena mycket grinig och reserverad och den andra mycket nyfiken och social. Bland annat fick jag av den sistnämnda hjälp med att översätta eftersom hon la sig på mitt tangentbord och skrev mystiska kattsaker i stil med ddddddddddddddddzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz44444444444444444444444444iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii. Det var också hon som höll mig vaken hela natten genom att komma farande så fort jag bytte ställning i sängen (yes, I’m a bed tosser) för att trampa runt på mig och tugga på mina fingrar. Det var så hjärtknipande sött, det att varje gång jag öppnade ögonen i grumlingsljuset, få se hennes siluett på skrivbordet i ständig beredskap att komma rusande vid minsta ursäkt (ögonkontakt eller rörelse). När jag äntligen gav upp och klev upp så var hon så totalt utmattad av allt nattligt busande att hon somnade som en sten i fönstret.

Själv tillbringade jag resten av dagen som i en dimma. Vågade inte ens göra det som jag hade föresatt mig, att göra bokslut för 2017 och förbereda alla siffror inför deklarationen.

Men i gengäld gjorde jag en väldigt bra imitation av en sluddrande zombie, samtidigt som jag hela tiden tänkte på hur extremt rar och oskyldig hon är, grannens katt. Det är så hjärtknipande trevligt att få umgås med henne att man blir alldeles varm inombords.

Jag (och en okänd farbror) håller just nu på att läsa Göteborg Noir av Håkan Tendell. Romanens stora behållning är baksidestextens infriade löfte om svart humor och, måste jag erkänna, trubbigt våld, samt glädjen i att läsa en ruggans välskriven och associationsrik text. Dessutom är det kittlande mardrömmigt att få återupptäcka Göteborg med iskallt dystopiska ögon.

Kurt Vonnegut tells it to us straight and simple and funny. This reminds me, I need to re-read Breakfast of Champions and Slaughterhouse 5. It’s been far too long since last time.

Yes, it’s true. I’ve discovered that I really love the novels and short stories of Lorrie Moore. Her books are so clever, funny and sad that I wish that I could digest them and absorb their magic, making their brilliance guide my own tap tap tapping fingers on the keyboard.

Moore is such a wonderful author that even this interview made me stop and gasp in admiration.

Last week, I received praise and thanks for my work. I’m not surprised. I’m so good it hurts, at translating cartoon mice. Time to ask for a raise, maybe?

One of Janet Frame’s wonderfully magic poems beautifully illustrated: Until I learned the poem by heart, though, pressing ”Pause” now and then was quite necessary in order to fully enjoy the amalgamation of words and pictures.

Here’s the link to ”The End” and two other poems by Janet Frame, published posthumously.

I The Envoy From Mirror City, tredje delen i Janet Frames självbiografi, beskriver författaren hur det gick till när hon sakta men säkert – och ihärdigt – arbetade upp sitt författarskap även utanför Nya Zealand. Hon beskriver även förvirringen hon inledningsvis kände inför alla motstridiga direktiv och åsikter gällande hennes texter. Agenten tyckte att hon skulle ta bort ett kapitel, förläggaren ville att det skulle förlängas, recensenterna ansåg att det kunde ha varit kortare. Och så vidare.

Det går att finna styrka i det Janet Frame kom fram till:

”This confusing experience reminded me of what I already knew, and strengthened my resolution never to forget that a writer must stand on the rock of her self and her judgement or be swept away by the tide or sink in the quaking earth: there must be an inviolate place where the choices and decisions, however imperfect, are the writer’s own, where the decision must be as individual and solitary as birth or death.” (1984:138)

Trodde aldrig att jag frivilligt skulle öppna en bok om boxning, men där är jag ändå nu. Håller på med en novellsamling av F.X. Toole: Rope Burns – Stories from the Corner; på svenska Million dollar baby – berättelser från ringhörnan (övers. Einar Heckscher).

Har mycket svårt att begripa mig på själva tjusningen med boxning – och förordet där författaren motiverar och förklarar sin fascination får inte fjällen att falla från mina ögon. Trots det älskade jag Million Dollar Baby, med Hilary Swank i huvudrollen och med Clint Eastwood i registolen (och i ringhörnan). Det beror på att filmen egentligen handlade om något utöver boxning, den handlade om det vackra i en enskild människas obändiga vilja och vägran att låta andra bestämma villkoren för hennes existens.

Till slut lånade jag därför hem originaltexten och upptäckte att Tooles novell var lika engagerande som Eastwoods film. En eloge till dem båda, med andra ord. Och till Hilary Swank, vars Maggie Fitzgerald, fortfarande får mig att undra om jag kanske håller på och bli förkyld, för det var änna tusan vad det klumpar sig i halsen.

Maggie får betala ett högt pris för sin kamp mot alla odds, men på vägen mot sin undergång lyckas hon, via sin sparring – bokstavligen och bildligen – med tränaren/ställföreträdande pappan, ändå vinna en plats i läsarens hjärta för evigt.

Är glad att mitt i allt sommarjobbande ha hunnit läsa en roman. Den här gången blev det Berg har inga rötter (2012), av Manne Fagerlind.
Boken handlar om den frånskilda tvåbarnspappan och pensionären Lasse som upptäcker att han har Alzheimers. Boken är skriven i första person, presens. På så vis skulle man kunna säga att läsaren får följa med i det långsamma förfallet på så nära håll det bara är möjligt. Det hade nog kunnat bli en hjärtskärande läsning. Författaren skriver så inlevelsefullt att det även kunnat bli en angelägen strålkastare på vårt söndervittrande samhällsbygge.
Men den bärande konfliktens litenhet gjorde mig besviken, och engagemanget uteblev.  Erkänner att jag, när jag lånade boken, hoppades på ett allmänmänskligt innehåll, att konflikten skulle gälla något större, något som var möjligt att förstå sig på och identifiera sig med.  Men Lasses främsta drivkraft är harmen han känner gentemot en före detta chef som inte tycks ha gjort honom något annat ont än att ha haft andra visioner om arbetsplatsen än han själv.
Här ska det ändå sägas att det är skickligt gjort av författaren att lyckas så tvivel nästan från allra första stund inför sanningshalten i berättarjagets version. I det sammahanget är det lätt att att tänka sig att författaren läst Dvärgen av Lagerkvist, särskilt som berättarjaget citerar dikter av Lagerkvist. Hur som helst,  associationerna till en förbittrad huvudperson med storhetsvansinne finns där, om man har lust. Skillnaden är att Dvärgen, som är iskallt toch hettande hat,  eld och blod, liv och död, fascinerar mig bortom alla ord så gör Lasse mig tung till sinnes. Han är helt enkelt för instängd i sina egna privata cirklar.
Men mitt sviktande intresse beror nog ändå främst på trovärdighetsproblemet som uppstår  när Lasse, alltmer glömsk och förvirrad, är den som själv berättar sin historia – på ett klart och tydligt och välformulerat sätt. Att han emellanåt tar om samma historia, med nya tillägg, räcker inte. Antar att slutsatsen blir: författaren skriver för bra.

Edith Nesbit var ett ganska suddigt namn för mig ända tills jag såg en intervju där J.K. Rowling tipsade om denna poet och barnboksförfattare som levde kring förra sekelskiftet.

De flesta av Nesbits böcker verkar numera ha (orättvist) blivit så gamla att de i första hand måste laddas ner från Projekt Gutenberg. Men jag lyckades ändå få tag på Huset Ardens gåta som äkta bok (kommer inte ifrån att det är det trevligaste läsformatet). Berättelsen handlar om två syskon, en flicka och en pojke, som med hjälp av en märklig mullsork kan resa tillbaka i tiden på jakt efter sin släkts förlorade skatt. Syskonen är till vardags ganska fulla av hyss, men det är också deras småbusiga äventyrslusta  som gör att de över huvud taget dras in i bokens mysterier. Och i sina möten med pirater, stråtrövare, trollkvinnor och andra får de stor användning av både sin kvicktänkthet och sitt mod. Dessutom får både barnen och läsaren chans att prova på att leva en stund i en rad olika århundraden. Det är både skojigt och spännande.

Har nyss avslutat dubbningsöversättningen av en Lego Friends-film, och förutom att det är en väldigt välgjord, fin och rolig film så är musiken ohyggligt bra. Kan inte få den ur huvudet.

Sedan blir jag inte mindre imponerad när jag upptäcker att sångarna i levande livet är vadå, kanske 11, 12 år gamla? L2M heter de, och deras officiella låtvideo är också se- och hörvärd.